RETUR HAMBURG

— Amerika.

— Bitte?

— Amerika!

— Amerika?

— Jawohl.

Och det är ingen tvekan längre. Pojken vill till Amerika och det är ingenting att göra åt det. Ingenting annat än att skaka på huvudet och hjälplöst se upp i det trasiga takets moln av järn i mörkret högt ovanför oss. Men pojken som vill att jag skall hjälpa honom över till Amerika böjer sig snabbt ner över min lilla amerikanska kappsäck och smeker den retsamt över ryggen.

— Du jobbar för die Amis!

— Nej.

— Doch!

Det blåser hårt på den sydtyska stationen. Flyktingarna österifrån stampar fötter mellan sina gråa knyten. Trötta krigsfångar på väg hem efter år i Frankrike vankar av och an i det kalla mörkret, förgrämda män i långa franska kappor med ett stort PG (prisonnier de guerre) fastsytt på ryggen. På perrongens pelare efterlyser stora röda plakat en förrymd polsk mördare, en före detta vaktare i ett koncentrationsläger, 160 centimeter lång och pistolbeväpnad. På stationens väggar efterlyser föräldrar på vältextade anslag sina vid fronterna försvunna barn. En astrolog utanför Nürnberg lovar att skaffa dem tillrätta om de skickar honom tjugo mark på posten. På stora affischer varnar en ung kvinna, vars dödskalle svagt skymtar under ansiktsmasken, mot venerisk smitta. Man måste lära sig se döden i varenda kvinna man möter. Ett diagram över könssjukdomarna visar en olycksbådande röd kurva som stiger i en fruktansvärt brant vinkel från juli 1945, den månad när soldaterna börjat acklimatisera sig. På perrongen mitt emot vår sjunger fulla amerikanska soldatpojkar var sin schlager. De slåss på lek och smällarna från deras handskar låter som trumslag i den kalla tystnaden. En av dem faller svärande omkull över en kärra. Ett par vacklande flickor i deras sällskap fnittrar gällt på tyska. Thanksgiving day.

Om jag jobbar för amerikanerna? Jag förklarar allting för pojken i den uttjänta soldatrocken och soldatmössan, en nederlagets mössa, stukad och djupt nerdragen i pannan. Han blir ivrig och hänsynslös och säger att jag måste hjälpa honom. Han ser på den amerikanska kappsäcken som på en uppenbarelse, en segerns kappsäck med stinn buk och blänkande beslag. Han böjer sig ner över den och berättar om sig själv. Berättar att han är sexton år och heter Gerhard. Han har flytt från ryska zonen natten före den här natten. Klarat sig på ett tåg över gränsen utan att bli hejdad. Flytt inte därför att förhållandena var så särskilt outhärdliga där i Luthers födelsestad, men därför att han är mekaniker till yrket och inte ville bli tvingad att fara frivilligt till Ryssland. Så har han kommit hit utan pengar, utan en människa att uppsöka, utan ett enda tak att ha över huvudet.

— In Deutschland ist nix mehr los. I Tyskland kan man inte vara längre.

Jag lånar honom pengar till en biljett till Hamburg. Till Hamburg vill han komma åtminstone, han tror att det går båtar från Hamburg till Amerika, båtar att hoppas på. Han försvinner för att köpa biljett, och om han ville kunde han gott smita, låta bli att växla den stora sedeln och försvinna ut i mörkret utanför stationen. Det hade varit normalt, det hade varit normalare än allting annat. Men pojken som vill till Amerika kommer verkligen tillbaka, och när tåget backar in slåss vi tillsammans för att få en plats på detta kalla, kolmörka tåg, ett typiskt tyskt efterkrigståg, fast med ovanligt hela fönster och kupéer med bänkar att sitta på. Andra tyska tåg är mörka också om dagen därför att man spikat träskivor över de tomma fönsterhålen. Vill man ha ljus kan man sitta i kupéer utan sådana skivor, men där är kallare och det regnar in.

Av ivriga osynliga händer skjuts man in i denna nattliga kupé. Det utvecklas små stilla men bittra ordlösa handgemäng i mörkret, trampade barn skriker, otåliga fötter sparkar undan flyktingarnas skrymmande säckar. Den mörka kupén är full men den kan bli ännu fullare. Det är otroligt hur mycket folk som kan få plats på dessa ynkliga kvadratmeter. Först när det är så trångt att det gör ont stängs dörren, det smäller av stängda dörrar i hela tåget och ekar från förtvivlade röster, tillhörande sådana som kommit för sent och måste stanna ännu en natt bland den här stadens ruiner i stället för att komma till andra.

Vi står i en kupé med plats för åtta människor men vi är tjugofem. Tjugofem människor i en kupé för åtta, det betyder att det inte spelar någon roll att värmen är avstängd. Redan innan tåget sätter i gång börjar svetten rinna av en. Det finns inte plats för två fötter, man får stå på en fot men man faller ändå inte, man behövde inte stå på någon fot alls och skulle ändå inte falla eftersom man sitter som ett skruvstäd mellan andra svettiga kroppar. Man kan inte göra en rörelse utan att tillfoga någon annan smärta. Också toaletten är full av folk, dörren är stängd för i natt men det gör ingenting, dit skulle man ändå inte kunna komma.

Äntligen går tåget, det rycker nervöst i vagnarna och redan själva faktum att äntligen komma i väg gör gott åt ryggen, armarna och magen, allt som sitter i skruvstädet. Vi passerar långsamt en bombskadad bro som helt nyligen, efter ett och ett halvt års fred, blivit nödtorftigt iståndsatt. Det är ingen propagandabro av det slag som alltid invigs i tyska journalfilmer i närvaro av en representant för militärregeringen, en borgmästare och en sax som klipper av ett snöre och därmed, säger alla borgmästare, bidrar till att öka förståelsen mellan Tyskland och de allierade. Elakt folk påstår att det alltid är samma bro och samma sax. Men olika borgmästare.

Stadens sista ljus faller in genom fönstret och lyser på Gerhard, som har större vana att äntra tyska tåg än jag och fått en sittplats vid fönstret. Det lyser in på en hel rad trötta gråa ansikten: utsläpade husmödrar som skall ut på landet och jaga potatis i byarna, fångarna i sina kappor som har kommit från Lyon och som säger när det går så långsamt över bron att när de har väntat fem år på att komma hem kan de vänta de här timmarna också. Sen finns här gott om folk utan erkända existenser: svarta-börs-handlare och andra som far från stad till stad och bara gud vet vad de lever av.

Vi far vidare i det täta mörkret, svettiga, argsinta, ännu inte tillräckligt utmattade för att ha upphört att irriteras. Men i detta mörker händer plötsligt något sällsamt. Det finns i Tyskland ett slags krisficklampor som man oupphörligt måste trycka in bottnen på för att få ljus, ett gult stötvis kommande ljus, och lampan surrar som en humla medan den motvilligt släpper ifrån sig sitt ljus. Plötsligt börjar alltså en sådan lampa surra i mörkret nere vid en bänk, och alla som kan tittar dit och ser att den lyser på en handflata, en ung kvinnas hand, och i den handen ligger ett äpple. Ett stort grönt saftigt äpple, ett av Tysklands största äpplen. Det blir alldeles tyst i kupén och det är äpplet som gör det, det är så ont om äpplen i Tyskland. Och äpplet ligger där på handflatan och kan inte annat, men så slocknar lampan och i den andlösa tystnaden efter mörkret hörs det förfärande tydliga ljudet av ett bett, den unga kvinnan har bitit i sitt äpple. Det surrar från lampan igen och så ligger äpplet som nyss, klart belyst i handen. Hon lyser noga på bettet, granskar det i skenet från lampan, det är ett utmärkt bett, ett bett som man blir hungrig av. Och det är förfärligt så länge detta stora äpple och denna andlösa tystnad räcker. Den unga kvinnan med sina goda tänder som hela kupén känner lyser på äpplet varje gång hon har bitit i det, kanske för att konstatera hur lätt materien besegras.

Men innan äpplet är slut har apatin slingrat sig kring oss. Vi hänger som döda mot varann, lutar oss mot okända axlar och domnar bort i detta kvava rum, stinkande av svett och skämd luft. För att hålla sig vakna till tågombytet talar de tre krigsfångarna lågt och tillkämpat hetsigt med varandra om en tårta, en stor härlig fransk tårta som en av dem ätit i Paris under ockupationen. Han försöker erinra sig denna tårta, hur högt lagret av grädde på den var, om det var konjak eller arrak i det där hålet i mitten, om han åt den med sked eller kniv eller båda delarna.

Mot slutet av natten stannar tåget på en stor, tom och starkt upplyst station. Det hörs inte ett ljud och inte en människa syns till. Det är som i en dröm. Men plötsligt börjar det eka mellan stationsväggarna, det är en order som kastas ut ur en högtalare. Passkontrolle. Gepäckkontrolle. Alla passagerare skall lämna tåget med bagage och allt. Efter en stunds väntan på perrongen i Eichenberg, gränsstationen mellan det tyska England och det tyska Amerika, kommer några långa amerikanska soldater. De tuggar tuggummi och går omkring och sparkar på väskor och granskar Ausweise. Gerhard är nervös, han har ändrat lite i sitt pass, låtit skriva sig som jordbruksarbetare i stället för mekaniker för att lura ryssarna, men allt går bra.

Fram till Hannover står vi sedan vid ett fönster och talar om hans liv. Han säger att han är glad över att det gick som det gick med kriget, nu behöver han inte ut och marschera med HJ varje söndag, men ändå säger han att hans tjänstgöring i kriget var pri­ ma, ganz prima. Han var mekaniker på en flygplats i Holland och påstår att han aldrig kommer att glömma den tiden. Men nu vill han bort, »i Tyskland kan man inte vara om man är ung».

Innan det blir riktigt ljust ute utspelas några dramatiska scener på mellanstationerna. Tåget är ju fortfarande lika fullt, men på dessa stationer står förtvivlade människor som har lika stor rätt att resa som vi. Det springer en förtvivlad kvinna och skriker utanför varenda kupé att hon måste till en dödsbädd men inte ens den som skall till en dödsbädd kan komma med det här tåget, om hon inte har kraft nog att tvinga sig med. En stor grov karl tränger sig in i vår kupé, han boxas med den som står i dörröppningen och boxas bättre och kommer med på det sättet, på det enda sättet.

Efter Hannover, när många har stigit av, står det folk med fulla potatissäckar efter linjen. De släpar sina säckar över de ståendes fötter och luktar jord och höst. När de lyfter upp säckarna på hyllorna rinner det jord ur dessa säckar och ner på de sittandes hjässor. De torkar svetten ur pannan, kvinnor och män, och berättar om en tragedi, en potatistragedi som just har hänt.

En kvinna från Hamburg, som farit till Celle med fyra tomma säckar och en kärra och efter fyra dagars oavlåtliga ansträngningar lyckats fylla dessa säckar genom att tigga hos bönderna kring Celle, hade med uppbjudande av all sin kraft lyckats släpa dessa säckar till stationen. När hon hade kommit dit sken hennes ansikte av belåtenhet, hon torkade svetten ur pannan och det kom dit god jord i stället. Hon hade lyckats. Hon hade gjort vad inte många kunde eller orkade: lyckats skrapa ihop ett helt vinterförråd av potatis åt sin svultna familj. Hon står där alltså på stationen i Celle och är nöjd med sig själv och sina fyra dagar och tänker på den glädje som skall strömma emot henne när hon kommer hem. Hon vet inte ännu att hon är en Sisyfos som rullat sin sten upp på krönet, snart skall den tippa över och försvinna i djupet. Det är så att hon har sina säckar och sin kärra och sina starka händer, men hon kan inte komma med något tåg. Med fyra po­ tatissäckar kommer man inte med något tyskt tåg. Med två kanske om man kan slåss. Hon står hela dagen och väntar på det tomma tåget, det som skall ha plats för hela hennes förmögenhet, men något sådant tåg kommer inte, och de erfarna säger henne att något sådant tåg kommer inte någon annan dag heller, något sådant tåg kommer överhuvudtaget aldrig. Hon blir mer och mer förtvivlad. Hon måste hem till varje pris, hon har redan varit borta mycket för länge och man kan inte gå från Celle till Hamburg. Nu finns hon någonstans på det här tåget, en bitter och hopplöst trött gammal kvinna med en säck potatis på en hylla och de andra och en dyrbar kärra på stationen i Celle.

Kupén är full av potatis, det luktar rå höst och på mellanstationerna står fullt med folk som vill med. Någon kommer in och berättar att nu sitter man redan på buffertarna. Om en stund dunkar det i taket av frysande fötter, ja redan åker man på taket. Det blir olidligt hett i kupén. Jag delar mina torra smörgåsar med Gerhard. Någon drar ner rutan och en liten hand kommer utifrån nånstans och läggs över rutans kant som i en surrealistisk film. En pojke framför mig tvivlar på den där handen, men en annan slår vad med honom om en allierad cigarrett att det är en riktig hand. Den tvivlande för fram sin egen hand och petar på den overkliga handen, klämmer på den och det är verkligen en riktig hand. Det är en kvinna som sitter hopkrupen på fotsteget och håller sig fast i rutan.

Över Lüneburgerheden faller höstens första snö och de som kommer ner från taket och från bufferterna och bevekande ber att få bli insläppta är vita som bomull. Det börjar skymma igen och några svarta-börs-handlare i kupén utbyter cigarrer och förtroenden med delikata miner. När vi närmar oss Hamburg blir Gerhard orolig. Han tror inte längre på Amerika nu, Amerika var nånting han kunde tro på ett dygns resa från Hamburg. Han vet att det inte finns några båtar men han har inte sagt sig det ännu. Kan han inte få komma med till Sverige? Och det är bara att se upp mot de leriga potatissäckarna på hyllorna och inte kunna säga ett dugg, bara tiga och ha dåligt samvete.

Vi kommer in till Hamburg nära fyra timmar försenade eller tvåhundratrettio minuter som det heter på inflationens språk. Det snöar och är kallt och blåser. Det snöar över ruinerna och de smutsiga tegelhögarna och flickorna från Reeperbahn som är svultna på mat men inte på kärlek. Det snöar över de lata kanalerna där sjunkna pråmar ligger och vilar under ett tak av fet olja. Vi går i kylan en bit, Gerhard och jag. Sen måste vi skiljas framför hotellet med skylten No german civilians. Jag skall gå in genom svängdörren och komma in i en matsal med glas och vita dukar och en läktare för musiken, som spelar ur Hoffmanns Erzählungen om kvällarna. Jag skall sova i en mjuk säng i ett varmt rum med rinnande varmt och kallt vatten. Men Gerhard Blume fortsätter ut i Hamburgs natt. Han går inte åt hamnen en gång. Och det är ingenting att göra åt det. Inte ett förbannade dugg.