SKRIVAREDANS

Lagom grämas! Ej för lagrar löpa,
vänskap sade. Fatta snarast mod!
Självtrons dyra droppar må man köpa
i sitt eget väsens tysta bod.

Sjunga ... Kvittrar du för positioner,
i en äreskramp, i tävlans svett?
Då blir svett och kramp i dina toner.
Dött alarm – och intet mer har skett!

Snickrar du den hästen Konstruktissa,
blank i manken, finpolerad, klar.
Rullas kan den nog med tåt och trissa –
intet språng den döda springarn tar.

Starka andetag skall till, att blåsa
ande i den fålens nos av trä.
Pustar djupt ur bröstet må du flåsa,
snickare! Blås, snickare, på knä!

Sjunga, är på frälsningskärra skaka
ner till djup, där varje ljus är släckt.
När – halleluja! – du far tillbaka,
döda lyktor har du återväckt.

Stolt program för en, som blott kan mumla,
menar du? Må vara, sångardräng!
Bed du alla goda andar tumla
på din friupplåtna önskans äng!

Om i trakten skrivardödar regna,
låt i löjlig lycka toner gå.
Dårhusmässig kärlek må du ägna
åt din längtans knappa verk ändå.

Eldad tillit är av växtguds nåde,
den är själva solens sanna vän.
Kväd poetens Signe du och råde:
”Signe Skönhet mig – och råde den!”

Lyckoprins, fattar du riktigt?
Skrattprins, de skola dig prisa!
Kransad till hakan – kanderad – kallgröna kvistar på stig ...
Lyss till min frostiga mening – bistert är bittert men viktigt!
Ej för att glädjen förvisa,
ej för att reta och risa –
fränhetens frasfria visa
ville jag gnola för dig!
Tacka vart motstånd, som bringar
hjärta i otakt och mulnar din blick!
Fjäder det skänkte till vingar,
räckte dig värja, som klingar,
bäst som du vapenlös gick ...
Gisslaren, strävögd och grå,
ger dig väl örter också.
Icke den sorten med blida
dunster och sötma i saft –
härdar för allt du skall lida,
stärker med malörtens kraft.

Rödvita små gratulanter,
andra med gallgrönt i dragen –
Avund med flaxande minen! – lena och kammade stå.
Bäst de på axlarna klappa, tryckes du närmare branter.
Där kan du nedstörta slagen,
vänskapsfullt lyftad i kragen ...
Lyckoprins, solglad som dagen,
passa de ädlingar små!
När de dig retat att skryta,
mattad du märker att kraften förgått.
Bjällror på narren de knyta ...
Då kan du fradga och ryta!
Dåren i båset man fått ...
Ruelsen, stormig och grå,
bättre till vägkamrat få!
Gav dig ej glitter att lisa
fåfängan med på din stig.
Fränhetens frasfria visa,
sanningen sjöng han för dig!

Orons eldmetoder svida – det är givet!
Hjärna hon vädrar, hjärta hon flår.
Gamla märken, broder ... Oron bär i livet
irrande blick och blåsande hår.
Var det henne lyster
flacka och gno,
växtlighet rår.
Hennes tunga syster
nämner man Ro.
Den är rund kring knogen –
den är skördemogen!
Oro är Vår.

Hör hur stormen sopar! Mars vill allting ramma.
Vojande sång kring väntande jord.
Din förlossning bidar du, vår trogna mamma.
Intet jag hör – en nöd utan ord.
Oro skall dig driva,
plåga dig slå,
tills de små flarn
buda och beskriva
susande så:
”Lidit har hon gruvligt.
Se dock vilket ljuvligt
blomstrande barn!”

Oro, du förvirrar, hetsar mig med klådan,
blåser mig dit – och dinglar mig dän.
Men när dött jag stirrar, drar du eld ur lådan –
sticker ett sprak i surnande trän.
Hellre vild och dyster,
blott du ändå
ger mig din ans!

Bröstet hårt du kryster,
tungt kan du slå,
lågor kan du tvinna ...
Bäst är dock att brinna.
Oro är dans!

När snön har fallit tät och tjock
på alla blamagerna dina,
du återvänder med tillknäppt rock
och uttryck, putsade, fina.
Börjar på nytt
med varsamhet.
Morgon har grytt
på kvällsförtret.
Samtalsmarken är vit i dag,
och ej av olust punkterad ...
Liv och lycka! Vad yttrade jag?
Snart dräller ett ord till obehag,
och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,
och vinterligt karg i talet.
I tystnadsringen är mänska fri,
där löper ej tunga galet.
Tag dock en ton
om svart, om vitt! ...
Reservation
vart ord har smitt.
Stängsel drar du till värn och skydd
med kalla blickar för stunden.
Liv och lycka! Vad världen är brydd!
Jag ser dig liksom med sockel prydd,
när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty!
Här hägra prydliga vyer!
Vid småbord knakade en staty,
vid glädjens långbord statyer.
Kopparhand tog
så stelt sitt glas.
Kopparmun log
vid kopparfras.

Blylock klippa – och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman.
Liv och lycka! Måns Stenbock, se!
Se, Carolus Rex och von Linné
på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man
med fri och skinande panna –
i saknad såg du hur öga brann
av glädjens högmod, det granna!
Bångstyrig, bred
var fri mans bikt ...
Sockelman vred
sitt huvud strikt.
Styv du sitter där likaså
med reservationerna klara.
Liv och lycka! I kväll skall du gå
betryckt att icke i livet få
av blod bland statyer vara.

Jag föddes under stråke – ut jag gick
i kalla salar. Jag fick darra där ...
Tack för var boning i allt stim jag fick!
Tack varje sinne, som höll vilsen kär!

Ej länge lever jag – men död, till dig
jag viskar glad: Jag minns, att öga log.
Jag minns en sorgsen, som anammat mig,
som tryckte mig till bröstet, förrn jag dog.

Från vänners ömhet går jag till det blå –
till ingenting ... Men, goda Ingenting,
jag var förstådd min korta tid ändå!
Kling ... Jag försvinner ... Sting ... Kling ...

I.

När för dig jag skulle föreställas,
greps jag av förvirring – ville fly.
Så för skönhet ögonlock kan fällas.
Mystisk mörkögdhet med stjärnvit hy ...

Granskade väl flyktigt anletslinjer.
Du en motsats var till blod och ljus.
I din närhet hördes sus av pinjer,
mörka lundar – kalla källors sus.

Meningsfullt du log: ”Ej mig du tror på ...
Som du önskar – gå din glitterstig!
Fruktar du för mig, det dock beror på,
att du icke rätt lärt känna mig.”

”Hur som helst må vara nu för stunden –
gärna kan du fly min mörka hamn!
En gång skall jag ändå ha dig bunden
i min sanna, i min starka famn!”

II.

Jag på Sällskapssjön galärslavspråmar
rodde, kedjad vid en festlig rad.
Tappat solsken drucko vi i åmar
under tinder, toner, blom och blad.

Fångar – två och två – en man, en kvinna,
trälade i skummet över grund,
gungade, där sällskapsskämten brinna
irrblosslikt i stundom öde sund.

Fin sarkasm sin lilla sälta stänkte.
Ljus talang gav pärlor, skönt och lätt.
Inom mig jag ganska ofta tänkte:
Mätt jag är – men ändå aldrig mätt!

Ljuvhet vill min aftonlycka spinna,
bredmynt anekdot sig möda gör.
Den jag sökte kunde jag ej finna.
Hon stod tyst i stjärnljus utanför.

III.

Jag är fången! Lyckan är förgången!
Fängslad nu i natten här hos dig!
Så jag ändå kved den första gången
dina svala läppar rörde mig.

Fången är jag! Borta, glammet, glöden!
Friskt mitt blod, där livet bägarn välvt!
”Vän”, hon sade: ”Jag är icke döden,
löjet ej, men jag är livet självt.”

”Här hos mig lär nog din lystnad svida,
ängslan göra tiden hård och lång.
Bittra dödsminuter skall du lida,
men ur vanmakt födas ny var gång.”

”Svarta gruvan, alstrar, skyddar, gömmer
sällsam sten med klar och ädel hy.
Mullen, tung och mörk, om blomman drömmer.
Dröm blir blod och blod blir blomstersky.”

Och jag sjönk – som ock en gång du spådde –
sjönk i tystnad, i ditt allvars famn.
Aldrig tanken mer dig förebrådde,
aldrig mer jag skändade ditt namn.

Om du än ej strålade som Eva,
icke gjorde kinden röd och het,
du det ändå är, som lärt mig leva,
starka, mörka, sköna Ensamhet!