AV RAKA LINJEN

I.

Han var en hedersman av raka linjen,
som från den raka linjen aldrig frestats.
Att skåda i de gråa hyggligheter,
en huld natur till ögon honom skänkte,
det var som att i lugna hamnar vila
från sveks och nyckfullheters virvelkok.

Runtom i världen fradgar konjunkturslögn.
Deklarationens lilla bokstavsheder
med blå namnteckningsslängar överkorsas.
Som när ett schackbord stjälpes,
så strykas vid spekulationsspel ner
och trilla bönder – kungar ...

Likt barn på lekplats nu affärshus börja
att vända ut och in på ögonen,
att räcka tungan fram,
och sina fickor tömma under skrän
och rill och rall av slantar.

Man väntar snart, att kyrktorn skola hojta
igenom moln och skymningar till kyrktorn:
”Kom, låt oss byta klockor!
Vi skola skrämma får med falska klanger!
Men rappt – ty månen sover! ...”

Och bräckligheter i varandra hålla
med kramp och darrning under feberns ringdans.
En släpper taget – alla sammanramla
vid vrål och tummel. En Soliditet,
med pjäxorna i luften, vräks i svängen
mot vassa hörnen. Strax hans lycka mosas.
Han krälar, med utslagna möjligheter
och blånad auktoritet ...
Se! Hederstecknens vintergator små
i smutsen spillda!

En vänskapshand, som tycktes vara gjord
av rena marmorn eller klara stålet,
är blott en deg.
Ty vid en liten varsam ansvarskramning
lätt falla fingrar av och dimpa ner
likt fingrarna från färska julbaksgubbar
och rinna hädan.

I sådan tid är sällsamt stort att vara
en klarögd hedersman av raka linjen,
med präktigt pålverk kring sin karaktär,
vars bindning nitats av principspik,
och genom vars fördämning inga vatten
av okänt djup, där svarta fiskar gå,
med eld i käftarna – passioners hajar –
i vildhet bryta.

Att gå som tomte bland de skrämda husen,
dem ofärd ständigt hotar bära bort
till skam och pantförskrivning – gå som tomte
bland rutorna, vars ängslobleka huven
och knäppta händer tacksamheter tolka:
”Gud vare lov – en hedersman!” –

det är att vandra stadig spjäla,
högt över grop, där svarta ormar kräla.

II.

Knarr ... Knarr ...
Blanka galoscher i gatan gå.
Tidig morgon, med rosor i frost.
Domherre tung på grenen.
Knarr ... Knarr ...
Morgonens stund har guld i mund.
Arbetet är hans glädje.
Frisk är blomma på kind.
Friskt är glittret i skägg.

Snöskottarn luvan lyfter,
önskar med rökord morgon god
åt vandrande hedersman.
Slaktarn vid vagn, som lastar
frusna köttvalv röda,
med bräckta pipor i rad,
vördnadens hälsning sänder
åt den, som är stark och sann.
Knarr ... Knarr ...
Först av alla på posten.
Du rappa hedersman!
Morgongny i decembertrevnad.
Snöfjun och blåa sken.
Rosor i frost, narig är blåst.
Domherre tung på gren.

Dörren stängd. Nu öppnar hjärtat sig
och fyller rummet med en bitter stank.
Nu Hedersman sin päls har hängt på kroken,
och ovan pälsen mössan som ett huvud
i snara slokar ...
Dömd är en hedersman av domherrn tunga,
som i hans bröst gör tjänst.

”O, Herr Jesus, att jag aldrig hade
åt flärden siktat nu, när grånans år
ändå mig trygghet skänkte!
Finns det en gud, som orkar lyssna till
ett satans verb, som heter spekulera? ...
Jag spekulerar – du spekulerar ...
Man spekulerar för en vinst till villa
och stryker in förvillelse i stället.
Så vitsar ödet och förblandar ord.
För sällhet – cellen ...”

”Jag passade ett ögonblick som signats
av olyckan – jag sökte få en skvätt
i framräckt hatt, när guldet tycktes forsa
ur alla gistna rännor ner på gatan ...
Och vinsten mognad låg – jag grep den icke,
den ruttna fick och sprida ruttenhet
ner i min sunda arbetsfröjd.
Och när förlusten öppnade sitt hål,
jag fyllde den med andras sparsamhet.
Fick lögner spy däröver i förhoppning
att tiden skulle räcka hjälp åt mig ...”

”Ej lätt för ansvarsman att skuld bekänna,
att själv det röda bödelsmärket bränna.
Om hela livet ej är lögnfull dikt,
en hedersman jag var i övervikt.
Jag murat stolthet upp, och hem jag murat.
Mig själv jag mer än någon mänska lurat.
För att en aktad man för världen bliva
får bitter livslögn jag på papper skriva.
Ett pålverk brutet – ordnad mänska blev,
en vilde, som för livet strider.
Och livet! Hänger på en fin raderkniv ...
Självaktning jag raderar ut.
Den blir till lätta fjun, jag blåser bort,
nar värvet är fullbordat.”

”Så måste ske! Ty hoppet svävar,
att framtid allt skall kunna återföra
till jämna spår – i lugna arbetsspår,
i tunga, hårda, goda mödors spår ...
Arbete!
Hur gott du var, om ock jag nära dignat,
när plikttrohet och samvetsfrid välsignat!”

Rasp ... Rasp ...
Liten kniv på papper går.
Rosig morgon och rutor i frost.
Svältfågel pickar plåten.
Rasp ... Rasp ...
Morgonens stund har blodig mund.
Arbetet är hans fasa.
Vit är blomma på kind.
Skrämsel darrar i skägg.

Pang! Nu klockan är slagen.
Tjänstemäns raska instorm sker.
Bugning åt hedersman ...
Herrarna Loy och Lättman
te sig sanna och rena
för hälsande, vördad chef.
Nattsuddets tecken slätas,
en rödsprängd blick blev klar...
Darr ... Darr ...
Starka primus på platsen
sämsta samvetet har.

Morgongny i decembertrevnad.
Pennorna snart i sken.
Alla på post – rutor i frost.
Domherre tung på gren.

III.

Ack, stater måste kläda sig i stålhatt,
och dödar över nya slagfält regna
för att åt börsens papper giva häftig
men dagskort blomstring.

Djärvt grepp! Ett tärningskast ...
Han visste nog, att dessa tärningskuber
med svarta dödskallemärken voro krönta
vid nödförsöket ...

Han vann, han vann!
Vad urgrävt var kan täppas till igen,
och falska siffror kunna återbytas
mot blanka, rena,
liksom i kvicka kyrkvaktmästargreppet
en psalmnumrering snabbt förvandlar tonen
från avgrundsjämrets ljud till paradisets,
det rofullt, klara.

Han vann, han vann!
Vad för en godhet har väl svalka stänkt
på hettat huvud – brottslig hand välsignat?
Raderkniv blev en liten hederskniv,
som rätt bereder, och skär lögnen sönder
och hugger av de stygga siffrors huvud,
med hals och lockar.

I sista stunden lyckans stjärna brann
för Hedersman: ”Jag vann! Min Gud, jag vann!”

IV.

De i hemmets hulda skimmer sitta,
medan ute stormen bryter
gatans skylt vid handskaffären,
vräker avklippt jättehand.
Vrider vinlövskrans ur krogens
gyllne famn, berövar nöjet
hans symbol, och tvingar druva
kyssa driva.

Takbetäckning flyr som fjäril.
Vårdträd rycks som svarta tänder.
Vattnet vandrar upp och går mot staden:

”Pålverket hämnas jag skall!
Kanalisering, som dämde mig in,
tvang i den blekblåa maklighet simma
djuret, som sprang i mitt blod.
Skynden mina hajar och färgen era fenor!
Tumlen mina valar, och sluken den förbannade
byggnad, som binder och stramar!
Äten deras fraser, huggen små principer,
feta i köttet – men lösa,
lättsmälta ting!
Storm skall oss hjälpa,
murarna stjälpa.
Mörkret oss skydda.
Vräk, knäck och klättra
vid dunder och svall!
Stillhet förkättra!
Vildhet förbättra!
Pålverket hämnas jag skall!”

Och cyklon med nycker svarta
grips av jättes hysteria.
Ämnar jorden högt i klorna
lyfta som en brandröd stridstupp,
lyfts av örn vid fjädrars fall ...

Men med änglastämma makan läser
under aftontrevnans gullskensskärm
Tidningsbladets vardagssagor små,
medan Hedersman av soffan kramas,
liksom förr en skräckens konung lät
sina offer klamras fast av soffkarm,
sen de labyrint och irrgång jagat.

Ute stormen vrålar punkt och komma,
utropstecken den till läsning tutar.
Stryker under ställen, som besvära –
dem om anfrätt heder, bruten ära.

Sidan två: Små dramerna stå.
Fallen förtroendets man!
Sidan tre: I bleknad och ve
vandrar till ofrihet han.
Lång bekännelse – mannen grät,
synbart gripen mot kvällen ...
Trampa med honom de dryga fjät,
svettig och grå i cellen!

Sidan fem: Med raskhet och kläm
skojare ringas på jakt.
Sidan sex: En livsglad, som väcks
ur liv i champagneprakt.
Enligt uppgift, vår tidning fått,
fången bad att få sova ...
En fick slippa den dömdes lott,
tappade sömnens gåva.

Sidan sju ... Strömmar ej nu
livslögn i skur och dropp?
Sidan tolv ... Lilla häktesgolv –
långt att gå ner och opp!
Avklädd ära på Samhällstorg ...
Lyss till sagorna mera!
Snabb förmedling av tidens sorg!
Glöm ej prenumerera!

V.

Men året går som gråa elefanten.
Som den, så tungt, det gråa året går.
Snart Hedersman skall fylla jämna år.

En jubilar!
God morgon bild, som kikar fram ur tidning,
med en rubrik, vars händer sträckas ut
och ger välsignelsen åt ärbart huvud!

”Han föddes i ett gott men enkelt hem.
Hans morgon var en hymn åt bistra mödan.
Den raska springpojk hade trettio fötter.
Av blixten hade han lektioner tagit
vid ärenders förrättning.

Fast som en mur, och trogen som dess skugga ...
Men inom kort han slapp med frusna händer
på gården trinda rödfärgstunnor tumla
och släpa säckar, laddade med gryn.”

”Den starka chefen Patriarkus såg
med djupa blickar, att den springpojksräkan
inom sig bar en gnisterkälla
av energi, som kunde skjutsa honom
mot livets höjder.”

”Och Patriarkus trädde ut på kullrig
och slintrig gård. Han sade så till barnet:
’Från denna stund skall du en högre vara,
och stolen, som kan skruvas efter hand,
dig skruvar nog till hedersplats bland männer.
Kanhända vindlar den dig högt mot molnen,
till toppar, dem din dröm ej famlat efter.
Men akta dig, min gosse, blott för svindel!
För svindel akta dig!’”

”På grund av denna sällsynt säkra ledning,
som gammal hederstid åt mången skänkte,
av yngling blev en hedersman.
Två år därefter återfinna vi
hos firman Rapp & Rasklund jubilaren,
som där med erkänd duglighet kom huset
till hjälp vid siffertyngda bokslutsmödor.
Från denna post han över gatan sprang
till Institutet, där hans energi
gav stöt åt maklighet och slentrian
och sparkade på dörren sömnigheten.”

”Hur än han steg, han aldrig tycktes glömma
vad Patriarkus i sin varning sagt.
Ty högmodssvindel ej han vetat av,
och Gud förbjude denna tidning nyttja
ett dubbeltydigt ord i lägre mening!
Dock – varför icke? Ty i virrig tid,
då heder hos så mången ansvarsman
i benet mjuknar och i märgen ruttnar –
är det då icke dubbelt gott att veta,
hur en åtminstone står stark och ren?”

”Hell jubilaren! Till sitt väsen är han
gedigen, trogen, vänsäll och urban.
Mot underordnad sträng, men rättvis städse.
Bak kärva ytan klappar känsligt hjärta,
bak gråa klippor varma källor gå.
För överordnad står han som ett pålverk
mot faror, som i vildhets tid minera
med böljefräta många mödors byggnad.”

”Som ovan yttrats – karl för hela stan!
Gedigen, trogen, vänsäll och urban.
Hell, jubilaren! Hell!
Lång arbetsglädje, rosig levnadskväll!”

När bladets små banaliteter kommo
med sina gröna kransar traskande
till Hedersman, han suckade och sade:

”De blomstren torde fan ha plockat åt mig.
Den visan borde haft en signatur
med horn och bockfot.

Och likväl har jag mig med ånger gnidit
och tagit heta bastubad med sveda
från ilsket gissel.

I överhettning jag på lavar legat
i avgrundsatmosfär, som skälvt och dallrat
i gröna rökar ...”

Men Vedergällning myser mörkt för sig:
”Tillfreds jag blir, när äran kransat dig!”

VI.

Ej vaktkonstaplar, som komma
på kronans tunga sko,
i rosenfylld halluppgång.
Ej kalla jurister stiga
i dörr med pincené och portfölj
samt strafflogik i hand.
Den skål, som åt dig räckes,
är icke en fängelseskål.
Den är av lödigt silver,
den är en hedersbål.

Ej ansiktens stela allvar
av stränghet målat är.
Av vördnadens känsla blott.
Vad vördnad kan fara likna!

Vad rörelsens blekhet är lik
bestraffarns blekhet dock!
Hur fläkt av vänligt löje,
som drar vid ett tal förbi,
har frändskap med ett annat,
som föds av ironi!

Tyst!
En av Statens gyllne tromän nalkas.
Luften tycks som under bågvalv svalkas.
Rosorna må mera varsamt dofta!
Prasslandet lägga sig,
frasandet domna,
andning hämmas lätt i kröningsstund!
Vita ämbetshänder ser man sträckas,
av små klara ådror överspunna,
skrynklade i fina mödors värv.

Från den vita handen bojan dinglar
med sitt band, som starka färger bär.
Tung förtjänstklenoden stilla
pinglar ...
Knäpp! Nu hänger den kring halsen där!

Ej var det ett silkessnöre,
som knöts att kväva dig
på hedrandets stärkta dag.
Om bandet likt repet stramar,
metallen är tung som ett lod,
dig ingen önskat ont.
Där brinner en tår i skägget, karl,
som snart refererad skall stå!
Av lödigt vemod den gjuten var,
det visste blott en ändå.

På högspänt bröstvalv skiner solen grann.
Och styv på hederns dag står Hedersman.
Men Vedergällning myser mörkt för sig:
”Med ära kvittat! Jag har straffat dig!”