I VÄXELRYTTARVIMMEL

Hur mången i vårljus betog han?
Hur mången vid höstsus bedrog han?
Läppar så röda och sparböcker blå
det rörde sig om,
när vädrande Kärleksmerkurius kom,
Don Juan med flottfläckar på.
Första kvällen i stimmigt kafé
knappast han låtsas åt kvinnan se.
Andra kvällen den spelare frisk
nalkas guldkontrollant bak disk,
där hon vid vita och fradgande ränder
– dryckrest på brickor –
bläddrar små bilder av skrudade flickor –
Modenycks lätta kalender ...!

Den tredje, den sällsamma kvällen,
då bävande violoncellen
kvaldes på djupet och skälvde i höjd,
hans armbåge låg
vid hennes – och Kärleksmerkurius såg
på kvinnan med segrarens fröjd.
Lågstämt samtal i blidaste ord.
Bittra små öden på trolös jord ...
Slog kring pannan en helgonaring.
Oskuld, stungen med ormars sting ...
Medan han kvickfingrat pilarna strödde,
vässta att smärta.
Ljuvliga smärtor i fullträff på hjärta.
Medömkan kärleken födde.

Don Juan ... Nog var han väl fager?
Nej, kuvad och kramad och mager –
fågelgestalt med en tillkrusad skult.
Han följde till dörr.
Snart rött var i nätet – han skildes ej förr
än sparblått var utlämnat fullt.

Planer smidde på misstänkt logi.
Brevkuvert lade han majblom i.
Spalthymn skrev han om Väntan i vår.
Postdikt – Längtan vid falnat år ...
”Glömde du sedeln, din söta, din stygga!”
Kronor och kyssar!
Tanken på famningen samvetet vyssar ...
”Lånet att framtiden trygga.”

Han sedelblå fonderna länsat,
och rosiga ängar han ränsat.
Irrar ändå med små bilder i håg,
med känsla, som har
en aning av litet syrener från dar,
då ynglingen kärleken såg.
Nyckfullt ansad – hans nagel i sorg,
blommorna nyper ur marknadskorg.
Flackvillt öga – men ändå en air
ömhets fläktar till svaghet bär.
Stortjuv med dyrk och med flammande fackla
åklagarn klämmer.

Brister i bindningen – ingenting stämmer!
Skilda bevisningar vackla.

Vid Evighetsdomarens sida
stå undrande, tysta och blida
bleknade Evor på rättegångsort.
Don Juan har dött.
Det grönris, man strödde, är längesen rött
och sopat med kvasten ur port.
Lögnmask äter i hjärtat han har.
Brinner ännu som till matt försvar.
Falskspelstankar i svartdunster gå.
Sveket halkar som ormar grå ...

Evighetslångsamt till Evornas skara
Domarn sig vänder ...
Rader av lyfta och vitnade händer:

”Fräls vår bedragare bara!”

I.

Justitia växlat skuld till år och dagar.
Med svarta frihetsmynt likvid är lämnad.
Nu är han fri!
Men straffets tid vill Minnet drygt förlänga ...
Ej stod i risets bibel: Rättvist så!

Ett spöslag i hans sinne ständigt faller,
med nycklars rassel blandas frihets tröst.
Tungt är att gå med minnet av ett galler –
i sol, med cellens skugga i sitt bröst.

Men detta galler är av luftjärn bara.
Det är av tankar smitt, av syner länkat.
Blås bort det då! Så stryk din panna klar!
Av molntyg muren, som så mörk dig följde
bland unga träd i grönt nybyggarland ...

Mur kan man lyfta, port kan sönderdundras.
Men ett fantom ej lätt man slår i stycken
och vräker ner – det är av annan sten,
en sällsam sort, mer lätt än dun av puder,
mer centnertung än stora rådets hus.

Ett strunt är gathörnssnack – av fusel skvaller.
Vid nyhetsblåst det flyr som löv i höst.
Men tungt, att gå med minnet av ett galler –
i sol med cellens skugga i sitt bröst.

II.

Rättareplikt är som själanöd
barn av samvetsflamma.
Straffets blixt är av sannings glöd.
Ångerns eld detsamma.

Mörkhyad hågkomst, du skall dö!
Bort, ni gråa kläder!
Svävande mur må vårstorm strö –
hoppets vårtidsväder!

Smälten bojor för tankars brand!
Rätt han har till glömska.
Grönske i fritt nybyggarland
allt vad skönt kan grönska!

Här är grått och blekt och brutet.
Giv nu akt!
En med skriande förflutet
lyssnar stirrande till tjutet
från den irrväg, han tillryggalagt.
Tygla nu ditt vilda sinne!
Utradera mörkrets minne,
korsa härs och tvärs i denna dag!
Anstaltsporten åter gnisslar ...
Hör, det tisslar!
Se, den nya – står med tärda drag! ...
Varen alla rofullt snälla,
ej så bittert gnälla,
har jag sagt!
– – –
Giv nu akt!
Det är Fiorella!

Fjärran ungdomslampor brinna –
rodnans sken ...
Välluktsfläkten drar. En kvinna
skall till scenens klippa hinna,
där av lärft den darrar, blå vid gren.
Framför henne tonsvall brusar.
Bakom henne korus susar.
Blanka stråkar dyka – flinka tag!
Stark den höga livsminuten,
glittergjuten,
bär den sköna med de friska drag.
Rosor upp i dunklet kvälla
rikt ur dyrkans källa.
Stormig takt ...
– – –
Giv nu akt!
Där står Fiorella!

Syssloman är rask på benen.
Rappt ”hallå!”
Hastar nytert över scenen
i de matta, gråa skenen.
Mulna fönster – inga lampor små.
Rött i väven är förkastat,
allt tycks vara överlastat
med en färg, som lånts av blekta blad.
Gamla, tunga huven sänkta;
snöbestänkta,
trötta småaktörer i en rad.
Inga masker mer att fälla.
Inga illusioner gälla –
drömmars prakt ...
– – –
Giv nu akt!
Där står Fiorella!

Lugn, min lilla goda gumma!
Lugn! En tår
värmedryck, skall nog dig ljumma!
Ej vår högtidsfest försumma.
Ack, i år det är ett givmilt år!
Granrisår, med stärbhus många,
vilka skänka kärleks långa
vita bröd och vänskaps bönor hit.
Nu det kommer två aktörer!
Två charmörer
och en sångerska oss gör visit.
Hör, den vackra damen snälla!
Lyss till toners gälla
silverprakt!
– – –
Giv nu akt!
Det är Fiorella!

Kvinna i ålderdom bodde
ensam med åldring, tvinad och sjuk.
Fränaste verkar i krassliga skrällen.
Fuktsky i taket, rivet och naket,
levnaden bitter och tom.
Plötsligt en afton hon trodde –
huvudet darrar i rutig duk –
saliga samlas på heliga ställen,
bidande stundande dom.
Där i ett fladdrande tält,
pålat i gungande fält –
tempel i vattensjuk mark
utanför staden i nylövad park,
där bedjarinnor,
bleka prästinnor,
mumlade böner vid smatter och svall:
”Komma han skall, komma han skall!”

Ödslig är flackande låga.
Armodets sågspån gör kyrka mjuk.
Belsebub ute i mörkret, som darrar,
kallsmider eder ... Inne man beder,
mässande aftonen lång.
Drömmarnas liljor i båga
spricka dock fram under regntung duk.
Änglarna titta bak skakande sparrar,
lyssna till böner och sång ...
Himmel och bävan och ve!
Vaka och vänta och se!
Klämtar ej klocka med skräll?
Hämtaren nalkas på helgdagens kväll.
”Hållom i kedja!”
”Låtom oss bedja!”
Stormande afton vid världarnas fall
komma han skall, hämta han skall!

Pingsten med ljuvaste händer,
högädelt fina, sysslar som bäst.
Pingsten med blomfacklor, ringande hjärnor ...
Längtan vill snyfta, klipptyngder lyfta –
mullen har trånande doft.
Vårmystik sprakar och tänder.
Kvällstimmar skrida mot himlens fest.
Svinga sig icke de heliga tärnor
ner från sitt stjärniga loft?
– – –
Plötsligt med anskri och tramp,
skramlande tegel, som damp –
famlande framåt och bak,
gumman står skallrande, blek på sitt tak.
Högt vill hon lova:
”Tag du min gåva!”
Himlen skall öppnas vid månarnas knall.
”Hämta han skall, hämta han skall!”

Bakverk i fumliga händer –
ömkligt i ståten ... Vit krumelur,
spritsad i dunklet vid åldringens jämmer,
välment sig slingrar. Darrande fingrar.
Ögonen klippa och be ...
Långt är till ljustända stränder.
Rinna ej stjärnor som regn i skur?
Rämnar ej valvet? – Sin gåva hon klämmer.
Ve, gamla hjärta – o, ve!
Vårstormen trycker emot.
Skorstenars fladdrande sot
fläktar kring trevande hand,
gnistrar som röda demoner ibland ...
Offret hon höjer.
Lyftaren dröjer,
hämtaren dröjer i mörknande kväll.
”Hjälp är du snäll – Gabriel!”

”Grannkvinnan – skynda! – är galen!
Titta på taket – hasar sig fram!”
”Stegen är sönder – tag hit ett par lådor!”
”Inte nån fara!” – Otrognas skara
kvicknyter hastar till hjälp.

”Vänta! Svep om sej med schalen,
morsgumman! Saken är allvarsam!
Kvällsblåsten, mor lilla, har sina vådor.”
”Tunnan med skulorna stjälp!”
– – –
”Släpp mej! Släpp armen – jag far!
Våga sej, hjärtlösa karl!
Ormen skall trampas ihjäl!
Gud skall förstena den handen, som stjäl ...”
– – –
”Vem skall väl smaka
morsgummans kaka?”

Darrande viskning i blåstarnas ljud:
”Ämnad åt Gud ... Skänk av hans brud!”