VID MÖRKA STRÄNDER
Hav, som slår i kalla styrkan,
dånar mer än psalm i kyrkan,
klämtar lik en klocka i brand eller nöd.
Går till svarta nattkravaller,
spränges, splittras, sönderfaller,
stormar fram som hop vid ett anskri om bröd.
– – –
Ingen sötvågskantilena!
Inga insjöflöjtar lena
för ett bröst, som kämpar i ängslan och glöd!
Bra! Predika du, som orkar,
om en gråt, som aldrig torkar,
om en nöd, som ingen kan räcka sin hand!
Kväd vid vågvältspanoramat
om det vilda vandringsdramat!
Bittra sanning, skumma mot himmelens rand!
Spela som när pukslag dånar,
om hur lycka lyckan rånar,
om hur frihet friheten binder med band!
Mässa ock vid skrän och skrällar:
Lögn i jordens röda kvällar!
Svärmarstjärna fläckas av smuts eller blod.
Lögn blir sant! I nattens boning
ljus och huldhet och försoning
från en dömd, som sanningen icke förstod.
Blanda kokande tillsamman
i ett infernaliskt gamman
jaord – motord – nejord i Motsäges flod!
Nu åt dig mitt mörka altar
reser jag, när vågen saltar.
Fruktar leva – fruktar att bjuda farväl ...
Skriv med bokstavsstaplar kalla,
vilka ragla, sammanfalla,
Sesamskrift, som öppnar en port för var träl.
Ryt mig sanning in i blodet,
piska mig i storm till modet,
fradga mig ett bad, som kan stärka min själ!
DRAKE OCH FÅNGE
I.
Irrande lekman:
Kring trötta söckentankar,
där jag i vimlet vankar,
ringlar en fråga, med drakfjäll och låga.
Den flämtar och flimrar av kosmiska glöd.
I stärkta helgdagsstunder,
kan du, mitt drömvidunder,
skrämma med rassel och varna med prassel
och väsningar: Evighet – Död ...
Än svart som svalgets satan,
än blank som Vintergatan ...
Ögon han lånar av gallgröna månar
och gadd av kometer med fräsande sting.
Skall jag ett festtal tända,
en hymn till livet sända –
tankarna svalkas ... Jag hör hur han nalkas
och lägger sig tyst i en ring.
II.
Hur rak man spelar rollen
av man med självkontrollen.
Avmätt i orden, linjerad på jorden.
Men under, i djupet hörs rassel och ve.
Då bleknar jag kring pannan.
Här gömmer sig en annan!
Arbetar trägen att utfinna vägen.
Han trevar men kan icke se.
Vad var väl då som hände,
när Liv min lykta tände?
Slummer i sammet – jag vräkes i dammet,
jag vaknar och skriker förskräckt mot min mor.
Bak bröstets tunga klyfta
jag hör min fånge snyfta.
Varsnar hans skugga; jag hör honom hugga
i väggen ... Min arme, min bror!
Jag undrar, om hans öga
bär dagrar från det höga?
Undrar om vildhet är vemod och mildhet,
som drivits till vildhet av tvingande tag?
Stäm upp en litania,
som kan min själ befria!
Nycklar på ringen har Vishet – men ingen,
som passar till dörren i dag.
III.
Dig bombarderar med frågor, jag,
himmel, och bultar på porten.
Svarar man ej på de larmande slag.
Stum är den mörkblå orten.
Icke ett sus, såvitt jag förnimmer.
Icke ett ljus, ett livande skimmer ...
Helgon och änglar, högtbetrodda,
ut från bebodda
molnhus i stjärniga gränderna!
Lampor i händerna,
facklor i tusen!
Dyken med ljusen,
störten med bränderna!
Fladdren, brusen,
stormen mitt mörker med brand!
Må draken stå i lågor
med svarta fjäll och frågor!
Klarhet må ringa – och fången få svinga
sig ut med sin blodslagna hand.
FRÅN TIDLÖS FRIHET –
Nänns jag väl ur tysta bädden,
som i evigheten vaggar,
väcka dig, min son?
Räcka dig en bägare, som fraggar
ofta friskt, men ock till brädden
fylls av smolk och hån.
Skall ur natt, som silverfållas,
livets klara kinder trollas –
springa fram ur svarta valv
strålögd solskensalv?
Skall jag väl från tidlös frihet,
hägn, av Intets timmer timrat,
locka dig, min vän?
Låta dig, vars blick ej ledset skimrat,
här vid Lögntygsspinneriet
vämjas, vredgas än?
Kallsvett på din panna driva,
dra dig in i intensiva
hårklyvningsmaskiners snurr,
stim och penningsurr?
Lura – lik en syndfrätt gubbe,
illasinnad, ful i tankar ––
barn från svalkans park,
där en helig tystnad varsamt vankar,
vaktar stjärnblom, stam och stubbe
på en mörkblå mark.
Släpa dig till skam och ånger,
fräna dunster, fräcka sånger –
hit, till fälla, tryck och spark,
vildhet, tigerstark ...
Rycka dig vid kyssens låga
till en jordisk, gisten hydda,
där ej taket kan
oss för sting och stygga strilregn skydda –
där jag ej för böld och plåga
bot och binda fann.
Se dig trygg med Trolös leka.
Sen mig åren börjat bleka,
se dig, stungen i din vår,
gå med röda sår!
Vingad frände! Stjärnors älskling,
alla stumma djupens broder –
skära mänskodröm!
Vet, att här bland vita Venusstoder
skulle du väl ock en älskling
finna, glad och öm.
Här, vid mordelds dån och glitter
trivs ock klara kärlekskvitter.
Mitt i virrvarr, storm och flod –
fest för själ och blod!
Ja, förvisst! – där lögnhjul drivas,
ofärd sås med fulla nävar,
välfärd mejas ner –
även lyckans lilla löje svävar,
även sanna tankar trivas,
vacker vänskap ler ...
– – –
Jag förnekar ... jag försvarar ...
Kom, mitt barn! Men jag bevarar
bitterhet till sist ändå ...
Hör! Orkaner gå!
DÖDENS KLÄDNADER
Alltefter skräck och tankars kraft väl mången döden
skildrat.
Till tavlan skilda färger haft, som skrämt, som skräm
sel mildrat.
Se! Hamrat stål på ranglig arm! I huvudskåln, den
kalla,
dentistiskt sammanfogad harm,
som i panik gjort tanken varm,
som frostsvett stänkt på alla.
I fantasiens skräprum är rätt gott om grella kläder,
som flärdfull tanke passa lär i månget himlens väder.
Men lump är lump – på fantasi helt litet må man
lita.
Den starka döden nödgas bli
till docka klädd, än så, än si –
en svekfull rekvisita!
Med jordisk konstflit de ett bo åt honom snålt möblerat.
Med stjärnig eller nattsvart ro, med fasor tapetserat.
Med ondskans orm och grymma djur från unkna jorde
kärren
man byggde – var i sin natur,
en boning torr, en boning sur
åt denna starka herren.
Ack, bistra tröst, som stundom brann, när ängslan
hjärtat rastat:
Jag är min egen skrämselman sen köttets rock jag
kastat.
Av dig, du arma benparti, ej döden är monterad.
Han är som tanke, stor och fri.
Orimlighetens melodi,
orimligt högstämt spelad.
En ande blott förvandlar så av grus och skjulverk
bara
ett drömfyllt rum, där frågor gå i sorg mot stjärnor
klara.
Av träbrits blir en andaktspall, av trasfilt vördat kläde.
Ur maskfrätt golv vid klagans svall
gå pelarrad till tempelhall.
Tillbaka Vardag träde!
Bort spökluft i den höga stund, då kämpens bädd
man reder!
Var Liv i blomstring öppet sund, är Död av sluten
heder.
För sorg man ej kan värja sig och ej för bävans
smärta –
men ondska ej du menat mig,
du ande, som på jordens stig
jämt rörde vid mitt hjärta!
TILLBAKA!
En flygfärd skönt skall smaka!
– – –
Jorden morrar, grön av hån:
”Du kommer snart tillbaka.
Kommer tillbaks, min son!”
Upp i en skruv från stoft och sot,
mänskolist och mänskohot,
från kris och krut och knallar!
Stiger – varthän? Ah, uppåt blott
från tasseltyg och bindgarnsgrått,
från rapp och danska skallar!
– – –
Hej, när spiralen färdig är
i vinande båge det neråt bär.
Snart dammet vingen betäcker.
Ej svag maskinkraft räcker.
Man har ej mer ett snött gudslån,
som bringar motorn att spraka!
– – –
Jorden morrar, grön av hån:
”Du kom så snart tillbaka!
Vad sade jag dig, min son?”
Din själ skall fri sig svinga!
Bindas skall det ilskna kött.
Du skall dess uppror tvinga –
piska det spakt och dött.
Upp till en ro, så klar och ny!
Daggren vinge mot morgonsky.
En kroppslös lycka tindrar.
Evighetshanden drömmens vind
i svalka för mot andens kind,
och minnets sårnad lindrar.
– – –
Pang! När spiralen färdig är
i svindlande ringlar det neråt bär.
Snart mullen vingen betäcker.
En blodröd timme bräcker ...
Och föresats tog eld som spån,
dess spillror ramla och braka!
– – –
Jorden morrar, grön av hån:
”Du kom så snart tillbaka.
Vad sade jag dig, min son?”
Hur starkt ett liv kan locka!
– – –
Dödsmärkt skyndar jordens barn
att röda frukter plocka.
Fladdrande stoft bland flarn ...
Flänger för ära – fäktar spanskt,
mäklar engelskt, orerar franskt
och grälar nätt på svenska.
Rövar en ära med örnar på
och finkar fångar i fällor små ...
Hur käckt han må sig vrenska –
hej! När spiralen färdig är
i kvälja och kvidan det neråt bär.
Snart stoftet vingen betäcker.
”Ej mer mitt hjärta räcker.
O, skänk mig än ett gnisterlån,
som bringar livet att spraka!”
– – –
Jorden morrar, grön av hån:
”Du kom så snart tillbaka.
Vad sade jag dig, min son?”
MIN FORDRAN ÄR EJ RINGA –
Naturkär lekman:
Min fordran är ej ringa på dig, o, Himmelrik,
där milda harpor klinga bak valv och molnblå flik.
Där starka tankar fara med vita syften på,
och veka drömmar klara i ro och bedjan gå.
Hur arm var ökengrönskan på jordens torra fält,
hur fåfäng röda önskan i öknens kärlekstält.
Hur svag en lärksång klinga vid sus från träd och
vik ...
Min fordran är ej ringa på dig, o, Himmelrik –
ty om du äger bara en doft från armods jord,
ett eko av den snara och gråa sångarns ord,
må harpa mindre klinga för mig i mild musik ...
Min fordran är ej ringa på dig, o, Himmelrik!