... SOM SKER VID SOMMARVAKAN ...

Här på vida vattnet, strött med skum,
täta sammanträden äga rum.
Grått tillmötes går med grått – och vänder.
Återmöte! Lösa, gråa händer
gripa virriga varandra fatt –
slappna åter snart med skvimp och skvatt ...
Vågor i vämjelse välva,
vredgas, skälva.
Orosbilder allt! En kyss ... God dag!
Vänband brytas –
falskt de återknytas
vid en nyckstorms nästa andetag.

Hör, kapten på bryggan! Denna sjö
förr jag ej såg mörk förvirring strö.
I min ungdom friskt och festligt möttes
mörkblå vågor, vilka sönderstöttes
i en rusig fragg vid stolta stänk,
i ett sken som grynings rosenblänk.
Gungande soltös på vatten ...
Grant mot natten
vita stjärnbarn döko ner och opp.
Månen plaska
ofta friska, raska
simtag med en blank och fjällig kropp.

Är det en vulkan på botten, som
muddrat svart, och fägring målat om?
Eller storm, kanhända, yr i håren,
starka anspråk ökat under åren ...
Allt, som skrives på det gråa plan,
blir till svekfull skrift Guds långa dan.
Hur jag vid blåstarna tittar
ej jag hittar
klar idyll i bubblor, spillror grå.
Mer en fara,
lassokast och snara
dessa slingringar mig förutspå.

Stranden nalkas – och från denna punkt
fordom staden steg så ljust och lugnt,
med en kyrkoknopp bland byggnadsblader,
vecklade i röda, gråa rader.
Hur jag granskar nu, vid stamp och vagg,
kyrkan ter sig som en törnetagg.
Husen betryckta sig samla.
Gråa vänner ramla
i varandras famn att trötta dö
eller svimma
i den lätta dimma,
som drar fram från kall och ängslig sjö.

Ler kapten? Mitt vemod jag besvär!
– – –
”Sjön är lik sig som den varit här
alla långa år, såvitt jag minnes!
Oro alltid är, där vågor finnes.
Icke särskilt glad – men jag förstår ...
Nu förstår jag! Det var gosseår!
Solflickan, måntumlarn bada ...
Allt det veka, glada
var väl, praktiskt taget, mer som hån.
Lögnen smekte.
Lögn i löjen lekte.
Röda rackartyg där inifrån ...”

Tack kapten! Vid edert rederi
tar man gods av småfilosofi ...
Men det glittrar – se det glittrar mera!
Vill du kärleksvattnet imitera,
främmande och virrigt lömska svall?
Gör detsamma! Tack i alla fall!
Staden med lekportar väntar.
Blåögd hågkomst gläntar.
Bleka minnen tyst i parken gå ...
Lövbrus säger:
”Än jag ungdom äger!
Samma sång och sommar nu som då!”

Här var det jag brann,
här steg mitt bål
bland träd och torn och tegel.
Här fladdrade grann
vid sus och vrål
en eld som lössläppt segel ...
Verklighet ruvade, grå och kall,
med likgiltig min i ring:
Krigarens stall,
Välviljans stiftelse, Nyttans hall –
torftiga vardagsting.

Ej straffarn var lik
en lurvig dräng,
med ragg på stänkta armar,
som knyter vid skrik
och flås och fläng,
där pinverktyget larmar –
eller med osande bloss i språng
bland virvlande spånen far.
Kallhamrad, lång,
stendöv för stönandet, halmtuss tar ...
Gnolar vid lågors gång.

Min bödel var vit –
och blick var blå,
och skuldror marmorgranna.
I tripp på visit ...
Med tycken små
och domar barnsligt sanna.
Något av bölja i svävans ord,
och något i nyck av bloss.
Rofylld som jord,
drömögd som stjärnorna ovan oss,
ljusen på nattens bord.

Ur mordiska trän
sköt skott och gren
och klara rosenkalkar.
Vid flammornas skrän
och vackelsken
den straffarns vänhand svalkar.
Gillrade bränsle och räckte mig
en dryck som till tröst ändå.
Tack vare dig,
rödmynta brassare, nu för mig
bilder i eldljus stå!

Kom, ärriga man!
Vi brädda bål
för minnet, starkt och stilla.
För Yngling, som brann
en rågad skål
och två för Rackarn lilla!
Verklighet ruvar så grå och kall,
med mulnande min i ring:
Krigarens stall,
Välviljans stiftelse, Nyttans hall –
torftiga vardagsting.

Med en maklighet, som sinnet söver,
skutan glider genom öppna bron.
Varsamt vattnet fransas fram i fören,
sammanblandar fragg och blanka ören.
Silversnören
lindas upp vid vågens skvalp och ton.
Himlen sprider matta sken däröver.
Välbehag i skymning.
Stjärnbehag i skymning.
Vita häckblom, mörka bladverk – nattens skönhetsdon.

Stadens småhus, som sig hopatränga
omkring samlingstankars stora hus,
gömma skönhetsland bak stängda grindar.
Luktärtsreva vid staket sig lindar.
Vilsna vindar
blom till fjäril gör vid fladdersus.
Sus och sömn bland ros och blad, som klänga ...
Slumra småstadshjärta
med din storstadssmärta!
Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brus!

Alla blå inkorporeringsdrömmar,
som i dagens marknad röja sig –
alla nyttans vyer staden målar,
plånas ut, när sommarnatten prålar,
blomman strålar
pudervit vid trappa, prång och stig.
Kall beräkning flyr – naturen ömmar,
och Provinsens andar
doft kring teglet blandar,
träda kransade till torget: ”Barn, vi älska dig!”

Steg på avstånd lugnt och tydligt höras.
Ej så länge – ljudets död är snar ...
Trottoaren letar sig förveten,
alabasterblek från mörka vreten.
Evigheten
når den visst vid sjön, som blånar klar
och med rymden synes sammanröras.
Himlen nu tycks låna
vattnets silvermåna.
Vattnet lånar himlens blånad – vänskap uppenbar.

Här vid andetag från strandens dyning
kan man fri från frusna tankar gå.
Vaka, medan stjärnor silverkalka
murars rader – och vid ökad svalka
gräsets halka,
morgonljudens klarheter förstå.
Enkla hjärta, njut i rosig gryning!
Fin din stad i ljusning
står vid sång och susning.
Klappa stolt, med världsstadsglädje, i din glömda vrå!

Extraläraren: ”Jordgloben är sig lik ...”

Adams, Evas, friska barn
till skolan gå i gamman.
Lieber Knabe, strid för A-B,
slåss mot gröna C!
Bänken snärjs i granna garn
av fantasin med flamman.
Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med blomst och flarn!
Sök hålla tankar samman!
– – –
Adams, Evas, friska barn
till skolan gå i gamman.

Bordets jordglob, blank och grön,
som förr i goda tider!
Avbild duger – fast den ljuger
frid om stridens trakt.
Klar som förr den stolta sjön,
där Oceana rider.
Flodblå strängar – länders ängar,
rätt som skaparn lagt!
Färgen ren – allt i sken!
Ej man ser var lien ven.
Fläckfri, blodfri mulln och snön ...
Sig lätt på axeln vrider
globen, trind och blank och grön,
som förr i fridens tider.

Stora barn av Adams ätt
i världen röster höja:
”Jag skall älska, du skall älska!”
”Jag skall hata ...” Ve!
Skri och smatter – farligt sätt
att sköna verbet böja!
Villervalla – orrar knalla.

Nu för sent att be.
Sträng lektion – som kanon
dånar lärarn, hård i ton.
Bleka huven i en rök ...
Ej alls man mäktar skratta.
Konjugera mer! Försök
att ordets ande fatta!

Adams plantor – skilda namn!
som växa i det arma:
Liebe Eva, hjälp oss leva,
strid mot svarta ve!
Is och mörker tryck i famn
mot bröstets knoppar varma!
Lieber Knabe, slåss för A-B!
Rättens pekning se!
I var vrå, handlen så
att ett starkt betyg vi få!
Vid terminens sista tid
berömmet må vi dela!
Rektor blid, skall bjuda frid
vid läktarns körsång! Sela.

Apa – gorilla,
armaste stamfrände lilla!
Där bland de saftiga bladen du sitter,
kvicka och elaka glitter
i klippande ögonen gå.
Bakdelen, tunga och röda,
tycks du med stånkande möda
lyfta från gyttja och strå.
Men bland lianer – i skogsjättens kransar,
högt bland de rasslande, lövgröna vågor,
närmare solens och stjärnornas lågor,
nästan du dansar,
störtspringer, flyger och svansar,
svingar och kastar dig så!

Stamfrände lilla!
Armaste apa – gorilla!
Lust till ditt luftspring i sinnet jag känner.
Marken mig suger och bränner.
För tungt blev mig ofta på jord.
Ögonen irra och bedja,
liksom en klirrande kedja
bär jag vid bannande ord.
Dock, om jag upp till det högre mig svingar,
dit, där ett stjärnljus mig bleker och renar,
högt mellan drömmarnas mörkblåa grenar –
tanken får vingar.
Klockspel i bröstkorgen klingar,
sång blir i rymderna spord.

Stamfrände, stilla!
Still, lilla apa – gorilla!
Sänd mig ej skränljud, där butter du sitter –
småsorger plockar så bitter
i styva och stripiga hår!
Ej må du hata din vita
släkting, som söker att slita
bojor, dem jorden består!

Hör om min utveckling! Tanken bemöda:
Stamfar tog storsprång bland kokos och kvistar.
Själv jag i topparna flyger, och ristar
drömmarnas röda
frukter, som brinna och blöda.
Harpsus i grenarna går ...