RÄKNELÄRA

Var och en har nog en tyst förnämhet.
Även du lär vårda din.
Varligt må man nalkas din förnämhet ...
Vill du vara vänlig akta min!
Kom ej rullande hitin!
Fäktande armar och stortalighet –
tältning till marknad på stilla mark ...
Skiftande varor,
livsprogramvykort i skaror.
Hin i små flaskor och ordspråk på ark.
Månglare, när du skall tälta,
pass dig! I skottet är sälta!
Fridlyst park ...

Var och en har timrat sig ett stängsel.
Även du sökt timra ditt.
Ingen hand må skaka dina stängsel.
Törs jag bedja dig att akta mitt!
Märker jag vid misstros titt
rövaretag, och hör yxors gång,
skingrande pil eller påk jag vet.
Vaktare kalla
skall jag till värvet befalla
eller en knekt i mitt blod, som är het.
Akta dig, huggare, lite!
Lönar med svidande vite
osnygghet.

En och var har sina tysta gårdar.
Troligt är, du äger din.
Lugn! Man akte sig på tysta gårdar ...
Vänta – var så god, beträd ej min!
Sten står sval, cypress i sus.
Skuggiga platser och kallors bård.
Allvar i vinden.
Fingra ej låset på grinden!

Sorgsnaste minne har vitmenad vård.
Tystna med bullret och ljudet!
– – –
Tillträde kungligt förbjudet!
Helig gård!

Om en vetenskaplig expedition.

Spräng nu i isen! Kanske vi hitta
mitt i de frostblå, de bländande flak
röda bevisen. Spana och titta!
Styvnade blommor, stelnade druvor,
infrusna duvor ...
Må våra sprängpulver isbergen lyfta!
Omtumling – ramlanden – brak ...
Långsamt bak vikande klyfta
våras i skinande grotta.
Nordpolens ynglingaminnen sig blotta.
Rosorna flyta i kolsvart vak ...

Vem kunde tänka, vem kunde ana?
Små memoarer i frostbunden skrift!
Trädkronor blänka. – Nyktert vi spana.
Blomruskor friska. Där katarakter!
Paradistrakter ...
Allt som förstenat – det må man förlåta!
Klar är dock forskarns bedrift.
Isbitna fåglar ej låta!
Färgen är ren i var fjäder.
Här var det solblänk och högsommarväder.
Julivind, kvitter och vingars vift.

Låt oss nu varsamt rekonstruera!
Hyfsat – med aning, med erfarenhet.
Använda sparsamt ord, som förmera
alltför fantastiskt! Alltför poetiskt,
alltför estetiskt
bort vid vår gärning! Må sakligt vi röna.
Ej jalusi och förtret!
Enstämmig mening: Det sköna
här i det döda man kände.
Troligen även en kärlek, som tände –
sannolikt drömmande, möjligen het.

Alltså: Det frusna ... Klart vi bevisa
blommande tider, där isväldet rår.
Vår kunde ljusna, vind kunde brisa.
Dolda bak lövverk, mörka, som glittrat,
fåglar ha kvittrat.
Lågor ha stigit, där isblocken stupa,
lärkan, där isbjörnen går.
– – –
Punctum! Nu drickom en kupa
alltefter små traktamenten!
Lycka till avhandling, bästa docenten,
verket om Nordpolens ynglingaår!

Född med blänkande blickar,
Livsbejakans rosor två
en på varje kind –
Liv i skola mig skickar,
kramar mig trött, pudrar mig grå,
biter med bister vind.
Lurar mig först att sjunga
ljusblått lov med min tunga.
Lockar mig upp att döna
högröd sång till den sköna.
Trattar mig full av godan tro –
lyriska blomster på mark ...
Ger mig sen med broddad sko
eftertrycklig spark.

Född med ömmaste drömmar –
solkattstankar, tinder, glans –
spelande humör,
styr mig ödet med tömmar,
slår mig i grus, välter nånstans
bäst jag i vissling kör ...
Stött är min glada vilja.
Hoppets kvist blir persilja.
Äpplet, som sken i handen,
ruttnat rinner i sanden.
Glatt argument i livets lopp,
tusende muntrande ord
dödsves magra fingertopp
smular ner till jord.

Född med lemmar, så rena –
blåa ådran varsamt lagd
över marmorgrund ...
Snart i stridsregn, som stena,
smutsa och slå, står jag försagd,
blek och med mulen mun.
Trycker vid stormigt hörne
hatten ner kring mitt törne.

Fångas av blåst och vräkes,
piskas, steglas och späkes ...
Skurar mig matt och spak på strand –
drypande bittert mitt bad ...
Ändå klingar starkt ibland
röst i storm: ”Var glad!”

Snart med blänkande blickar
än en gång jag helad står,
frank till lovsång opp.
Framtid blinkande skickar
löften åt mig – törnkransen går
strax i en lysten knopp.
Ungdoms fjärlar, som svinna,
vill jag i ilsprång hinna.
Fram emot klara dagar
glad i ögat jag jagar.
– – –
Sjungen mig full av tröst och tro,
lyriska stämmor i park!
Hej, min gråhet! Av min sko
tag en ärlig spark!

Kunde jag världens raseri
i vattenfall förvandla,
stiftade jag en industri
att för all jorden handla.
Inte en skelning, höger och vänster!
Vishetsfördelning, sanningsförtjänster.
Låghet gick upp ur pipor röda.
Höghet gav surret harpstämd ton.
Fri vore bundenhet, glad vore möda.
Lugnaste ögon, sunda don.

Genom en tekniskt stor idé
kan jag tillvarataga
kraften av osällheters ve
och ljus ur svartstoff draga.

Stolta maskiner, själfulla sköna,
smörjs som med viner, krönas med gröna
kransar och band i ilsurrsglammet.
Måndag till måndag – vinst i hamn!
Storsinnad styrelse – ögon som sammet.
Praktiska herrar, starka namn.

Över blåa hav
lyftes på skeppen varorna.
Nödpatentstav,
präktig för svagt i farorna.
God Lugnalätt för brösttryck – i askar,
tullfritt i staterna raskar.
Över molnen gå
flygskepp med ilpaketerna.
Paradisblå
salva för elakheterna.
Prima vår Urkraftstablett för mod –
alstrande hjälteblod ...

”Tyst, tyst, tyst! ...
Pajasmagnatens plan
utskrattad är av Fan!
Hör du hans skratt i var glänta!”

Lyssna! Vänta:

Genom en fint, ej blottad än,
jag mäktar intressera
svartkonstruktören Djävulen
att verksamt assistera.
Flinkt vid hans lågor trissor vi dreve.
Svartaste frågor stjärnvita bleve.
Eld fick han spruta, källarbunden.
Avskräde silas snabbt i flod.
Porlar i mörka kanalen kring grunden.
Kvalmdoft av svavel, föga god ...

Världsfirmans stam slår skott var stund,
som hjulen gå och klinga.
Starkt Drömmeriidkareförbund
skall jordens mörker ringa.
Blå uniformer – drömblå och lätta!
Stillad blir stormen, själar bli mätta.

Små revisorer nådigt blomma.
Gynnsam var min av Siffrans son.
Sanningsreserverna aldrig stå tomma.
– – –
Rasande vatten – fjärran dån ...

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam med klena vackel­
vristen,
de lära slakta dina lamm och lägga dem på risten.
Vi leva i den stränga tid, då allt är hårt, som händer.
Här passar knappast stjärnögd frid ...
(”Ah, se så ...”)
Här passar knappast stjärnögd frid –
men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät – du lär väl varsamt klaga.
Man lärt av åskans majestät att pannan sammandraga.
För varje brandröd stridshästflock, som stora cirkus
rundar,
du sänker dina ögonlock ...
(”Påståendet kunde jag ...”)
Du sänker dina ögonlock
och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick – ett slarvigt pansrat
hjärta ...
Vad gör du här? Ah, fel du gick! Vart steg ger stöt
och smärta.
För visa fick du järnkoral – en skräckhymn snart du
sporde.
Du tog nog fel på hundratal ...
(”Mina avsikter ...”)
Du tog nog fel på hundratal,
när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få, och full av tankar
vreda,
jag ville välva en berså åt dig i livets leda.
Och ovanför dess mörka blad, min ädle svärmarfåne,
jag hissar, åt din fristad glad ...
(”Ah, se så ...”)
Jag hissar, pustande men glad,
Idyllens gyllne måne!

Det kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant – det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.

Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.

Ej dunstgestalt – en rökbild av förfluten
och halvglömd tid – en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.

Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?

Fast all naturen svingade vid susning,
med blad som vändes – flarn i fladderregn,
hon stilla dröjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.

Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: ”Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.”
”Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.”

”Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot.”

Jag sade intet – ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig ...
Väl är det sant – det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.