På Vernamo marknad

Vid Vernamo på marknaden
En aftonstund det var,
Då Per och Kersti bytte ring
Som troget fästepar;
Se’n skildes de att taga tjenst,
Enhvar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» –
Så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjenst var sträng,
Så slapp han att gå ut som knekt – –
Man tar ej prestens dräng;
Och Kersti hos befallningsmans
Fick sköta plog och harf,
Som blifvit qvinfolksgöra nu
I Carols tidehvarf.

I sina träskor gingo de
Den tunga mödans stråt
Och rörde aldrig af sin lön
En enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jemt,
»Då blir det annat slag,
Då ha vi sparat samman nog
Att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
Evinnerligen lång,
På många månader ibland
De tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
I dessa sorgens år,
Men efter väntans mulna tid
Vardt sjette gången vår.

Af ljuflig oro brunno då
Båd’ ungersven och mö,
Från alla hagar kom en doft,
Det glittrade på sjö.
Utaf ett vårregn tvagen nyss
Den späda grönskan log,
Och göken gol for fästefolk
Långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
Sig gjorde rigtigt grann
Och sken som utur tårar upp
Till lust för fattigman
Och strödde glada färgers prål
Längs hvarje dikes-vall,
Liksom i vintras aldrig smällt
Ett skott vid Fredrikshall.

Vid Vernamo på marknaden
De möte stämt, de två,
Bland magra stutar var ej svårt
Hvarann att hitta på;
Med rörelse och köpenskap
Det jemmerligt gått ned,
Fastän det sports att herrarne
Snart skulle göra fred.

Men prestgårds-Per han hade mynt
Och var så morsk och käck,
Och slantar hade Kersti ock
Uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande af fröjd
De satt sig i en vrå
Och klingade med pengarne
Och hviskade som så:

»Nu vännen lilla» – sade Per –
Ȁr jag min egen karl
Och kan ta upp ur ödesmål
Det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
Min lön i kyrkherrgåln –»
»Och jag har sexti», Kersti sad’,
»Då står man sig i Småln.

»Men hör du Per» – från Kerstis drag
Här leendet försvann –
»Den sortens pengar, som vi fått,
Jag aldrig lika kan.
De kallas nödmynt, säger folk,
Och det är visst och sant
Det kostat nöd att skrapa hop
Den styfvern slant för slant.

»Men det är bara koppar, Per –
Med Görtzens gudar på
Och namn, som ingen kristen själ
Kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarne
Blott bure kungens bild –
Tänk Per, om smulan, som vi ha,
Rakt skulle gå förspild!»

»En stolla är du, Kersti lill’!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
Och guld och silfver värdt;
Och denne krigsman, som du ser,
Med lejonet bredvid,
Så flink och färdig, är kung Carl
Just som han drog i strid.

»Nog är det rätta pengar du,
Det har ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
Från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
Att köpa till vårt bo
Båd’ slef och gryta, tösen min,
Och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade
De tu med muntert mod
Och tittade och prutade
På allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
En röst af välkändt ljud ...
Hos Per och Kersti klack det till –
Här kommo onda bud.

I rock af blanka knappar prydd,
Med embets-näsa röd
Och stämma barsk, klef länsman fram
Och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
Och hastigt rundt omkring
Slöt sig med häpna anletsdrag
En stum åhörar-ring.

Det var med alldenstund, ithy
Och mer af samma sort
Ett kungligt bref, der meningen
Så kunde fattas kort
Att kopparbiten, som i går
För daler gått och gält,
Numera gälde ingenting –
Och så var det bestäldt.

Så gruflig dom i förstone
Ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrifvelsen,
Och drottningen är god!»
Men Per, som stod der blek, begrep
Omsider denna nåd:
»Ack nej du Kersti, stackars tös,
Här fins ej någon råd.» –

Vid Vernamo på marknaden
Det var en aftonstund,
Der vandrade ett fästepar
Med sorg i hjertegrund.
Med bittert löje Per såg fly
Sin fagra lyckodröm,
Och bakom randig förklädssnibb
Flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
På daggig åker-ren,
Bak fjerran skogar dunkelblå
Sjönk qvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
Ifrån ett litet hem –
Ack, hoppet om en egen härd
Var slocknadt ut för dem!

Det suckade så tungt i norr –
Det var en sorgegök,
Och djupare i förklä’ts famn
Då Kerstis hufvud dök.
Så månget bröst i Sverges land
Hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
Den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
Om hennes lif sin arm,
Och veka ord sig bröto fram
Ur svallet af hans harm.
Så mild som månen öfver sjön,
Kom trösten till hans brud:
»Och fins för oss ej lag och rätt,
Så fins dock Herren Gud!

»Vi ha ju helsan, hurtigt mod
Och raska armar tu
Och börja bara om igen,
Det är ej värre, du.
Vi ta oss tjenst, så får det bli,
Tills gladt en annan vår
Vi sätta bo och köpa kon,
Som ej vardt köpt i år.»

Han talte många andra ord
Af kraft och bergfast hopp,
Och Kersti mellan tårarne
Såg ur sitt förklä’ opp
Och frågade med ögat ljust
Af kärlek och af tro:
»Så råkas vi om sex år då
På nytt vid Vernamo?»