Slottsherren
Välkommen käre herre min,
Ej Moskows fånge mer!
Vi väntat här år ut, år in,
På freden och på er.
Er fogde helsar eder glad
På gammal trofast art,
Och godsets folk står här i rad,
De få, som kriget spart.
Väl möta er vid första steg
Betryck och fattigdom,
Väl ligger osådd mången teg,
Och mången gård står tom,
Men hjertan klappa varmt och godt
Inunder sliten drägt
För er, det sista ädla skott
Af älskad husbondslägt.
Vi veta, att som karlakarl,
Der striden hetast stod,
För oss och salig konung Carl
I vågat lif och blod.
Som en brunlockig ungersven
I lemnat fädrens slott;
Ert hår, då nu vi ses igen,
Sibirien gjort grått.
Hur ville vi ej glädt er syn
Med fält af gulnadt korn,
Med flaggor, bortom skogens bryn,
Från edra stolta torn!
Ack herre, tyngst af allt det är
För mig att tala om,
Hur hit till våra Roslagsskär
Den grymme härjarn kom.
Hvad skada här han bragt åstad
Från grinden ej vi se
För dessa täta gröna blad
I åldrig lind-allé;
Men bakom den är allt i grus –
En brandmur, svart af rök,
Står ensam upprätt af ert hus
Se’n ryssarnes besök.
Då fienderna seglat af,
Vid brandens gny och brak
Jag in i brasan mig begaf
Att rädda blott en sak.
Jag ryckte från rustkammarns vägg
Er stamfars fältherrsvärd
Och kom, fast svedd i hår och skägg,
Med det ifrån min färd.
Vill Gud, skall jag få se er hand
En gång det draga käck
Till hämnd för vårt beträngda land
Och moskowitens skräck.
Men tills den kommer denna stund,
Klenoden pryda må
Er borg, som snart på gammal grund
Ur askan upp skall stå.
De gode bondemänner här
Ha grundat ut ett sätt
Att visa eder huru kär
De alltid haft er ätt:
De bedja som en gunst allen
Att för ert nya slott
Få fälla timmer, bryta sten,
Mot half dagspenning blott.
Den gamle slöt. De hunnit fram
Till öde, mörk ruin.
Bland grus och spillror allvarsam
Stod hemvänd carolin.
Vid härjad härd för Sverges son
En bild rann upp i håg
Af landet, han drog ut ifrån,
Och det, han återsåg.
Hans blickar hvilade dernäst
På folkets tysta flock,
En skara barn och gubbar mest
I lappad helgdagsrock.
På magra kinder hungerns spår
Förtydas kunde ej.
Ur slottsherrns öga brast en tår,
Han sade: vänner, nej!
Slikt offer tar jag ej emot
För denna stenhops skull,
Så länge obrukt fins en fot
Af mark för skördegull.
Jag reser nöjd mitt enkla tak
Af svensk och kärnfrisk fur;
Det blir dock yppiga gemak
Mot dem, jag sist kom ur.
Det vore skam, om i vår nöd
Mig snärde högmods garn.
Jag vill se kinden åter röd
På dessa bleka barn.
Den kraft, vi räddat, är för god
Att gå till sådan gärd;
Jag lärt, hvad folkets svett och blod
Och hvad dess fyrk är värd.
Haf tack, min trogne fogde du,
För klingan, som du frälst!
Af egodelar var den ju
Hvad jag bevarat helst.
Sin bästa ära fick från den
Det slott, som sjönk i stoft;
Med klingan följer äran än
Till hem med lägre loft.
Från gyllne högsal svärdet ned
Till furuväggen gått;
Vårt gamla Sverge lär väl med
Få dela lika lott.
Men om ej mer som förr i glans
Till fjerran land det bär,
Vi äro närmare till hands
Att akta våra skär.
Tillräckligt blod för all min tid
Jag sett förspildt i mull
Och längtar bygga upp i frid
Hvad hemma refs omkull.
Om stolta namn från bragders dar
Här ordats mer än nog;
En är vår äldste ättefar,
Hans vapen hette plog.
Af ärlig Dannemora-ätt,
Dess jern i åkern skär
Så djupt som svärd och bajonett
I en fiendtlig här.
Dess börd att pröfva längtar jag
Mot ogräs och mot nöd,
Jag längtar se de säkra tag
För sjelfbestånd och bröd.
Hattar och mössor
Man har stigit upp från bordet
Hos den gamle generaln,
Sedan politiken ordet
Fört vid tårtan och pokaln.
Damastdräll med pontak på
Tjenarena undanstöka,
Gubbarne ha gått att röka,
Och de unga glamma få.
Glamma? Kommer ej i fråga!
Se de vackra fröknar två,
Huru de af vrede låga,
Der de mot hvarandra stå!
Nämnas Gyllenborg och Horn
Stampar lilla röda klacken,
Och vid trotsig knyck på nacken
Flyga lätta puderkorn.
Med ett ögonpar som natten,
Fröken Märtha oförsagdt
Svär att endast under hatten
Svea komma kan till magt.
Afgjord vän af motsatt tro,
Liten Malin, blåögd fröken,
Kan ej tadla nog försöken
Att förstöra landets ro.
Ett par unga Martis-gossar
Bistå hvar sin amazon,
Ifrigare trätan blossar,
Går allt mera på person.
Hetsigt vin och hetsig blod
Släta fänrikskinder färga,
Rättnu slå de på sin värja
I sitt carolinska mod.
Med förbittring fröken Märtha
Till sin motpart brister ut:
»Fy, du har ett osvenskt hjerta,
Med vår vänskap är det slut.
Karda ull af Ahlströms får,
Du förtretliga, du mössa,
Medan vi med svärd och bössa
Följa Carols segerspår!»
Gamle krigarn under tiden
Larmet lockat ut från båln,
Snart hans pipa hela striden
Sveper som i krutröksmoln.
I den fodrade talàrn
Vördnadsbjudande att skåda,
Frågar han de vackra båda:
»Men hvad är det, kära barn?»
Malin all sin harm och smärta
Gråter ut i morfars famn:
»Det är hon der, kusin Märtha,
Som har gett mig vedernamn.
Må hon heta hatt för mig,
Blott jag slipper bli förhånad,
Derför att jag väf och spånad
Anser båta mer än krig.»
»Tappra Märtha», morfar säger,
»Gud bevars, hvad krigisk brand!
Jag har haft min lust i läger,
Men det föll sig surt ibland.
Pris ske en och hvar, som kom
Att med balsam läka såren –
Var du glad för de der fåren,
Du så hånligt talar om.
»Söta Malin, lilla dufva,
Som här vid mitt bröst sökt värn,
Finner du din näpna hufva
Mer beqväm än hatt af jern,
Glöm dock icke, att det fans
Förr en mö, som hette Blenda;
Hon i rättan tid sin slända
Bytte ut mot sköld och lans.
»Skam få alla nya, fula
Namn, som söndra våra hem!
Väl jag unnade en kula
Den, som först kom upp med dem.
Svensk, helt rätt och slätt, må bli
Bästa, endaste benämning,
Aska varde hvarje lemning
Utaf allt, som nämns parti!»
Carolus Linnæus
Ett hundraårsminne, den 19 Jan. 1878.
Gamla Sverge, mins du ännu förra seklets morgonväkt?
Mulen morgon, blodig morgon: hjeltekungens värja bräckt,
Härar slagna, fästen tagna, ångestfull ur folkets själ
Till den fagra storhetsdrömmen ett förtvifladt, vildt farväl!
Svea-moder, van att sända ut i kyller och bantler
Sina segerglada söner under svajande banér,
Nu hur ängsligt intill barmen tryckte hon de sista få,
Medan vinden dref från skären mordbrandsrök till värnlös vrå!
Fred! det ljöd från bleka läppar – från förblödda hjertan: fred!
Ack, men i de öppna såren som af eldrödt jern det sved:
Ur den mång-indelta skölden freden bästa fälten slet,
Nu vårt Leipzig och vårt Narva skulle bli vår magra vret.
Strider hårdare än fordom under Torstenson och Horn
Blott för att ur gråstensbacken tvinga några glesa korn!
Verldens stolta gång derute fattigfolket mer ej rör,
Seger, magt och ära borta – hvad fins se’n att lefva för?
Intet stort att skåda upp till! Rådlöst råd och dådlös drott –
Carlars ätt ifrån oss tagen – vaggan tom på Stockholms slott!
Ingen knubbig lejon-unge helsar festkanonens dån –
Ingen Carl! – Jo, Carl han heter, ringe Smålandsprestens son.
I den djupa furuskogen hur det susar underbart!
Skogen ensam ej förtviflat, har det forna lynnets art.
Lärkans sång sig öfverbjuder, rosen glöder mer än förr,
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugu-dörr.
Bäddad sitter han i grönska, fjäriln fladdrar kring hans knän,
Elgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän,
Ödemarkens bleka flora i sin blyghet gerna tål
Barna-ögonen som vitnen vid små blomster-giftermål.
Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom af »stubbig rot»,
Skall hans minne, längst af Nordens, glömskans böljor stå emot.
När hvart land på sekel-dagen än af detta namn är fullt,
Stämma våra hjertan möte vid det ringa Stenbrohult.
Der han lekte – der han älskat hvarje liten tufva grön,
Kärleken till hemmets torfva fostrat först de stora rön,
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Wärends mark,
Son för Söderns underblommor i den rike Cliffords park.
Svea, för den karga näring, som du gaf ur sinad barm,
När har dig en ättling lönat med en tro så ren och varm?
I naturens trenne riken då han stod som drott, Linné,
Kronorna han sonligt lade ned för andra kronor tre.
Under tunga sorgedagar steg han fram, naturens tolk,
Bragte stolthet, ljus och glädje till ett armt och pröfvadt folk.
Nu det tröttnade att stirra hopplöst på ett brustet svärd,
Ty en blomsterlindad spira bjöd på bättre ledungsfärd.
Inga skepp med män och vapen lägga ut från skärgårdsberg
För att göda sunnan-kusten med vår sista must och märg
Blott till vetenskapens rymder står den nye Carls begär,
Dit styr tankens djerfva segling, dit idéers segerhär.
Till oblodiga triumfer bröt han oss en strålfull led,
Skapade med tålig forskning, der det vilda mod ref ned.
På en grundval fast och säker han vår ära återbyggt,
Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt.
Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag;
Sveas gamla modershjerta klappar med allt högre slag,
Och en stilla hviskning smyger ur ett rördt och tacksamt sinn’:
Minnet tillhör hela verlden, men han var min son, blott min.