I Svedenborgs trädgård

I Juni den ljusaste natten
Försvunnit från nordiska land,
Från vikarnes rodnande vatten
Och Djurgårdens leende strand.
Re’n staden begynte att stimma,
Der gärdad af master han låg,
Med blänkande kyrktorn ur dimma,
Förankrad på glimmande våg.

Men lugnt var i grönskande backar,
Som aldrig ett gräs varit böjdt
I natt under svärmande klackar
Vid oboë, valdhorn och flöjt.
Herdinnorna nere på slätten
Hos Nilses och på Gröna Lund
För spegeln i blotta korsetten
Ur ögat än gnuggade blund.

Tyst tillrade daggen i spåret
Af gårdagens stolta kaross,
Än fladdrade rosigt i snåret
Den florsbit, som taggen ref loss.
Der viken just nedom en kulle
Bland ekarne skymtade blå,
Låg, plaskande sakta, en julle
Förtöjd mellan bugande strå.

Der hade i båten sitt möte
De älskande lyckliga tu.
På böljornas vaggande sköte
Två hjertan uppblomstrade nu,
Liksom ur förborgade rötter
Två näckrosor öppnade sig
I trygghet för trampande fötter
Och larmet vid dammande stig.

All verlden förglömde de kära,
Som funnes ej gator och torg,
Palatser och kojor helt nära,
En myrstack med bördor och sorg.
Otåligt i klockslag från staden
Gaf tiden till känna sin gång –
De hörde blott suset i bladen
Och fiskarnes pollrande språng.

De talte ej mera – de tego.
Vid sqvalpet af gungande slup
Lycksaliga suckar blott stego
Som bubblor ur bottenlöst djup.
Så bräddfullt var hjertat, att nästa
Sekund måste bringa förlust,
Förflygtiga kanske det bästa
Med närmaste vågslag mot kust.

Då – plötsligt derborta från stranden
Ett strängaspel nejden förnam.
Vid lekande knäppning med handen
Hur lätt melodien sprang fram!
En stämma ur ekarnes susning
Snart herrligt i toner sjöng ut
Naturens och kärlekens tjusning
I blomningens snabba minut.

I vassen, den bugande, hörde
De tvänne med klappande bröst
Den visa, sefirerna förde
Ditner med Carl Mikaels röst.
Lyss: »Upp Amaryllis!» Förtrogen
Med namnet strax Djurgården var,
Och eko fick fatt det i skogen
Och höll se’n för alltid det qvar.

Derute på glimmande spegel
Än drömma de älskande tu,
Se’n skalden odödlighetspregel
Förlänt åt det flygtiga nu.
Förr’n böljan mot stranden vardt bruten,
Han band den i toner och ord
Och fäste för sekler minuten,
En vårdröm om lycka i Nord.

Vid Svenska Akademiens hundraårsfest.

En qväll i gamla Stockholm – regnets sus
Och höstens mörker väcka tunga tankar.
I gatuslasket sprids ett dimmigt ljus
Af sjuttonhundranitti-talets dankar.
I blåsten skylten gnisslar på sin stång
Och vandrarn söker tak med hastad gång.

Karosser rulla af till assemblén.
Nu är det tid att stänga – krämarn menar,
Men ser i fönstren midt emot ett sken
Igenom några almars nakna grenar,
Som in i saln sin sommarskugga bredt
Beridarebansgatan tjugoett.

»Hos Lenngrens är det främmande i qväll!»
Förnumstigt yttrar han till sista kunden,
Och hon, en ärbar sextiårs mamsell,
Blir qvar på tröskeln, trots den sena stunden.
»Är det assessorn, han med frun kanske?» –
»Jaha, hon köper socker här och thé.» –

»Det sägs hon skrifver?» – »Ja, nog är hon qvick
Och bara äkta prima-vara tar hon
Och allt skall vara noga på en prick,
Och som ett dockskåp fint i köket har hon.
Hvad allting kostar, hon på öret vet,
Men aldrig knusslar hon en smul för det.»

Det der ha grannarne på reda hand; –
Men herrn i vagnen andra tankar hyser.
I sobelpels, med stjerna och med band,
Han ser i förbifarten, hvar det lyser –
Och strax det rycker till af obehag
Uti hans gula Reuterholmska drag.

Deruppe fins en liten verld för sig,
En fristad för satirens, skämtets vänner. –
»Ifall man skrattar, skrattar man åt mig!» –
Så »ljusets fiende» instinktlikt känner.
Den krets, som slog ett slag »för sundt förnuft»,
Än hos fru Lenngren andas hemmets luft.

I magtlös harm, att ej han storma kan
Den höjd, der snillet firar sina lekar,
Han rullar bort och stänker ner en man,
Som mellan högarne och pussen tvekar.
Ond och bestört, damaskerna beser
Den öfverstänkte – men hvad nu? Han ler!

»Just vid fru Lenngrens port – det var besatt!»
Vår man af obetvingligt löje lifvas
Vid plötsligt minne af Cornelius Tratt,
Som också brukat i damasker trifvas.
En ringa sak, ett flygtigt ingenting
Får tanken fångad i en magisk ring.

Ett namn, ett ord! Figur uppå figur
I blinken syns: – der kommer hela slägten
I pudrad piskperuk, i uppsatt tur,
I stor panier, i nationela drägten, –
En brokig vauxhall, full af djerf komik,
Af saftig färg och lefvande plastik.

Han känner dem, han sett dem allihop: –
Helt styf i sin robrong den goda tanten,
En skälmsk kusin med musch vid kindens grop,
Och gamle onkeln sedan – rädd om slanten! –
En qvinna, sjelf från verldens äflan skild,
I några penndrag ger sin samtids bild.

Ack, tiden är af en så trumpen ton,
Har nyktrat till från Gustafs glädjefester.
Sjelf svärmeriets stora illusion
Uti en pöl af blod gick ned i vester ...
Upplysning, frihet – hit de fört alltså!
Man suckar trött och tar sitt ok uppå.

Om i den lund, som sången öfvergaf,
Ett eko väcks, – det är, när hjertan brista:
Guitarrn är stum på Bellmans fattiggraf,
Den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista.
Då är det hon, som fängslar land och stad
Med några visor i ett tidningsblad.

Hon, hvilken få ha sett, än färre känt,
Hur med en rad hon klarar trumpna miner!
Idyllen, – värre är det ej bevändt, –
Har evigt plats, jemväl ibland ruiner,
Och, kära landsmän, – sen er blott omkring:
Hur mycket löjligt fins på jordens ring!

Hur hvarje ord i minnet fastna vill!
Den är som kardborrn, denna qvicka meter,
Och halfva Sverge kan den utantill,
Förrän man frågat, hvad författarn heter.
När Ryktet sist gör officielt besök,
»Är inte hemma», svaras från ett kök.

Hvad ställning har hon? – En assessor-frus,
För dem som sälja socker, thé med mera, –
För några är hon damen, i hvars hus
Gustavianer komma och frondera, –
För den, som älskar Sverges ädla sång,
En diktens stjerna utan nedergång.

Här står nu denne man, i regn och höst,
Med blicken fäst på våningen deroppe.
Der dväljs den dolda, som till fröjd och tröst
I tidens malört mängt en nektardroppe.
De lycklige, som äro der i qväll
I snillets och den goda smakens tjäll!

Han dröjer ännu, fast det blåser kallt,
Och ser, hur ljusen tindra klart i taket.
Är lyckan god, han varsnar en gestalt,
En rörlig skuggbild innerst i gemaket;
Men minsta skymt ej föll på spejarns lott –
Hon unnar verlden sina sånger blott.

På gatan faller regnet mörkt och stridt;
Men inomhus man glömmer sjelfva tiden
Bland förmaksmöbler, målade i hvitt,
Med tyg af grönt och lilas-färgadt siden.
Ett par små Hilleströmska taflor der, –
Här en albaster-byst utaf Voltaire.

Ett prydligt brickbord. Bredvid sockerskåln
Ett thékök sorlar trefligt, silfret lyser.
Utur ett litet aromatiskt moln
Värdinnans öga öfver kretsen myser,
Och Chinas dryck i koppar från Rörstrand
Får högre smak som skänk af hennes hand.

Värdinnan – är hon ung och vacker då?
I denna krets, den bästa Sverge äger,
Ej någon tänkt att gifva svar derpå –
Så står hon hel för dem, i hvad hon säger.
En medelålders fru, om ni så vill,
Ej hög till växten, fyllig ock dertill.

Inunder grekisk bindel hårets flod
Kring hennes hjessa bucklar sig i vågor,
Som litet puder, efter dagens mode,
Strött askfärg öfver – aska släcker lågor.
Här halp det icke – elden bryter fram
I ögon spelande af epigram.

Det fina, hvita hullet kläder godt
Den arm, som rör sig der i thébordsstöket,
Den hand, som bläckspår aldrig nalkas fått,
Så litet som en musch af sot från köket.
Fast hennes sånger öfver landet gå,
Carl Peter Lenngren lider ej derpå.

Han anses kärf: – ett ord är lätt till hands
Vid verldens dom, men här i husligheten
Den blick, som hvilar trygg och nöjd i hans,
Ej vittnar alls om »huldhet i förtreten».
I afton är den hedersmannen glad:
Hon åter har en godbit för hans blad.

I gästfritt hem de adertons förbund
Är denna gången företrädt af fyra, –
En krets, som blifvit husvill i den stund,
Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra
På sångmör hämnats för ett modigt ord. –
Nu hålles sammankomst vid detta bord.

I laget Gyllenborg är ålderman,
En äldre skolas vördnadsvärda minne.
Hans sång om »själens styrka» blekna kan,
Men aldrig förebilden i hans sinne.
Hans lugna höghet har ock sitt behag
Som solen på en molnfri vinterdag.

Hans granne, Leopold, re’n hunnit med
En artighet till hvar och en i rummet.
Det hör nu en gång till, – det är hans sed
Att först så der af bägarn blåsa skummet,
Förrän han ger ur konstfull gyllne skål
Sitt snilles rätta vin i rågadt mål.

Så Rosenstein – det bästa hjertelag,
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit
In i en tung gestalt med grofva drag;
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit
»Medborgarns» lof och med sin frisinthet
Nyss väckt på höjderna så stor förtret.

I glädtigt samqväm ilar stunden bort,
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar.
Med något infall, träffande och kort,
Värdinnan ofta sakens kärna råkar, –
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt,
Och liksom vädjande till högre rätt.

Re’n uppbrottstimmen nalkas. Nio slag
Förtonande ifrån pendylen dallrat. –
»En bön till vår värdinna vågar jag» –
Tar Gyllenborg till orda – »Lenngren sqvallrat.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Den glada festen – så är titeln ju?»

Skaldinnan får ej neka. Hennes man
I loflig stolthet redan sagt för mycket.
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann
Sin stadga åter, nu hon läser stycket:
Hvad täck skalkaktighet, hvad ömt behag
Och dock hvad breda, säkra penseldrag!

En landtlig fest, der oskuld, barnaskön,
Med jordisk glädje står så väl tillsamman
Som fatens rosor, lille Görans bön
Med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Hur stormar grusande kring verlden gå
Än ryms i Sverge mången lycklig vrå!

Hon slöt att läsa. Kretsen lyssnar än
Tyst inom sig till ljud från flydda vårar,
Då Gyllenborg sig reser upp igen, –
Hans blick är blank af återhållna tårar.
»Tack!» – säger han, den hvita hjessan böjd –
»Jag vet att Kellgren skulle lett af fröjd!

»I namn af Gustafs sprängda skaldförbund
Vår tack för än en afton, ljufligt gången
Bland alla gratier på fridlyst grund!
Tack och farväl – än lefver svenska sången!»
Värdinnans hand man har till afsked kysst,
Och snart är hela huset mörkt och tyst.

Ur första våningen det ljus försvann,
Dit sene vandrarn blickade så gerna.
Den afton kom, då aldrig mer det brann,
Och blott från minnets hvalf en stilla stjerna
Såg ner på all den dårskap, all den flärd,
Som endast byta namn i samma verld.

Men denna stjerna från en svunnen tid
Nu hit till oss sin fina ljusflod skickar;
Bland mörka moln, bland brytningar och strid,
Vi möta hennes goda, svenska blickar.
Den egna härdens ro och löjets rätt
Hon häfda vill för dagens mulna ätt.

Den ädla taffelrund, som hon höll kär,
Förgäter henne ej vid sekelfesten.
Till minnens högtidståg jag frambesvär
I dag den älskade, den skygga gästen;
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått!
Hon skänkte verlden sina sånger blott.