III

När Selma följande morgon vaknade, kände hon sig tung och olustig. Fastern kom för att hemta henne till kyrkan, men hon var icke färdig, utan lofvade komma efter. Hon fullbordade sin toilett i största hast och lade till sist hundrakronesedeln i uppslaget af sin klädningsärm, der hon fäste den med en nål.

Gudstjensten hade redan börjat, då hon kom på kyrkbacken, och orgeln hördes dit ut. Hon skulle haft lust att sätta sig på en bänk för att njuta af det vackra höstvädret, men det kunde ju ej gå an. Hvad här var friskt!... och så stilla. Daggen låg tjockt öfver det tofviga gräset och gaf det en blåaktig skiftning, luften var sval och gjorde så godt på hennes brännande ögonlock. Det kändes en tyngd öfver bröstet och hon an­ dades i djupa mödosamma drag, som för att aflyfta den.

Då hon kom i kyrkan, voro alla de främre stolraderna så fullsatta, att hon tog sin plats längst nere under läktaren, bakom en pelare. Stolen var kortare än de andra, och hon fick sitta der ensam. Det var det hon ville. Efter mycket besvär fick hon rätt på psalmversen, men hennes händer skälfde, och det ansträngde dem att hålla boken. Hvad kunde det vara, som gjort henne så nervös? Var det musiken, eller gårdagens sinnesrörelse, eller kanske helt enkelt det, att hon icke ätit frukost? Hon lade boken ifrån sig och lutade sig ned i stolen, glad att ha fått en så undangömd plats.

Hvad koralsången var märkvärdigt gripande i dag! Hon skulle haft lust att bedja, men det kunde hon icke, ty egentligen hade hon ingen religion. Om hon hade någon, så utmynnade den åtminstone i en sällsam paradox: jag tror icke på Gud, derför skall han straffa mig.

Just i dag kände hon det så lefvande, både det att hon icke trodde och det att han skulle straffa.

Så gick presten på predikstolen. Från plat­ sen, der hon satt, kunde hon icke se honom, och hans ord gjorde ett annat intryck än det vanliga. Rösten kom nu till sin fulla rätt, och den egde en sällspord makt.

Annars försvagades dess verkan af ansigtsuttrycket, som bibehöll sin kyla, äfven då en rörelse tycktes andas genom tonfallet.

Stämman var ej stark och skulle genom forcering blifvit skärande. Han talade derför lågt, liksom dämpadt. Men intresset för hvad han sade hölls vaket af denna mästerliga nyansering, som gaf föredraget både styrka och omvexling, utan att han öfverskred sina röstmedel.

Det var öfver fjerde budet han predikade, och han gjorde en framställning af hur förbannelse och undergång blir deras lön, hvilka sätta sig upp emot fader och moder; hur Herrans hand skall hvila tungt öfver deras hufvud, och hur jordisk lycka aldrig skall blomstra på deras väg. Det tycktes gömma sig någonting bakom sjelfva hans ton, likt en hemlighetsfullt krossande dom, och hon genomilades af en rysning.

Hur förfärligt det måtte vara att framsläpa hela sitt lif under en sådan förbannelse, – att oåterkalleligen vara dömd till olycka!

Så länge hon hörde honom, måste hon tro; det gjorde hon alltid. Först efteråt kom tviflet.

Det var så skumt der nere under läktaren, der hon satt bakom pelaren, liksom gömd för den öfriga församlingen. Det kom en underlig ängslan öfver henne, som om död och dom vore för handen och hon en missdådare, som skulle fällas. Hon egde ju detta stridiga sinne, som kunde sätta sig upp emot fader och moder, om ... Hon afslutade ej, ty nu veknade hans stämma.

Han erinrade om, att det icke finnes mer än ett enda budord, vid hvars uppfyllelse Herren fästat löftet om jordisk sällhet. Och han uttalade det långsamt: »du skall länge lefva på jorden, och dig skall väl gå». Det verkade som någonting helt nytt; det var icke längre den utnötta katekeslexa hon lärt sig från barndomen; det var någonting stort, härligt, som kom henne att draga ett befriande andetag.

Så gjorde han en paus.

Och sakta, liksom drömmande, kom utläggningen. Han talade om att lyckan kan ega ett djup, så att den uppväger en hel lefnad, om också ej åren räknas så många; han åskådliggjorde hur föräldrarnas välsignelse bygger barnens bo, och han bredde ut denna välsignelse som den mjukaste matta öfver alla lifvets törnen.

Selma blef så vek till sinnes. Hon tyckte sig hafva offrat allt för lydnaden, allt hvad hon älskat och hoppats. Skulle han begära mera ... mera ...? Hvad skulle hon ej vilja gifva för en enda af dessa solglimtar, som räcka till att uppväga ett helt lif!

När sista psalmen sjungits till slut, måste hon dröja qvar ett ögonblick för att utplåna spåren af sin rörelse. Under tiden hade folkströmmen nått hennes stol och det blef nödvändigt att vänta tills trängseln afstannat.

Hon stödde sig uppåt pelaren och betraktade folket, som drog förbi. Der kom mor Möller med sin dotter. Den senare var utstyrd med tofsar och grannlåter på en drägt så elegant som en stadsdams, fast hon bar duk på hufvudet, – en tjock silkesduk med qvarterslånga fransar – och hon svassade framåt gången med en min, som tycktes säga: se på mig, se på mig! Modren gick bredvid, kråmade sig och snörpte på munnen, så att näsan såg ännu skarpare ut än annars. När hon kom midt för Selmas stol, såg hon dit in, och hennes kritiska blick strök för­ aktfullt ned öfver den gamla sommarkappan och stannade vid en handske, som kanske icke satt så väl som den borde. Selma böjde på hufvudet till en helsning, men hon låtsade ej se det.

Förolämpningen var påtaglig, och Selma blef blossande röd. »Gamla rifjern!» tänkte hon på sitt kraftfulla pensionsspråk, och harmen sjöd inom henne.

Så glesnade leden något, och hon gick ut.

Högre upp i gången såg hon Axel Möller, han skulle bli tvungen att gå förbi henne. Hon trängde sig fram så fort som möjligt, och då hon kom ut på kyrkogården, der folket skingrade sig, stannade hon vid en graf och inväntade sin faster, som stannat vid kyrkdörren för att tala med ett par bondgummor. Hon lade sin hand på grafvens jernstaket för att få ett stöd, ty hon kände att hon darrade. Här måste han gå tätt förbi.

Han rodnade lätt och kom rakt emot henne.

»Jag går på banbanken klockan fyra, möt mig; jag har något att tala med er om», sade hon hastigt och vände sig derefter bort, som om de endast utbytt en helsning. I det samma kom fastern, och hon gick emot henne.

»Barn, hvad du är blek», sade denna, »är du sjuk?»

»Jag har tryckning öfver bröstet och ondt i hufvudet.»

»Du, som annars är så frisk!»

»Faster vet ju att jag har en släng af bleksjuka», svarade hon i likgiltig ton, men med ett sorgset leende, som var olikt hennes vanliga.

De gingo hem under tystnad.

Stämningen vid middagsbordet var temligen tryckt. Selma, som annars antingen pratade eller genom sina påhitt och tilltag lifvade upp de andra, om hon än skördade en och annan tillrättavisning, var i dag helt tyst och stillsam, och målron hölls nästan uteslutande vid makt af kyrkoherden. Hans uppmärksamhet emot brorsdottren var också i ögonen fallande; han behandlade henne fullkomligt som vuxen dam. Fastern satt och såg på allt det der. Det retade henne.

Nu skulle man bara se hvilken storartad fru den der flicksnärtan skulle bli! Ty att patron Kristerson var rik, det kunde nu icke betviflas, och rikare skulle han väl bli med tiden, ty trots sin flegma var han en duktig landtbrukare, och den der herrgården han köpt ansågs vara en god affär. Naturligtvis skulle hon få allt hvad hon pekade på, – det få unga fruar alltid. Och må tro hon skulle snart lära sig att sätta näsan i vädret – det göra de så lätt – kanske skulle hon till och med komma åkande efter spann!

Fru Berg kastade en vredgad sidoblick på Selma.

Hur kunde folk se någonting vackert på den tösen! Hon var ju ful som stryk. Och till och med hennes egen Richard .... hade han inte varit så intresserad af henne! Visst skulle de kallas gräla med hvarandra, men sanningen var ändå att han hvarken hörde eller såg någon annan än henne. Modersstoltheten kände sig ordentligt sårad af hans brist på smak. Han hade talat om hennes friskhet. Jo pytt! I dag såg hon minsann så blek och rödögd ut, som om hon suttit öfver i tio nätter; jo, jo, låt henne bara vara med några år, så skall nog friskheten fara sin kos. Och hvilka stora händer! – Hvad var det Berg pratat om i går? Man kunde ju alldeles må illa. Och sådana skulle få gå och gifta sig!.... som inte ens kunde laga en ordentlig steksås. Men hon ville ej blanda sig i hela den affären. Berg skulle få göra som han ville, men man skulle få se att han stälde dem ihop till slut.

»Du ser riktigt eländig ut i dag», sade kyrko­ herden till sin brorsdotter, »du får taga dig en liten middagslur.»

»Nej, jag går hellre ut och går», svarade Selma, »jag känner mig död som en Oktoberfluga, det är alltihop. Man får ruska upp sig.»

»Ja gör hur du kan, bara du inte går och hänger näsan så der. Det duger inte.»

»Åh, det varar aldrig länge», svarade hon med en ansats till sin vanliga raskhet, »jag bara spottar i näfvarne och tar bättre fast.»

»Men Selma då!» utbröt fastern förebrående. Hon var glad att få någon anledning.

»Var lugn, faster, i dag kan jag det inte, men kanske i morgon», svarade Selma skrattande och såg upp med sina ljusgrå ögon, som voro matta i färgen af gråt, men ännu hade skälmen qvar.

Farbrodren nickade uppmuntrande åt henne, till fruns stora förargelse.

Så snart de gamla gått till sin middagslur, gick Selma ut.

Hon tog vägen om grinden och vek in på jernvägsspåret. Gången var rask som vanligt, men det sorglösa ansigtsuttrycket hade lemnat rum för ett resigneradt allvar. Rörelsen och friska luften gaf henne emellertid färg.

Innan hon kommit halfvägs mot den andra öfverkörseln, såg hon den unge mannen komma gående. Hennes hjerta klappade hörbart; det skulle bli så svårt att finna ord, men hennes beslut stod fast.

Då de nådde hvarandra, nickade hon flyktigt och gjorde helt om, så att de kommo att gå sida vid sida åt prestgården till. Så gingo de en stund. Hon letade efter ord till en inledning, och han kände sig brydd. Det var ju ett formligt möte hon stämt, och det var inte riktigt passande för en flicka, tyckte han. Det hade kommit henne att sjunka i hans tankar; han betraktade henne mera nyktert, och den forna öfverlägsenheten var försvunnen.

»Jag trodde mig om för mycket», började hon i dämpad ton, som förrådde någon rörelse, »jag kan ej öfvertala farbror till att låta mig resa, och jag måste stanna qvar.»

Hon teg ett ögonblick. Det kändes så trångt öfver bröstet, hon hostade ett tag för att göra rösten klar.

»Det är helt annat med oss, qvinnor, än med er, män», sade hon med ett allvar, som blef lillgammalt. »Hos er anses det som en skyldighet att sträfva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå, d. v. s. att resa olofvandes och söka hjelp hos någon annan, men det skulle inte gå; jag inser det nu. Man skulle bara anse mig för en toka och skratta ut mig. Och dessutom .... jag vet inte hvad det kom öfver mig i kyrkan i dag .... det förefaller mig som skulle jag i så fall bli förföljd af olycka. Jag hade inte brytt mig om det, i fall det varit någonting annat. Men mitt arbete!.... tänk, att alltid, alltid skola misslyckas! Det skulle jag aldrig kunna uthärda. Då är det bättre att inte försöka.»

Han gick tyst och hörde på. Var det detta hon ville säga! – Det var ändå ett märkvärdigt infall att vilja stämma möte med honom.

»Med er är det en annan sak», fortfor hon ifrigt, »för er gäller inte allt det der. Ni skall ta mina pengar – jag har hundra kronor med mig, som äro alldeles mina egna – och så reser ni ut och skaffar er en plats, hvad för någonting som helst, bara ni slår er fram på det.»

»Det är omöjligt», svarade han nästan förskräckt. Inför denna yrvakna energi kände han sig som om han stode vid ett vatten och hvarje ögonblick kunde vänta att skuffas ut deri.

»Omöjligt?» upprepade hon och fnös till, »hvad är det nu ni kommer med igen! Förut var det ju bara pengar.»

»Mor vill ju inte. Hvad ni sjelf sade om otur gäller väl för mig också.»

»Har ni någonsin hört att lyckan svikit en karl, derför att han gått sin egen väg? Nej, skall någon ha otur, så blir det jag, var säker på det; jag känner det på mig.»

»Men när inte ni sjelf, hvarför ...?»

»Just derför. Just derför att jag inte sjelf får bli hvad jag vill, just derför kan jag inte lida att se också er gå här och bli till ingenting. Förstår ni inte det?»

»Och skulle jag taga emot edra ...?»

»Ja, hvad vore det med det! Hvad tror ni att jag bryr mig om pengar nu? För den skull kunde jag lika gerna slänga dem på gatan. Gör er inte samvete öfver det. Ni vet ju sjelf att ni kommit på orätt spår; slå om med ens.»

»Men hur långt tror ni att man kommer med ...»

Hon spratt till och en brännande rodnad gjöt sig öfver hennes ansigte, ända ned på halsen. Summan var för liten. Det slog henne med ens. Hon hade icke tänkt på det förut; den hade synts henne så stor. Och nu greps hon af skammen öfver att ha gjort sig löjlig.

»Farbror hade verkligen rätt i att jag är ett barn. Men jag skall inte bli det länge», tänkte hon. Det harmade henne så, att hon velat sjunka i jorden af blygsel. Hon sade icke ett ord och såg icke på honom, men började gå raskare. Han höll jemna steg vid sidan om henne, men visste icke hvad han skulle hitta på att säga. Det var lika pinsamt för dem båda. Endast ett hade han klart för sig, och det var att han förorsakat henne smärta. Han brann af begär att godtgöra det.

»Ni kan väl tänka er hur tacksam ...»

»Om ni bara vill låta bli att tala om det», utbrast hon, »det var ju så fånigt, alldeles urfå­ nigt. Var det någonting att erbjuda! Men sådan är jag alltid.»

»Och att tänka sig att ni för min skull ...»

»Tig!» utropade hon bleknande, »jag blir ursinnig af att höra det, och om ni nämner ett ord för någon ...»

Pupillerna växte i hennes ögon, så att de blefvo nästan svarta, och hon hade stannat midt framför honom.

»För allt i verlden ... jag menade bara ...», sade han urskuldande, och den böjda smalaxlade gestalten tycktes sjunka ännu mer ihop.

»Nå så tig med det», sade hon hårdt, och så gingo de vidare.

»För er eller någon annan i samma läge», återtog hon om en stund, »det hade varit alldeles det samma. Jag har ju sagt er, att sådan är jag.»

De voro vid prostgårdens öfverkörsel.

»Här skiljas vi», sade hon.

Han teg. Det kändes så tungt, allt detta.

Selma steg upp på en af de stora stenar, som lågo vid vägen, lade sin hand på grindstolpen och såg ut öfver landskapet. Det låg der så afmejadt och ödsligt. Icke en mensklig varelse så långt ögat kunde nå, men längst bort syntes skogen och bergsåsen i blåa dimmiga konturer, nedanför glimmade en vik af sjön. Hon omfattade det allt med en lång blick. Det såg ut som ett afsked.

»Här är vackert ändå», sade hon med en suck, »jag skulle velat bli målare.»

När hon sänkte blicken varseblef hon en liten ärla, som sprang inne på en stubbåker, beständigt vippande med stjerten, som hon lyftade högt upp för att den ej skulle vara henne till hinders. Och så kilade hon i väg så fort de små benen orkade springa!

Selma var förtjust. Hon hade glömt herr Möller och hela verlden. Hennes blickar följde fågelns rörelser, och hon log så att tandraden syntes och ögonen lyste. Sjelf stod hon der så full af sprittande lif, belyst af den sjunkande solen.

Och der nere sprang ärlan omkring med näpna små rörelser. Då och då stannade hon, gjorde en liten nick, fick rätt på någonting nytt att snappa upp, och så bar det af i ny riktning.

Slutligen såg Selma ned på sin kamrat. Han såg besvärad ut och petade bland stenarne med sin käpp.

»Adjö», sade hon hastigt och hoppade ned, »lycka till.»

Han hade stått i funderingar och spratt upp vid hennes ton. Det ljöd någonting bittert och hånande i den. Grinden slog igen, och hon vandrade framåt vägen med sin vanliga sjelfsvåldiga gång och händerna i kappfickorna.

Han stod qvar vid vägen och följde henne med ögonen, hon vek in om grinden till prestgårdens trädgård, och så såg han henne icke mer.

Sjelfva solskenet tycktes mörkna genom den känsla af missräkning, som smög sig öfver honom, tillökt med något af sjelfanklagelse. Hur hade han uppfattat henne ... hur hade han uppfört sig ... och hvad allt borde han ej hafva sagt! Hvad hade ej dessa minuter kunnat innebära, om han vetat att begagna dem! Hur hade han icke kunnat bikta för henne allt hvad han tänkte och kände! Hon skulle ha förstått honom.

Nu var tillfället borta och skulle kanske aldrig mera återkomma.

Hennes glada lynne hade en hemlighetsfull makt öfver honom, och han erfor det aldrig så lifligt som hvar gång de skildes. Det kändes som om hon toge med sig något af hans inre jag, hvilket smärtsamt måste lösryckas, och i dag var det värre än någonsin.

Han kastade sig ned på stenröset under träden. Det var som om hela verlden vore död och han ensam lefde qvar med sin ånger och saknad. Ty hon skulle aldrig komma igen, han kände det, och hans enda lisa var att ytterligare sarga sig genom att i inbillningen draga upp konturerna till allt som kunnat vara och icke var. Han riktigt njöt af att pina sig med alla möjligheter och fördjupade sig i en bottenlös tomhet, under begäret att få känna den i hela dess utsträckning.

»Aldrig, aldrig!» upprepade han, och för hvarje gång kändes det som om hjertat ville brista. Kunde man icke dö af det ... dö af det!

För hans sjuka fantasi framstod hon med ens som något oändligt aflägset och öfverjordiskt skönt.

Trumpen och modstulen kom Selma hem. Äfven hon kände tomhet, men den var af annat slag. Alla lediga stunder hade hon dittills fördrifvit med att uppföra framtidsplaner och luftslott. Nu voro de alla kullkastade, och villrådig betraktade hon spillrorna. Hvarmed skulle lifvet utfyllas, hvad fans det att hoppas på, att sträfva för? Och i allt detta låg skammen och brände, – skammen att ha blottat sig, att ha gjort sig till narr, att ha blifvit tillbakastött.

Hon gick till sin bestämda plats i matrumsfönstret, der hon brukade sitta och se ned på hönsen och dufvorna. Det var hennes vanliga tidsfördrif, när hon var vid dåligt humör.

De gamle kommo in, nymornade, och man drack kaffe under tystnad. Sedan återtog Selma sin plats och fru Berg gick ut. Farbrodren stannade qvar och stälde sig vid det andra fönstret.

»Kristerson kommer hit i qväll», sade han, »då får du taga dig ett parti med honom, det skall muntra upp dig.»

»Jo jag tackar! Vi bli ju alltid ovänner, så gick det sist.»

Hon sträckte hals för att kunna se på en blå durk, som bugade sig och snurrade rundt nere på gården under ifrigt kurrande.

»Ja utan det der gnabbet tror jag sannerligen inte att ni hade något nöje», anmärkte kyrkeherden med ett leende.

»Det kan nog hända, men man blir inte på långt när så ilsken på patronen som på Richard. – Kommer han inte hem förr än till Mårtensafton?»

»Nej. Längtar du?»

»Åh – nej. Men jag trodde att han skulle komma hem till farbrors födelsedag.»

Hon gjorde en missnöjd min, och det uppstod en stunds tystnad.

»Hvad tycker du egentligen om Kristerson?» frågade kyrkoherden efter en stund.

Hon dröjde ett ögonblick med svaret och stack hufvudet ut om fönstret för att se bättre. Den lågbente tuppen hade gifvit sig i slagsmål med den högbente. Hur skulle det spela af?

Hon drog in hufvudet.

»Jo, han är rätt hygglig, men det är fasligt hvad han är tjock.»

»En ovanligt bra karl.»

Hon såg ut på gården igen, högst intresserad af tuppfäktningen. Äfven farbrodren betraktade den, men intresselöst.

»Nej farbror! Jag trodde då aldrig att der kunde vara så godt gry i den lille», utbrast Selma beundrande.

»Hvarför inte? Små karlar ...»

Hon skrattade till.

»Ja, men små tuppar!»

»Det är märkvärdigt hvad du kan vara barnslig.» Kyrkoherdens ton var en smula otålig.

Hon vände sig helt om och satte sig på stolen, så att hon såg honom rätt i ansigtet.

»Ja, det är jag, men jag skall lägga bort det nu. Om jag bara i verlden kunde begripa hvad jag skall bli!»

Hon kunde icke motstå frestelsen att kasta en sidoblick ut på gården, och hon såg till sin förargelse, att segern afgjordt lutade åt den stores sida.

»I fråga om den saken tror jag mig kunna ge dig ett godt råd», sade farbrodern.

»Kan du inte skilja dem åt! De klösa ju ut ögonen på hvarandra», ropade hon häftigt till en af pigorna, som gick öfver gården.

»Men barn! Är det inte möjligt att låta tupparne vara i fred så länge? Jag har verkligen någonting att tala med dig om», sade farbrodern otåligt, »kom ned i mitt rum.»

»Det behöfs inte. Jag skall bara gå ifrån fönstret, så hjelper det.» – Hon gick bort och satte sig på matbordet. – »Hvad var det så?»

Han skulle önskat att hon intagit en mera passande ställning än att sitta der och dingla med benen, men så tänkte han att det inte var värdt att bråka med småsaker nu.

»Det var om din framtid jag ville tala. Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.»

»Ja om man skulle gå och vänta på det så ...»

»Men du behöfver inte gå och vänta. Kristerson har bedt mig fråga om du vill bli hans hustru.»

Hon höll inne med fötternas pendelrörelse och såg upp, – spörjande, temligen likgiltigt.

»Nä–ä», sade hon derpå och återtog svängningen. Det uppstod en kort paus. Så hoppade hon ned af bordet och gick fram till fönstret.

»Var det bara det farbror skulle säga?» frågade hon och vände sig om.

»Bara? – Det vigtigaste steg i lifvet ...»

»Ja, det förstås», medgaf hon liberalt, »i fall man gifter sig.»

»Man bör väl åtminstone taga en sådan framställning i öfvervägande, om man annars vill betraktas som en klok menniska.»

Hon sjönk ned på stolen i half förtviflan och knäppte samman sina händer i knät.

»Men om jag kunde begripa hvad han skulle med mig!»

Kyrkoherden vände sig om och såg ut om fönstret. Det for ett drag af löje öfver hans läppar.

»Han tycker naturligtvis om dig.»

»Och farbror anser att jag borde ta honom?»

»Du skulle åtminstone tänka på saken.»

Hon började se fundersam ut. Hönorna upphäfde ett samfäldt skri, utan att hon bevärdigade dem med en blick.

»Hvad skulle det bli till? Inte kunde jag sköta något hushåll!»

»Det behöfde du inte heller. Jag tror inte ens att Kristerson skulle ställa det i fråga.»

Hon blef ännu mer fundersam.

»Jag undrar hvad pappa skulle tycka.»

»För honom vore det naturligtvis en utomordentligt stor glädje. Han har bekymmer nog för egen del, och Kristerson är en karl, som hvem som helst kunde vilja ha till svärson.»

»Tror farbror att pappa ville det?»

»Det tror jag visst.»

Hon teg en stund.

»Men att gifta sig med honom!... vet farbror det har respekt med sig.»

»Hvarför det?»

»Åh – han är så tjock, och så liknar han en rakad gris.»

»Men barn!»

»Ja, och så är han ju precis lika gammal med pappa.»

»Än sen? Magnus är så ung, att han när som helst kan gå och skaffa dig en styfmor, och det vore så lagom trefligt för dig att då vara hemma. Bättre då att sätta benen under eget bord.»

»Puh! – Pappa har minsann inte råd att gifta sig», utbrast hon skrattande, »så att det är bara skrämmeskott.»

Kyrkoherden teg. Man fick fara så varliga fram, ty hon var verkligen slugare än man kunde tro henne om. Han trummade i fönsterkarmen med likgiltig min. Det såg ut som ämnade han låta ämnet falla.

Denna gång var det hon som upptog det.

»Och så är jag så ung, jag kunde ju komma att tycka om någon annan», sade hon.

»Tycka om?... sedan man är gift!... det kunde väl aldrig komma i frågan», sade han långsamt och ogillande. Så vände han sig hastigt emot henne, som om han kommit att tänka på något nytt. »Det var sant ... jag har sett dig och unga Möller promenera tillsamman ett par gånger – hur hänger det tillhopa med den saken? Inte har du gått och blifvit förtjust i honom?»

Hon blef blossande röd.

»Jag! Förtjust ...? Nej, inte ett dugg.»

»Ja, jag bara tänkte så, efter du inte alls ville höra på det andra. Men i så fall skall jag säga dig, att det inte är värdt att bygga på det, ty med tiden blir det nog ett par af Jöns Ols’ Marie och honom. Du skall veta att Möllers äro folk som se efter penningar.»

»Asch! – han kan gifta sig med hvem han vill, så för den skull kunde jag gerna ta patronen.»

Hon menade hvad hon sade, men likväl sjöd harmen inom henne, och hon undrade om han tänkt på Jöns Ols’ Marie, när han tillbakavisade hennes fattiga hundra kronor.

Rodnaden steg allt högre och högre, till hennes obeskrifliga förargelse, men kyrkoherden låtsade icke se det.

»I höst ämnar Kristerson flytta till den der herrgården han köpt; der skall vara mycket vackert», sade han.

»Det är rysligt så stiliga hästar han har», anmärkte hon.

Kyrkoherden teg. Det började verka, och nu ville han gifva henne tid.

»När man är så rik som han, kan man ha hvad man vill», yttrade han efter en stund.

»Är han verkligen så rik?»

»För den saken går jag i borgen», svarade kyrkoherden.

Det blef en tystnad. Hon tänkte på en stor grå häst ... eller kanske en alldeles svart. Och så en riddrägt med släp, som skulle bäras upp på armen,... en liten damsadel, af den der nya lätta konstruktionen,... naturligtvis också en betjentpojke vid stigbygeln: när man är så rik kan man ha hvad man vill.

Hon såg ned och lade med stor omsorg fina små veck på klädningens garnering.

»Tror farbror att han ville hålla ridhäst åt mig?»

Frågan kom helt skyggt. Ett enda ord skulle kunna skrämma henne tillbaka. Med detta barn fick man köpslaga försigtigt som hin håle om en syndares själ.

»På en sådan gård har man ju stallet fullt af hästar», sade kyrkoherden vårdslöst.

Han kände farvattnet för väl, och hur käckt den lilla farkosten än i början höll upp mot vind, skulle det endast behöfvas ännu ett vindkast för att få den att falla af. Han viste det.

»Jag är så ung», sade hon. Det var den sista svaga protesten.

»Ja. Det är en sällsynt heder att få ett dylikt anbud redan vid dina år, och jag vet egentligen icke hvarmed du förtjent den», svarade han med sitt finaste leende.

Det kittlade hennes fåfänga. Förlofvad så ung ... det skulle göra uppseende!

Hennes ansigte var blekt och hade endast två skarpa röda flammor, som från kinderna sträckte sig ned åt halsen och genom sin prägel af upprörda passioner vanstälde det unga ansigtet. Hon såg på sin venstra hand. Den som visste hur det skulle taga sig ut med förlofningsringen!... en tung, tjock ring af tjugu karats guld.

Hvad min skulle nu mor Möller göra? I minnet återsåg hon hennes hånande blick, som i kyr­ kan strök öfver den frånvuxna kappan. Det blixtrade till i hennes ögon och hon såg upp.

»Jag ser bra fattig ut», sade hon och vände undersidan af sina klädningsärmar utåt för att visa hur slitna de voro, »det vore allt förargligt om han skulle behöfva klä’ upp mig.»

»Jag skall gifva dig allt hvad du behöfver; det gör jag gerna för min enda brorsdotter.»

Han kände sig så glad öfver sin seger. Det var också med ovanlig hjertlighet han öppnade sin famn.

Hon hoppade fram till honom, slog sina armar om hans hals och såg på honom med två ljusgrå ögon, som lyste af lefnadslust. Det tjocka, yfviga håret låg ned i pannan och hon log med de bjertröda läpparne vid tanken på all den afund hon skulle uppväcka.

Med ens blef hon allvarsam.

»Tror du att han vill hålla af mig?» sade hon. Det var hennes vana att begagna detta »du» som ett smekord.

»Jag är säker på det.»

Det flög ett solskensleende öfver hennes ansigte och en ny tanke genom hennes oerfarna sinne. Nu var hon nästan vacker.

...Om han skulle hålla tillräckligt af henne ...!

Der reste sig alla hennes gamla planer och luftslott.

Kyrkoherden strök smekande öfver hennes hår: han hade ingenting mer att säga.