IV

Patron Kristersons far hade varit djurläkare, och hans praktik hade satt honom i stånd att spara ihop en liten förmögenhet åt sonen. Denne hade icke lust för boken, derför blef han landtbrukare. Han hade en seg ihärdighet, en viss portion affärsslughet, samt dristighet och tur för resten.

Fadern behöfde vara snål för att kunna skrapa ihop förmögenheten. Sonen fick derigenom känna trycket af knappa omständigheter och lärde sig uppskatta penningen, emedan han fick sakna den. Gubbens förmaningar föllo derför i god jord och togo växt i en enda sträfvan: penningen. Ty den var ju nyckeln till allt det andra.

Patronens ungdomsår hade förflutit under rastlös verksamhet. På hästhandel, bränvin och slagtoxar hade han kommit sig upp i verlden, men hade nu för länge sedan slutat upp både med hästkommersen och bränneriaffären, ty rörelsekapitalet var mer än tillräckligt, och han var en duglig jordbrukare.

På giftermål hade han ofta tänkt, men han hade föresatt sig att hundra tusen kronor skulle vara det minsta hans utkorade finge föra med i boet, och då han just icke var någon skönhet, med sitt rödglänsande ansigte och sina små plirögon, så hade arftagerskorna strukit hans näsa förbi. Men han hade aldrig känt någon hjertesorg för det. Det var ju bra som det var. I den sträfsammaste tiden hade han redt sig sjelf, och nu – då han kunde taga sig goda dagar – saknade han ännu mindre en hustru. Hvad de hundra tusen beträffar, brydde han sig icke om dem längre.

Någon egentlig skolunderbyggnad hade han aldrig fått, ty när han icke ville gå studievägen, ansåg fadren det öfverflödigt att kasta ut pengar på någon undervisning. Men han hade läst en hel del romaner och följetongsliteratur samt följde i sitt »Allehanda» med dagens händelser, hvarför han hade ord för att vara en af ortens mera bildade landtbrukare. I kamratkretsen var han grofkornig, i damsällskap den personifierade belefvenheten, och när han läste, fordrade han absolut »en poetisk uppfattning af lifvet», d. v. s. mycken kärlek, qvinlig »ljufhet» (han älskade ordet), smäktande misser i hvita klädningar, förfärliga bofvar, ett och annat mord för att göra det hela »spännande», samt – naturligtvis – ett par giftermål i slutet, ty dygden fordrar ju sin belöning, om det annars fins moral i boken.

Engelska romaner tyckte han bäst om, helst sådana som voro skrifna af damer. De franska afskydde han för deras osedlighets skull. Det talade han gerna om i damsällskap; det gjorde så god verkan.

Ibland, när han låg på sin soffa och läste, kunde det hända att han fann boken så rörande, att han måste torka sig i ögonen ett tag. Han berättade det efteråt som bevis på sitt varma hjerta, och med en klippsk ryckning i ögonvrån brukade han då observera hur uppmärksamt somliga af damerna hörde på, nästan smittade af hans rörelse. Jo, jo, penningen är en makt! Men det brådskade inte.

Så träffade han Selma.

Det var mot slutet af förra vintern. Kyrko­ herden och han sutto i prestgårdens salong och språkade smått vid ett glas punsch. Man hade just tändt lamporna. Men ingen hade nämnt ett ord om att det fans en ung flicka i huset, och han blef så öfverraskad när hon öppnade dörren och kom in, blossande röd och varm, med ett par skridskor vårdslöst kastade öfver armen, så att de skramlade för hvart steg hon gick. Håret var hoptofvadt af värmen, klädningslifvet draget i olag af den häftiga rörelsen, och hon måste blinka mot ljuset för att kunna se. Så kom hon fram i lampskenet och räckte honom handen med en slynaktig nigning, i det kyrkoherden presenterade henne med det skämtsamma tillägget, att hon kommit dit för att få en smula skick på sig, hvilket nog kunde behöfvas.

Hon bara skrattade och syntes icke alls förlägen öfver att patronen så länge höll hennes hand, der alla pulsar bultade af värme och lifskraft.

»Det var raskt, det var raskt», sade han och visste knappt hvad han sade.

Men han log och hon log, och det var, som om han blifvit yr i hufvudet och ung på nytt. Och hennes kläder hade vinterns kalla luft in med sig, och hennes läppar lyste varma och röda. Han visste icke hvad som kom åt honom; han kunde sprungit upp och tagit henne i famn, bara af glädje öfver att hon var så hurtig och ung.

Så gaf han handen lös och mätte henne med en blick.

Hög var hon till växt, med breda axlar, långa armar och stora händer. Figuren var ej utvuxen; det fans någonting halffärdigt och omaka i hela den beniga, kraftfulla gestalten. Men det gjorde ingenting – ingenting – barn eller ej: hon måste bli hans!

Det var på detta patronen tänkte, medan han i sin beqväma vagn rullade framåt landsvägen, stadd på friarefärd.

Men hela tiden hade han visst icke varit enig med sig sjelf. Emellanåt hade han nyktrat till och betraktat det hela som ett infall, en nyck. Och då reste han till prestgården, för att på stället öfvertyga sig om att hon var – hvad alla menniskor sade – en ful flicka. Men hvarje gång han såg henne, upprepades samma historia. Han kunde nog kalla henne ful, men omöjligt ta ögonen ifrån henne. Det fans ej en rörelse af denna kropp eller ett tonfall i denna röst, som icke förtjuste honom, det måtte nu kallas fult eller vackert. Hvad tjenade det så till hvad andra menniskor sade! Det fans något i denna friska fulhet, som band honom starkare än all verldens skönhet. Det var ingenting allmängiltigt, ingenting som han kunde peka på; det var endast det, att det var hon.

Han kunde icke tänka sig att hon skulle säga nej, ty han var så förälskad, att det föreföll honom som hade hon varit bestämd åt honom från begynnelsen, endast att han icke fått det klart för sig förr än nu.

Han höll revy med sitt förflutna, och han tyckte att Gud ledt honom fram genom hundratals irrgångar, bara till detta enda; och allt som han kallade poesi, allt som han trängt tillbaka så länge »hundra tusen» var det väsentliga och det personliga intet, allt det välde nu fram i en enda bred ström, icke längre med ursprunglighetens porlande friskhet, utan med det uppdämdas slammiga bubblor. Men han gladdes ändå deråt. Syntes det icke som om han sjelf blefve ung, derför att det var en ungdomens lidelse, som bröt alla dammar! Och denna illusion gjorde honom lycklig.

För ett tvifvel om hennes lycka hade det aldrig funnits rum: han ville ju gifva henne allt.

Då vagnen körde in på gården, vaknade han upp som ur en dröm. Det skymde starkt, och ljus syntes ur ett par fönster. Han undrade, om hon sjelf skulle taga emot honom här ute. Nej, det var kyrkoherden som stod der på trappan för att välkomna honom.

Sedan gästen hängt öfverrock och hatt i tamburen, bjöd värden honom in i sina enskilda rum. Der var varmt, och lampan var tänd.

Patronen kände ett lätt bryderi. Han gned sina händer med ett eget klatschande ljud och gick fram och tillbaka på gångmattan som för att värma sina fötter. Kyrkoherden granskade lampan och modererade lågan ett tag. Det såg ut som om båda ville vinna några sekunder, innan de började samtalet.

Patron Kristerson var stor och tjock. Hans figur gaf genom sin präktiga hållning ett intryck af kraft, men ur ansigtet hade prägeln af vällefnad till den grad utplånat hvarje karaktäristiskt drag, att det icke gaf något intryck alls, utom möjligen af en mätt och belåten trygghet. Hela hans uppträdande tycktes säga: jag har gjort mitt och njuter af frukterna.

Kyrkoherden stod ännu vid sitt skrifbord. Den smala, vältecknade gestalten skymde helt bort lampan, men från sidorna strömmade ljuset fram, som vore det denna mörka kropp som utsände det. »Nå?» sade patronen.

Kyrkoherden vände sig om och stödde sig emot skrifbordet.

»Jo, allt går bra, men jag har först några ord att säga dig.» – Han sköt glasögonen fastare upp på näsan, som han alltid gjorde när han hade något vigtigare att andraga.

Patronen höll ett ögonblick inne med sin promenad och väntade.

»Det är om din hushållerska ...» Kyrkoherden afbröt sig och hostade grannlaga.

»Det rangerar jag naturligtvis. Hon får flytta den tjugufjerde, – jag sätter upp ett bageri åt henne.»

»Inte i närheten?» Kyrkoherden lyfte icke upp hufvudet men genom glasögonen for en snabbt ransakande blick.

»Åh, nej bevars – ned åt Trelleborgshållet någon stans, jag vet inte hvar.» – Patronen slog med handen för att tillkännagifva hur han önskade så långt bort som möjligt.

»Och inga äktenskapslöften eller dylikt?»

»Inte ett tecken – kunde aldrig falla mig in.»

»Nej, det är rätt», sade kyrkoherden belåtet, lyfte upp en af sina händer och betraktade dess naglar.

Så inträdde det en paus, under hvilken patronen fortfor att gå fram och tillbaka. Kyrkoherdens förmåga att genom varsamheten i sitt eget sätt lägga dämpare öfver andras, gjorde att det sällan föll någon in att skynda på ett samtal, om han drog ut på det.

»Så är det en sak till», sade han, och rösten letade sig försigtigt fram, plockande upp ett ord här, ett annat ord der. – »Jag vill bara varna dig. Ja, det vill säga ... du får inte missförstå mig ... men Selma är verkligen en ovanlig flicka, och man måste behandla henne på alldeles ett eget sätt. Du, med dina ungkarlsvanor ... ja, ja, jag vet nog att du är en fruntimmerskarl!... men alla fruntimmer äro inte lika, och en flicka sådan som Selma har nu sina egna idéer. Om du på något sätt stötte henne för hufvudet ... nå, nå, jag menar ju bara så helt oskyldig! – så kunde det hända att hon helt enkelt afskedade dig. Och gjorde hon det en gång, så skulle ingen makt i verlden få henne att ändra sig.»

»Ja men hvad i alla dar ...!» Patronen tvärstannade midt på golfvet och såg helt stridsfärdig ut.

»Ja, ja, ja!» sade kyrkoherden på en gång otåligt och lugnande, i det han slog med handen för hvarje utrop. »Men när det nu är på det viset, så har du ju ingenting annat att göra än antingen foga dig eller också cedera från början. Innan det hvarken lyst eller annat, kan ingen menniska tvinga henne. Jag inser nog hvilket godt parti hon gör, och det är just derför jag ogerna vill att det går öfver ända.»

»Menar du att ...?» Patronen såg sig villrådig omkring, han hade så svårt att formulera sin fråga.

»Jag menar bara att sådan en flicka, som Selma, icke är lik de fruntimmer som du ... hum ... träffat. Hos ett sådant barnasinne är det någonting så skyggt – någonting, ja hur skall jag säga? – någonting så ömtåligt. Hon kan taga anstöt af det allra minsta, det som du aldrig skulle tro. Hon måste ha tid att vänja sig, och du får gå åt henne ... ja, du får gå åt henne, som om det vore en fågel du skulle fånga.»

De sista orden kommo raskt, helt olikt det andra, och kyrkoherden skrattade till dervid – kort och ljudlöst. Han fann liknelsen så öfvermåttan komisk, när han såg på den tjocke patronen.

»Men herre Gud, kyssa henne måtte jag väl få lof!» utropade fästmannen i ett utbrott af konsternerad förtviflan.

»Ja-a. Men om du lyder mitt råd, så ska’ du inte ha för brådt om.» Kyrkoherden tvang löjet tillbaka, men invärtes darrade han af skratt, och den breda, sammanpressade munnen såg ännu bredare ut med detta drag af sarkasm i mungiporna.

Det uppstod åter en tystnad, och patronen började sin vandring på nytt.

Hvilken massa preludier! Och han, som drömt att hans kärlek skulle vara som ett triumftåg! Den jublande sällhetskänsla, till hvilken han arbetat sig upp, sjönk långsamt tillhopa, lik en flamma som dör.

»Man kan naturligtvis inte behöfva att vänta länge med bröllopet», sade han, »det fins ju ingenting att vänta på.»

»Ingenting annat än lysning och brudklädning», svarade kyrkoherden och blef allvarsam. Så rätade han upp sig och bjöd sin gäst stiga upp till familjen.

Det var icke så utan, att patronens hjerta började klappa fortare; det hela hade en sådan anstrykning af högtidlighet.

Salongen var upplyst, men tom.

»Slå dig ned så länge; jag skall kalla på Selma», sade kyrkoherden.

Patronen gick bort till ett af borden och kastade sig i en stol. Det var så tyst i rummet och allting så ovanligt; hela huset tycktes försänkt i väntan liksom han sjelf.

Nu smälde det i en dörr deruppe, och der var det steg i trapporna! Så hörde han dem komma, dörren öppnades, och Selma steg in ensam. Kyrkoherden återvände till sina rum.

Patronen gick henne till mötes och tog hennes hand, den var kall och darrade lätt. Hon var icke lik sig. I den gamla frimodighetens ställe hade nu kommit en osäkerhet, som verkade pinsamt till och med på patronen.

»Selma», sade han blott. Det lät nästan afbedjande, ty sjelfva blekheten i detta barnansigte blef till en förebråelse. Men han ville göra henne lycklig! Han ville.

Det låg som ett skuldmedvetande i hennes annars så fria blick, då hon såg upp i hans ansigte, men med sin hand i hans gick hon fram till bordet, der de togo plats midt emot hvarandra. Han såg att hon gjort toilett. Håret var nykammadt, och hon hade sin bästa klädning, – mörkblå, monterad med atlas.

»Jag har något att säga först», började hon med sin djupa alt, hvilken vibrerade en smula. »Jag har mycket att säga. Och sedan får ni sjelf afgöra.»

Det spirade upp två högröda rosor på hennes kinder medan hon talade. På bordet stod en lampa, och den matthvita kupan tvingade skenet ned öfver hennes ansigte, så att de bestämda färgerna framstodo bjertare än eljest, – denna lätt gulaktiga hvithet mot läpparnes friska karmin.

Han fick sådan lust att kyssa henne med ens, men så kom han ihåg kyrkoherdens varning.

»Om jag sade att jag kände kärlek för er, så ljög jag», sade hon med tonen hos en skolpojke, som läser upp ett stycke ur en hjeltedikt, hvilket särskildt slagit an. Det var tydligt att hon läst öfver. »Men om ni verkligen tycker om mig – och det tror jag ni gör – så skulle jag nog kunna hålla af er, visserligen icke som af min pappa, men kanske så der som jag nu håller af farbror eller min kusin Richard.»

Patronen spratt upp ur sin hänsjunkna ställning.

»Jaså, håller du af honom?»

»Naturligtvis. Jag har ju inte mer än den samme kusinen!» Hon såg på honom, nästan förnärmad, och då var hon helt sig sjelf.

Det var icke särdeles lofvande, – denna möjlighet att bli afhållen som en kusin, men ...

»Det kommer sedan, det kommer sedan», försäkrade han.

»Nä-ä», svarade hon med mycken bestämdhet, »det var just det jag ville säga, att det tror jag aldrig det gör.»

Han smålog i medvetandet om att han visste så oändligt mer än hon.

»Jo det kommer», sade han, »det kommer när vi bli gifta.»

»Hå, det kan väl inte göra så stor skilnad», sade hon öfverlägset, »hvar och en vet väl att förlofningstiden är den lyckligaste!»

Han förstummades inför så mycken visdom. Hon talade med en säkerhet, som om hon varit förlofvad minst ett dussin gånger.

»Selma har väl inte något annat tycke?» sporde han försigtigt.

»Nä-ä, Gud bevars, jag har aldrig brukat vara eldfängd af mig.» Hon ansåg sig ha en ofantligt lång tid att se tillbaka på.

»Nå, men i så fall, så ...»

»Ja, det är det jag också tänkt», inföll hon lifligt, i den tro att hon förstått hans mening, »det kan vara lika bra för det. Menniskor äro så fasligt olika, så. Somliga skola alltid gå och bli kära», hon drog ordet så långt som en bräkning, »men så är der andra som bara kunna hålla af folk. Och det är rysligt stor skilnad på de två sakerna, skall jag säga.» Hon gjorde en paus och såg frågande på honom för att utröna om han kunde följa med djupsinnigheten af hennes resonnemang.

Han satt alltjemt upptagen af den der kyssen som han icke kunde få ur tankarne, derför bara nickade han. Hon tog det som ett erkännande.

»Ja visst det», sade hon lättad, »jag kan inte finna att det kan vara något härligt med det. Man kan inte se tråkigare varelser än kära menniskor, och jag har många gånger föresatt mig att det skulle då åtminstone bli osanning, att jag skulle bli lika sliskig som andra förlofvade flickor. – Se jag hade ju egentligen tänkt att aldrig gifta mig», tillade hon förtroligare. »Jag hade alltid trott att jag skulle taga mig fram på egen hand. Men så är det så många om och men så ... Hade jag bara någon som ville hjelpa mig en smula! – För jag skulle allt gerna vilja bli något ändå.»

Hon tittade förstulet på honom, för att se hur pass hågad han kunde vara att gå i denna snara.

Han satt och betraktade henne med ett dåsigt uttryck i sina ögon, något liknande som när man riktigt steker sig framför ugnen och redan blifvit för lat att gå derifrån. Så såg han åtminstone ut, tyckte hon: röd och blank i ansigtet och så med halfslutna ögonlock.

Hon hostade med någon skärpa, och tårar af förargelse stego i hennes ögon.

»Jag ville mycket hellre bli någonting än gifta mig!» utropade hon, skrämd af hans stereotypa leende.

»Hvad vill du bli?» sporde han, med makt slitande sig upp ur sitt älskogsrus.

»Målare», svarade hon sakta, »hjelp mig till det». Hon lutade sig framåt i det hon fattade hans händer och såg upp i hans ansigte. Denna käcka natur hade ett sätt att vara smeksam, när hon ville!

Han såg ned i dessa bedjande ögon, klara och skiftande som hafsvattnet, när vinden står stilla och solen lyser. Var hon icke vacker!

»Du skall få göra allt, allt hvad du vill, bara vi bli gifta», sade han i beslöjad ton.

»Allt?» Hon såg på honom tveksamt och tviflande.

»Allt, allt! Jag kommer aldrig att kunna neka dig något.»

Han grep henne om hufvudet och kysste henne, en enda gång, hastigt och stormande.

Hon blef blodröd och reste sig, tog upp sin näsduk och gned sina läppar.

»Jaså», sade hon med förtrytelse, »jaså!» Mer kunde hon icke få fram.

Han for upp och hejdade henne, just som hon lade handen på låset för att gå.

»Jag skall låta bli», utropade han, »ja ta mig f–n ska’ jag icke låta bli!»

Det lät så uppriktigt, att hon vände sig om. Men hon betraktade honom såsom ett okändt djur, hvilket man misstänker för dåliga afsigter.

»Kom nu och sätt dig och låtsa som det aldrig hade händt.»

»Jo–o!» Hon drog sursött på ordet och gjorde ännu en grimas.

»Seså, jag skall låta bli. När vi bli gifta skall du få se att ...»

»Nej det skall jag visst inte!» afbröt hon retligt.

»Inte ska’ vi bråka om det nu? Kom.»

Han såg helt vaken ut, som hon tyckte och de återtogo sina platser.

»Hur var det du sade? Det var ju om målning du talade?»

»Ja.»

Hon såg trumpet ned i sitt knä, i det hon sköt fram underläppen, som hon alltid gjorde när hon var missnöjd med något.

Nu var det att anstränga sig, om han ville återställa det goda förhållandet.

»Du får tid nog att måla sen du blir gift, du kommer att göra alldeles hvad du sjelf vill.»

Hon svarade icke, satt bara och slätade på sin klädning.

»Seså, hvad är det nu att pysa för!» sade han skämtsamt i det han tog hennes händer i sin ena och skakade dem, som för att väcka henne till lif igen.

Hon skrattade.

»Men det var så rysligt dumt af dig ... att fara så der på en och kyssa en, rätt som man sitter och talar!

Detta »du» kom så otvunget, att det ljöd som musik i hans öra. Han skulle segra, han måste segra, kosta hvad det ville!

»Nå, hvad var det mer du skulle säga?» frågade han med en godlynthet, som var hans fördelaktigaste sida.

»Åh, det var massor!» svarade hon och log med en skymt af sjelfironi, »du kan inte begripa hur många funderingar jag har.»

»Låt mig höra.»

Det hade kommit ett jemlikhetsförhållande mellan dem, som de båda funno förtjusande. Allt för detta lilla »du». Hon fann det så »festligt» att få begagna det till ortens rikaste magnat, och för honom var det som en smekning, när detta till hälften skyggt och hälften skälmskt smög sig öfver hennes läppar.

Kanhända tyckte hon att han burit sig en smula dumt åt och ville nu godtgöra. Det var väl inte hela verlden med den der kyssen, fast inte var den behaglig, inte! Men det hör ju till, när man är »förlofvad».

»Nej nu ska’ vi tala allvarsamt», sade hon och stötte honom på armbågen, ty nu syntes han allt för böjd att taga saken från den skämtsamma sidan: han såg så strålande ut.

»Ja, låt oss det», sade han.

»Och så är det allra första, att du alldeles inte känner mig.»

»Men tillräckligt för att tycka om dig.»

»Ja det tror jag! Det händer ofta att man tycker om folk, derför att man känner dem för litet.» – Hon hade en oändlig fond af visdom.

»Så kan jag alltid lära känna dig tids nog», sade han med torr komik.

»Puh! Nej jag skall säga dig precis hurudan jag är, så slipper du att köpa katten i påsen. Vill du nu höra på?»

»Jaha.»

Hon satte sig tillrätta, och medan hon talade nickade hon med hufvudet och räknade på fingrarne, en efter en, med mycket eftertryck.

»Först så afskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.»

»Hushållerska får jag för pengar; du slipper att laga mat.»

»Så är jag häftig.»

»Det lugnar sig med tiden.»

»Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarfva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte, så fråga bara faster.»

Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ifrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter, om det fans mer att draga fram.

»Och aldrig i verlden kan jag bli kär i dig.»

Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var det sagdt.

»Vi få väl se», mumlade han.

»Nej var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig ändå?»

»I alla fall, i alla fall», mumlade han.

»Men då får du skylla dig sjelf. Kom inte sen och säg att jag lurat dig!» Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt barn, hvilket jemt måste förehållas att vara förståndigt.

»Nej, nej. Men vi gifta oss snart.»

»Ja det får du tala med farbror om.»

»Och nu är du min fästmö.» Han räckte fram sin hand, och hon gaf honom sin med ett högtidligt allvar.

Så sutto de tysta en stund; det var så mycket att tänka på. Hon bröt tystnaden.

»Vet du jag tycker det är mycket bättre att du är så här äldre än jag – när jag rätt tänker på saken. Om du vore jemnårig med mig, skulle du inte vara stort klokare än jag, och så skulle det käns lika otryggt som att vara ensam. Och dessutom så ... så skulle jag alltid vara rädd att du kunde glömma mig för andra flickor.» Hon bet sig i underläppen och såg på honom med sin allra slugaste uppsyn.

»Nä–ä, det behöfver du aldrig vara rädd för!» svarade han smickrad.

Han hade glömt att lägga vigt vid hennes fatala lilla »om».

»Ja, och nu är det så mycket bättre», fortfor hon, »för nu är du gammal och förståndig och liksom ett stöd för mig. Och fast det inte är någon som tror mig om det, så är det säkert att jag rysligt gerna vill vara förnuftig och inte ha så mycket hams för mig som så många flickor. Du må tro att man får nog se på det i pensionen!»

»Du blir allt en liten bra hustru med tiden.»

»Ja, vet du, jag känner att jag vill», sade hon trohjertadt. »Jag skulle så gerna vilja vara snäll emot alla menniskor, men så ibland komma de galna gamla upptågen för mig, och då kan jag inte styra mig, utan hittar på skälmstycken. Får jag då skam, så blir jag bara stygg; för det kan jag vara ibland, men – ser du – då tiger jag.»

»Åh, jag skulle aldrig kunna bli ond på dig», sade han hjertligt.

»Skulle du inte? Ja, vet du, då kommer jag bestämdt att hålla af dig. För hur det är så känner man sig ibland så ensam, liksom om ingen brydde sig om en, och som om hela verlden skulle gå lika bra om man fans der eller inte – och det käns så tomt. Och så önskar man att det fans någon som höll riktigt af en, mer än af alla andra menniskor. Inte för man är i slägt och så der, utan riktigt för ens egen skull, och som man kunde säga allting för. – För nog är det tråkigt att gå der och tänka och tänka alltid och inte ha någon att säga det till, allt hvad man tänker. Och vet du att jag kan vara så ledsen ibland, att jag inte kan låta bli att gråta, fast jag inte vet hvarför, och jag längtar, – jag längtar så rysligt.»

Hon tvärstannade och såg betänksamt ned på klädningens garnering. Han lyfte upp hennes hand och kysste den.

Så drog hon sin stol intill hans, så att de kommo sida vid sida, och i det hon vände sig emot honom lutade hon sig fram och stödde armbågarne mot hans knä. Och så såg hon upp i hans ansigte. Han tog hennes händer i sina, och så sutto de en stund tysta.

»Du förstår att jag har pappa», sade hon, »men han har ju alltid så välsignadt mycket med sina affärer, och så är det ändå inte det. Kan du hålla af mig?» Det var hon som gjorde denna fråga, icke han.

Men han besvarade hennes spörsmål genom att leende trycka hennes händer, och den förra åtrån vek småningom undan för en hemlighetsfull makt, för någonting smekande varmt, som när man sitter en qväll vid brasan, och ett par små parflar – uppkrupna i ens knä – trygga sina hufvud intill en för att riktigt i ro få njuta af tystnaden, mörkret och sin egen tillit. Det der hade patronen aldrig känt, aldrig tänkt sig ens, och fast det var något af denna känsla han erfor, så förstod han den icke.

Och derför kom det ett vemod i stämningen, ett ömmande gåtfullt vemod, som om båda känt att det var synd om någon, men hvem ... hvem?

I det samma öppnade kyrkoherden dörren. Han stannade ett ögonblick på tröskeln och betraktade gruppen.

Patronen satt i en högryggad stol och endast öfre delen af nacken syntes öfver dess kant.

Selma var hufvudfiguren. Likt en Rembrandtsdager föll lampskenet öfver det ljusa håret och profilens sjelfsvåldiga linier; allt det andra lemnades i skuggan. Men i sjelfva hennes framåtböjda ställning och det sätt hvarpå hon kastat hufvudet tillbaka låg ett hängifvet uttryck, af hvilket kyrkoherden erfor ett stickande obehag som vid en elektrisk beröring.

För ett ögonblick kunde han icke värja sig emot känslan af förvändhet, och det slog honom med ens att det var ett annat hufvud än Pål Kristersons, som borde ha skymtat der borta. Tanken på sonen flög blixtsnabbt genom hans hjerna. Hur skulle det varit att se dem två sitta så der?

De stodo honom så nära, dessa två. För dem hade han planlagt och för dem var det han hoppades. Det var så naturligt att önska deras förening! Han kände en öfvergående svaghet. Men nej. En lång förlofning och äktenskap mellan kusiner – det var ej i hans smak, och så dåliga affärer ... kanske,... och skuld? Nej.

Han log åt sitt infall, torrt och sarkartiskt. Nej fram skulle de i verlden, både han och hon. Penningen är makt. Han – komministersonen, som svält och smilat sig genom sina examina – han visste det.

Så hostade han ett tag och gick fram.

»Är allting klart nu?» sade han fryntligt.

»Ja, allt är klart», svarade fästmannen förnöjd.

»Gud välsigne dig, barn; jag tror att du skall bli en bra hustru», sade kyrkoherden.

Gripen af hans ton flög Selma upp och kastade sig om hans hals. Då hon tryckte sig intill honom, kände han en lång darrande suck. Det var hennes sista resignerade helsning till arbetet för egen framtid, och han måste stålsätta sig deremot som mot ett samvetsqval.

»Nu skall jag gå och underrätta min gumma», sade han, »men jag misstänker starkt att hon redan har någon aning, ty jag har märkt att hon styr och ställer alldeles förtvifladt der nere i köket.»

Men Selma höll ännu fast honom.

»Och så skall jag redan i qväll telegrafera till din far. Du kan tro att han blir glad.» Han hviskade det i hennes öra, sakta och smekande.

Så såg hon upp i hans ansigte; det var föryngradt af ett vänligt, belåtet leende.

När farbrodern kysste henne på pannan och med en uppmuntrande nick lemnade rummet, kände hon sig så nöjd med sig sjelf, som om hon utfört en god gerning. Och i öfversvallande glädje sprang hon fram till fästmannen, tog honom om armen och började gå bredvid honom, fram och tillbaka.

Det kändes så godt att så der småsjelfsvåldigt hänga sig fast vid hans arm och prata om allt möjligt, medan han hörde på med ett godmodigt intresse, som gjorde honom helt tillvinnande. Hennes sjelfbedrägeri ljög fram en vrångbild, som i mycket liknade lyckan.

Plötsligt stannade patronen och såg på sin fästmö.

»Det kan vara en hel del saker du önskar dig», sade han, »men om jag nu ger mig till att köpa allt möjligt, så är det inte säkert att jag träffar det rätta.»

Hon såg upp till honom, gladt och bekymmerslöst, utan att rätt förstå hans mening.

Hvad patronen kände, när han såg in i hennes tillitsfulla ansigte, det öfversteg hans djerfvaste förväntningar. Ty det var något helt nytt, något som han aldrig förr erfarit. Det var något likt tacksamhet. Och som det för honom endast fans ett sätt att visa den, så tog han fram sin plånbok.

Hon stod och såg på med nyfiket intresse. Nu hade de inga hemligheter för hvarandra; tänk så roligt!

»Det är bäst att du sjelf köper hvad du vill ha», sade han och bläddrade bland sedlarne. Der fans en hel del, ty han hade redan på förhand gjort klart för sig att det »kostar» att vara förlofvad. »Sehär, – om du får trehundra kronor att börja med?»

Hon höll ännu fast i hans arm, men drog sig så långt ifrån honom som hon kunde.

Han viftade med sedlarne till tecken att hon skulle taga dem.

»Jag menar naturligtvis endast till hvad som helst», sade han, leende åt hennes min, »fästmanspresenterna köper jag sjelf.»

Hon skakade på hufvudet och stack sin hand bakom ryggen, som om hon varit rädd för att röra vid sedlarne.

Han skrattade. Hvad hon var barnslig ännu! Men han höll endast dess mer af henne för det.

»Vill du inte?»

»Nej. Farbror ger mig nog hvad jag behöfver.» Hon såg orubbligt allvarsam ut.

Han hade svårt att tillbakahålla skrattet, men stoppade sina penningar tillbaka.

»Som du vill», sade han.

De återtogo sin promenad, men hon var inte så munter som förut.

Strax derefter kom fru Berg in. Hon var röd af köksvärmen, kanske också af sinnesrörelse. Ögonen voro hvassa, men hon log förbindligt då hon framsade lyckönskningarne. Det var tydligt att hon ansträngde sig för att vara älskvärd.

Man gick till bords. Fästmannen bredvid värdinnan, fästmön hos värden. Samtalet blef lifligt, tack vare kyrkoherden, som var ovanligt munter. Han begärde in vin, och pigan som passade upp betraktade Selma med en viss nyfikenhet. Derjemte betjenade hon henne med en aktningsfull uppmärksamhet, hvilken ingalunda undgick föremålet. Det höjde feststämningen. Frun var ytterst artig, men såg ut som ett offerlam. Hon kunde icke glömma det orättvisa i att detta barn, »som hvarken visste ut eller in», skulle tillåtas att herska öfver tjenare och gods. Det kändes som en förnärmelse ... Den nya tiden med sina jemlikhetsprinciper – Gud bevars, – undras hvar det skall sluta!

Allt som icke föll henne i smaken brukade hon skrifva på den nya tidens räkning; och det var mycket, ty hon led af kronisk magkatarr.

Man talade om att eklatera så snart ringar hunnit anskaffas.

»Och jag kastar in annonsen med det samma», sade fästmannen.

»Men om jag får yttra min mening», sade frun med sin långdragna belefvenhet, »så ser det mycket finare ut med kort. Det der nymodiga ...»

»Men det är mera radikalt», vidhöll patronen.

»Jaha, vi annonsera», utlät sig Selma mycket afgörande. Det var med en viss skadeglädje: nu tordes inte faster tillrättavisa.

Fästmannen nickade tvärs öfver bordet. Han fann det i sin ordning, att hon höll med honom; det gaf honom en högre tanke om hennes förstånd.

»Annonserandet har en stor framtid för sig i alla afseenden», sade han, »fru Berg skall få se att till och med giftermålsannonserna skola ta fart».

»Åh, aldrig på allvar», svarade frun.

»Hvarför inte? Jag anser det vara ett ganska praktiskt sätt.»

»Det menar du väl aldrig?» utropade Selma och såg nästan förskräckt ut.

»Jo det menar jag visst. Hvarför inte det så väl som något annat?»

Det var en underlig leda, som grep henne vid dessa ord. Det låg någonting upprörande i dem, tyckte hon; men hon fann hvarken uttryck eller tanke för hvad hon kände, – endast afsmak.

Det var som om detta påstående förnedrat henne sjelf, – som om det innebure något, hvaröfver hon måste blygas. Men hon kunde icke göra sig reda för hvad.

»Det är orätt», sade hon hastigt.

»Nej, orätt kan det då aldrig bli», motsade fästmannen, »när äktenskapet är lagligt, har ingen att göra med hur kontrahenterna blifvit bekanta. Det är deras privataffär.»

»Men att annonsera efter en hustru! Kan man veta på förhand att man skall hålla af en som man aldrig har sett?»

»Det kan inte bestämmas på förhand; man får naturligtvis se sig för.»

Selma svarade ingenting, men kastade en vädjande blick på farbrodern.

»Jag anser det inte lämpligt, men orätt kan det aldrig kallas», svarade denne.

»Men det är ... det är», hon letade efter ett ord, – »det är otäckt».

»Jag går så långt, att jag tycker Selma har rätt», sade fru Berg.

Selma gaf henne en tacksam blick, och kyrkoherden slog in på ett nytt samtalsämne. Det hade emellertid kommit en förstämning öfver henne; hon var vänlig, men glädtigheten var borta.

Resten af qvällen gick trögt. Men patronen var i alla fall förtjust.

När han skulle resa, gick han in i kyrkoherdens rum, under förevändning att tända en cigarr. Kyrkoherden förstod att det var något han ville säga.

»Jag vill bara be dig om en sak», sade patronen, »det är att få lemna dehär penningarne, och om det är någonting Selma vill ha, så ...»

Patronen tog åter fram sina trehundra kronor. De riktigt brände honom. Han var så van att betala allting kontant, och detta var en hedersskuld, tyckte han.

»Jag har lofvat henne att ...». Kyrkoherden hostade anspråkslöst.

»Ja det nämde hon, och ville alldeles inte ta emot något, men jag tänkte som så ... Ja, du förstår att det skulle göra mig en sådan glädje. Hon behöfde ju aldrig få veta det».

Kyrkoherden klappade honom på axeln.

»Jag förstår dig så väl», sade han och såg nästan rörd ut, »var lugn för att barnet skall få allting som hon vill.»

Och så skiljdes de.