V

Förlofningstiden aflopp ej utan slitningar, och patronen sjelf kallade den »en sjudande ebb och flod», af hvad anledning skulle varit svårt att gissa, ty kallsinninghet var väl det han rönte mest. Resultatet blef emellertid att han skyndade på bröllopet så mycket som möjligt.

Patronen skulle flytta till sin nya egendom före giftermålet, på det att allt skulle vara i ordning till matmoderns emottagande. Fru Berg var den ledande principen i alla anordningar, och under sina gemensamma omsorger blefvo hon och patronen de såtaste vänner, ty han hade en öfverdådigt stor merit, den att aldrig bry sig om hvad en sak kostade, endast den tog sig bra ut och kom honom sjelf till godo.

Äfven Selma steg i den värda fruns ynnest, ty hon lät dem styra och ställa, och när de frå­ gade henne hvad hon tyckte, svarade hon alltid: »bra». Att detta svar hade mer af likgiltighet än bifall betydde föga. Men mer än en gång bad hon sin fästman att lösa hennes löfte. Hon ville ej bryta utan med hans samtycke, bunden som hon var af sina högtrafvande föreställningar om hederns fordringar och helgden af ett löfte.

Det fans något hos henne af öfverspänd »ridderlighet», så qvinna hon var – eller kanske just derför.

Förhandlingarne slutade emellertid alltid så att hon endast ångrade att ha bedröfvat denne Job i tålamod. Hans exempellösa foglighet inverkade mer än någonting annat. Och så kom det sig att hon så småningom blef lugnare till sinnes och mera förtroendefull. Ibland kunde hon till och med vara glad och smeksam. Då skulle patronen velat köpa hela verlden åt henne.

Sista tiden innan bröllopet förflöt under ostörd sämja. Hon kände sig helt trygg: han kunde ju ledas med ett lillfinger.

I prestgården var det ett förskräckligt jägtande, och bröllopstillredelserna gåfvo ingen ro. Fru Berg var en af dessa husmödrar, som icke försumma ett enda tillfälle att vända upp och ned på huset – naturligtvis under idkelig jemmer öfver den brådska de sjelfva framkallat.

För kyrkoherden, som älskade lugnet, var det en pröfningens tid, men han höll sig på sina rum och gladdes åt sin seger.

Den tjugonde November skulle bröllopet stå. Det var fort, men man hade ju ingenting att vänta på. Man hade först tänkt att dröja tills bruden fylt sjutton år, men då skulle bröllopet kommit midt i julstöket, och tre veckor mer eller mindre skulle göra så litet.

»Men det hörs bra fjantigt att vara sexton», sade hon sjelf.

Brudgummen hade talat något om »konfektsbröllop» och att resa strax, men det ville icke fru Berg veta af. Det skulle vara ett hederligt bröllop, och en hel massa menniskor skulle bjudas tillhopa. Kyrkoherden lät henne råda; det gjorde han alltid när det rörde saker vid hvilka han ej sjelf lade vigt.

På morgonen den betydelsefulla dagen inspärrades Selma i ett af gästrummen, ty ingen skulle få se henne förr än vid akten. Det var fru Bergs uttryckliga påbud, och Selma fogade sig så mycket hellre derefter, som hon hade huf­ vudet fullt af papiljotter, hvilka pekade i alla riktningar och alls icke voro klädsamma.

Hennes arrest var ett stort rum med rankiga möbler och ett enda par fönster.

Att börja med fann hon en förströelse i att ordna bruddrägtens härligheter, hvilka lågo utbredda på soffan. Men småningom blef det gammalt, och hon började längta efter befrielse.

Tack vare det lilla guldur hon fått af sin fästman, kunde hon åtminstone ha den trösten att se hvad tiden led. Men hon föll i förtviflan öfver den långsamhet med hvilken den skred framåt.

Så for hon upp vid ljudet af en vagn. Det var gäster från stationen, säkert pappa – kanske Richard också! Hon kunde ingenting se, ty fönstret vette åt trädgården.

Richard hade skrifvit att han omöjligt kunde komma, och först på sin fars uttryckliga uppmaning hade han lofvat det. Men tänk, om han ändå blef borta! Det vore honom så likt – alltid på tvären.

Hon satte sig surmulen i position, med armbågarne på bordet och hufvudet i händerna; det kändes helt knöligt af papiljotter. Om man skulle veckla upp en af dem för att se hur det komme att taga sig ut? Åh nej, den skulle bara bli rak. Hennes kalla händer slöto sig hårdt omkring pannan; det värkte derinne.

Hvad det var besynnerligt med alla tankar! Det föreföll henne som rörde de sig öfver ett tunnt skal, hvilket nätt och jemt kunde bära dem der de voro, men längre bort skulle brista. Hon ansträngde sig för att hålla dem samman, men de flögo hit och dit som skrämda får. Ack, om de velat hålla sig stilla – helt stilla! Det var det enda rätta. Ty nu kunde de icke gå händelserna i förväg en enda timme utan att råka in på det förbjudnas område. Detta var för henne hvad man kallar »sinnets renhet»; det var hufvudsumman af de grundsatser man gifvit henne till ledning genom lifvet, eller rättare till kullerstolen, – ty längre sträckte de sig ej. Och hon skulle föraktat sig sjelf om hon i hemlighet sysslat med frågor, dem hon blygts för att uttala. Det var en sådan hederlig liten själ.

Hon skulle haft lust att läsa på brudvigseln nu, om det funnits en psalmbok, ty hon kunde den inte riktigt: man skrattade åt flickor, som lärde sig den. Det var liksom en skam. Men hon skulle svara tydligt och bra i alla fall.

Pål hade bedt henne inte gråta. Hå, hvad var det att gråta för! Det skulle ju vara en glädjedag. Hm. Den var så lagom glad, tyckte hon.

I gången derute hördes steg, – bestämdt var det Richards! Hon rusade till dörren och öppnade den på glänt. Bara så att hon kunde lyssna, inte så att hon syntes.

»Richard!»

Det kom sakta och skyggt, men i röstens klang låg något af hennes glada förväntning. Han kunde ju säga henne ett ord, om de än icke finge se hvarandra. Det var en hel evighet sedan de råkades, och han hade icke ens gratulerat henne. Men det följde intet svar, endast steg som aflägsnade sig.

»Richard!»

Denhär gången var det både missräkning och förebråelse.

Men stegen voro redan borta, och nu stängdes en dörr.

»Och ändå kunde jag slå mig i backen på, att det var han», knotade hon och gick tillbaka till sin plats. Ett ögonblick höll gråten på att sammansnöra hennes strupe, men så betvang hon den.

Ändtligen kom »Karna sömmerska» in med middag på en bricka.

»Jag skall helsa så godt ifrån allihop», sade hon.

»Är pappa der?»

»Ja.»

»Och Richard?»

»Ja.»

Karna förde toilettspegeln åt sidan och satte brickan på bordet.

»Stackars fröken, som skall sitta härinne!»

»Usch ja! Jag tror jag leds ihjäl.»

»Och fröken kan tro att vi ha brådt! Salen är snart klädd nu, och den är så vacker så.»

»Ah?»

»Jo. Men kandidaten går omkring och glor, som om han ätit upp nådåret för räfven.»

»Hvarför det?»

»Det vet jag inte.»

»Är der ingen mer?»

»Jo, en del främmande, som kommo med tåget.»

Karna beredde sig att gå.

»Kära Karna, börja att klä mig i tid, så får jag åtminstone något att ta mig till.»

»Så fort salen blir i ordning.»

Och så gick Karna.

Sedan Selma slutat sin måltid började hon göra förberedelser till toiletten, för att åtminstone få tiden att gå. Det knackade på dörren.

»Hvem der?»

»Jag, min älskling», svarade brudgummen.

»Du får inte komma!»

»Nej, jag skall inte. Jag vill bara säga dig något.»

Hon sprang till dörren och höll i låset för en säkerhets skull.

»Hvad ville du säga?»

»Jag lemnar Karna en liten ask och önskar att du bär dess innehåll i dag. Det är min brudgåfva.»

»Tack, tack. Undras hvad det är.»

»Vill du se?»

»O ja! – lemna den in om dörren.»

Det var som ett nödankare: något att fästa tanken vid. Hon gläntade på dörren så mycket hon ansåg nödigt och stälde sig sjelf vid sidan, för att icke synas. Han lemnade in ett litet etui, och så stängde han dörren.

Med en tryckning af fingret öppnade hon locket.

»Men, Pål, hvad är det?» ropade hon genom den stängda dörren.

»En brosch», svarade han skrattande.

»Nej, jag menar stenarne?»

»Diamanter.»

Det var det hon misstänkt, när hon såg dem gnistra emot sammetsbottnen. Det var derför hon fått sådan hjertklappning.

»Riktiga diamanter?»

»Ja; riktiga.»

»Å–h!»

Hon sade intet mer än det samma, men det låg så mycket i det, att han kände sig fullt belönad.

Hon satte sig borta vid fönstret och betraktade sin skatt. Än höll hon den i skuggan och än i dagern, för att se hvar den blixtrade mest. Och så profvade hon den framför spegeln, än mot peignoirens linne, än bland papiljotterna i håret. Åh, det var förtjusande!

Innan hon visste ordet af, var sömmerskan der för att kläda henne.

»Se Karna!» ropade hon och sträckte smycket emot henne, »den skall jag ha på.»

»Men fröken», invände Karna med allvar, »så­ dant ska man aldrig bära på sin bröllopsdag, för det bådar intet godt. Man ska bara ha myrten.»

»Asch, jag har ju redan lofvat min fästman det», sade Selma otåligt. Hon kände alls ingen håg att lägga ifrån sig sin nyaste leksak. Medan sömmerskan vecklade ner håret, satt hon orörlig framför spegeln, och kinderna brunno med två röda flammor – som alltid, då hon var ifrig i något.

»Nu får frun komma och fästa kronan», sade Karna slutligen, i det hon granskade sitt mästerverk, den hvita atlasklädningen, och drog dess släp ut åt golfvet, så långt det kunde bli. Selma stod stel och styf, hon vågade knappast röra sig i all denna ståt, men kände sig glad åt den ändå.

Fastern kom in i sällskap med några qvinliga slägtingar, alla i siden och bjefs. Selma fick sätta sig ned, ty hon var längre än fru Berg, och så fick hon kronan fäst, helt inbäddad i slöjans bubblor. Fastern kyste henne på pannan och grät, tanterna tryckte hennes händer och gräto. Selma kände det som skulle de till att begrafva henne, och gråten qväljde henne igen, trots det att hon fann det dumt.

Hon såg sig harmset omkring, medan hon stred mot sina tårar.

»Ska ni lipa, så behöfver ni åtminstone inte komma hit in», sade hon häftigt. Hon hade ju lofvat Pål att icke gråta.

Man lemnade henne ensam, och hon blef åter lugn. Det var sant: för sista gången ville hon se Selma Berg i ansigtet. Hon böjde sig fram emot spegeln och såg.

Var det verkligen hon? De glänsande lockarne, som föllo fram öfver hennes skuldror, kronan öfver det friserade pannhåret, och detta skira tyll, hvilket omslöt henne som ett moln, – allt var så nytt – så hänförande nytt!

Fadern kom för att hemta henne, – upprörd så att han ej kunde tala.

»Var nu duktig, pappa», sade hon och lade sin hand i hans. Den skälfde våldsamt, och hon höll på att bli otålig igen. Hvad var det för ett sätt? Hade alla sammansvurit sig för att göra henne till ett sjåp?

De gingo genom den mattbelagda gången, som var skum trots lampetterna på dess väggar. Icke ett steg hördes, icke ett ord sades, och den ängsliga skälfningen meddelade sig från faderns hand till hennes. Och det kom öfver henne med ens – allt som hon velat tränga tillbaka – en qväfvande ovisshet, en oförklarlig ångest.

Var det till brudstol eller stupstock hon gick? O Gud!... »Jag tror icke på honom, derför skall han straffa mig.» – Der kom den igen, hennes gamla paradox! Var det straffet som nu skulle komma?

Svarta fläckar flögo hit och dit för hennes ögon, och en förrädisk matthet smög genom hennes lemmar.

Dubbeldörrarne slogos upp för dem, och de trädde in i salen, der ett bländande ljussken slog dem till möte. Hon kände allas ögon riktade på sig och vågade ej lyfta sina egna. De svarta fläckar, som dansade framför dem, blefvo allt större, och det kändes en underlig kyla kring hjertgropen.

Med uppbjudande af hela sin sjelfbeherskning betvang hon läpparnes darrning, och med blygsamt allvar stälde hon sig vid brudgummens sida framför altaret, der farbrodern med messbok i hand stod beredd att för hela lifvet sammanbinda deras öden och nedkalla Guds välsignelse öfver detta äkta förbund.

Akten tog sin början, och damerna snyftade sakta i sina näsdukar, dock utan att för ett ögonblick lemna bruden ur sigte.

Och hon ... hon hade icke en tanke för annat än dessa fladdrande svarta fläckar, som sade henne att en enda minuts förlängande af denna pinostund skulle vara nog att låta henne falla afsvimnad på mattan. Klanglöst, men utan att stappla, upprepade hon den förestafvade eden, och hela vigseln gick så oklanderligt, att det icke fans så mycket som skymten af en anmärkning att göra, – endast brudens förskräckande blekhet. Och en brud utan tårar!... de äldre fruarne skakade sina hufvuden.

Då Selma mottog lyckönskningarne, kunde hon knappt hålla sig upprätt, men hållningen var korrekt. Med den tryckande ängslan, som fallit öfver henne, hade det också kommit medvetenhet i hennes sätt. Sjelfbevarelseinstinkten lärde henne att för dessa nyfikna dölja sitt sinnestillstånd. Hon glömde icke en stund hur släpet skulle föras, hur slöjan skulle falla, hur buketten skulle hållas. Sjelfva klangen i hennes stämma var afvägd, leendet var afsigtligt och dessa ögon med sin blyga tacksamhet – deras uttryck var så väl beräknadt, som hade hon för hundrade gången afprofvat det framför sin spegel.

Det kändes som om hon uppgått i en annans tillvaro, hvilken var henne fullkomligt främmande. Hon rörde sig som i en dröm, dock med full beherskning och spända nerver.

Var hon fången bland fiender? Spejade deras blickar efter ett enda tecken till att hon led? Ah, aldrig, aldrig!... Och så log hon mot alla med detta fridsamma leende, som satte damerna i förtjusning öfver hur »söt» hon var. Men i hennes inre gnadge samma förfärande ovisshet.

Alla voro så vänliga, så vördnadsfulla, nästan medlidsamma. Alla utom patronen, som var strålande glad – alla utom Richard, som tycktes ha blifvit främmande för henne. Af kusinen, vännen, trätobrodern fans icke mer ett spår. Han var en höflig ung man, som svarade, då hon talade till honom: det var allt. Men det var också den droppe, som höll på att låta måttet rinna öfver.

Selma stälde sig ensam vid ett fönster och såg ut. Hon måste dra ett fritt andedrag eller förgås, tyckte hon.

Gardinerna voro icke nedfälda, ty gården vimlade af församlingsbor, som ville se hur presten gjorde bröllop. Tjärblossen kastade ett fantastiskt sken öfver gestalterna, som rörde sig dernere.

Selma skuggade för händerna för att bättre kunna se. Hvad var det? Jo riktigt ... mor Möller! Det grep henne en vild glädje, och hennes hjerta bultade. Axel var deruppe, han hade blifvit bjuden för Richards skull, – och nu modern med! Hon stälde sig så, att hon nödvändigt måste ådraga sig uppmärksamhet der nerifrån. I det samma kom kyrkoherden fram till henne.

»Farbror, ska vi inte gå ner på expeditionsrummet och visa oss för folket?» sade hon hastigt, »der är alldeles fullt ute, och här kunna de ingenting se.»

»Det var just det jag ville be dig om», svarade kyrkoherden, som var en folkvänlig man.

Och ned gingo de, omgifna af unga damer med buketter och unga herrar med kandelabrar. Det var ett präktigt brudfölje. Selma höll sin man under armen och stälde sig midt på golfvet, i det hon med foten förde släpet rätt. Hon ville synas riktigt.

Folket hurrade.

Men brudens blick spejade efter ett enda an­ sigte – efter en spetsig näsa och två hvassa ögon. Se der!... men borta i skuggan, så att hon knappast syntes. Öfver barnansigtet i brudslöjan gled ett fult gammalt leende, styggt och kallt.

Genom att fråssa i mor Möllers afund glömde Selma sin ångest. Det kom ett tilltagset uttryck i hennes ögon, och hon gjorde en liten rörelse, ty hon visste att då skulle diamanterna gnistra. Må tro det skar i de der ögonen! Hon kunde knappt låta bli att skratta högt. Nu var hon rikare än mor Möller, rikare än Jöns Ols’ Marie. Nu kunde de mäta henne med blicken, om de ville. Och hon förde sitt glänsande atlas-släp åt sidan, så att det skulle synas hur långt det var.

Så vände hon sig om med hållningen hos en drottning, och man återvände till festvåningen, medan folkets hurrarop ljödo utanför.

»Jag har sagt åt att det skall spanderas på dem», sade patronen. Han var förtjust öfver den larmande hyllningen.

Supéen var plendid, men tycktes aldrig vilja ta slut. Åtminstone tyckte Selma så. Hon kunde icke äta, och kände sig som om hon skulle sjunka tillhopa af trötthet. Själsspänningen hade uttömt hennes krafter. Allt hade stormat tillhopa, och det hade varit för mycket till och med för denna kraftfulla fysik.

I ett hörn av salen stod Axel Möller och slök champignonpastej, blek som ett spöke.

Ju mera han drack dess blekare blef han.

Selma hade sett hans glasögon glänsa emot sig hela qvällen, än ur en vrå och än ur en annan. Men nu tycktes han ha glömt henne för sin pastej. Hon brydde sig icke om hvilket. Hvad hon var trött, hvad hon var trött! Om det väl vore slut!

Nu kom Richard och talade med Axel. Han såg allvarsam ut, nästan ond. Hon undrade hvad han hade att säga, men kunde icke uppfånga ett ord, ty de stodo i motsatta hörnet.

»Axel, nu låter du bli att dricka mer.»

Richards sätt var alltid så der tvärhugget, men i qväll var det värre än vanligt.

»När man är på bröllop, skall man släcka törsten», svarade Axel med sin tunna röst och ett litet skratt.

»Du får ingen törst ha», återtog den andre, »dessutom kan du vid det här laget ha hunnit släcka den mer än tillräckligt. Jag har hållit ögonen på dig.»

»Jag har inte druckit mer än du», svarade Axel och ville skratta, men det blef en kort och ihålig hosta.

»Med din kroppskonstitution lät jag allt bli, jag med», sade kandidaten, »men hvarför har du sadlat om? Du var ju absolutist.»

»Sadlat om! Hvad menar du med det? För det att jag en enda gång ...»

»Seså, gör dig inte till. Jag vet mycket väl att du känner till bakvägen på Slätticke-krogen. Du ser att jag är väl underrättad.»

Den andre ryckte till så häftigt, att Richard lugnande måste lägga sin hand på hans arm.

»När blef du min förmyndare?»

»Jag är inte din förmyndare, men jag är läkare.»

»Medikofilare!»

»Det gör ingenting till saken, när jag bara förstår hvad jag säger. Låt bli det der. Jag skulle inte talat om det i qväll, men jag reser redan i morgon, så att vi komma inte att träffas.»

»Bekymra dig inte.»

»Men du gör som jag sagt?»

Richard såg honom skarpt i ögonen, som veko åt sidan.

»Det gör alldeles det samma», sade Axel i förändrad ton.

»Hvilket gör det samma?»

»Allt.»

»Hvad är det för dumheter!»

Nu klingade kyrkoherden i sitt glas, och samtalet afbröts.

Då skålen druckits var Axel försvunnen. Richard sökte honom förgäfves i alla rummen.

Sedan han väntat en half timmas tid, började han ånyo sina efterforskningar. Slutligen fann han honom nere i kapprummet, der han satt ensam vid en lampa och skref i sin annotationsbok.

»Men, menniska, hvarför sitter du här?»

»Tror du inte att jag har bättre sällskap här än deruppe i sorlet? Tror du jag ville byta med någon af er?» Han kastade sig tillbaka emot stolsryggen och betraktade vännen med ett inspireradt leende. Glasögonen glänste mot lampan.

»Du är en ohjelplig fantast. Hvad är det nu du har för dig igen?» Det låg en viss förtviflan i Richards ton.

»Se sjelf!» Axel kastade boken på bordet bland en hop schalar.

Hans vän tog den med mulen min.

»Det fins menniskor, som äro skapade till att lefva kort och rikt», sade Axel med en kastning på hufvudet.

»Rikt?» upprepade den andre, »säg hellre vanvettigt. Det kommer sanningen närmare.»

»Vi ska inte tvista om namnet.»

»Såå – du skrifver vers?»

»Det ha bättre än jag gjort.»

»Och gjort bättre än du – förmodligen.»

»Derom får framtiden döma.»

Richard svarade ej, utan vände sig om, som om han velat vädja till någon.

Så såg han i boken.

»Nej, du får inte läsa!» ropade Axel plötsligt, for upp och ryckte den ifrån honom.

Deras ögon möttes en sekund, men intet ord vexlades. Så gick Richard.

När han var borta slog poeten upp sin bok igen och läste halfhögt hvad han med många öfverkorsningar skrifvit:

Hans pulsar slogo och det brann i hans hufvud. Ja, äran skulle komma – ändå, ty Sverige hade fått en ny Lidner; han kände det nu.

På annandagen skulle det först vara familjefrukost i prestgården, sedan supé med dans hos de nygifta.

På morgonen, då Selma vaknade, blef hon liggande en lång stund och bara tänkte.

Vintermorgonen kastade sin gråbleka dager genom gardinen, tung – lik en blick som ej mäktar lyfta ögonlocken. Hon såg bort åt bruddrägten, som hängde öfver en stol nära fönstret. Slöjan låg der afdankad och skrynklig, kronan hade varit fuktig och lemnat fula grönaktiga fläckar efter sig. Nerevid hängde endast trasor, damgrå och smutsiga efter golf och trappor.

Den var så lik hennes egen stämning.

Det var samma känsla som vid patronens ord, att annonsera efter hustru; endast med den skilnad, att den nu var mera bestämd, – icke blott aning, utan äfven tanke.

Rummet kändes kallt, och hon önskade att det funnits en brasa. Det skulle lifvat upp en smula.

Han hade sagt henne, att sådana äro menniskorna, – alla, alla. Och hon sjelf då? Det kom en känning af vämjelse i hennes sinne. I hela verlden fans ju ingenting af hvad hon drömt om – ingenting! Lögn, lögn, alltihop! – barnsagor, som man narrades att tro på och tvingades att glömma.

Det var ett skri af smärta, som qväfdes innan det blef födt.

Men om äktenskapet i sig sjelf är sådant, hvarför uppenbarar man det ej? Är det ett frimureri, som binder tungan? Eller förlamas den af skammen? Och hvad vill det då säga med ett lyckligt äktenskap? Ty någonting sådant måste ju finnas, det trodde hon ännu. Hvad är det som gör det ena lyckligt, och det andra ... Åh!

Ett tåg af frågor kom svängande i sträck, och alla skriade om svar, rofgiriga som svultna gamar. Men hvar finna svar för dem alla? Först nu, då hon egde rätt att tänka, först nu kunde hon se hur många de voro.

Och hvarför hade hon ej egt denna rätt förr än nu?

Derför att först nu var hon gift.

Gift? Hvad var det då?

Hade hon blifvit så mycket äldre, så mycket förståndigare i dag än i går? Eller var äktenskapet ett sakrament, som ... Oh – hon vände sig otåligt på hufvudkudden – det är ju bara katolikerna, som säga det! Men i alla fall ... i går och i dag,... hvarför skulle hennes tankar vara bundna i går och fria i dag? Nej, hon kunde icke få den frågan ur sitt hufvud! Det var omöjligt att få ro.

Hon satte sig upp i sängen och strök håret från ansigtet med båda händerna. Det var icke flätadt, utan hängde vildt som en lejonman; lockigt ännu, men trassligt och hoptofvadt i sin yppiga rikedom.

Hon såg sig omkring efter en klocka, men det fans ingen i rummet. Så kastade hon en blick till den andra sängen. En flyktig blick, men en som det icke stod henne fritt att slita loss när hon ville.

Var det vid denne man hon vigdes i går? Hon tyckte att hon aldrig sett honom förr.

Selma stirrade på detta främmande ansigte, och hennes kropp skälfde; tänderna hackade emot hvarandra.

I går hade hon nästan tyckt att han såg bra ut. Hans väldiga figur passade i svart, och den ståtliga hållningen framhöll drägtens prägel af högtid. Hans uppträdande kunde ibland ega en anstrykning af förnämhet, och till detta hade i går kommit ett sådant uttryck af lycka, att det gaf hela hans ansigte ett skimmer af ungdom och intelligens.

Men nu såg det kolossalt ut, detta hufvud, der det hvilade på den broderade kudden med koketta spetsar omkring. Och Selma fann denna Herkules-hals förfärande. Hon stirrade på dess starka senor, svälda ådror och fnarriga hud. Och så detta stora ansigte, som låg der så själlöst och groft, utan annat tecken till lif än andedrägten, hvilken för hvarje tag bubblade ut de tjocka läpparne, hvars röda färg gick öfver i violett.

– Älska?... älska i nöd och lust. O Gud ...

Först genom ett aflägset slammer med dörrar väcktes hon åter till medvetande om att det var hennes annandagsbröllop, att det skulle vara främmande och bråk också i dag, och att hon måste uthärda allas blickar, liksom i går.

Stegen närmade sig. Pigan kom för att elda. Skulle hon få se honom så?

Selma sträckte sig bort och skakade honom i armen.

»Hvad står på?» sade han vresigt och slog upp ögonen.

I det samma kom pigan in.

Då vaknade han riktigt, och när han såg Selma, lifvades hans drag.

»God morgon, hustru», sade han muntert och räckte fram sin stora hand.

Hon besvarade handslaget och log – för pigans skull. Med denna handling invigde hon första dagen af sitt äktenskapliga lif. Och så klädde hon sig i sin nya eleganta morgondrägt, färdig att uppträda i sin värdighet som ung fru.

Allt så otadligt korrekt.

Frukosten var animerad och bruden munter.

Den ende som tycktes vara vid dåligt humör var Richard. Efter måltidens slut skulle han resa. Det var honom »omöjligt» att dröja längre, och kyrkoherden hade icke lust att envisas.

Hans afsked var brådskande och kallt.

»Adjö, Selma», sade han, »lycka till.»

Icke en skymt af hjertlighet. Ingenting.

Selma gick bort till ett af fönstren, för att se medan han steg på vagnen. Det bände i hennes panna och klämde om strupen. Den som fått gråta ... gråta ... åh – så hejdlöst!...

Hon lutade pannan mot fönsterposten. Ingen kunde se hennes ansigte. Men Richard vände sig icke om, – sysslade blott med resfilten. Inte en enda blick! Tvär hade han varit, men aldrig så; det var afsigtlig ovänlighet.

Så rullade vagnen bort. Han lyfte på hatten utan att se upp.

En arm lade sig kring Selmas skuldror. Det var farbrodern. Hon såg upp i hans ansigte. Var det möjligt! – stred också han emot tårar? Hon slog sina armar om hans hals och kysste honom. Begäret att trösta kom henne att glömma sin egen sorg. Och så strök hon uppmuntrande med handen öfver hans mörka slätkammade hår, just som hon brukade göra med sin far, när han var ledsen.

Det var en skymt af grämelse som dervid smög sig i kyrkoherdens välbeherskade ansigte. Måhända behöfde han i denna stund hennes vänlighet bättre än någon.

Men svagheten varade blott ett ögonblick.

Det dröjde ej länge förrän vagnarne körde fram. Man skulle i sällskap bege sig till de nygiftas hem, hvilket låg tre mils väg derifrån, kyrkoherden hade rangerat det så, att slägtingarne skulle följa dem dit, och så resa tillbaka på qvällen. Han ville icke att något afsked skulle komma i fråga förr än allt var förbi. Det kunde hända att Selma blef mycket upprörd – hon var så oberäknelig – och det önskade han inga onödiga vittnen till.

Då man stannade framför trappan till den stora tvåvåningsbyggnaden, sprang patronen ur vagnen och hjelpte Selma ned.

»Välkommen till ditt eget hem», sade han och kysste henne.

Hon tyckte att det klack till vid dessa ord. Allt var så nytt och så främmande. Sjelfva stegen ljödo så underligt mot golfvets blankslipade stenflisor. Det fans intet i hela detta stora hus som var hennes eget. Det var hans – hans alltihop! Hon kände sig som en snyltgäst, och när pigan neg, tog henne i hand och sade: »god dag, fru», då skämdes hon ordentligt. Hvad rättighet hade hon här?

»Gå in, barn», sade fru Berg, som nu också hunnit stiga af.

»Faster först», svarade Selma och trädde åt sidan.

»Jaså, ska du redan börja att vara värdinna», svarade fastern sursött. Hon tog det för högfärd.

Selma rodnade och fick tårar i ögonen. Så kom fadern.

»Gud välsigne din ut- och din ingång», sade han med sin veka välljudande stämma.

Hon tog honom om halsen med kamratlik otvungenhet och såg leende i hans ansigte, der stämningar och uttryck vexlade så snabbt som i ett barns.

Nu var hon glad igen. Han riktigt strålade ju vid all denna härlighet, och han hade inte sett mer än det yttre ännu. Hvad han skulle bli öfverraskad!

Hon drog honom in i tamburen, der de pelsade af sig.

Alla surrade och stimmade. Luften var råkall, och det var så godt att komma in i värmen.

Så dracks det kaffe. Och så skulle allting visas och skärskådas. Hvart man kom höjdes rop af beundran. Allt var så nytt, så komfortabelt och så vackert.

Patronen förde Selma genom kök och uthus, och allt tjenstfolket presenterades för den nya matmodern, som kände sig fasligt generad af deras nyfikna blickar, hvilka tycktes upprepa hennes eget påstående, att »det är bra fjantigt att vara sexton år». Men hon ansträngde sig till det yttersta för att bibehålla sin värdighet.

Hushållerskan var en äldre menniska, som såg snäll ut och var nykommen i tjensten. Selma blef bekant med henne genast, och nu tyckte hon att hon åtminstone hade någon, som hon kunde hålla sig till i sitt nya hem.

Då det blef tid att kläda sig, måste patronen sjelf påminna Selma om det. Hon gick omkring i rummen, hållande fadern om armen och glädjande sig åt hans förtjusning.

Ibland skrattade hon högt åt hans naivetet, då det var någon ny uppfinning, som han icke kunde begripa hvad den skulle vara till.

»Ja nu får jag gå och klä mig», sade hon och drog sin hand från hans arm, »men nu är du så god och knyter din halsduk riktigt gentilt, och kommer inte och ser ut som en slarfver.» Hon knäppte sina händer tillhopa kring hans nacke, lade hufvudet på sned och tittade på honom med sin skälmaktigaste min, som försökte att vara en smula sträng. »Tro inte att jag kan ha tid att hjelpa dig i dag», tillade hon. Det var slutklämmen. Så såg hon på honom igen. Han var allt bra rar, hennes pappa! – hvit i hufvudet som en dufva, fast föga öfver fyrtiotalet.

Han bara småskrattade. Och så purrade hon om i hans hår ett tag, innan hon sprang derifrån. Silkeslent var det och vågigt; det hade alltid varit hennes förtjusning att regera med det håret.

Hvad hon höll af detta gamla barn! Ännu vid dörren kastade hon en slängkyss åt honom.

Inne i sängkammaren stod hennes koffert, och hon fick brådt om att packa ur den. Det var allt bra roligt ändå! Hon skakade ut sina kjolar efter hand som hon tog upp dem. Och klädningen ... den var allt stilig. Kunde man tänka sig en vackrare färg än detta matta blå, så mjukt att det rigtigt gjorde godt i ögonen, och så dessa trådar af silfver, som skimrade igenom!

Och så lustigt det kändes när fötterna trampade så mjukt på mattorna och liksom sjönko ner i dem! Om hon bara kunde få för sig att det var hennes ... hennes eget! Men det kunde hon inte. Att de här mattorna voro lika mycket hennes, som nöthårsmattorna derhemma i prest­ gården voro fasters. Der hemma? Det hade aldrig förr fallit henne in att det ligger någonting så godt och varmt i sjelfva ordet, något som gör att man vill säga det mer än en gång och liksom hvila på det, lägga örat riktigt till och lyssna, som efter klangen af en välkänd ton.

Men hvad var der på Richard? Om han bara varit här i qväll! Hon skulle väl ändå kunnat muntra upp honom till slut.

Han brukade säga att hon aldrig såg så »mensklig» ut som i blått. Brukade säga? – Hon skrattade till. Ja han hade då inte sagt det mer än en gång, och det var den der dagen ... ja, tänk så länge s’en!... det var minsann den der sommaren, då han var och helsade på hos henne och pappa. Det var straxt efter han blifvit student. Han var allt bra mycket trefligare då än på senare tiden.

Och under alla dessa funderingar styrde hon och stälde med sin toilett. När hon fått sina ljusblå skor på, och den långa underkjolen, svassade hon fram och tillbaka på golfvet och såg öfver sin nakna axel ned på det garnerade släpet. Det var fasligt hvad hon var fin!

Så kom mannen. Hon skrek till och slängde peignoiren öfver sig. Och så skrattade han åt henne och sade att det behöfdes inte. Och så blef hon röd i ansigtet och skyndade sig att få klädningen på och komma ut i salongen. Der var spegeln bättre, sade hon.

En stund derefter började gästerna komma. Det blef ett ideligt presenterande, ty Selma kände icke många. Men alla voro så vänliga, att hon strax kände sig bekant med dem.

I synnerhet tyckte hon om en äldre fru, som – klädd i en tjock sidenklädning – kom seglande in i rummet med en arbetstaska på armen. Hon hade en sådan godmodig liten dubbelhaka, och ögonen sågo på en gång vänliga och skalkaktiga ut.

Patronen visade henne stor respekt, och Selma neg djupt.

»Åh det är syndigt, det är ju bara ett barn», sade hon skrattande och strök Selma öfver kinden, »när mina flickor äro vid den åldern, få de gå med hårpisk och skolväska.»

Selma kände stor lust att kasta sig om hennes hals för detta förståndiga yttrande, men måste nöja sig med att se smickrad ut. Nu var hon ju fru.

Det faller af sig sjelf att Selma var festens medelpunkt. Att man under andra omständigheter skulle kallat henne en ful skoltös, gjorde ingenting till saken. För unga frun fjäsades det.

Hon dansade så att hon kunnat störta, blodet for henne åt hufvudet, och hjertat bultade. Musiken, ljusen, artigheterna – allt bidrog till att göra henne så hufvudyr som möjligt.

Patronen dansade också. Han såg riktigt bra ut, äfven i dag.

Selma stod och såg på honom medan hon hvilade. Hvad han förde förträffligt! Hur var det möjligt för denna volym att föra sig med sådan lätthet?

Plötsligt spratt hon till. Hon kom att tänka på något. Hvad var det för en saga hennes gamla barnpiga brukade berätta?

Kung Lindorm var den ståtligaste herre, mäktig och rik. Vid bröllopet tog han det löfte, att drottningen aldrig måtte gå in i hans kammare medan han sof, ty då skulle det ske dem båda en stor olycka. Han var henne mycket kär, och långt svårare ting skulle hon lofvat, om han så begärt. Lyckligt lefde de med hvarandra, så länge drottningen höll sitt löfte.

Men en gång vardt nyfikenheten henne öfvermäktig. Vid midnatt tog hon ett ljus och smög sig till konungens sofkammare. Der såg hon honom ligga på sängen, sammanringlad, – ett fjälligt vidunder – och vid hans åsyn greps hon af en så häftig förskräckelse, att fötterna med nöd ville bära henne derifrån.

Nu var hennes nyfikenhet stillad.

Men aldrig kunde hon glömma den synen, och hvar gång kung Lindorm tryckte henne i sina armar, tyckte hon att han åter vardt till det fjälliga vidundret, så glidande kall, att hon vred och våndade sig under hans famntag.

Så var deras kärlek död, och hur de än sörjde, kunde den aldrig väckas till lif.

Selma ryste, som om en nattvind strukit genom rummet. Men hon tyckte att hon kunde älskat kung Lindorm ännu mer – för det löfte han tagit.

Det blef tid till uppbrott. Gästerna sade godnatt och rummen blefvo tomma.

Patronen och Selma stodo bredvid hvarandra under den långa defileringen. Patronen var en smula upprymd.

»Vet du hvad den tosingen Bergstrand sade till mig i går, när han bad god natt?» frågade han.

»Nej.»

Patronen böjde sig ned och hviskade något i hennes öra; brast så i ett våldsamt skratt.

Selma blef blossande röd och bet sig i läppen. I går skulle hon icke ens ha förstått.

Nu var der ingen qvar mer än hennes far samt farbrodern och fastern. Selma gick fram till dem.

»Nu är det vår tur att säga farväl», började kyrkoherden i sin mest afmätta ton. Han afskydde scener och hoppades att genom sitt lugn kunna hålla Selmas rörelse tillbaka.

Till tårar syntes intet tecken, men hon föreföll upphetsad, grep honom häftigt i armen och hviskade:

»Jag vill hellre resa hem med er. Ah ... farbror!»

Hans ansigte blef ett åskmoln, och han drog henne bort till ett af fönstren, medan patronen borta i rummet kringklappade sin nyvunna väninna, fru Berg, som han hedrade med titeln »svärmamma».

»Ett vill jag bara lägga dig på minnet», sade kyrkoherden i en snabb och lågmäld hviskning, »och det är, att, hvad som än kommer att ske, och hur du än sjelf må uppfylla din ställning ja, om du också genom oförstånd skulle göra den outhärdlig, så fins det efter denna dag intet hem för dig annat än din mans hus. Kom ihåg det. Jag talar både å egna och din fars vägnar».

Selma tyckte att någonting stelnade inom henne vid den isande kylan i hans ord. Och på samma gång var det upprörande som ett blodigt straff. Hela hennes själ skriade i hämdbegär.

Hvad skulle hon icke velat ge, för att i denna stund ega ett enda litet ord, som kunde borra sig in i hans själ och suga sig fast der, med sin egghvassa, hårfina spiral!

Och att ha blottat sig så!... Att han nu alltid skulle veta hvad hon känt i detta ögonblick ... alltid ha ett öfvertag i medvetandet om hur svag hon varit!

Hon hade hållit ögonen sänkta medan han talade. Nu slog hon upp dem, – långsamt, med ett segergladt hån. Och hon lade sina händer på hans axlar, sakta – med en afmätt rörelse, lik en af hans egna. I detta ögonblick kunde man ej misstaga sig om frändskapen.

»Jag har många gånger undrat hur pass du höll af mig», sade hon, »nu vet jag det. Tack för du gick i snaran.»

Hon skrattade så att tänderna glänste fram. Det var den fräckaste osanning, som ännu vågat sig öfver hennes läppar, och hon sade den utan så mycket som en blinkning.

Endast näsvingarne skälfde, men det var i vrede.

»Kuggad – farbror – fångad! Åh, det hade jag aldrig trott.»

Hon såg icke ond ut, skrattade blott med en klang af metall. Och hon gick ifrån honom med den känsla ungräfven måste erfara första gången han fört en stöfvare på falskt spår.

Patronen stod ännu i fonden af rummet. Hon slog släpet åt sidan och lutade sig mot hans axel med mjuk inställsamhet.

»Har jag fällt en tår på min bröllopsdag; frestar det på att lemna alla; är du nöjd med mig?» utropade hon och höjde sin hand. I åtbörden låg något af en bacchants exaltation.

»Jag tillber dig», hviskade han tillbaka.

Från en karyatid, som – framspringande ur väggen – uppbar tre tulpanformade lampor, föll ljusskenet ned öfver denna underliga grupp.

Silfvertrådarne i det blekblå klädningstyget skimrade, och med sin briljanta hy, sina feber­ glänsande ögon, var Selma nästan vacker: intensiteten af det genom sinnesrörelser uppdrifna själslifvet genomglödgade för ett ögonblick hela hennes varelse, så att den tycktes gå ut öfver sina gränser, höja sig öfver sig sjelf. Men denna minutlånga skönhet var en exotisk blomma, som slog ut på konst och ögonblickligen sjönk tillhopa, lemnande sin frukt att mogna.

Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo sjelfuppehållelsedrift och förställning; – nu var qvinnan färdig.

Lärjungen hade gått förbi sin mästare.