VI

Mer än två år hade förflutit. Det var vår.

Icke så att träden stodo gröna, men så att skott och hjertblad togo växt, och så att alla knoppar svälde.

Selma satt ensam vid sin mans skrifbord och summerade upp en sida i en räkenskapsbok. Hon hade en redig stil, ett godt räknehufvud och sinne för affärer. Derigenom hade hon småningom lyft sig upp till rangen af handsekreterare, och det hände som oftast att mannen låg på soffan och dikterade, medan hon satt vid bordet och skref. Det var så beqvämt, och så tycktes det göra henne ett nöje.

Det var detta som gaf deras lif en anstrykning af gemensamhet.

Detta äktenskap räknades för ett af de lyckligaste. Icke blott af deras umgängesvänner, utan – hvad mera är – af deras tjenstefolk, som aldrig hörde ett ondt ord vexlas. Hon var vänlig emot honom, så mycket hennes stela sätt kunde medgifva, och han afgudade henne.

Deras rikedom tillväxte ständigt. Den skulle gjort det utan att de behöft röra en finger.

Patronen var mycket borta. Det var en uppsjö af affärer, som aldrig sinade ut: sammanträden, revisioner, landtbruksmöten, jernvägsöfverläggningar och bolagsstämmor i det oändliga. Han hade alltid haft anlag för att bli en goddagspilt, och nu kunde han följa sin böjelse. Ladufogden var en pålitlig karl, som aldrig lät någon försummelse komma sig till last, om husbonden var hemma eller borta. Och nu var det så, att patron Kristerson ansågs lika oumbärlig i en komité som vid en festmiddag.

Första tiden efter sitt giftermål hade Selma kastat sig i ortens sällskapslif med våldsam ifver. Hennes toiletter voro extravaganta, hennes sätt uppsluppet. Hon var alltid tillhopa med unga flickor, skämtade och skrattade, som de, samt var i dansen outtröttligare än någon.

Å ena sidan var patronen stolt öfver sin unga hustru, som i sällskap riktigt koketterade med sin tillgifvenhet för honom, men å andra sidan misstrodde han henne. Han visste ej sjelf hvarför, ty hon syntes icke särdeles intresserad af herrsällskap. Men så fort hon talade med en ung man, erfor han en pinsam oro, och skrattade hon, då tyckte han att det skar genom märg och ben, ty hemma skrattade hon sällan. Och så var det dansen ... den dansen! Det pinade honom att se henne dansa med andra. Sjelf tog han så många nummer på hennes program, som det var möjligt utan att göra sig löjlig, ja ibland öfverskred han denna gräns så mycket, att sittande fruar och fröknar började småfnittra i vrårna. Selma kände det i luften och blygdes. Patronen märkte ingenting: han hade icke ögon och öron för annat än henne. Hon erbjöd sig att alldeles låta bli dans, men det motsatte han sig bestämdt. – Gubevars, det skulle ju se ut som om han vore en tyrann! Nej, hon skulle dansa och roa sig. Hon var ung.

På en bal vardt det till en stor scen, hvilken omtalades på hela orten, – ett outtömligt glädje- och samtalsämne för »sittande rätten». Patronen hade lagt märke till att Selma under aftonens lopp dansat två danser med en ung löjtnant, som i patrons ögon såg oförskämdt bra ut. Strax innan balens slut närmade sig löjtnanten ånyo; det var synbarligen hans polka. Men just som han bugade sig, störtade patronen fram, lade armen om sin hustrus lif och framflämtade ett ursinnigt:

»Jag dansar sjelf med min hustru.»

Det var ohjelpligt komiskt.

Löjtnanten fann sig förnärmad, patronen blef rå och Selma blygdes öfver sin man.

För henne kändes det obeskrifligt nedsättande, att han för främlingar blottat sin svaghet, men värst af allt var den kränkningen, att nödgas dela hans svartsjuka med en främmande karl, som var henne fullkomligt likgiltig, och för hvilken hon sjelf var ett intet. Det var så vidrigt att höra denne balkavaljer stå och byta ord om och för henne, att det i hennes tycke blef till en skamfläck, som aldrig kunde utplånas. Ja hon fick en oöfvervinnerlig motvilja för sjelfva den stackars löjtnanten, som förde hennes sak så ridderligt att hon önskade få se honom sjunka genom golfvet.

Från den dagen var hon som en annan.

Redan för sjelfbeherrskad att låta sin harm mot mannen bryta ut i ord, lät hon ej ens temperaturen i sitt sätt undergå någon tvärare för­ ändring, men patronen kunde ej undgå att märka hur den sjönk, långsamt och utan bot. Det gjorde honom förtviflad. Han insåg att han begått en dumhet, och han brann af begär att godtgöra.

Ett regn af guld och presenter föll öfver Selma, men hon tog emot allt så vårdslöst likgiltigt, som om hon varit uppfödd med en skattkammare att ösa ur. Hon tackade honom alltid vänligt, men också med ett lugn, som om hon i tjugu år brukat se honom för sina fötter.

Han eggades deraf.

Det tycktes honom att han aldrig kom längre än till frieriet med denna qvinna, som aldrig blef en grad varmare än hon var, och som föreföll dess mer frånvarande, ju häftigare han slöt henne till sig.

Hon kunde varit femtio år lika väl som sjutton.

Hennes håg för nöjen var försvunnen, och då hon för artighets skull måste vara på bjudningar, höll hon sig alltid till fruarna. Med sin uppmärksammaste min kunde hon timme efter timme sitta och höra på vidlyftiga beskrifningar om de alldagligaste småkrämpor, klagomål öfver slarfviga pigor och förtroenden af små sqvallerhistorier. »Märkvärdigt utvecklade» barn hörde till det bästa. Men för den, som hvarken har krämpor eller barn, kan allt det der bli enformigt i längden. Selma tyckte så – trots sin intresserade min – och hon drog sig ifrån samqvämen så mycket hon kunde. Man märkte det, blef stött och bjöd henne sällan.

Hon var glad åt det, så slapp hon att sitta der så »passande» och rak i förmaket, höra dansmusiken komma böljande, stötvis, och känna hur det ryckte i fötterna af lust att vara med, under det hon yttrade hvarje ord så lugnt och sakta, af fruktan att förråda hur hjertat bultade i afund.

Då var det bättre att sitta hemma.

Det gjorde hon också. Patronen fick resa ensam. I början krusade han och beklagade att hon skulle vara utan sällskap så länge, men småningom blef det en vana. För henne var det solskensstunder. Hon kände sig så förunderligt fri och glad hvar gång vagnen rullade bort. Ibland kunde hon skrika och sjunga i de stora tomma rummen, bara för glädjen att lyssna till sin egen omusikaliska röst och njuta af att nu fanns det ingen, ingen så när, att den kunde höras, – att hon var ensam, alldeles ensam! Ja, hon kunde dansa omkring på mattorna, häfva sig på armarne i de höga dörrposterna och finna på tusen upptåg som det vildaste barn. Och så skrattade hon högt åt sig sjelf. Det var så jubeltokigt ... Åh!... Och som hon kunde längta ibland innan han reste!

Han hade sin verld och hon hade sin. Hvad kunde de två ha att säga hvarandra!

Småningom blef detta lif så invandt, att det gick som ett justeradt ur. Månad lades till månad utan förändring.

Två ting hade patronen skänkt sin hustru, för hvilka hon blifvit riktigt glad. Det ena var en ridhäst, det andra en ridbana. Sedan hon fått dessa, blefvo de gymnastiska påhitten sällsynta, och det var med glupande intresse hon kastade sig öfver sin nya sport. Patronen lät henne till och med fara in till staden för att taga ridlektioner af en gammal gift ryttmästare, som han kände.

Selma egde en exempellös ihärdighet, och snart var hennes mönstergilla ridt patronens stolthet. Han gaf henne en unghäst, som hon sjelf fick rida in, och hon slukade hvarje in- och utländskt arbete i hästdressyr, som hon kunde komma öfver.

Sådant var hennes lif, och nu var hon nitton år.

Då hon skrifvit sista siffran, lade hon boken ihop. Hon stödde hakan i händerna och såg ut i trädgården. I hela huset hördes icke ett ljud. Hon satt stilla och tänkte.

Ojemnheterna i hennes lynne hade satt sig. Hon var lugnare nu än förr. Men hvad detta lif var enformigt! Hon tänkte framåt, – en lång rad af år. Kanske hon kunde nå till sextio, sjuttio; hon var så stark.

Hon vämjdes vid att tänka sig alla dessa år. Det var en känsla af både öfvermättnad och tomhet. Hvad lifvet är fattigt och flackt och eländigt! Så helt annat än man föreställer sig så länge man är ung.

Ung? Var hon det då icke längre?

Hon höjde på ögonbrynen och antog en resignerad uppsyn.

Om det blott ville hända något! Det gjorde det samma hvad, – om det så vore en olycka! Hvad som helst, bara inte detta qvalmiga lugn.

Hon reste sig för att gå ned i stallet.

I det samma kom en af pigorna in och lemnade henne ett telegram. Hon trodde att det var till mannen. Det rörde väl någon affär. Men det var till henne sjelf. Hon vek upp det med ytterlig förvåning.

»Din far insjuknad i lunginflammation. Önskar se dig. Kom genast.

Richard.»

Det var det hela. Men det gick rundt i hennes hufvud.

Om han skulle dö!

Hon hade blifvit dödsblek.

»Budet vill ha qvitto», sade pigan.

Selma skref det som i en dröm. Och så blef hon ensam. Pigan kastade en lång nyfiken blick på henne innan hon gick.

Men i det förtumlade hufvudet fanns endast en tanke: Han skulle dö. Hon hade önskat sig en olycka, och nu skulle den komma. Gud – han, som straffar när man icke tror – han hade hört hennes bön och lät den gå i fullbordan. Det var hans hämd.

Så vaknade hon upp ur sin bedöfning. Hon måste ju resa. Det var hög tid, om hon skulle hinna till tåget.

Ett ögonblick stod hon stilla och tryckte sina sammanknäppta händer mot ansigtet. Derefter skyndade hon ned för att ge befallning om vag­ nen. På fem minuter packade hon sin koffert, och så återstod blott att skrifva till mannen. Hon underrättade honom i största korthet om orsaken till resan samt lade telegrammet inuti brefvet.

Så var allt klart, och det bar åstad.

Från faderns hem och till stationen var ej längre väg, än att man kunde gå den på tjugo minuter. Men aldrig hade hon gått den så fort, och aldrig hade den synts henne så lång.

När hon kom fram, rusade hon upp för den ruckliga trätrappan och in i köket. Der stod den gamla pigan i spiseln och laborerade med något. Selma ville fråga henne, men var så upprörd och andfådd, att hon ej kunde få fram ett ord.

Den gamla Mätta blef riktigt förskräckt.

»Jösses, fru, det är inte så farligt», sade hon och ref köksförklädet ifrån sig, »lugna sig fru lilla, det är inte så farligt.» Och hon strök henne tröstande på axeln.

Selma bröt ut i en snyftning.

»Nej, nej», protesterade Mätta och började förvrida sitt gamla ansigte, »gråt inte, kära fru. Jag ska springa in och säga till kandidaten.»

»Nej, jag vill gå sjelf.»

Selma gick genom raden af förfallna rum, hvars dörrar slamrade slappt och förtorkadt. Fadern bodde i andra ändan af huset, der han hade sin särskilda ingång, men Selma hade icke vågat gå den vägen när hon kom, ty hon hade en vidskeplig föreställning om, att hon kunde få se honom liggande död.

I den stora salen, som låg utanför hans rum, stod Richard ensam framför ugnen, der det flammade en brasa.

»Åh Richard, Richard», sade Selma i det hon icke ens tänkte på att räcka honom handen, »tror du att han dör?»

»Nej, det tror jag inte, men man kan aldrig vara säker.»

Selma skakade i hela kroppen och tryckte näsduken mot ansigtet.

»Seså, tag nu af dig», sade kusinen och gick fram för att hjelpa henne af med kappan, som han hängde undan.

Hon kastade handskar och hatt på en stol och skyndade mot dörren.

»Nej, värm dig först ett tag, vädret är rått», sade kusinen.

»Jag kan inte vänta.»

Han stälde sig för dörren.

»Du får inte gå in förr än du är lugn», sade han vresigt. Det fans ingenting som han afskydde värre än tårar.

Hon svarade ej, men sökte komma förbi.

»När du blir lugn», upprepade han och sköt henne undan.

»Jag skall se honom!» utbrast hon häftigt och ville tränga sig fram.

Då blef han ond.

»När du hör, att du inte får!» utfor han i en hväsande halfhviskning, tog henne om armen och kastade henne tillbaka så våldsamt, att hon skulle ha fallit, om hon varit mindre vig. Men nu gaf hon svigt som en vidja och följde med stöten. När han tog handen till sig, stod hon lika rank och rak.

Hon såg på honom, lugnare med ens. Hans ansigte var sammandraget i oresonlig vrede, och hettan hade stigit honom i pannan, hvars ådror svälde. Då ljusnade hennes uttryck, och hon log med ett dämpadt löje, som om hon återsett en gammal vän, men ej ville gifva sig tillkänna. Så vände hon sig om helt sakta, allt jemt med detta leende – gick bort till soffan och dröjde ett ögon­ blick i bortvänd ställning, medan hon tryckte näsduken mot sitt ansigte. Men der fans icke längre några tårar. Det var endast en glädje hon ville dölja.

Hon njöt af hans brutalitet.

Det var som om den gifvit tillbaka hvad hon förlorat: de bortrunna åren, det forna jaget, – allt!

Hon – den i hemmet allherskande – den uttråkade, blaserade, hon, som med en smekning kunde köpa allt hvad pengar förmå skänka, och om af omgifningen åtlyddes för kost och lön, hon stod nu och njöt af att bli åthutad som en hund; så stor är makten af det som är nytt. Men det var icke blott det nya, det var någonting ännu mer: det var också det gamla. Det var minnena, hågkomsten, – det, som hon saknat så bittert – det var ungdomen, lifvet friheten: – allt detta, som hon sålt för pengar, allt detta som icke ledes och beräknas, utan kommer af sig sjelft. Det var friskheten af att känna en annans vilja mot sin egen, icke med tvånget att böja sig, utan med friheten att brottas. Hon var hvarken den rika frun, som skulle åtlydas, derför att hon betalte, eller den unga qvinnan, som fick fordra, derför att hon kunde bevilja. Hon var helt enkelt kusinen, som måste underkasta sig eller strida för sin rätt – alldeles som förr i verlden.

Hon kunde jublat högt, – och ändå låg fadern sjuk derinne! Men hon kände sig trygg nu: Richard var ju der. Hennes egen gamle tvärvigg! Hon kunde gråtit i glädje. Det fans icke rum för någon annan känsla.

Han stod och såg på henne.

Hon stödde sig med venstra handen på soffans karm, så att kroppen fick en lutning och axeln höjde sig. Ryggen var lätt tillbakasvängd, hvarigenom midjans vekhet föll än mer i ögonen, och den mörkbruna, tätt åtslutande polonäsen framhöll med sitt tjocka ylle höfternas fasta form. Det fans i denna figur en liniernas renhet, som måste ådraga sig uppmärksamhet.

Den unge läkaren beundrade också, men endast som fackman. Han tänkte på hur sund och stark denna qvinnogestalt måste vara. Och han jemförde den, utan att göra sig reda derför, med andra sådana, som han sett, lefvande och döda, – hvilka alla i hans föreställning flöto samman till en enda blodfattig, försnörd typ.

»Du har alldeles rätt», sade hon lugnt i det hon vände sig om, »jag skall inte gå in till pappa förr än du sjelf ger mig lof.»

Den var alldeles frivillig, denna underkastelse; det syntes tydligt att den gjorde henne ett nöje.

Hans ansigte klarnade plötsligt, han kom och satte sig hos henne i soffan.

»Du skall strax få gå in», sade han i annan ton, »jag skall bara bereda farbror på att du är kommen.»

Hon nickade blott, till tecken att det kunde så vara.

»Jag tyckte det var min skyldighet att underrätta dig, fast det inte ser så farligt ut», sade han, »och dessutom skall farbror känna sig lugnare när du är här, bara det är så godt som medicin.»

»Det är klart att du skulle underrätta mig», svarade hon. De voro alldeles i sin gamla ton.

Och nu först hade de tid att betrakta hvarandra, medan de kallpratade.

Richard liknade sin far, men hvarje drag var mera utprägladt, och det som hos fadern legat doldt under prestens varsamhet, trädde här i öppen dag. Det fans något i hela hans utseende, som antydde oppositionsmannen.

Att han var ful, derom kunde icke finnas mer än en tanke. Detta ansigte kunde icke ens kallas tillvinnande, men det gaf intrycket af en personlighet. När man sett det, glömde man det ej.

Pannan var bred; håret mörkt och kortklippt, krusigt och rakt uppstående. Ögonen sutto djupt och för nära tillhopa, hvarigenom blicken fick en viss skärpa; näsan var tunn och djerf; munnen stor, med smala, hoptryckta läppar. Då han ej talade, skyldes den af det korta helskägget, som – mjukt och krusigt – täckte halfva ansigtet. Det var ett vackert skägg, och det klädde honom.

»Selma, du, jag skall säga dig något», sade han, rätt som det var.

»Hvad då?»

Han sträfvade att se liknöjd ut, men det ville icke lyckas; han log ändå, gladt som ett solsken. Hans buttra fysionomi hade en märkvärdig förmåga att klarna upp ända till oigenkännelighet.

»Jag är förlofvad», sade han med en anstrykning af förlägenhet, men på samma gång skarpt betraktande henne, som för att se hvad min hon skulle göra.

»Nej, är du det – Dick – är du det», utbrast hon i glad förvåning, »är det någon som jag känner?»

»Nej. Men här är hennes porträtt.» Han tog fram ett fotografikort ur sin plånbok och räckte henne det.

Hon betraktade det länge under tystnad.

»Hvarför blef du så glad för det?» sade han och ville ta kortet igen.

»Nej, jag vill se mer på det», sade hon och sköt undan hans hand med armbågen.

»Nå, hvarför blef du så glad?»

»Jo, om du är förlofvad, så får du väl vänja dig af med att vara en sådan krubbebitare.»

Han rodnade häftigt.

»Har jag varit en krubbebitare mot dig?» sade han.

»Ja, alltid», svarade hon med stort sinneslugn, »men din fästmö bör kunna få folk af dig, hon er verkligen söt ut. Tack!»

Hon lemnade porträttet tillbaka.

»En vacker blondin», sade han och såg jemförande på Selmas ofriserade lugg.

Hon gjorde en kastning med hufvudet för att få den ur ögonen. Det var en vana, som hon bibehållit från sin flicktid. Han gaf akt derpå och måste qväfva ett leende.

»Hvad heter hon?» sporde Selma.

»Elvira Kruse.»

»Hon är väl helt ung?»

»Lika gammal med dig.»

»Hon ser yngre ut på porträttet.»

»I verkligheten också, men det kommer af att hon är så liten och klen.»

»Har du varit länge bekant med henne?»

»Ungefär lika länge som vi varit förlofvade.»

»Blef du då förtjust i henne strax?»

»Ögonblickligen», svarade han med stolthet.

»Hur gick det till?»

Han skrattade.

»Jo, det gick så till, att jag var marskalk på ett bröllop. Hon var tärna, och urvalet skedde genom lotteri, som det gör vid så många tillfällen här i lifvet. Hon föll på min lott. Der har du historien.»

»Fy!»

»Nå, är inte det bra, så får jag väl försöka att berätta den på ett annat sätt», sade han med ett leende. »Jag kom med mina olyckskamrater in i ett rum, der tärnorna stodo på rad och väntade. Jag såg ett burrigt gult hår, ljust som ditt, men inte så stridt och rakt, utan lent som silke och vågigt ända ned i pannan, ända ned i ögonen, och det klack till i mig när jag såg det, och under den gula fågelreden såg jag det näpnaste lilla ansigte, med en mun så kysstäck och mjuk ... Nå, är du nöjd nu?»

Hon satt och såg ned i sitt knä, der hon lade den ena handen öfver den andra och drog den undan igen, liksom när man drar handskar.

»Ja, men jag tycker inte om att du kan tala om det så der. Äktenskapet är en allvarlig sak.»

»Men inte fullt så allvarlig som att gå och hänga sig. – Den vägen ska vi alla vandra, sa’ käringen, högg nacken af tuppen.»

Hon svarade ingenting och såg icke upp.

»Vill du gå in till farbror nu?» frågade han.

»Ja.»

»Jag skall gå in och se om honom först», sade han, reste sig och gick.

Då Selma blef ensam lutade hon sig tillbaka i den stela soffan och såg sig omkring i detta gamla rum, der allt var henne så välbekant. Troligtvis hade det varit vackert en gång. Den stora ugnen hade en bred fris, tydligen afsedd för prydnader, och dessa landskapstapeter, som nu, förderfvade af fukt, hängde i stora flängor, hade på på sin tid varit dyrbara. Allt det der var från företrädarens tid.

Nu fans der nästan inga möbler, och de få, som funnos, hörde icke tillhopa. Rummet hade icke begagnats så långt Selma kunde minnas tillbaka. Hon satt och möblerade om det i tankarna, medan hon väntade på kusinen.

Så kom han, och de gingo genom den lilla förstuga, som skilde sjukrummet från salen.

Fadern låg i stark feber och hade svårighet med andhemtningen, men han såg icke så dålig ut, som hon förestält sig. Hon stod vid sängen och strök smekande hans gråa, mjuka hår.

Kandidaten satt borta vid skrifbordet och såg ut på gården; han ville icke störa deras första möte.

»Selma», sade han slutligen.

Hon gick fram till honom. Det var några anvisningar angående medicinen, som han hade att gifva.

Hon tog plats i faderns skrifstol, som hon sjelf broderat, och de samtalade med låg röst.

»Vi ha stält i ordning gästrummet åt dig», sade Richard, »ty jag kunde nog veta att du skulle komma.»

»Tack. Hur fick du veta att pappa var sjuk?»

»Mätta skickade bud med smör-mannen, så for jag genast hit ut och såg hur det var, ty gubben kunde inte göra någon ordentlig reda. Med middagståget for jag in till Lund igen, för att tala med professorn och få medicin, och sen hit ut igen.»

»Hvad det var snällt af dig! Men du stannar väl här tillsvidare? Det vore så tryggt.»

»Ja, det gör jag, derför tog jag också böcker med. Förra natten satt jag i den der länstolen med kläderna på, men i natt kan du ta vakten.»

Hon nickade.

»Det var första gången jag tjenstgjorde som vakhustru», sade han leende, »jag tyckte det var synd om gamla Mätta; hon hade inte sofvit en blund hela förra natten. Men nu förstår jag också hvarför vakerskorna äro så tokiga efter kaffe. När Mätta vid femtiden kom med sin bricka, tyckte jag att hon var en riktig änglauppenbarelse.»

Selma skrattade tyst.

»Så ville jag ha salen uppeldad, så att man kunde sitta der, för att vara till hands», fortfor han. »Men du kan tro att det var ett elände med kakelugnen. Jag måste sjelf till att mura på den – du skulle bara sett mig! – men nu är den utmärkt.»

Selma tyckte också att hon såg honom; hon kände så väl till denna envisa ifver, och hon måste le åt hans nya talang.

»Hvad det är roligt att ändtligen få träffa dig!» sade hon.

Han svarade ingenting, men det såg ut som om hon tyckte det samma.

»Hvar skall du ligga?» sade hon.

»I matrummet.»

»Ja, det blir förträffligt, så kunna vi äta i salen.»

»Riktigt.»

De höllo på att skratta igen: det var så lustigt med dessa anordningar.

Trots den oroande anledningen till besöket, blef det för Selma en härlig tid. Hon var i sitt jemnaste, bästa lynne, och som faderns sjukdom ej tog någon svårare vändning, fans det ingen orsak till bekymmer.

Hela tjenstepersonalen utgjordes af gamla Mätta, som ensam regerade i kök och visthus, och det var så tyst i det stora huset, att man kunde höra råttorna gnaga der på ljusa dagen. För Selma låg det någonting tilldragande i denna ödsliga förfallenhet. Hon kände samma förtjusning, som rikemans barn erfar vid att komma från sina dyrbara leksaker in i en gammal skräpbod, der det gäller att sjelf göra upptäckter och draga fram allt ur glömska och dam. Det tycktes ligga en bekymmerslös ro öfver sjelfva spindelväfvarne i hörnen och tapetslamsorna på väggarne.

»Är det inte ett kärt gammalt ugglebo?» kunde hon säga till kusinen. Och han gaf henne rätt. Det fans någonting »bohémien» i det hela, som slog an på dem båda, emedan det var så olikt det regelrätta vanliga. De kände sig liksom från verlden, och tiden tycktes stå stilla. Båda gladdes åt att den gamla förtroligheten kommit tillbaka, blott icke så grumlad af tvister som förr.

Hvarannan dag skref Selma till sin man, och lika ofta fick hon bref, – svärmiska kärleksbref med långa citat af Wilhelmina och Tegnér. Men en ting nämnde Selma aldrig, och det var kusinen.

Så länge den sjuke var som sämst, skiftades hon och han att vaka, och den som inte hade vakten brukade komma med morgonkaffet till den andre. Det dracks alltid i salen, vid den nytända brasan, och gaf anledning till mycket skämt och skratt, ty Richard skulle vara så »huslig» och »vigtig», och alltid blef det något på tok; eller åtminstone ville Selma påstå det, och så blef det små halfskrattade dispyter, logiska bevis från hans sida och små framkastade paradoxer från hennes. Serveringen var allt annat än fin: groft bondporslin, tennskedar och en liten blankskurad kaffekittel, som gick under det förtroliga namnet »Petter». Men kaffet var godt och rykande varmt, brasan susade doft, och allting var nymorgnadt och friskt. Det var ett förträffligt kamratskap, och Selma kallade det att lefva på ungkarlsmanér, men Richard skrattade och sade: »Jo, pytt ock! Det kan du inbilla dig.»

Då han icke läste, hjelptes de den första tiden åt att möblera salen med allt dugligt, som fans att tillgå i de andra rummen. Det var deras stora nöje; de profvade och ändrade beständigt och måste skratta åt sin barnslighet, men det var icke mindre roligt för det. Till slut kommo de öfverens om, att nu hade de salen riktigt »genomstilig». Sanningen var åtminstone, att de trifdes der, och att den nu syntes bebodd.

Kandidaten skref ofta till sin fästmö.

En qväll, då Selma kom in från sjukrummet, visade han henne tre fullskrifna ark.

»Se så långt», sade han och skrattade, »nu har jag ritat af både uggleboet och dig med.»

»Bevara mig väl, hvad kan du hitta på att skrifva, som kan bli till sådana plakat?»

»Vill du läsa?»

»Inte skulle du vilja det?»

»Jo visst. Hvarför inte?»

»Sådana bref trodde jag aldrig att man visade», svarade Selma en smula skyggt. Hans erbjudande sårade henne, både för fästmöns skull och hans egen.

»Naturligtvis ska du och Elvira bli vänner, derför kan du gerna läsa brefvet, och så sjelf skrifva en helsning. Jag har redan nämnt att du kommer att göra det. Du är redan presenterad i brefvet. Seså.»

Han satt i skrifbordet, borta i ett hörn, der lampan stod tänd. Alla gardiner voro nedfälda, der var så varmt och hemtrefligt i det stora skumma rummet med sina gammaldags bugtiga möbler, och det enda ljus, som fans der, föll samladt öfver hans mörka ansigte, öfver det svarta, stubbiga håret och hans breda axlar.

Han bredde ut brefvet framför sig och såg på henne, hon gick fram, men tycktes tveka ännu.

»Jag ger mig tusan på, att du så gerna vill läsa, som du vill ha mat, ty fruntimmer ä’ alltid nyfikna, men ändå ska’ de vara så förbaskadt sippa, att ...»

Han reste sig upp och slog sin brefportfölj i bordet, så att det gaf till en klatsch.

Selma bara skrattade åt hans utbrott.

»Ja, så var det härom dagen», fortfor han i hejdlös hetta, »när du händelsevis kom att slå upp det der arbetet i anatomi. Bevara mig Gud! – unga frun både rodnade och bleknade och slog boken ihop i förskräckelse. Jag såg det nog, fast jag teg. Och du skulle varit tillfreds att förargas öfver att jag läste den. En läkare! – Det kunde varit att skratta sig förderfvad åt, om jag inte varit så ilsken, att jag kunnat flyga i stycken. Var det ett sätt att åbäka sig, bara för ett vetenskapligt arbete! Det är för resten saker, som hvarje fruntimmer borde ha reda på. Om det hade varit en annan än du, skulle jag aldrig sagt ett ord. Men nu är det ... usch, det är så man kan bli sjuk! Ska’ du nu också göra dig till? Det är alldeles som Elvira.»

Han hejdade sig.

»Så du kan ta till vägs för ingenting», anmärkte hon mycket trankilt.

»För ingenting?» upprepade han harmfullt och räckte fram sina händer med en gest så häftig, att axlarne skötos upp. »Hade det varit en dålig roman, något osedligt snusk, så skulle jag aldrig talat om det, men ett rent vetenskapligt arbete ...»

Selma skrattade blott, klingande friskt. Hon var så van vid allt det der, sen forna dagar, att det nästan gjorde henne ett nöje.

»Ja, hur skall menskligheten kunna förbättras», fortfor han utan förändring, »när qvinnorna envisas att puppa in sig, så att man inte ens får tala med dem som med menniskor. Det allra enklaste är opassande. De formligen illfänas att bli betraktade som idioter.»

Selma stod och såg på honom med ett lugnt litet leende. Hon väntade bara att stormen skulle lägga sig. Så länge den stod på, lönade det sig ändå icke att säga ett ord, det visste hon.

»Ja, du skrattar», sade han mera stillsamt, »men det är verkligen allvarligt. Hur beror ej det uppväxande slägtet af er, qvinnor? Och der reformer behöfvas i både ett och ett annat, der kunde ni vara de bästa bundsförvandter åt oss. Men – gubevars – så fort det inte rör sig kring salongsämnen, så är det att hålla för öronen och låtsa sig ingenting veta. Man får hvarken lära er att sköta er kropp eller edra barn, ty båda delarna anses som någonting högst opassande att nämna ens. Ja, står du inte der och blir röd i ansigtet, bara för att jag nämner barn! – och du är gift ändå. Åh, det är så man kan ...»

Han gjorde en förtviflad åtbörd, som om han velat slå ifrån sig något.

»Men Richard då, hvad väsnas du för! Har jag någonsin nekat att höra hvad du haft att säga mig?»

»Nekat? Nekat?» upprepade han. »Jo, man kunde bara försöka! Står du inte der och vrider dig som en ål, bara det är fråga om att läsa ett bref från mig till min fästmö. Precis som der skulle stå något, som kunde genera hennes nåd, eller som jag inte sjelf skulle kunna veta, hvad jag är skyldig Elvira eller ej.»

»Du borde skäms», utbrast hon käckt, »skall du nu göra mig förebråelser för det jag af grannlagenhet gjorde invändningar.»

»Men jag vill inte ha din grannlagenhet! Det fins ju ingenting i verlden som jag afskyr värre än just det.»

»Usch, ett så’nt brushufvud! Jag borde rakt gå ifrån dig, men nu har jag lust att läsa brefvet.»

»För att göra mig en tjenst, för att göra mig glad – kan tänka! Hå, det är så likt dig. Nej, jag tackar; jag tar inte emot sådana der – allmosor.»

Han log ett vresigt löje, som drog upp den ena mungipan.

»Men Richard!» Tonfallet var så afväpnande, det riktigt bad, och leendet drog öfver i vemod.

Han svarade ingenting, satte sig blott på sin förra plats under trumpen tystnad.

»Nå?» sade hon.

»Der ligger det», – han pekade på brefvet, »men nu kan det för resten vara detsamma.»

Hon sade ingenting mer, men lade sin ena arm på bordet och den andra på hans axel, medan hon böjde sig ned för att läsa. Han var butter ännu, men hon låtsade sig ej gifva akt derpå. Hennes arm hvilade stadigt och hårdt mot hans axel, – intresselöst, som hon skulle stödt den mot ett dödt ting. Han lade märke till det, och det gladde honom. Denna fasta tyngd hade lika litet af bryderi som af välbehag. För henne kunde han så gerna vara ett stycke trä, och han satt och fann det löjligt, att han kunde se någonting angenämt just i det.

Han skulle haft lust att säga, att han kände det, som om hon vore hans syster – nu, men det skulle varit en faddhet, derför teg han.

Selma pekade på öfverskriften i brefvet. »Kära Elvira», stod der.

»Skrifver du alltid så?» sade hon.

»Alltid. Hvarför frågar du om det?»

»Bara af nyfikenhet», svarade hon men blef röd. Hon tyckte att det lät så enkelt och så vackert. Och så det, att han alltid skref det samma! Derför att det var just detta, som var sant ... Patronen brukade variera sina öfverskrifter i det oändliga: »älskade dyra», eller »dyrkade maka» eller »rara min älskling». Det var ingenting att få tag i, ingenting verkligt. Och så tecknade han alltid under: »din älskade Pål». Det var både löjligt och förargligt. Hade hon någonsin sagt att hon älskade honom! Det der var ett ord, som hon aldrig begagnade. Jo, det var sant, i vigselformuläret stod det. Men då hade hon upprepat det själlöst som en papegoja.

Hon slog om brefvet för att jemföra. »Din Richard», stod der. Ingenting mer.

Han skrattade, ty nu var han alldeles god igen, och de läste båda, hufvud vid hufvud. Det var tydligt att brefvet roade henne.

»Aldrig visste jag, att du är en så förträfflig stilist», sade hon, då hon vände ett blad.

»Jag får väl göra min flit, jag skall ju bli författare», svarade han.

»Du!» Hon gaf honom en liten knuff med armen.

»Ja, i mitt fack – förstås. Sedan jag slutat med lasarettstjenstgöringen och allt det der, och så gjort min utländska resa, skall jag ta ihop med populära föreläsningar. Det är hvarjehanda, som jag vill försöka att intressera allmänheten för.»

»Ah! Det var roligt, så skall jag läsa hvad du skrifver. Tror du att jag kan förstå det?»

»Naturligtvis.»

Hon log och såg mycket belåten ut; så fortsatte hon att läsa. Hela brefvet handlade om det gamla huset, om henne sjelf, som han beskref mycket lifligt, och om deras lif derute. Det fans en kraft i hans stil, som slog an på henne. Men icke ett ord om kärlek eller ditåt.

»Hum», sade hon med ett litet löje, då hon slutat och åter rätade upp sig.

»Föll det inte i smaken?» Han såg upp på henne en smula skälmaktigt, liksom han gissat hennes tanke.

»Jo, det var utmärkt trefligt. Men skrifver du alltid så der?»

»Hur?»

»Så der» – hon letade efter ord – »så der förståndigt.»

De skrattade; derför att det var så svårt att uttrycka, hvad hon menade, men så lätt att förstå det.

»Ja», sade han.

»Talar du så när ni träffas också?»

Det blänkte till i hans djupliggande ögon, då han såg upp.

»Tror du att jag är så spak?» sade han med ett leende, som tvang henne att rodna. »Nej du, jag kan också ett annat språk. Men hvad skulle det tjena till att komma med det i bref! Nej, ett bref är ett bref, och en kyss är en kyss. Jag låter allting gälla för hvad det är.»

Hans ord träffade henne som en dof smärta, för hvilken hon icke kunde göra sig reda.

Det uppstod en paus. Selma bläddrade frånvarande bland några papper på bordet.

»Richard. Du håller väl riktigt af din fästmö?» sade hon mycket lågt och utan att se på honom.

»Hvad menar du med det?»

»Jag menar bara, att det är riktigt syndigt att ...» Hon tvärstannade.

»Hvilket är syndigt?»

»Att gifta sig med en stackars flicka, och sedan låta henne fara vind för våg, utan att bry sig om henne.» Hon talade hastigt och skyggt.

Han satt och lade ihop sitt bref. Det fans något i hennes dämpade ton, som grep honom med ens, som klämde och pressade honom, – formlöst och obetvingligt, som bergsbons hemlängtan, då minnet vaknar. Han skulle icke för hela verlden kunnat se upp just nu.

»Jag håller mycket af Elvira», sade han, »jag skulle inte vilja mista henne för allt hvad jag vet. Selma, jag är så kär, att jag är alldeles vild ibland. Jag är svartsjuk också. Kan du tänka dig det?»

Han talade helt lågt. Det var något af en bekännelses blygsel, men också något af protesten i en klagan.

»Jag kan tro det», svarade Selma.

Det uppstod en stunds tystnad. Han vek ännu på sitt bref och Selma tycktes uppmärksamt betrakta ett gammalt kuvert.

»Om något äktenskap kan bli lyckligt, så skall vårt bli det», sade han hastigt, i förändrad ton, »hon är så outvecklad ännu, så vek och barnslig, jag skall kunna uppfostra henne alldeles som jag vill. Hon måste ju då lära att förstå mig och det skall bli en verklig gemensamhet.»

Selma sade ingenting, hon stod och strök med sitt finger längs skrifbordets kant, försänkt i tankar.

»Men det är märkvärdigt att tänka sig, att hon är lika gammal som du», tillade han.

»Nitton år är ingen ålder», svarade Selma med ett leende, som gömde ett litet vemod.

»Nej, det är sant, men man tänker sig alltid att du skulle vara äldre.»