VII

Selmas far blef bättre för hvar dag, och patronen började i sina bref tala om att hemta henne.

Det var en dimmig vårdag, ljum och gråtmild, så att stora tårar hängde i takskäggen och allt stod svept i ett fuktigt flor. Selma satt inne hos fadern, som nu var så bra, att han kunde ligga och läsa sin tidning. Han var alldeles nyrakad, och det tunna håret låg kammadt och fint kring hans välformade hufvud. Selma hade låtit arbetet falla ned i knät och lutade hufvudet mot stolens höga karm. Hon såg trött ut och slöt ögonen.

»Nu har barnet vakat för mycket öfver mig», sade fadern med sin tunna smekande stämma, försvagad af sjukdomen.

»Tro aldrig det», svarade hon leende och såg upp, »men jag är en sådan indiannatur, som inte tål att sitta stilla; jag måste ha frisk luft och rörelse. Bry dig inte om det, farsgubbe min, när du blir frisk skall jag ta min skada igen.»

Han kastade en lång bekymrad blick på henne och återtog sin tidning.

Selma slöt åter ögonen. Hon satt och tänkte på gamla tider och på farbroderns handlingssätt. Läpparnes linie blef rak och hård, den inklämda munnen kom hakan att se ännu skarpare ut, ögonbrynen sammandrogo sig smärtsamt och det kom någonting hoptryckt i hela ansigtet.

Nu förstod hon hans bevekelsegrunder. Efter sin egen natur hade han bildat sig ett ideal af lycka, det var det han velat förverkliga åt henne. Men om det legat en gång till så mycken välmening till grund, skulle hon ändå aldrig förlåta honom. Aldrig! Det var icke nog med skadan han gjort: han hade också farit med svek. Hon drog sig till minnes en viss scen, då hon i hans rum bedt att få läsa ett bref från sin far, och han nekat. Hvad hon var dum, som trott på hans ord! Hon hade varit enfaldig alltigenom. Det kom sig af hennes ärlighet. Var det dumt att vara ärlig? Kanske. Det var ändå svårt att tro det rätta vara dumt. Och lögn ... det måste vara orätt. – Men sluten hade hon blifvit. Aldrig var hon öppen, aldrig ens mot sin far. Hon kunde det icke längre, icke ens mot honom. Det var bara en idyll, en liten vacker barndomsidyll, som hon höll af. Ingenting mer. – Egentligen hade hon alltid varit sluten, när det rört hennes tankar. Hon undrade om farbror visste att hon ... ja, hon ville icke säga att hon hatade honom, ty ordet föreföll så öfverspändt, men det var i alla fall ett groll, som aldrig kunde utplånas.

Han skulle handlat precis på samma sätt, om hon varit hans dotter. Än se’n? Var hon skyldig att hålla af honom för det!

Men det var ju fruktlöst att grubbla öfver sig sjelf, fruktlösast att sörja öfver det förflutna.

Hon öppnade ögonen och såg sig omkring i rummet. Hon måste le. Det tycktes henne som om den ena möbeln stod och svor mot den andra, de mörka färgerna knotade och de bjerta skreko. Åh, det var lustigt! Och allt det der kunde pappa trifvas med! Han ville icke mista en enda smul, och ständigt hade det kommit nya elementer till. Så satt hon och mönstrade.

Den gamla perlfärgade sängen, som han för intet pris ville afstå ifrån, kunde icke förliks med den moderna korgstolen vid skrifbordet, den högryggade länsstolens brunbetsning tog sig farfaraktig ut mot den broderade sängmattan med dess glada färger. Men allt talade det om henne sjelf från hennes första kantiga ritförsök, i ramar som förskrefvo sig från vindar och skräprum, till hennes stora fotografi med skulpterad infattning. På dörrposten hängde hennes kasserade skridskor, öfver sängen sågs en urdyna, som hon sytt i pensionen, och i ett hörn stod den gamla träpall, som hon brukade sitta på som barn.

Hvad det är skönt att lefva! Hon log och tillslöt ögonen, men rullade hufvudet fram och tillbaka mot stolsryggen, ty det värkte.

Sparfvarne höllo ett fasligt väsen derute i rishögen på gården. Annars var allting tyst. Bandhunden sprang ut ur sin tunna, lät kedjan med ett ramlande ljud släpa öfver dess kant och skakade sig deruppe på tunnan, så att länkarne började skramla. Allt det hörde hon. Och hon tyckte att hon njöt deraf. Det gjorde ingenting att hufvudet värkte.

Så kom Richard.

Hon kände hans steg och behöfde icke se upp för att veta att det var han.

»Hvad! Jag tror frun låtsar sig vara sjuk?» sade han muntert.

»Ja, kan du tänka dig! jag har fått ondt i hufvudet», svarade hon gladt.

»Det tror jag! Dethär duger inte för dig, du går ju aldrig ut.»

»Ja, jag vet. Det är det jag inte tål. Men jag skall lägga mig en stund, så går det öfver», sade hon och reste sig.

»Du kan luta dig på salssoffan en stund», svarade han; och de följdes åt dit ut.

»Jag skall gå efter en filt åt dig», sade Richard.

»Tack.»

Han kom strax igen, lade ett örngått tillrätta åt henne och höll filten tillreds.

Hon lade sig.

»Vill du sofva, så skall jag gå, annars sitter jag hos dig och pratar», sade han och bredde ut filten öfver henne.

»Nej sitt hos mig, jag kan visst inte sofva. – Åh, hvad det käns skönt!» tillade hon och tryckte pannan mot den kalla örngåttskudden.

Han flyttade fram en stol och satte sig vid hennes hufvudgärd.

»Du, Richard», sade hon efter en stund, »jag tänker på en sak: du har bestämdt sett min mor.»

»Ja, det har jag, men jag mins henne knappt; jag var ju bara fem år när du föddes.»

»Jag skulle bra gerna velat veta något om henne. Pappa har jag aldrig kunnat fråga; då gråter han strax.»

»Vet du jag mins ingenting utaf henne mer än ett stort ljust hår och ett par mycket stora händer, som höllo mig fast när hon tog mig på knät.»

Hon såg på honom, som om hon väntat att få se något märkvärdigt. Han märkte det, och det kom ett godmodigt leende i hans ögon, men han sade ingenting.

»När jag nu går omkring här och rör vid alla gamla möbler och ting», återtog hon, »så blir jag så nyfiken. Jag tycker att jag skulle vilja fråga alla dessa skåp och lådor om något, och jag letar igenom allt hvad jag kommer åt, alldeles som en förveten unge. Det skulle jag aldrig få, om pappa såg det; han skulle bli alldeles sjuk.»

»Nå?» sade han leende.

»Jo, – det har jag ingen glädje af. Allt mammas ser så främmande ut, det är som om också det hade varit dödt och begrafvet i många år. Och jag känner det så tomt, – alldeles som jag ingen mor haft.»

»Ja, vet du hvad, de som ingen mor ha, de föreställa sig alltid, att det skulle vara en sådan härlighet med det, men det är det inte alls. Det är bara inlärd – hm – romantik».

»Tror du det?» sade hon dröjande.

»Ja, det är jag säker på, i många fall. Det är inte på långt när så mycket med det så kallade blodsbandet, som man påstår. Det är så mycket annat, som är starkare. Hvad är det till exempel mellan mamma och mig mer än det, att mamma har skämt bort mig, så att jag fått mera besvär med min egen uppfostran, än jag annars behöfde haft. Inte kan jag tala med henne om hvad som intresserar mig sjelf? Hon skulle inte förstå mig.»

Selma såg fundersam ut.

»Hur kall pappa än är, känner jag mig mera dragen till honom», fortfor han, »mamma har haft mycken liten del i min andliga utveckling.»

»Det kan hända att det är så för pojkar», medgaf hon, »men inte för flickor.»

»Inte går du och inbillar dig att du sörjer din mor, som du aldrig sett? Jag trodde dig om bättre.»

Det lyste upp ett litet löje i hans gråa ögon, och hon blef blossande röd, ty hon visste att han afskydde allt hvad drömmar och inbillningar hette.

»Jag menar inte så», sade hon med någon förlägenhet, »jag menar att en ung flicka, som inte haft någon qvinlig ... ja, det vill säga, någon mor, hon blir inte lik andra flickor. Jag var inte lik andra.»

»Hur så?»

»Jag var så ... så ...»

Hon låg och slog med en flik af filten i sin ena hand utan att se upp.

»Seså, är du nu sipp igen!» sade han.

»Nä, men jag kan inte hitta på det rätta. Ser du, såhär blyg och bakvänd är jag visst, derför att jag ingen mor haft.»

Han brast i skratt.

»Nej nu är du verkligen för naiv!» »Ja det vet jag att jag är, det har jag alltid varit. Det var det som var olyckan.»

Han blef plötsligt allvarsam.

»Ja, det kan du ha rätt i», sade han, men det kunde möjligen varit det samma om din mor lefvat. I pensionen hade du väl ändå lärt dig åtskilligt?»

»Jag? Nej.»

»Jo, af kamraterna. Det brukar så vara.»

ȁh, inte i den pensionen, sade Selma lifligt.

»Du skulle bara sett fru Stål! Jag har ofta tänkt på henne nu, sedan jag blef äldre. Hon var skild från mannen och hade pension för att sjelf kunna uppfostra sin dotter. Hon tog aldrig emot flickor som voro äldre än nio år, se’n fingo de stanna der så länge föräldrarne ville. Och hon hade ett sätt att skrämma ens tankar tillbaka! Hon satte en skräck i oss för allt som kunde rubriceras som opassande, så att vi inte ens två och två vågade oss fram med ett ord, som fru Stål skulle fördömt. Stygg var hon inte, men vi höllo heller inte af henne. Det var någonting besynnerligt kallt och onaturligt i hela hennes sätt, till och med emot dottren. Man tyckte alltid att man kunde se hennes stora bruna ögon, äfven då hon icke var närvarande. Jag har aldrig sett ögon så skarpa; man kände sig rent af som en glasruta, och jag vet, att om jag någon gång tänkte något ... något oskyldigt skräp, – kärlek och så­ dant der, som flickor annars tänka på, så kunde jag rodna upp öfver öronen, om jag också var mol ensam, ja, till och med om det var mörkt som i en säck.»

Han dröjde en stund med svaret, hade lagt ena benet öfver sitt knä och satt nu och höll i det, uppmärksamt betraktande sin stöfvel, som om det funnits något anmärkningsvärdt vid den.

»Det var förunderligt», sade han slutligen och satte ned foten, »det hade jag aldrig trott.»

»Nej, nu tycker jag sjelf att det är otroligt. Och så skall du komma ihåg, att fru Stål bodde ute i en bondby; vi fingo ej gå längre än i trädgården och träffade aldrig någon. Det var ett fullständigt klosterlif. Hvad vill du då att man skall känna om verlden och menniskonaturen?»

»Hum. Pappa ansåg den pensionen så förträfflig. Derför skulle du dit.»

»Det var den också, i många afseenden. Jag menar bara, att man icke blef lik andra menniskor.»

»Så var der kanske ingen skada med det, på sätt och vis», sade han dröjande, »men det är i alla fall inte så jag anser barn böra uppfostras. Hvad jag mest afskyr, det är det, att fruntimmer anse sig böra låtsa okunnighet om allt, – den der ömkliga komedien, som hvarje mor anser sig skyldig att lära sin dotter, det der, att slå ned ögonen och rodna för allting, eller – hvad som är sjufaldt värre – att rodna, fnittra och vända sig bort, i den händelse någon fäller ett enda ord om saker som ... som alldeles inte äro att fnittra åt. Jag blir så ursinnig, att jag skulle kunna slå dem.»

Selma kunde ej återhålla ett leende.

»Ja, tycker du inte det? – kan man inte tala sansadt och allvarligt med hvarandra, äfven om den ene skulle vara en karl och den andra ett fruntimmer?»

»Jo visst.»

»Det har jag sagt Elvira så många gånger, men det är bestämdt modren, som petat det i henne. När vi ändå en gång skola gifta oss, tycker jag att jag kunde tala med henne som med en riktigt bra kamrat. Det är ju det hon lofvat att vara för hela lifvet, hvad är det då för en komedi, att jag skall sitta och tala med henne på ett sätt, som om vi alltid vore borta på supé? Det är så många verkligt allvarliga saker, som jag skulle vilja utbyta en tanke med henne om, men det går inte. Och på så vis kan man vara tillsamman dag ut och dag in, utan att lära känna hvarandra för det. Jag skall vara ett slags uppvaktande kavaljer, det är allt. Kan det vara klokt?»

Selma teg. Hon tycktes ej vilja inlåta sig på spörsmålet. Han hade väntat att hon skulle gå in på hvad han sagt, och nu kände han sig missnöjd, besviken.

»Du, hvad säger farbror om partiet?» sade hon plötsligt.

»Han säger ingenting; han vet att det icke skulle göra någon verkan. Det jag vill, det vill jag.»

»Men du har naturligtvis reda på hvad han tycker?»

»Ja, – att jag borde gift mig med en rik flicka i stället.»

»Är Elvira fattig?»

»Hon har åtminstone ingen vidare förmögenhet. Modern har en pension eller lifränta, så att de ha det bra. Men Elvira är en firad flicka, och det kostar pengar. Jag tänker det går jemt ihop.»

»Nå, det var då rätt, att du inte tänkte på pengar», sade Selma trohjertadt.

Richard skrattade.

»Det tycker jag med, men icke förty, är jag temligen skeptisk gent emot den så kallade kärleken.»

Han lade en förvrängd ton på ordet, som gjorde det till en karrikatyr.

»Du!? Som sjelf ...» Selma såg förskräckt ut.

»Ja. Jag är kär, ja», sade han torrt, »men det har jag varit förr, och det har gått öfver.»

»Ja, men du har väl inte varit det som nu?»

»Hå, jo. Endast naivare än nu; men också motspänstigare än nu; jag uppreste mig emot det, och ändå ...»

Hon låg och betraktade honom med stort intresse, man kunde nästan säga deltagande, men då han tystnade gjorde hon ingen fråga.

»Jag var kär i dig», sade han tvärt, utan att se på henne.

»Åh, så du pratar!» utbrast hon förargad; hon hade synnerligen väntat sig någonting helt annat.

»Ja ja, seså, tag det nu inte som någon kärleksförklaring», sade han vresigt, »det är ju öfver för länge se’n, och man kan väl tala om det i allsköns lugn. Kan man inte det?»

»Jo bevars.»

»Visste du det inte?»

»Hur skulle jag det!»

»Nej, – jag tänkte bara ...»

Han tvärstannade, och först efter en stund fortfor han, i uttryckslös saccaderad ton.

»Det var om påsken. När jag kom hem från Lund. Du vet? Vi hade inte träffats sedan om sommaren. Du kom till oss först efter jul. Jag tyckte du var så förändrad.»

»Jag var ful som stryk.»

»Det var du. Jag begriper inte sjelf hur det kom sig. Jo – det begriper jag. Men det är ofattligt att det kunde räcka så länge. På sommaren, hela tiden jag var hemma ... Jag var förargad sjelf för det.»

»Det fick jag tro på.»

»Hum. Tror du inte att jag till och med på den tiden var skeptisk? – fast jag inte var mer än tjuguett år.»

»Jo, det tror jag alldeles.»

»Men det halp inte. Ser du, romantiken hänger i en. Man har insupit den från barndomen.

Man kan resonnera bort den, och den kommer igen för hundrade gången. Ännu har jag några trasor qvar af den. De hänga vid som synden. Tror du inte att just det, att jag sitter och talar med dig, är en släng af romantik?»

»Men på det viset blef ju allting ...»

»Ja, det är det också, – det mesta. Man har blifvit alldeles bortkollrad. Allting skall kallas för annat än hvad det är, och förgyllas, och omskapas.– Allting blir upp- och nedvändt.»

»Nu ser du i svart igen», sade hon sakta.

»Ser jag i svart! Nej, det gör jag inte. Om du bara vill försöka att följa med min tankegång, så skall du få se att jag har rätt. Men det vill du naturligtvis inte.»

»Seså, doktor, var nu förståndig», sade hon leende och lade sin hand på hans arm. »Brusa inte upp, utan var bara lugn; jag skall höra på allt hvad du har att säga.»

Han teg ett ögonblick, synbart sträfvande att efterkomma hennes uppmaning.

»Annars brukar jag vara lugn, nu», sade han. »Jag vet inte hur det kan komma sig, att jag alltid skall bli het när jag talar med dig. Det är väl det, att du ser ut ... ja, det är något så kallt och så ... det är som om du aldrig i evighet kunde förgå dig, aldrig bli hetsig, eller så. Du är – ja, jag vet inte hvad! – det är liksom om man talade till en grindstolpe, och man anstränger sig till det yttersta för att få fram en smula lif; man arbetar, man retar upp sig så småningom. Det är omöjligt annat: du låter en hålla på.»

Hon log igen.

»Och om det nu funnes lif i grindstolpen, hvad vore det då du ville säga?»

»Ja, och så är det just det», vidhöll han envist, »att du är så lugn och kall, så olik alla andra fruntimmer; man tycker att med dig skulle man kunna tala om allt, och att det kunde vara så intressant att få höra din tanke om en massa ting, men så ...»

»Ja, hvad så?»

»Jo, när man så börjar tala, så är det någonting som säger: ’kom mig inte för när’ – och som är så irriterande, derför att det är så öfverflödigt.»

»Men Richard, hur kan du bli ond för rakt ingen ting? Det har inte fallit mig in en tanke på, att jag behöfde hålla dig på afstånd.»

»Nej, det kan väl hända att det inte är med afsigt, men det är så ändå, och det pinar mig. Jag skulle icke tänka på om du vore en pojke eller hvad för något som helst, om det inte vore för din egen ton. Som just nu. Det kommer någonting i sjelfva tonen, någonting skyggt, tillbakadraget. Du talar lågt, stelt, liksom du skulle hålla hela samtalet nere vid fryspunkten, – nej, det är inte det! – men det är någonting som inte är naturligt. Du har en stark altröst, som talar raskt och tydligt, men då blir det någonting dimmigt, beslöjadt; det der, som jag inte kan fördra’. Det är någonting liksom: ’akta dig, du talar med en qvinna’. Och så är det i blicken också. Du, som annars ser folk så rakt i ansigtet, du ser ned, eller åt sidan ... det skall vara så lugnt och likgiltigt. – Åh, men det är så fruntimmersaktigt! Hvad skall det vara bra för? I mina ögon är du en menniska, rätt och slätt, och inte ett dugg annat; hvad skall så det der tjena till?»

»Men Richard. Just det, att du är så fasligt häftig och misstrogen, gör att man känner sig skygg.»

Han for upp på golfvet och gick ett slag, innan han svarade.

Hon höll på sin panna med ena handen; det värkte så.

»Ja, nu är det värre», sade han nervöst, »och nu är det min skull.»

Hon skrattade.

»Seså, sätt dig nu bara.»

»Vill du ha ett ättikomslag?»

»Nej, det vill jag inte. Men jag vill en gång för alla ha ett slut på det här bråket.»

Han kom och kastade sig på stolen.

»Seså Dick», sade hon och tog hans ena hand – en stor mager hand, der ådrorna lågo högt öfver den fasta benbyggnaden, »nu vet jag hvarför du varit så förändrad emot mig denna långa tid, men nu skola vi vara vänner, som vi förr varit? Du kan inte tro hvad din ovänlighet gjort mig ondt. Jag har ju aldrig haft någon annan än dig och pappa.»

Han drog handen till sig utan att svara.

»Ja, det är godt och väl», sade han omsider, »men så skall det vara en sådan grannlagenhet i allt, och det är det jag inte kan tåla. Det är bara humbug. Hvarför skulle jag nu till exempel inte kunna tala om, att jag varit kär i dig, utan att du genast skulle få den der märkvärdiga tonen? Nu är det ju förbi, och så måtte man väl kunna tala om det.»

»Ja generar det inte dig sjelf, så inte generar det mig», sade hon med någon hetta.

Han skrattade till, på sitt tvära sarkastiska sätt.

»Och hvad tror du till exempel att jag var så förtjust i? Dig sjelf? – själen, kan tänka! Nej, i skinnet var det, derför att det syntes så lent att stryka öfver som ett silkesammet, svalt i färgen och varmt ändå, frestande glanslöst som en skalad bananas. I själen? – jo vackert! Nej, i håret var det, derför att det inte var likt någon annans; inte rödgult, gullgult eller sådant, utan – ja, jag vet inte hur, men så konstlöst, så oförfalskadt, så – ja, så att ingen mer än jag kunde finna det vackert, tyckte jag. Och just deri låg det: ingen mer än jag! Hvem skulle också kunna hitta på det? – en fläta, som dängde på ryggen, och en lugg, som hängde i en stripa ned i ansigtet och fick kastas ur ögonen med en knyck. Det kunde aldrig kallas vackert, men det var naturligt som pelsen på ett djur – och jag var kär.»

»Richard!»

»Ja, – och i figuren, derför att den var så rank och käck, så kall ännu och så böjlig; ingen hade sett den fyllig, men det syntes så tydligt, att den skulle bli det, och så var du så smal, att det såg ut som behöfde man bara slå armen om dig riktigt hårdt, så skulle du vikas midt utaf som ett pappersblad.»

»Men Richard!» Hon satte sig häftigt upp på soffan, som om hon tänkte att gå derifrån.

»Seså», sade han godmodigt, »det var som du var på den tiden, och så får jag aldrig se dig mer. Som du nu är, bryr jag mig inte om dig. Nu är du alldeles lik ett annat fruntimmer. Men då fans det något hos dig, som kunde göra en rakt tokig. Nu är det förbi. Seså, lägg dig nu bara.»

»Usch hvad du är odräglig», sade hon med en suck, drog fötterna upp under filten och lade sig på soffan igen.

»Jag ville bara säga, att sådan är kärleken. Kom nu och säg vackra saker om den! Fernissa. Skrapa på den, och du skall få se hvad den är.»

Han tog fram en cigarr och tände den mycket lugnt.

»Ja, mig rör det inte», sade Selma en smula hett, »ty jag har Gud ske lof aldrig varit kär. Men jag förstår dig ändå, och jag tycker det är otäckt – för Elviras skull.»

»På Axel Möller kunde man just se hvad det blir till med den der romantiken», fortsatte han ostördt och tog cigarren mellan fingrarne, »hade han varit som en menniska, så kunde man helt enkelt sagt: du dricker, du är ett svin, låt bli det der’. Men nu trodde han sig vara ett misskändt snille, en skald, en konstnär. Nu fans det hvarken reda eller hållning med honom: – allting skulle han förgylla. Latade han sig, så slog han upp ett smäktande ögonkast och sade ’dolce far niente’; söp han, så lyfte han sitt glas som en teaterhjelte och sade ’glömma’; sade man honom rent ut, att han var en odåga, så fick man det besked att man inte ’förstod’ honom. Han var färdig att reta gallfeber på mig. Och ändå kunde han varit en präktig pojke, om han inte varit förkollrad af romaner och fåfänga. Tror du inte att han fann någonting sublimt i att dö af fylle?»

»Men Richard, det gjorde han inte. Han dog ju i lunginflammation.»

»Ja, det gjorde han, men det hade han aldrig gjort, om han inte varit så i grund förstörd.»

»Ah? – Jag tycker det var nog att Jöns Ols’ Marie ville ha honom.»

»Hvarför det? Man kan väl inte förneka att han såg ovanligt bra ut? Han hade på sista tiden slagit sig på ett lättsinnigt lif, men det är många fruntimmer, som allra lättast bli förtjusta i sådana der karlar, som liksom skryta med sina odygder. Det der ansåg han höra till sitt skaldskap, och det tog sin början samtidigt med det. Och i alla fall var han ju ett ljus i jemförelse med Jöns Ols’ Marie, hvad bildning beträffar.»

Selma svarade ej.

»Du vet väl att gubben är död?» återtog Richard.

»Nej det har jag inte hört.»

»Jo. Och vet du hvart sonens teckningar togo vägen?»

»Nej.»

»Såldes på auktionen efter den gamle. Mor Möller lät alltihop gå under klubban; det var ingenting att gömma på, tyckte hon. Bönderna köpte dem korgvis, och nu sitta de förmodligen som kistbref på deras väggar. Jag visste ingen­ ting om det förr än efteråt, annars hade jag naturligtvis ropat in det.»

Selma trummade hårdt mot soffans träkarm.

»Jag har alltid afskytt mor Möller», sade hon kärft.

Så slogo de in på nya ämnen. Det blef fråga om lifvet i Lund, om Richards kamrater, om lärarne vid akademien, ja om allt som rann dem i sinnet. Och med långsamma fjät smög skymningen öfver dem. Den var liksom en gammal vän, som gerna får höra hvad man säger. Och ingen tänkte på att tända lampan.

De talade gladt och förtroligt, och emellanåt drog Richard långa bloss af sin cigarr, så att elden andades upp och glödde.

Selma låg och betraktade honom med en angenäm känsla af trygghet. Då och då vände hon kudden, för att få dess kalla sida mot sitt värkande hufvud.

Hans anletsdrag skymtade ur dunklet med mjuka, sammandrifna konturer. Tänderna lyste så hvita hvar gång han log, och ibland kunde ögonen glänsa till. Det var det enda hon kunde se.

Han var munter ända till uppsluppenhet, ty hände det någon gång att hans tystlåtenhet tinade upp, så förbyttes den till en gladlynt språksamhet, som tog sig lopp så ohejdadt som den lustigaste vårbäck. Då var det ingen som gick fri. Det gick ut öfver allt och öfver alla, med en omedelbar, grofkornig humor, hvars verkan blef oemotståndlig. Selma skrattade högt.

I det samma öppnades dörren till de andra rummen, och patronen steg in.

Selma kände honom genast. Hon for upp och kastade filten på soffan.

»Är du här!» sade hon, »välkommen.»

Patronen, som kom utifrån, kunde icke se tydligt. Han gick fram emot henne, men studsade när han fick se Richard. Och Selma, – som aldrig blygdes att kyssa sin far, om också hela verlden såg derpå – hon tyckte att skammen ville trycka henne ned till jorden, då hon räckte två kalla, liknöjda läppar åt sin man. Ovilkorligen runno Richards ord henne i minnet: »tror du inte jag kan ett annat språk?» – Hur måste han hånle i sitt sinne öfver denna parodi!.... måste jemföra henne med Elvira .... som var hans derför att .... derför att ...

Patronen bugade sig stelt för den unge mannen, men tog honom icke i hand.

»Känner du inte igen Richard?» frågade Selma i tvungen ton.

»Jo, naturligtvis», – i patronens röst ljöd återhållen harm, »det här skumrasket är just lagom för att känna igen hvarandra.»

Det skulle vara en sarkasm.

Selma gick bort till skrifbordet och tände lampan. Hon var hvarken ledsen eller rädd, fast hon såg att patronen var ursinnig, men det låg en tyngd öfver hennes sinne vid tanken på att nu skulle det gamla lifvet börja igen.

Det inträdde en tryckt tystnad. Richard och patronen voro lika två hundar, som med styfva ben och uppresta ryggborst strutta omkring hvarandra under sneda blickar. Selma kunde skrattat, om hon icke tänkt på hemresan.

Hon förde sin man in till konvalescenten; Richard stannade der ute.

»Det var fasligt så familjärt, att ligga der i skumrasket och låta konversera sig af en sådan – flax. Då kunde du minsann skratta! Han måtte allt vara bra intressant», sade patronen i den lilla förstugan.

»Du glömmer att vi äro uppvuxna barn ihop», svarade hon skarpt och öppnade dörren till sin fars rum.

»Ja det kan ju alltid vara – en täckmantel», mumlade han.

Selma svarade ej.

Efter en stund kom Richard och lemnade henne ett litet bref från Elvira, hvilket legat inuti hans. Men han aflägsnade sig strax.

»Såå, herrskapet håller sig med gemensam korrespondens också», sade patronen, som sett att brefvet var öppet.

»Det är ett par rader från Richards fästmö. Men efter du är så intresserad af det, så kan du läsa det först; jag har inte alls brådtom», svarade Selma med ett leende af vrede och räckte honom brefvet.

»Nej gubevars, det var inte min mening», sade patronen urskuldande och sköt hennes hand tillbaka, »läs du ditt bref. Det var inte alls min mening. – Jaså han är förlofvad?»

Selma teg och läste sin biljett.

Patronen gick fram och tillbaka på golfvet med fundersam min. Ibland kastade han en skygg blick på Selma, som satt och såg ond ut.

Då och då sökte han indraga henne i det samtal han förde med fadern; men hon svarade kort, med en viss kylig artighet, som var den högsta grad af fientlighet, till hvilken hon någonsin lät det komma.

Patronen formligen våndades, icke blott af hennes onåd, utan ock i känslan af att ha begått en orättvisa: den unge mannen var ju förlofvad!

»Men du, är det nyttigt att vi stanna inne hos svärfar så länge? Ska’ vi inte gå in en stund?» sade patronen slutligen, efter en längre tystnad.

Han tyckte mycket om att säga »svärfar», det var liksom om det gjort honom sjelf några år yngre.

»Jo, låt oss gå in», svarade Selma liknöjdt, »jag tänker att Mätta har qvällsmaten färdig.»

De gingo således in i salen. Richard satt der vid skrifbordet och läste. Patronen gick direkte fram till honom.

»Jag hör af min hustru, att kandidaten är förlofvad», sade han i sin mest gentlemanlika ton, medan den unge läkaren betraktade hans välvilliga ansigte med den största förvåning, »jag kan icke nog varmt uttala mina lyckönskningar till detta steg, ty ett tidigt tycke är den största lycka för en ung man; det bevarar honom från frestelserna. Jag verkligen lyckönskar. Fins det någon utsigt ... jag menar i en icke allt för långt aflägsen framtid ... hum ... När tänker kandidaten gifta sig?»

»Så fort det fins en möjlighet, – den allra ringaste möjlighet», svarade Richard tvärt. Detta oväntade intresse för hans hjerteangelägenheter förargade honom efter den förra ovänligheten. Dessutom tyckte han att det var en sak, som alldeles icke angick patronen.

»Ja, ingen lång förlofning», bekräftade denne, »det är bara en sjudande ebb och flod. Jag verkligen högaktar kandidaten för dessa sunda åsigter.»

Richard tänkte vid sig sjelf att han icke yttrat några åsigter alls, men han brydde sig ej om att säga något. Han hade alltid hyst en viss ovilja emot patron Kristerson.

Supéen blef vida drägligare, än Selma efter första sammanträffandet vågat hoppas. Patronen lät sig ej stötas tillbaka af Richards reserverade rätt, utan var idel solljus, och på hans uppmärk­ samhet mot Selma fans det ingen måtta. Ibland måste hon till och med skratta deråt.

»Ja, respekt för det täcka könet», deklamerade patronen med pathos, »det är qvinnan som regerar verlden.»

Vid afresan den följande dagen, kunde han för ingen del tillåta att Selma gick till stationen, fastän hon högt förklarade, att hon föredrog detta.

Nej, åka skulle hon! – och patronen var sjelf inne hos arrendatorn för att beställa skjuts. Han öfvervakade hästarnes förspänning, bestyrde om ressakerna och allting. I förbifarten kunde han ändå hinna att konversera en smula med Richard, hvilken han slutligen lyckades göra nyfiken.

»Selma», sade denne, då hon vid ett tillfälle gick igenom salen, »hvad i all verlden sade du åt din man i går qväll, som så kunde stämma honom till min favör? När han kom ville han ju inte ens helsa ordentligt. Jag trodde dig verkligen inte om att vara så slug.»

»Ack du, det var alldeles omedvetet», svarade Selma med ett återhållet löje, »jag kom bara att säga honom, att du är förlofvad.»

Han såg ett ögonblick frågande på henne.

Men så förstod han meningen, skrattade torrt och vände sig om till sin bok.

En stund derefter stodo de båda inne hos fadern, som nu första gången satt påklädd i sin stora farfarsstol, helt modstulen öfver att dottern skulle fara ifrån honom.

Richard och Selma stodo framme vid fönstret. Hon såg frisk och präktig ut i sin åtsittande vårkostym och käcka jägarhatt.

Genom fönstret kunde man se patronen syssla ute vid vagnen.

»Pål har gifvit mig lof att bygga om stathuset, det sämsta af dem – förstås» – sade hon brådskande i det hon drog hatten säkrare på och stack en nål igenom, »men nu skulle jag så gerna vilja fråga dig till råds om ett och annat, så att jag kunde få det riktigt helsosamt och bra; deras välsignade ungar äro alldeles förgångna af utslagssjukdomar och elände. Pål säger att det ha sådana barn alltid, men jag kan inte förlika mig med det. Hvar gång jag kommer dit ...»

»Ja, hvad skall du der?» sade han vresigt, men det ryckte under skägget som af ett kifaktigt leende.

»När de äro sjuka så!... Hon såg på ho­ nom med ett förebrående ögonkast och rodnade häftigt.

»Herre Gud, hvad du nu var dig lik sen gamla tider!» utbrast han skrattande, »den minen kände jag så väl igen. Nå, gå nu på. Jag ville bara höra hvad du skulle säga.»

»Asch, jag har tänkt att tala med dig om det hela tiden, men liksom varit rädd.»

»Rädd? För mig! Hvarför det?»

»Att du skulle skratta åt mig.»

Hon drog och drog i sin handske, fast den redan satt oklanderligt.

»Skratta? Det hör ju till mitt eget fack, hvarför skulle jag då skratta!»

»Ja-a», sade hon långdraget, »men jag är visst mycket dum; jag förstår rakt ingenting.»

»Det är ju derför du behöfver mig.»

Det såg ut som om hon kände sig lättare till sinnes vid detta svar.

»Ja, jag tycker att när man har god tillgång på pengar, så ... Ja, det var en hel massa saker jag hade att säga dig, men nu hinner jag inte.»

»Nå, så skrif då.»

Hon såg på honom med glad öfverraskning.

»Skulle du vilja?»

»Naturligtvis.»

»Åh tack, åh tack!» utropade hon i öfverströmmande glädje.

Han log blott.

»Ja, du kan inte tro ... åh, du kan inte tro, hur tiden hänger en tungt vid händerna ibland.»

»Nå men din gamla passion för målning, – är den alldeles slut?»

»Ja. När jag inte kunde få lära mig något, eller egna mig helt och hållet åt det, så var det inte lönt. Men tomt är det.»

»Ämnar du aldrig ta det igen?»

»Aldrig.»

Hon kastade en blick ut på gården och såg, att nu var allting färdigt.

»Adjö med dig, farsgubben min», sade hon, gick fram till ländstolen och strök med handen öfver faderns hår, som hon sjelf kammat så slätt och vackert. Så böjde hon sig ned och strök kinden emot det. »Nu skall du skynda dig att bli bra, och sen skall du komma och helsa på mig, länge, länge.»

Han sade ingenting, bara tryckte hennes hand.

»Inte får du vara ledsen!» hon böjde sig ned och såg honom så muntert i ögonen, att han klar­ nade upp, »du ska’ komma och se hur jag tagit mig i ridning. Adjö med dig, du lilla oförståndiga pappa.»

Hon purrade om i hans hår till afsked, och då såg han helt belåten ut.

»Adjö Dick», sade hon och vände sig mot kusinen, som leende stått och sett på de två, »jag kan inte säga hur roligt det är att ha fått se dig igen, gamle gosse. Och så kommer du snart med Elvira?»

De skakade kraftigt hand, och så sprang hon ut till vagnen.