VIII

Selma red i skridt, och hofslagen genljödo taktsäkert under parkens gulnande hvalf. Morgonen var kall, och endast den långa ridten hade skänkt hennes kinder deras varma färg.

»Svarta prinsen» nickade sjelfbelåtet med sitt vackra hufvud och lät emellanåt höra en frustning, i det han böjde på halsen och spärrade ut sina näsborrar, så att en immig andedrägt hvirflade fram derur.

Selma var tjugutre år, men såg nästan äldre ut. Hållningen hade blifvit fastare, blicken lugn, och det låg någonting medvetet i sjelfva hennes sätt att sitta till häst.

Då hon red ut på den öppna trädgårdsgång, som bildade uppkörseln till boningshuset, kom gruppen med ens i full belysning; rodnaden på hennes kinder glödde och hästens hud glänste mot solen. Strandmalet rasslade under hofvarne och hon kastade en blick upp åt fönstren för att se om någon gaf akt på att hon kom. I ett af dem syntes ett blondt qvinnohufvud och en hvit peignoir. Selma log gladt dit upp och helsade med ridspöt.

Stallknekten, som red efter, närmade sig för att taga emot tyglarne.

Hon hoppade af utan hjelp, såg pröfvande på hästen om han blifvit mycket svett och strök honom smekande på halsen under den långa manen. Han vände sig om för att nosa på hennes klädning och gned derpå sitt hufvud mot hennes skuldra, så att der stannade stora hvita skumflingor.

»Ack du sjelfsvåldiga krabat!» sade hon skrattande och torkade af klädningen med sin näsduk. Derpå kastade hon tygeln åt det monstrum af fulhet, som tjenstgjorde som stallknekt, och gick in i huset, medan »Svarta prinsen» stod qvar och såg efter henne med stora melankoliska ögon. Han tyckte väl att hon dröjde för länge derinne, ty han lyfte sin ena hof till en skrapning, som endast skedde i luften. Prins var en grannlaga natur.

»Nej har man sett! Är du verkligen otålig, du hjertans toker?» ropade hon ned till honom, der hon kom på trappan med en stor skifva grofbröd i handen.

Prins sänkte nosen och lät höra ett huttrande ljud, som skulle antyda en den kärvänligaste lilla gnäggning.

»Åh, du är ett mönster för en häst!» utbrast hon med stolthet och sprang ned för att mata honom. Handskarne hade hon tagit af för att inte få dem nedblötade, ty hon visste af erfarenhet att Prins hade alldeles ingen försyn när det gälde bröd. Så stod hon der barhufvad i solskenet och betraktade med förtjusta blickar sin favorit, som belåtet mumsade på sina brödbitar och snodde omkring med sin nos i hennes händer på det mest ogenerade sätt. Hon måste stå långt ifrån och sträcka sig fram emot honom, ty han visade en ofantlig lust att gnida sig emot hennes klädning.

»Nu fins det inte mer», sade hon gladt och höll upp sina våta händer emot honom för att visa att det var sant. Han suckade med en resignerad min, och så drog hon hans hufvud till sig för att kyssa honom på en fin, ren liten fläck vid sidan af nosen.

»Seså», sade hon afgörande, torkade sina händer och gick upp till gästrummen, medan Prins leddes till stallet.

»Nå Elvira, är du inte färdig ännu?» ropade hon utanför dörren.

»Richard är gången ut för mer en timme sedan, så att du kan gerna komma in», svarades det innanför.

Selma öppnade dörren och steg in. Det var en elegant liten dublett, för närvarande bebodd af doktor Berg och hans unga fru, hvilka en längre tid varit gäster hos patron Kristersons.

Doktorinnan satt framför spegeln och kammade sig. Hon var liten och blond, såg bra ut och hade någon benägenhet för korpulens.

»Hur kan du låta bli att öppna fönster, när det är så vackert väder?» sade Selma i det hon stängde dörren efter sig och nickade god morgon.

»Hu, det är ju så kallt», svarade doktorinnan med en liten rysning.

»Stug-gris! – Hvar har du gjort af din man?»

»Ute på långpromenad. Han blef förargad i går qväll för det du sade att du inte ville ha honom med på din ridtur i dag, och när han är ond för något, kan han trafva hela och halfva mil i stöten.»

»Kan han vara ond i dag för det jag sade i går?» yttrade Selma i en likgiltig ton.

»Åh, du tror inte så långsint han är.»

»Det var han aldrig förr; jag kunde reta honom hvarenda dag, och ändå var han lika god den nästa.»

Selma kastade sig i soffan och betraktade med välbehag de ljusa hårvågor, som böljade för kammen derborta vid spegeln.

»Vet du hvad! – det är grufligt roligt att se på fruntimmer – nota bene: vackra fruntimmer», utbrast hon muntert i det hon slog med ridspöet mot spetsen af sin sko.

»Så du pratar; du är ju sjelf ett fruntimmer!»

Selma skrattade till.

»Ja visst är jag det, men hos mig fins ingenting af det der mjuka – det der som gör att man tycker sig kunna linda er om fingret.»

»Jag tycker du borde ha blifvit karl; det skulle passat dig så bra», sade Elvira i det hon virade upp håret och böjde sig fram emot spegeln.

»Ja, behagligare skulle det varit, men det är väl det bästa som sker. Jag kan nog gå an som fruntimmer med: alla skola inte vara som stöpta i samma form. Men, se hit ett tag!»

Selma gick hastigt bort och lade sin arm om den unga fruns skuldror i det hon böjde sig fram och såg henne in i ansigtet.

»Ja var det inte det jag tyckte! Nu har du gråtit igen. Hvad är det då?»

»Åh, bry dig inte om det.»

Selma gick ett slag genom rummet.

»Det duger inte att tiga alltid; sjung ut!» sade hon och stannade vid sidan af toilettbordet, så att hon kunde se den unga fruns ansigte.

»Åh, det är alldeles ingenting ... det är bara Richard ...»

»Hvad är det med honom?»

»Det har du nog märkt.» Elvira ordnade sina toilettsaker, synbarligen utan att tänka på hvad hon gjorde.

»Hvad skulle jag ha märkt?»

»Att han inte bryr sig om mig.» Hon böjde ned hufvudet och talade mycket lågt.

Selma stod och betraktade henne med ett besynnerligt uttryck i sina ögon, något af på en gång intresse och motvilja. Täckheten förfelade icke sin verkan på hennes skönhetssinne, men all klemighet ingaf henne afsmak.

»Vill du inte berätta det för mig?» sade hon och såg ned på knappen af sitt ridspö.

Elvira kastade en hastig blick på henne. Det fans i det fullkomligt beherskade men sträfva sättet någonting som i början stötte tillbaka och i längden vann. I den svarta riddrägten, som satt stramt åt både lif och armar, såg hon längre ut än vanligt. Håret var kammadt högt i nacken, men låg ned öfver pannan i en tjock ljusbrun lugg, så att endast en smal rand syntes öfver de något mörkare ögonbrynen. Egentligen var hon ful, med denna platta näsa, hvars spets gick ut i en liten snibb, med den breda låga pannan och den fina skarpa hakan, hvilken gaf ansigtet form af en triangel. Men de kloka, djupt liggande ögonen försonade allt; det var en präktig typ.

»Fast jag inte är äldre än du, har jag varit gift längre, och det ger erfarenhet», sade Selma, öfvervinnande sin motvilja att tala i ämnet, »kanhända kunde jag vara dig nyttig med ett eller annat råd.»

»Du är så snäll och rar», sade Elvira, und­ vikande henne med en af dessa fraser, som fruntimmer alltid ha till hands emot hvarandra.

»Rar! Hvar kan du få något sådant ifrån?»

Selma såg nästan ond ut.

»Du är så snäll mot alla här på gården; gumman Boel har sqvallrat på dig.»

»Gumman Boel tar inte så noga för hvad hon pratar.»

»Du är god mot alla fattiga.»

»God! kallar du det god? En egoist är jag. Det är bara behofvet att känna mig nyttig för folk, som drifver mig; det är vigtighetsmakeri, ingenting annat. Var lugn för att jag inte ger bort annat än det jag sjelf inte behöfver eller inte vill ha. Är det att vara god?»

Hon hade talat med en viss hetta, framkallad af begäret att öfvertyga. Det fans på bottnen af denna rättframma karaktär en skygghet, som kom hennes inre att krympa tillhopa för hvarje vidrörande. Kanhända var det högmod.

»Nu gör du dig till», sade doktorinnan; hon tog det afgjordt för anspråkslöshet.

»Ah, – man kan bli sjuk af att höra det! Jag ger dem mat och pengar ungefär som man kastar köttben åt hundar; jag vämjes vid sjelfva deras snikna begär, och vore det inte derför, att jag sjelf behöfver sola mig i deras korta tacksamhet, kunde jag lika gerna skicka bort dem med en spark. Jag vet inte hvem som är uslast, de eller jag.»

Under dessa ord gömde sig en ödslig smärta, men deraf märkte doktorinnan ingenting; hon kände sig endast tillbakastött af yttrandets råhet. Att det fins menniskor så fanatiskt sanningsälskande, att de beljuga sig sjelfve, derom hade hon ingen aning.

Selma kastade sig på soffan igen och strök med handen öfver sin panna i det hon lutade sig tillbaka med en min af trötthet.

»Jag kan inte lefva utan vänlighet», sade hon, »derför köper jag den ... det är hela affären. För penningar får man allt, allt!»

»Inte allt; inte kärlek», svarade Elvira känslosamt.

Selma bara skrattade smått, men svarade ingenting. Det var någonting af förakt som spelade kring hennes mun. Hon såg icke upp.

»Det är ändå besynnerligt att se hur anlagen kunna vara nedlagda hos en från begynnelsen», sade hon efter en stund, medan Elvira gick om­ kring i rummet, »jag mins att då jag var hos farbror och faster i verlden – i Richards hem, du vet – så brukade jag alltid gömma de kakor jag fick till kaffet, under förevändning att jag ville ha dem till »natta-mat», som vi brukade säga i skolan. Så gömde jag dag för dag under hela veckan. Faster skrattade åt min barnslighet, men lät mig ha mina kakor. Kan du gissa hvad jag gjorde med dem?»

»Nej.»

»Jo du, jag hade funnit ett riktigt näste till gammalt hus någonstädes ut åt fäladen. Der bodde ett gammalt folk med en hel kull ungar omkring sig. De hade allaredan släppt ut en eller två kullar förut, ty både han och hon hade varit gifta en gång förr, – men maken till ungar har jag då aldrig sett. Smutsiga och ... ah, du kan göra dig ett begrepp derom! Nå, de der små odjuren skulle naturligtvis ha mina kakor. – Föräldrarne voro nästan aldrig hemma; afkomman fick sköta sig sjelf liksom grodyngel. Men du kan tro att der blef en förtjusning hvar gång jag kom!... Jag försökte ibland att berätta dem sagor, men det förstodo de sig inte på, jag tror också att jag försökte lära dem en smula geografi, men det gick inte bättre. Och jag – som sjelf var alldeles tokig i kakor – jag kunde sitta och se dem sluka fasters präktiga kaffebröd och sjelf slicka mig om munnen». Hon skrattade så att tårarne kommo henne i ögonen. – »Och det fast de troligtvis inte kunde känna någon synnerlig skilnad på det och den mjölblandning, som vår bybagare hedrade med benämningen hvetebröd! Till på köpet inbillade jag mig att jag gjorde de der ungarne en tjenst med det. Jag njöt naturligtvis. Ja, vet du, till råga på allt umgicks jag också med den tanken att jag skulle kamma dem. Men den kom lyckligtvis aldrig till utförande. Jo, jo!»

Hon var synbarligen ytterst belåten med sin drastiska framställning.

»Usch hvad du har för en vana att håna allt!»

»Bara att se det från den lustiga sidan; den tragiska ligger nu en gång inte för mig.»

»Det afundas jag dig. När allt kommer omkring är det bestämdt det som gör dig så tilldragande.»

»Tilldragande? Tio mot ett att du lärt det ordet i en roman!»

»Fy hvad du är stygg.»

»Jag har ju aldrig påstått annat; det är ju du sjelf som velat öfverbevisa mig om motsatsen.»

Selma skrattade, och Elvira vände sig bort för att dölja hur hon fick tårar i ögonen.

»Elvira!»

»Ja, du tror liksom Richard att man kan skämta bort allting så fort det rör mig.»

»Det rörde ju inte dig, utan mig. Dessutom var det ju du sjelf som inte ville tala om hvad du var ledsen för, och så tyckte jag det var bäst att tala om annat.»

Elvira satte sig vid toilettbordet och stödde hufvudet i händerna.

»Richard är sig inte lik, som han var det första året; det är himmelsvid skilnad. Du kan inte tro hvad vi voro lyckliga! Han bröt med alla sina kamrater, och vi voro inte åtskils en enda dag. Men sedan lillen kom, blef det helt annat. Jag har ibland trott att det var honom han inte tyckte om. Derför lät jag den lille engeln stanna hos mamma, medan vi reste dit. Jag tänkte att det då skulle bli bättre. Men när talar han väl till mig? Han är vänlig och snäll – det förstås – men vi ha aldrig något att säga hvarandra, när vi äro på tu man hand.»

»Men barn lilla, inte kan han prata jemt, heller.»

»Men när vi voro nygifta hade han tusen ting att tala om, och under förlofningstiden ...»

»Ja det tror jag! Det ha de ju alltid – idel dumheter, som man skulle bli rent sjuk af i längden. Inte ville du att han skulle fortsätta med det?»

»Det kan väl vara. Men när jag nu söker läsa i hans ögon hvad han vill, när jag i allt – från det minsta till det största – bara rättar mig efter honom! När jag vid allt hvad jag tar mig till bara tänker på hvad han skall tycka!»

»Det är just det som är felet. Du gör för mycket af honom, och det tröttar. Om du bara hade en skymt af sjelfständighet ...»

»Ja, der ha vi det! Men det är ju en orimlighet. Man skall väl tycka bäst om den som i allt vill göra en till viljes.»

»Jag vet inte det; jag tror att hvar och en menniska skapades till att vara en person för sig. Söker man att göra sig blott till ett aftryck, så hämnar det sig sjelf: man blir ingenting.»

»Det är just sjelfständigheten han tycker om hos dig, det vet jag.»

»Med oss två är det en helt annan sak, vi stå ju icke i närmare förhållande till hvarandra. Men vi ha så många gemensamma intressen, gamla minnen också ... och dessutom ... nå ja, det der är saker som jag inte förstår.»

»Hvad?»

»Jo jag tror att en man aldrig i längden bryr sig om någon annan än den som kan hålla honom på afstånd. Det är ett egenkärt slägte. De tro nog ändå att vi äro förälskade i dem.»

Hon log med ett litet ironiskt leende.

»Men det kan ju aldrig en hustru», utbrast Elvira nästan förskräckt i det hon vände sig om.

Selma halflåg på soffan; hon såg på sin gäst med en lång spejande blick, icke utan en skymt af gäckeri.

»Det är det han vet», sade hon sakta, ännu med det der leendet.

»Hvad menar du?»

»Jag menar att det vore väl en smal sak att göra en karl kär på nytt, – om det är det du menar. Vi känna dem inte förr än vi bli gifta, men då måste vi också lära oss det. Jag tror, att jag gör det nu.»

»Jag erkänner att jag inte förstår Richard», sade Elvira kallt, i det hon värmde griffeln vid ljuset för att krusa sin lugg. Det låg någonting i Selmas ton, som hon icke tyckte om.

»Nå så studera honom, det är hög tid. Lär dig att förstå honom – jag menar hans sträfvan och alla intressen – du skall se hvad du sjelf skall tycka det är roligt, och hvad du skall lära mycket af att försöka följa med. Men framför allt, sök att vara en smula kall ... bara en liten smula, som man kan vara när man håller riktigt af någon.»

Hon lade hufvudet på sned och lekte med spetsen af sitt ridspö på mattan. Det hade kommit någonting dämpadt öfver henne, på en gång vekt och skälmskt, kanske också ett grand sorgset.

»Kall?» upprepade Elvira med den yttersta förvåning.

»Ja, kall.» – Selma talade ovanligt lågt och såg icke upp, det der oförklarliga leendet smög ännu kring hennes fina, tunna läppar. – »Kärleken är som champagne, – vet du inte hur den smakar när den fått ligga på is?»

»Men Selma då!» Det kom ett förebrående uttryck i tonen.

Selma sprang upp med ett muntert litet skratt, gick fram till Elvira och lade sina händer på hennes axlar. Den förra sträfheten var försvunnen.

»Nu är jag din biktfar», sade hon smekande, »svara mig ärligt, biktebarnet mitt. Du gråter ibland och ber din man hålla af dig som förr?»

»Ja.»

»Sällan?»

Selma hade flyttat sina händer till stolens ryggstöd, och biktbarnet ritade inbillade figurer på toilettbordet, med ett pekfinger, som såg mycket täckt ut. Men hon teg.

»Det sker då ofta?» fortfor den obeveklige biktfadern och vände örat till för att rätt kunna uppfånga svaret.

Biktebarnet såg upp, spörjande, som för att se sig för om man verkligen kunde våga sig fram med sanningen. Den minen såg så lustig ut att biktfadren trots sina ansträngningar brast i skratt.

»Heliga oskuld! Och det tror du dig kunna fånga en karl med? Nå, nå, du är sjelf förälskad i honom, och det är godt för dig. Å ena sidan försvårar det saken, men å den andra gör det den så oändligen lätt.» – Hon satte sitt ansigte i jemnhöjd med Elviras och betraktade henne i spegeln. – »Om nu det der ansigtet såg hurtigt och gladt ut, skulle det vara riktigt förtjusande, men när det lipar – fy!»

Elvira såg också i spegeln.

När Selma log så der, så att de jemna, hvita tänderna glänste fram, kunde man icke se någonting friskare. Det var omöjligt att längre finna henne ful – till och med för en qvinna.

Den lilla frun böjde sig tillbaka och slog sina armar om biktfaderns hals, men denne lösgjorde sig skrattande: icke alla biktfäder önska bli smekta.

Selma stod en stund tyst. Det föreföll henne som om hon höll nycklarne till hans karaktär i sin hand, och allt hvad hon letat fram med hela uppfattningens skarpblick – allt det som hon älskat högst, derför att det varit som hennes ensamt, allt det som hon velat dölja som sin oskattbaraste egendom – det skulle hon nu lägga i en annans händer. Allt, allt! ty det fick ej finnas någon söndring.

»Elvira», sade hon; rösten ljöd så allvarlig och orden kommo helt sakta, »ibland finner du honom retlig och nervös. Det förargar dig. Men har du aldrig tänkt dig att det kan vara en stund af svaghet, då allt syns honom fruktlöst och mörkt? Har du aldrig tänkt dig att det är då han behöfver dig bäst?... icke dina ord eller din tröst, endast ro, och så känslan af att du förstår honom. Han måste känna att du aldrig kan förlora modet, derför att du tror honom om godt, äfven om han sjelf skulle tvifla».

Elvira stödde hufvudet i händerna och teg. Det flög någonting likt sjelfförebråelse genom hennes sinne – en aning, som sade henne, att hon ännu ej älskade så fullt som hon kunde. Hon nickade långsamt för sig sjelf.

»Och nu är det öfverenskommet», sade Selma raskt, i det hon undertryckte den smärta, som följde med sjelfva hoppet att hennes sträfvande kunde lyckas, »inga tårar, inga scener mer, och så lemnar du ibland å sido ditt välsignade persiska broderi. Det fins väl något annat i verlden, som också kan vara värdt en qvinnas uppmärksamhet. Har du intet intresse för vår egen tid och allt som rör sig i dess sträfvan? Barn, du skall väl lära dig att förstå din egen son en gång! Hur skall du det, om du håller dig främmande för allt och endast fördjupar dig i din zefirgarnskorg?»

Hon teg ett ögonblick.

»Elvira, det måtte vara en stor lycka att ha en son», sade hon plötsligt.

»Du!» sade Elvira hastigt och vände sig om, »tänker du någonsin på sådant? Skulle du verkligen önska, att du hade ett barn?»

»Jag! Nej, Gud bevare mig! Det var inte så jag menade. Det var bara sagdt så der i allmänhet. Du t. ex. håller ju så mycket af Richard, jag tycker, att för dig skulle det vara så förunderligt att tänka, det hans personlighet skall liksom gå i arf, att allt hvad du värderat hos honom skall växa upp på nytt, att det skall komma fram drag efter drag. Jag bara tänker mig hvilken glädje det måtte vara för hvarje ny likhet du upptäcker. Det fins ju till och med fel, som man lär sig att tycka om, och jag föreställer mig, att om du också agar honom för ett sådant, kan du ändå inte låta bli att glädjas smått öfver att också det är likt.» – Hon stod och såg ut i trädgården med ett eget inåtvändt uttryck i blicken.

Elvira hade blifvit eftertänksam.

Selma, har du aldrig ... har du aldrig tyckt om någon?»

Selma vaknade upp vid frågan.

»Jag! Hur kan du komma på en sådan tanke?»

Båda tego en stund, medan Elvira såg sig i spegeln och stänkte en smula puder i luggen, så att den icke skulle bli rak.

»Jag tror att du kunnat bli en förträfflig hustru», sade hon slutligen.

»Hå, det beror på», svarade Selma likgiltigt, »hade jag blifvit gift med en man som varit ärelysten, skulle jag troligtvis blifvit honom en god hjelp – jag skulle eggat honom, arbetat för honom, men nu» – hon gjorde en åtbörd som om hon tappat något ur händerna – »nu är jag fullkomligt värdelös».

»Åh, säg inte det.»

»Nå, det är sant, jag håller tjenstepersonalen i tukt och ser till att urverket går jemt, men det kunde en annan göra lika så bra som jag. Du sade för en stund sen, att jag borde blifvit en karl. Men, ser du, det fins ett begär hos mig att liksom gå upp i en annans existens, hvilket bevisar, att jag verkligen varit ämnad till qvinna. Det der känner aldrig en man.»

»Stackars Selma!»

»Men är du tokig! Hvarför beklagar du mig?»

»Du har ju aldrig känt hvad det vill säga att vara lycklig.»

Selma skrattade.

»Så säga alla unga fruar. De tro, att det inte fins någon annan lycka i verlden än deras egen, och – med all respekt – om den har jag mina egna tankar. Jag afundas alldeles inte. Vore det inte derför, att jag är så eländigt feg, att jag inte kan se någon vara ledsen, skulle jag aldrig blandat mig i lilla fruns affärer.»

»Jag tror att du verkligen vill mig väl.» Elvira räckte henne sin hand, som hon tog helt flyktigt.

»Jag skulle naturligtvis gerna vilja se er lyckliga», sade hon torrt, »och helst se, att I haden mig att tacka för det på ett eller annat sätt. Det är alldeles som när jag gaf de der ungarne mina pepparkakor.» – Hon skrattade bittert och sjelfförsmädande. – »Låt mig derför välja böcker åt dig och leda dina studier; jag känner Richards smak så väl. Du kan, om du sätter den sidan till, bli som en annan menniska medan han är ute på sin utomlandstur. Men visa honom aldrig mina bref, och låt honom aldrig våga sig till att bryta dem; med sådant måste man sätta sig i respekt. Och låt du honom fritt flyga ur boet, dess gladare är han, när han kommer igen.»

»Du kan ha rätt.»

»Tror väl det! Du kan inte tänka hur gerna jag sjelf skulle vilja försöka min kur på någon», sade hon skämtande, »men jag behöfver den tyvärr inte».

»Det är grufligt ändå hvad jag kommit att hålla af dig på denhär tiden», utbrast Elvira.

»Vet du inte att det fins ett slags egoism, som har dragningskraft?» var det muntra svaret; »min är just af det slaget: det behöfs bara en riktigt hvardaglig samvaro för någon tid, så är det klippt. Folk måste hålla af mig, om jag vill. Det gäller för alla utom en; mot honom är jag maktlös, ty ... nå ja ... Inte ett ord mer. Du blir ju aldrig klädd på det här viset.»

»Ja, det var sant, jag skulle be att få slippa frukosten i dag, ty jag åt så mycket till kaffet, att jag inte är hungrig, och jag måste skrifva till mamma nu, annars hinner jag inte få brefvet med posten, och då blir mamma orolig.»

»Som du vill.»

Selma nickade och lemnade rummet. Först tänkte hon att byta om drägt, men så ändrade hon sig: det var så obehagligt att gå in i den ouppbäddade sängkammaren, der mannen ännu låg och sof. Hon ville vänta. I stället tog hon vägen till det lilla kabinettet innanför salongen. Der var det alltid så tyst och ensligt, och der hade man utsigt åt parken. Hon stälde sig vid ett af fönstren och försjönk i tankar.

Klockan var half nio. Hvar blef Richard af? Månne han blifvit ond på allvar? Hon kunde icke tro det. Han borde ha förstått hennes motiv. Han måtte väl veta ...

Hon lutade pannan mot fönsterposten och lade upp sitt ena knä, som om hon suttit i en sadel.

Hvilket egendomligt lynne han hade! Hos studenten hade det ännu legat mest som antydningar, och – sjelf ett barn – hade hon väl ej förstått dem riktigt. Hos den unge läkaren och vetenskapsmannen framträdde det i bestämdare former, och nu var hon sjelf en utvecklad qvinna.

Det fans någonting i sjelfva grundtonen af hans karaktär, som ovilkorligen måste finna en resonansbotten i hennes egen. Först denna friska viljekraft, som slog öfver i hänsynslös egoism så snart det gälde att uppnå ett mål; så denna sega uthållighet, som aldrig släppte detta mål ur sigte; och slutligen denna ärelystnad, som jemt sporrade honom framåt och aldrig lemnade honom någon ro. Men hon visste också att det fans stunder, då den öfverspända sjelftilliten kunde svika, och då han kände sig så modlös, att sjelfva arbetskraften domnade dervid. Djupt nere på bottnen af detta obändiga sinne rörde sig en underström, som han blygdes öfver och sökte dölja under cynism eller hårdhet. Måhända var det denna underström som drog henne till honom.

Selma gled ned från sin plats och stälde sig åter i fönstret. Han måste ju komma snart. Hvad det skulle bli dödande tomt när de reste! Hon lade armarne i kors och blickade dystert framför sig. Hvilken tillvaro!

Från det lilla kabinettet, der hon stod, kunde man se hela våningen med dess rika draperier och mjuka mattor, – mattor, som täckte hela golfvet och i evigt samma mönster smögo sig ur rum i rum, hela raden utefter. Det var ett elegant litet hörnrum, dekoreradt i ljusgrått med små brokiga buketter, – allting mjukt, stoppadt, beqvämt.

Den mörka qvinnogestalten bröt silhuettlikt af mot denna glada omgifning, och rummets luxuösa komfort framhöll ännu mer dess prydnadslösa enkelhet.

Selma var så försänkt i grubbel, att doktorn kunde komma ända in i salongen utan att hon märkte det. Han förde draperiet åt sidan och gick tyst fram till henne. Först då han lade sin hand på hennes axel vände hon sig om, lugnt och utan en sprittning: denna hästmenniska visste ej hvad det ville säga att vara nervös.

»Hvad står du och grundar på?» frågade han och stälde sig bredvid henne.

»På allt möjligt. På dig och mig och gamla tider.»

»Är inte din man uppstigen ännu?»

»Nej. Han kom inte hem från den der jernvägsinvigningen förr än klockan tre, derför behöfver han sofva ut.»

»Hvad hade det då skadat honom, om jag fått rida ut med dig?»

Frågan kom helt tvärt och en smula retsamt.

»Naturligtvis inte det ringaste. Jag sade heller inte nej för hans skull, utan för min egen.»

»Att du inte ville ha mig med, tackar! Det är åtminstone att svara rakt på sak. Jag trodde i går, att du hade något annat skäl ... jag fann det visserligen något fegt, men ...»

Han menade icke hvad han sade, men han inbillade sig nästan att han gjorde det. Begäret att sondera var till hälften omedvetet.

»Åh, Richard, nu är du verkligen dum», utbrast Selma med något af sin gamla ton, i det hon lade handen på hans arm för mera eftertrycks skull, »att jag gerna ville ha dig med, det bör du kunna begripa. Tänk dig bara hur förtjusande det skulle vara att ha dig vid sidan att prata med, och så att låta det gå så der i sakta skridt. Jag föreställer mig det ibland så lifligt, att jag nästan tycker du är med, och att vi tala om en massa saker.»

Han såg på henne, uppklarnande, och hon drog hastigt sin hand tillbaka.

»Ja, du förstår, att jag tycker det måtte gå så lätt att prata under den der vaggningen, som man får på hästryggen, och vid det der klapp­ randet af hofvar, som låter så trefligt. Ah, hvad det är skönt! Man känner värmen af hästens kropp ända ned i fötterna och rundt omkring sig den friska, kalla luften ... Usch, hvad du måste finna mig barnslig!»

Hon kastade ridspöet bort på ett bord och knäppte samman händerna, i det hon sträckte på sina armar med ett lätt sjelfsvåld. Figuren var så vacker och dessa armar på en gång fina och kraftfulla.

»Men då förstår jag inte ...»

»Åh jo, det gör du nog. Kristerson bryr sig inte om att vara svartsjuk på dig, nu sedan du är gift. Det är endast ungherrar han afskyr. Han menar, att de äro glupande ulfvar, som bara gå och lura på hvem de uppsluka månde. – Det har kommit mig att undra hurdan han sjelf var innan han blef gift. – Nej, det är fruarna jag är rädd för. De kunde hitta på ... Jo, du, det kunde de. Jag hör hur det låter om andra, och då vet jag hvad som väntar mig sjelf. När en ung fru inte kan visa sig pin förtjust i sin man, så gå hennes vänninnor alltid och vänta hvem hon skall bli kär i. Ty att man måste bli det en gång, det anse de oundgängligt.»

»Det gör jag också.»

»Dumheter!»

»Men det är ju så naturligt», sade han och kastade sig i en stol borta vid bordet. »Antingen har man varit kär, eller också är man det, och om så inte är fallet ... ja då måste man bli det. Ty det fins ingen menniska, som icke är det någon gång.»

»Asch, det är ju äckligt», utbrast hon med en grimas.

Han skrattade, en liten smula cyniskt, men icke obehagligt. Detta skratt visade munnens bredd, men också dess smala röda läppar och friska tänder. Richard Berg såg aldrig så bra ut som då han log, men han gjorde det sällan.

»Är du alltid så der försigtig?» frågade han och betraktade henne med nyfikenhet. Dessa två förbehållsamma varelser hade vant sig vid att kunna tala med hvarandra om allting. På en öppen fråga följde alltid ett ärligt svar.

»Samma försigtighet alltid och i allt.»

»Men är det icke ett förskräckligt tvång?»

»Naturligtvis. Men jag har föresatt mig att de inte skola ha den ringaste anledning. Du be­ höfver bara se på min ridknekt, jag har tänkt på honom också. Har du inte gifvit akt på honom?»

Det spelade ett nästan omärkligt leende kring hennes läppar.

»Jo. Ögon som en ko, näsa som en knytnäfve, och en mun, som går från ena örat till det andra, och som dertill drages på sned upp mot ena kinden. Det är onekligen en vacker typ.»

Hon skrattade åt beskrifningen, som hon fann träffande.

»Jag skulle inte kunna finna en till på sju mils omkrets», sade hon belåtet, »och sjelf har jag dresserat både Prins och honom. Prins är onekligen den intelligentaste af de två, men det oaktadt är jag stolt öfver Jöns.»

»Det bevisar smak.»

»Jag riktigt njuter af hans fulhet, hvar gång jag möter någon på mina ridturer. Den förlänar mig en sådan respektabilitet, åtminstone i mina egna ögon. Och så är han gift.»

Hennes leende var en sådan inkarnation af elak slughet, att hon sjelf blygdes deröfver och icke vågade se upp.

»Nå ja, vis à vis honom tror jag, att du kan känna dig trygg. Men, vet du hvad, jag tycker, att med ett sådant lif skulle du finna det rätt trist här ute.»

»Har du funnit det så?»

»Jag – åh!» Han sade ingenting mer, men det hördes så tydligt hvad han menade. Hon kände en jublande glädje dervid.

Det uppstod en kort paus.

»Vet du, jag tycker ofantligt mycket om Elvira», sade hon plötsligt och omotiveradt, »om jag varit karl, skulle jag kunnat bli förälskad i henne.»

»Ja, hon är täck, men en smula, nå ja, hur skall jag säga?... en smula naiv, – alldeles utan sjelfkritik. Det fins hos henne någonting omedvetet, som i den första ungdomen är obeskrifligt fängslande, men som sedan ... nå ja. Också hos dig fans någonting sådant strax du var vuxen, fast på så helt olika sätt. Jag kan se dig när jag vill, med dina snusförnuftiga miner och slängande fasoner. Det var den lustigaste sammansättning man kunde se ... och så retsam du kunde vara!... så rent af orimlig. Det var aldrig att tänka på, att du skulle ge efter, om du än hade aldrig så orätt.»

»Inte skulle jag gifvit efter för dig?» Det var en skymt af det gamla gäckeriet.

»Om jag hade rätt?» – Han såg på henne med tillfredsställelse. – »Men när allt kommer omkring, var det kanske just det jag tyckte om. Mammas svaghet för sin gosse hade utbildat mig till ett slags hustyrann bak pappas rygg; det var så nytt att stöta på en opposition.»

De tego båda. Selma lekte tankspridt med spetsen af sin sko under klädningsfållen, och doktorn hade låtit hufvudet sjunka ned mot bröstet, i det ett skarpt streck bildade sig mellan hans ögonbryn.

»Pappa visste inte hvilken dålig tjenst han gjorde sin son, när han sammankopplade dig och Kristerson», sade han tvärt.

»Du menar att du och jag?...» – Selma vände sig mot fönstret som för att se ut i parken. – »Vet du, det hade aldrig dugt.»

»Hvarför inte det?» Frågan kom skarpt.

Selma stod och såg ut med liknöjd min.

»Just det, att du då haft rättighet öfver mig, skulle förderfvat alltihop», sade hon lugnt. »Du är en despot, men det du alltid tyckt om hos mig har varit att jag vågat ställa mig upp mot dig. Hade jag varit i dina händer och måst böja mig, skulle också det varit förbi.»

»Såå, du tror endast på det fria äktenskapet?» sade han dröjande och bet på sina naglar.

»Nej», sade hon hastigt, »icke i den bemärkelse man tager ordet. Jag kan icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. Det skall vara en förening af fria sjelfständiga individer och åsyfta deras inbördes samarbete och utveckling, icke för en tid blott, utan för hela lifvet. Alla uppställa icke så höga fordringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; qvinnan blir endast ett temligen öfverflödigt supplement till mannen, ett supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig sjelf. Den ene har som personlighet icke behof af den andre; man går hvar sin väg, arbetar på hvar sitt område, utan att bekymra sig om hvarandras sträfvan för annat än resultatet. Barnen och ekonomien, se der de enda verkliga banden; vigseln och allt det der är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas ... Ja, du skrattar naturligtvis åt mig, men hvad gör det! Det är så roligt att ha någon att tala med.»

Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armbågarne på sina knän och blicken fäst på mattan.

»Fortsätt», sade han, »det är intressant att en gång höra en qvinna fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra vid sådana saker, som för att taga i ett glödgadt jern. Hvad var det mer du ville säga?»

Hon gick bort och satte sig på en stol ett stycke ifrån honom.

»Jo du. Nu fins det en och annan qvinlig individ, allt för kraftigt tilltagen för att kunna utgöra ett dylikt supplement åt hvilken man som helst, hvilket deremot de allra flesta kunna. Ja det anses ju på vissa håll rent af att det bör så vara. Man talar visst om tycke, och allt det der ... men hvad är det att bygga på? Ett tycke kan komma och gå, ofta är det endast ... ja, det är inte lönt att tala derom. Nå, sådana sjelfständiga qvinnor borde aldrig gifta sig, åtminstone icke under sakernas nuvarande ställning. Jag är just en af dem, och om farbror haft menniskokännedom tillräckligt, skulle han ha sagt; gift dig aldrig. Jag skulle kanske ha lydt honom.»

»Det skulle du inte.»

Hon såg på honom med en snabb sidoblick, men besvarade ej direkt hans inkast.

»Äfven om en af dessa individer bands tillhopa med en karaktär sådan, att båda skulle kunna komplettera hvarandra», fortfor hon med ett torrt, beherskadt allvar, som om det var någonting hon ville hålla ifrån sig, »äfven då skulle det måhända icke bli hvad äktenskapet borde vara. Det skulle alltid låda för mycket vid honom af det allmänna föreställningssättet. Han skulle aldrig glömma att det lagligen är han som har makten. Jag menar nu den makt, som icke grundar sig på öfvertygelse och ett frivilligt erkännande af hans öfverlägsenhet. – Om hon blindt hängåfve sig, skulle han tröttna, och om hon uppreste sig, skulle han pocka på sin rätt. Det blefve således endast att välja mellan hemlig leda eller öppen fiendskap.»

Han såg på henne.

»Selma, är du verkligen så kall som du låtsar? Känner du aldrig denna törst efter lycka, som ...»

Hon reste sig häftigt och gick åter fram till fönstret.

»Man kan bli sjuk af att höra på nygift folk», utbrast hon med hetta, »de inbilla sig, att ingen menniska i verlden erfarit någon lycka mer än de, och ändå ...»

»Hvad?»

Hon svarade icke.

Han reste sig och gick fram till henne.

»Ändå?» sade han med ett smekande tonfall, »jag kunde ha lust att göra dig en fråga.»

»Nej, man skall aldrig göra några frågor», svarade hon halfhögt, utan att se upp.

De stodo en stund tysta.

»Vår Herre var en gång vid ovanligt godt lynne», började hon med ett gåtfullt litet leende, »och han ville gifva menniskorna en gåfva, som de kunde glädjas åt. Han utströdde några frön och lät dem följa med vinden ned på jorden. Och på hvarje ställe, der ett sådant frö föll, växte det upp en vacker blomma. Menniskorna ville gifva den ett namn, och de kallade den lycka. De förståndiga bland dem gladdes åt gåfvan och nändes ej ens röra de skära bladen, af fruktan att skada dem. Men hvart de gingo i verlden kringsväfvades de af doften. Det fans emellertid också dumma menniskor, och dessa hackade blomman ibland sin kål och förtärde den, för att ta’ riktig nytta deraf. Och till på köpet anklagade de vår Herre, derför att kålen smakade illa. – Der har du min uppfattning af lyckan.»

»Ah, platonism!»

Han vände sig på klacken med ett föraktfullt skratt.

Hon tryckte sin panna mot fönsterposten med en min af nedslagenhet, men svarade ej.

»Nå, men om man nu står ända till halsen i ett osedligt förhållande, ett sådant som står under kyrkans speciella hägn?»

Han kastade en lång blick på henne öfver sin axel, men hon stod bortvänd, så att han endast kunde se en skymt af hennes ena kind: den blef röd som blod, och han ångrade redan hvad han sagt.

»Då biter man tänderna tillhopa och ser verlden fräckt i ögonen», sade hon hårdt, »men har man en gnista heder qvar, så glömmer man icke ett ögonblick, att man förverkat all rätt till, – ja ända till tanken på ett verkligt äktenskap.»

Repliken skar, och han kunde ha bitit sig sjelf i harm öfver att ha framkallat den.

»Har du läst utkastet till mitt nya arbete?» sade han, i hast famlande efter ett nytt samtalsämne.

»Ja. Jag har till och med tagit mig dristigheten att göra några anmärkningar.» Hon vände sig om, och hennes ansigte hade återtagit sitt vanliga uttryck. – »Mig förefaller det en smula för vetenskapligt att vara rätt populärt; du förutsätter för mycket hos dina läsare.»

»Tror du det? Hvar har du manuskriptet?»

»Nere hos mig; jag skall gå efter det.»

»Kan jag få gå med? Jag är en smula nyfiken på din studerkammare. Ah, det är sant ... det vågar du inte utan förkläde.»

Det fans något i hans ton, som stötte henne.

»För min egen del är ett förkläde alldeles öfverflödigt; jag är förkläde nog för mig sjelf», svarade hon mulet, »men vill du inte gå och äta frukost först?»

»Nej tack. Det är med mig som med Lord Byron», svarade han leende, »jag vill inte vara slaf under någon slags aptit. Kom nu då.»

Selma lyfte i sin långa kjol och gick framför honom ned i första våningen. Vid sidan af trappgången vek hon af, tog en nyckel från en liten hylla, öppnade och bad honom stiga in.

»Nå?» sade hon triumferande, när hon stängt dörren efter dem. Hon kände sig verkligen stolt.

Näst »svarta prinsen» var detta det käraste hon egde.

Han såg sig omkring.

»Tänk dig, att det här var endast ett slags handkammare eller skräprum, när jag kom hit», sade hon med en viss ömhet, »och jag har så småningom gjort det till hvad det är. Hit går ingen mer än jag, och jag håller det sjelf i ordning.»

Det var ett stort rum, med två par fönster, endast en dörr och mycket tjocka väggar. Möblerna voro af mörk opolerad ek, med beklädnad af dunkelgrönt schagg. Allt, från de ogenomträngliga fönsterdraperierna till de mjuka mattorna, tycktes borga för tystnad och ro. Det var ett rum, som kunde väcka afund hos en bokmal.

Midt på golfvet stod ett stort bord, öfverfyldt af böcker och portföljer, kring detsamma sågos tre eller fyra högkarmade stolar i temligen vårdslös ordning. Väggarne upptogos af bokskåp och hyllor, som prydnadssaker funnos endast ett par statyetter i brons och några raskt utförda teckningar, alla framställande häst- eller hundhufvuden. Från taket hängde en tung bronslampa, som nog ofta fick tjenstgöra, ty till och med nu, i kla­ raste förmiddagsbelysning, föreföll rummet skumt och dystert.

»Nå?» upprepade Selma, då kusinen icke sade någonting.

»Tänk, att du aldrig förr visat mig detta!»

»Det har ju stått obegagnadt den här tiden, och dessutom ... Jag går sällan hit utan då jag vill vara ensam. Jag är rädd för att vänja menniskor hit; här är så trefligt, att om de bara finge smak på det, fruktar jag att de aldrig ville bli härifrån.» Hon såg skälmaktigt på honom.

»Kommer inte din man hit?»

»Aldrig. Han finner det för tyst och dystert här.»

Doktorn gick fram till bordet och bläddrade omkring der.

»Du tycks ta studierna på fullt allvar», sade han och tittade i en af böckerna.

Hon skrattade.

»Ja. Den tid jag inte behöfver för att hålla hushållsmaskineriet i skick, kan ju ej bättre användas. Jag har inga barn att uppfostra; jag får nöja mig med att uppfostra mig sjelf.»

»Jag skulle önska, att också de som ha barn ville tänka på det sättet.»

»Ja – à propos – du borde egna dig lite mer åt Elvira; väcka hennes intressen en smula, så att det kunde bli en känsla af gemensamhet mellan er. Om du inte bryr dig om det för din egen eller hennes del, så får du göra det för din lille gosses skull.» – Vid de sista orden kom det ett mjukt tonfall i hennes röst, något af en smekning, som när man stryker med sin hand öfver ett silkeslent litet hufvud. »Du skall komma ihåg, att det alltid blir modern, som kommer att gifva honom den första ledningen, och att om hon i oförstånd pjollrar bort honom, skall det kanske hänga efter i hela hans lifstid. Du får inte förbise vigten af hennes inflytande, ty du kommer aldrig att egna dig så mycket åt honom som hon. En man har nog af sin egen sträfvan och kan icke gå upp i en annans. Men vi böra alla komma ihåg, att det är på våra grundvalar de kommande generationerna ha att bygga, – att våra barn det är menniskoslägtets närmaste framtid. Om vi bara lefde för det ögonblick som är, skulle vi inte vara bättre än djur.»

Han såg på henne med en lång blick.

»Moralpredikant», sade han lågt, med ett skälmskt litet löje i sina ögon.

Hon rodnade smått, som man gör när man känner sig genomskådad.

Så fann han sitt manuskript på bordet, öppnade det och började läsa de anmärkningar hon med blyerts tecknat i marginalen. Hon stod tätt bredvid, med händerna hvilande på bordet och uppmärksamt följande med hvad han läste. »Sannerligen – det är riktigt bra gjordt!» utropade han med ens, – om jag kunde förstå hur ...»

Han hejdade sig, slagen af en tanke. Hvad var det som drifvit henne till allt detta? Hvad var det som gjorde, att hon alltid förstod honom?... att hela hennes själsriktning ...... Han såg omkring i rummet, som tycktes gömma hela hennes utvecklingshistoria, och så på henne igen. Hon kände det allt, kände det i sjelfva hans sätt att se på henne, derför höll hon blicken envist sänkt mot bordet.

Han tyckte i detta ögonblick, att ingen skönhet i verlden kunde mäta sig med detta ungdomligt karaktäristiska ansigte, – denna tjocka, gulbruna lugg, vårdslöst struken åt sidan, denna hy, som från sin skarpt begränsade rodnad gick öfver i kallaste hvitt, med en nästan omärklig lutning åt gult, likt matt-arbetadt elfenben.

Skulle han då aldrig se denna antagna köld tina upp?... Han måste se ett annat uttryck i dessa grå ögon, han visste ju nu, att det kunde finnas.

»Selma», sade han, sakta, beslöjadt, medan den varma strömmen i hans sinne steg allt högre och högre och gaf en djupare glans åt hans ögon.

Och så lade sig hans hand öfver hennes, mjukt och med en nästan omärklig tryckning. Hon gjorde icke en rörelse, lyfte icke ögonen från bordet, men det var som om den skälfvande värmen från denna hand genomströmmat hela hennes varelse. Rodnaden steg allt högre och högre, och bröstet häfde sig i djupare andetag.

Vid tjugutre år flyter blodet icke så lugnt genom ådrorna, och der var den, – frestelsen att lyfta sina ögon mot hans, att låta eftertanken drunkna i hans blick, och att en enda gång kasta sig till hans bröst och tillstå, att hon icke var så kall, att äfven hon kände makten af denna laglösa, jublande lidelse!

Men plötsligt ryckte hon undan sin hand och strök tillbaka ett steg, så att den långa klädningen vred sig som ett enda fast draperi kring de fina höfterna.

Hela hennes inre kom i uppror vid föreställ­ ningen, att han kunde sjunka ned till något, som i hennes ögon skulle ställa honom i nivå med den man, hvars ömhetsbetygelser gjort hvarje vidrörande förhatligt. Allt var profaneradt, icke ens denna handtryckning kunde hon emottaga utan att den blef någonting orent. Det var icke längre personen hon såg, det var detta, som är gemensamt för alla, och som för henne aldrig visat sig utan i naken råhet Hon kände afsky.

»Åh – jag känner er!» utropade hon med hänsynslös brutalitet, »couche là, hund! – det är det enda som duger.» Hon slog i tomma luften med sin knutna hand, som kunde hon med denna enda åtbörd sträckt honom till marken.

Det låg ett så obändigt hat i hennes utrop, att han stod slagen af häpnad. Hvad hade han då gjort?

»Det är ni som vilja kallas de starka», fortfor hon i flämtande hast, »och ni ega icke den ringaste makt öfver eder sjelfva! När var det en skam för er att ge vika för en frestelse, och när föll icke skymfen öfver oss? Gå! Jag vill icke se dig.»

Hon kastade sig på en stol och gömde ansigtet i sina händer.

Utan att svara gick han ett slag genom rummet – detta mörka rum, der brysselmattorna förtogo hvarje ljud af hans steg.

Han förstod henne. Kanske hade hon rätt.

Så stannade han framför henne. Han hade blifvit blek.

»Selma», sade han, och hon såg upp, kallt och skarpt.

»Vågar du inte hellre nu?» Han räckte fram sin stora magra hand, men såg icke på henne. Icke ens med blicken ville han binda hennes vilja. Om hon kunde tro honom, så skulle hon göra det utan att det behöfdes ord eller förklaringar.

Hon reste sig upp, och så möttes deras blickar, lugnt spörjande.

»Jo, jag vågar», svarade hon utan en vibrering i rösten, och dervid lade hon sin hand i hans. Han tryckte den så hårdt, att det gjorde ondt, men utan värma, – endast med styrkan af ett fast beslut.

»Selma», sade han allvarligt, »nu vet jag hvad du är värd, och jag är nästan glad att du icke blef min hustru: detta är oändligt mycket mer. Du skall ha heder af mig.»

Han lösgaf hennes hand, vände sig om och gick.

Men hon stod qvar och såg mot dörren, ännu då han stängt den.

»Egoism, egoism», ljöd det hånande inom henne, »du visste, att det hade varit att förlora honom.»