SommaireLegender och visor
LEGENDER OCH VISOR · 1 min de lecture

Monika

Monika, moder, bladena falla,
ängarnes örter ren lien slog,
vinterns första andetag kalla
isa mitt hjärta i gulnad skog.
Tung är hvar tanke och trött hvar lem,
ändlös den mörknande vägen hem.

Hukad och stum vid härden du sitter,
purpurröd ränning med skytteln du slår,
purpurrödt färgar eldstadens glitter
rynkade kinder och grånadt hår.
Medan i spiseln kvällsvind slår in
vadmal du väfver åt sonen din.

Munnen är sluten, trött på att tala,
blicken stirrat sig matt och skum.
Tyngre skuggorna alltjämt dala
rundt i din stugas tigande rum;
bränderna falna i spiselvrån,
rolöst du väfver för villfaren son.

Monika, moder, med bitter råga
lifvet har bräddat hvar dryck på mitt bord.
Mannen och kvinnan lika mig plåga,
led är min läpp på kyssar och ord.
Långt från det lefvande lifvets färd
längtar jag hem till din slocknande härd,

Längtar från ögon, som le och bedraga,
hem till ditt ögas slocknande brand,
ingens hand mig lyster att taga
mer än din vissna och tynade hand,
ingen sång mig kan skänka behag
mer än din väfstols tonlösa slag.

Längtan och lycka, all jordisk lystnad
larmat sig ändtligt till döds i mitt kött;
nu vill jag hem, vill ställa i tystnad
palln vid din bänk och hvila mig trött,
medan ur askan af höstkvällens vind
röken drifs kvalmig hän mot min kind.

Så vill jag sitta, medan min väfnad
når sin fulländning med inslag och våd.
Botten den dunkla det är min lefnad,
ränningen röd är din kärleks tråd,
röd och stark som den moders glöd,
som allena stått bi emot ångest och död.

Monika, moder, för frostens pilar
ängarnes grönska ren ligger fäld.
Löfvena lossna för vinterns ilar,
multna på marken i skog och däld.
Tung är hvar tanke och trött hvar lem,
ändlös den mörknande vägen hem.

LEGENDER OCH VISOR · 1 min de lecture

I nöd

Nu lyfter töcknet från tinnar och åsar,
kring topparne tindrar ett ljust diadem.
Än trotsigt, än skyggt flyga kretsande måsar,
men mörk horisont fått ett gyllene bräm.
Med vacklande rytm slår vågen mot stranden,
men stormens hastiga puls tar af.
Är det soln, som vill stiga klar öfver landen,
eller dödens ro vid en öppnad graf?

Maria, du drottning för land och vatten,
för glädje och vånda, för väder och vind,
som fyller med strålar och leenden natten
men gråt låter strömma på dagens kind.
Du som läskar vår läpp med den yppiga frukten
med nöjets sötma och njutningens saft,
och böjer oss djupt med den stränga tukten
i smärtornas aga och sorgernas kraft.

I bäfvan jag bidar den kommande dagen,
min själ är i oro, mitt hjärta i nöd.
Mig tycks, att jag redan hör suset af slagen,
som hvina i handen på ofärd och död.
Ack, vid smärta och ångest är människan bunden,
som fången är bunden i bojor af stål,
och gift vi dricka den korta sekunden,
då glömska vi leta i lasternas skål.

Maria, förbarma dig, stränga och milda,
som känner mitt sinnelags syndfullhet,
men ock alla tankar sjuka och vilda,
som fresta min natt och min ensamhet.
Jag ropar dig an i ruelsens timma,
i rädsla jag ropar på nåd och förvar.
Är det soln, som stiger bak bergenas dimma
eller dödens natt? Maria, gif svar!

Men än strider ljuset kring tinnar och åsar
med dimmornas täta och töckniga hord.
Än trotsigt, än skyggt flyga kretsande måsar,
men mörk horisont fått en gyllene bård.
Med vacklande rytm slår vågen mot stranden,
men stormens hastiga puls tar af.
Är det soln, som stiger klar öfver landen
eller dödens ro vid en öppnad graf?

LEGENDER OCH VISOR · 1 min de lecture

Florez och Blanzeflor

När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
allt hagtornens blomstersnår,
om blommas och hvitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.

Det var två konungabarn, som lekte
med spiror och äpplen af gull,
hvarandra som bi och blomma smekte
då våren af doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
när lekarne nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd öfver lag,
och fältens klöfver ångorna spredo
i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt de tunga tårarnes sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
tills döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt ...

När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vandrings spår,
på blommas och hvitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.

LEGENDER OCH VISOR · 3 min de lecture

Drömda Städer

I

Det var en gyllene solnedgångsstad
vid en blånande bukt af en insjös spegel,
med gula hus i en glimmande rad
och båtar vid bryggan med blekröda segel.
En kvällstrött klocka sin aftonbön bad
i ett spetsigt klocktorn af rostfärgadt tegel.
Själf gudsmoderbilden i kyrkans arkad
fick kvällens ljusa och lyckliga prägel.

Det var en solnedgångsstad i glans
bland berg af aftonrodnaden brända,
med solväf bland blommande häckars krans
och fönsterrutor, som blixtra och blända.
En slöja af guldstoft kring murarne spanns,
men tinnar och torn som glöd voro tända.
Längs tak och terrass flöt en mattgul frans
som silke spunnet på guldsmidd slända.

En solnedgångsstad i gotik det var
med djurgård med lekande hjortar och hindar,
och männer och fruar, par om par
gingo leende hem under lummiga lindar.
Man gömde sin lycka i svartsjukt förvar
bak portikernas galler och parkernas grindar,
medan het från rabatternas välluktskar
steg rosornas doft på aftonens vindar.

Och sakta kom kvälln i min solnedgångsstad
med kylande svalka och daggig väta.
Kring bukten band dunklet sin svarta brokad,
kring gator och torg blefvo skuggorna täta.
Medan tystnaden ömt sin kärlekssång kvad,
fast svagt som en domnad kyss mot en fläta
försvann i töcknet hvar husfaçad
i min solnedgångs återuppståndna Vineta.


II

Det var ett halfskumt medeltidsnäste,
där väktarne blåste till vesper i horn
på ett solkrönt tak af ett mörknadt fäste
bland tandade vallar och trubbiga torn.
Jag steg in i en kall och grå kolonnad
genom stadsport hvälfd, med vittrade vapen,
där lejon i sten lågo stela i rad
och sofvo med tungorna sträckta ur gapen.
Det var en halfskum medeltidsstad,
där väktarne blåste till vesper i horn.

Trefaldighetskvällen kom stilla och sval.
Mellan sneda gaflar sig skymningen sänkte,
men i Sankt Klemens’ grå katedral
än orgorna ljödo och ljusena blänkte.
Jag kastat åt kutig brovakt hans skärf.
På bryggan jag gick öfver stadsgrafvens vatten
och i taket såg måladt dödens värf,
hur han samlar sin ängslade skara i natten.
Men lyktadt var dagens kif och förvärf,
mellan sneda gaflar sig skymningen sänkte.

Man satt sig till gille i stängda hus.
I rubinglas och remmare renvinet lyste.
Genom luckorna trängde en klang af krus
och skratt af brydda flickor, som myste.
Men drömmande tyst låg den byggning allen,
dit jag trädde in. Den sista strimman
af vårdagens klara, gyllene sken
än lekte i rummen trots skymningstimman.
Men ett buller af fest längs gatorna hven.
I rubinglas och remmare renvinet lyste.

»Tyst, far har somnat vid kanna och stop
och mor är borta, är gången i messan.»
Så löd min Elisabeths välkomstrop
och hon böjde allvarligt den lingula hjässan.
I den korta kjorteln af guldstrimmadt tyg,
med sin spörjande blick och sin raka bena
i karmstoln hon satt i en fönstersmyg
med knyppeldynan på barnsliga knäna,
en femton års flicka, dristig och blyg,
hvars far slumrat in, hvars mor var i messan.

Jag satt mig på fotstödet till hennes stol
och skyggt hon mig räckte den blekhylta handen.
Medan sakta bak tornen sjönk majdagens sol
bland sällsamma skyar vid himlaranden,
hon talte med stämma klar och spröd
som en nyfjädrad svalas vårglada kvitter
om Isoldes och Tristans älskogsglöd,
om helgonbedrifter och äfventyrsridter,
och sorgsna sägner om kärlek och död,
medan soln sjönk i skyar vid himlaranden.

Trefaldighetsnatten föll stilla och sval
och det doftade hvitt från syrenalléer.
Än jag hörde Elisabeths kvittrande tal
om svenner, fagra prinsessor och feer.
Och jag lyssnade stilla till sägnernas ljud
och försjönk i tankar, tonande blida ...
Jag drömde dig vuxen i bröllopsskrud,
till Sankt Klemens du rodnande gick vid min sida,
du bleka barn, som skall blifva min brud,
när det blommar härnäst i syrenalléer.

LEGENDER OCH VISOR · 1 min de lecture

Mari-Anunziata

Nu stormen gnyr så skarpt och gällt
som kampens kopparlurar,
och Moldaus vatten vildt har svällt
för höstens strida skurar.
Mot öfversvämning, nöd och brand
nu knyts i Prag hvar ängslad hand
till bön och Pater noster,
och som man räds för domens dag
slå klockorna med tunga slag
i kyrktorn och i kloster.

Men allt det höstens sorl af sorg
i Böhmens bruna dalar
ej når hit upp till Habsburgs borg,
till Hradschins höga salar.
Här ros och aster ännu gro
kring torn och mur i fredad ro,
och krönens svalor kvittra.
Och gladt i gyllene gemak
än dansar nymf i måladt tak
till herdeflöjt och cittra.

Men högt i loftets fönstersmyg,
där välluktskaren brinna,
står stel mot silfversiradt tyg
en ung och smärt furstinna.
Med barm mot buktig balustrad
hon blickar ner på uppskrämd stad,
där ängslans klocka ringer.
Kaneln i hennes fyrfats glöd
bränt ner och lågan lyser röd
på frans kring spensligt finger.

Men annan dröm och tankegång
än nöd och mänskolotter
där bortfört på en gyllne spång
det höga Habsburgs dotter.
Med myrten krönt, i bruddräkt klädd
hon går, af hvita händer ledd,
på aftonrodnans gata.
Vid strålars samklang, stjärnors lof
nu träder in i himmelns hof
Mari-Anunziata.

I senhöstdagens mulna ljus
som tiggarbarn, som frysa,
stå stadens låga blekgrå hus
och skräck och sorg blott hysa.
Men för den höstens hymn af nöd,
af tårar, ångestrop och död
prinsessans håg ej ömmar.
I Hradschins himmelshöga loft
hon dväljs högt öfver natt och stoft
i hvita helgondrömmar.