Systrar

I aftonrodnans gyllne slott
vid solnedgångens glöd
där mötas för en timma blott
kung Lif och drottning Död.

De komma ifrån skilda håll
med skilda färgers glans,
af guld är kungens mantelfåll
och purprad kappans frans.

Med rosor prydd är hans barett
och skärpet af viol,
hans skratt är sång, hans gång är lätt,
hans blick en stråle sol.

Men drottning Död bär mörkrets skrud
med tunga veck af natt,
kring pannans marmorhvita hud
hon sorgens slöja satt.

Men munnen lyser röd som blod
i dystert, vildt begär,
och högt i dunkla lockars flod
hon aftonstjärnan bär.

Så mötas de vid solnedgång
i aftonrodnans slott
och spela tärning timmen lång
om människornas lott.

Nu sparfvarne kvittra i takkransens bon,
sin vårsång aldrig de sluta.
Och majsolen sjunger med silfverklar ton
mot tornfönstrets blydelta ruta,
och hvit azalea och röd anemon
sin blomprakt på ängarne gjuta.

Hvart hjärta har vårens sällhet känt,
det glammas i majsolens glitter.
Jag hör, där jag sitter vid penna och pränt,
de brydda tärnornas fnitter.
Men böjd öfver bordets grå pergament
jag ensam och sorgmodig sitter.

Jag textar i purpur, jag textar i blått
med skrift, som guldslingor smycka,
om blickar, som locka till synd och till brott
när kärlekens våndor trycka,
om Ginevra den ljufva och Lancelot
och vårliga kyssars lycka.

Jag präntar om kärlek i ungdomlig barm
för slottets unga prinsessa.
Hon rullen skall stödja mot mjällhvit arm
och böja gullockig hjässa,
och kinden skall glöda rodnande varm,
när hon läser den kärlekens messa.

Hennes tankar då hän öfver berg och dal
som kretsande fåglar draga.
Men icke en af de tankarnes tal
till mitt tornrum sin flykt vill taga,
till den som med purprade initial
har präntat kärlekens saga.

Nu väfvas leende äfventyr
i parker och grönskande hagar,
det finns ej en i Guds fria natur,
som ej lyder kärlekens lagar,
och fången själf bak sin fängelsemur
nu hoppas på rosiga dagar.

Men mig ensam ej våren en skärf har sändt
af sitt hopps och sin kärleks råga.
Jag flätar bland röda och blå ornament
hvad jag aldrig att säga skall våga,
och begrafver i guld på grått pergament
min vårdröms hopplösa låga.

Jag önskar jag den visan var,
som under mulna vinterdar
du sjöng i omedveten lycka.
Dess klang dig smekte en minut,
och när du gnolat den till slut,
du kände tystnaden dig trycka.

Jag önskar jag den drufvan var,
som du till heta läppar bar,
när blodet brände sjukt och galet.
I törstande och trånsjuk lust
du sög dess sommarljufva must,
och sorgset log du se’n mot skalet.

Jag önskar rökelsen jag var
på festens gyllne välluktskar,
som för din fot i doft förbrännes.
Dess vällukt rusar en sekund,
och på ditt ögonlock en stund
som kyssar uti maj det kännes.

Ej mer jag önskar och ej mer
jag ens i nattens böner ber
än flyktigt blott ditt sinne fånga,
än att ett ögonblick blott få
igenom dina drömmar gå
som klang, som vin, som kryddors ånga.

Ja, du är ren och utan skuld
som vårens hvita blomma,
ditt hjärta rent som kors af guld
i helgonhänder fromma.
Din blick är klar och utan svek
som majdags ljusa fäste,
och stämmans klang i lust och lek
som sång i fågelnäste.

Men på mitt sinne synden tär
som mask på mogna frukter.
Min själ är tung af sjukt begär
som äng af klöfverlukter.
Lik näktergalens älskogslock
jag hör mitt hjärtblod klinga,
och sorl af kyss och älskogsskrock
gällt i mitt öra ringa.

Smekt af lavendelns ljumma doft
från siradt lägers lakan,
du slumrar ljuft i slottets loft
och hör i natten vakan.
Och lätt din dröm i solens brand
på sommarvind flyr unnan,
liksom en harpas purpurband
vid strängaspel och sunnan.

Men fåfängt tigger jag om ro
dig, mörker, världens moder.
Min åtrå spänt sin hvassa klo
i kring min tankes roder.
Jag får ej frist, jag får ej hopp,
ej böns och gråts försoning.
Ej syndens påle i min kropp
vill unna mig förskoning.

Nu sommarens luftdrag bränner min kind
som ökenvindens förödande anda,
och doft af lilja och doft utaf lind
i natten till döfvande böljor sig blanda.
Som rusig cittra och vild cymbal
i dödssjukt begär mina tankar tona,
och i hjärtat slår ut med vällustigt kval
en ros med blödande kors i sin krona.

Ja, du har mig fångat med trolldom och seid
och i löndom mig räckt den förhäxande brygden,
som dårar som solstygn i libysk nejd,
när zeniths pilar gå hett genom skygden.
En natt då jag vred mig i feberyr dröm
jag bägaren tömt, som du ställt vid mitt läger,
och sen dess i din kjortels guldsydda söm
du min lefnads traktan och salighet äger.

För den drycken du samlat på äng och häll
båd’ väplingens sötma och stensötans rötter,
och trollörter letat hvar julikväll
med fladdrande hår och med nakna fötter.
Och blandningen bryggdes en månskiftesnatt
af paradisäpplens kärnhus och skidor
af älskogsblomster, som frukt hade satt
en bröllopsnatt inom gyllene slidor.

Så i safter och safve med sällsam lukt
i kyssta rosors daggiga väta,
du kokade blomblad, kärna och frukt
och vispade brygden med gyllene fläta.
Men medan den bubblade skummande varm
du ref dig till blods mot bröstdukens smycken,
och tre droppar blod från din nakna barm
lät långsamt falla i rusande drycken.

Nu skrattar du stolt åt din skönhets makt,
dina tärnor öfver min vånda glamma.
Och olja du gjuter med kallt förakt
i min hopplösa åtrås förtärande flamma.
Men Kristus skall rädda mig utur ditt bann.
Jag skall mig i botgörarkåpa kläda,
och till kyrkan gå och klaga dig an
för trolldom och seid, du ljufliga, leda.

Då bödelns finger skall slita det hår,
som mitt finger förgäfves drömt att få smeka,
och gisslet skall falla med brännande sår,
där min läpp i feber längtat att leka,
och mästerman sätta en vissen krans
af nässla och halm på din trotsiga tinning,
och bålet slå rundt din fägrings glans
en eldskrud med röd och flammande linning.

Den första fjäril, som jag sett
i år, var svart.
I skog, som våren än ej klädt
den flög, jag vet ej hvart.
Till någon sjuklings lägerstad,
hvars dag var all,
till egen graf bland multna blad
i drifva hvit och kall.
Jag vet ej, men min marssols glans
ej värmde mer,
men som en likduks tunna frans
den flöt längs stugans ler.
Emot min förstusvale steg
en kvällskall lukt
från skogens kältillfrusna teg
och murkna stammars fukt.
Jag följde svarta fjärilns flykt
bland kala snår,
och frågade mig själf så skyggt
om jag skall dö i vår.

Öfver granarnes kronor står himmelen blå,
och sommarens strömoln tindra,
och spindlarnes nät, som bland kvistarne gå,
som sländornas silke glindra.
Nu måste du komma, min vinterdröms brud,
som jag bidat i månader trogen,
och mig dansa till mötes vid trastarnes ljud
på den ljusaste korsväg i skogen.

Det doftar af sommar från solvarm mark
af barr, af kottar och grenar,
af kryddade örter och kådig bark
och daggvätta dikesrenar.
Nu måste du sitta, min vinterdröms mö,
där smultronets kart blir mogen,
och pyrolans doft i ditt sköte strö
i det grönaste gömslet i skogen.

Jag letar i skugga, jag letar i sol
på gröna, slingrande kosor.
Jag finner väl grandjupets dolda viol
och tjärnens snöhvita rosor.
Men min vinterdröms vif ej jag finna förmår
min fröjd uti stugan och logen,
och förgäfves jag letar bland dungar och snår
till det bortersta brynet af skogen.

Nu blåklinten fallit och åkervindan
för skördarens lie och sax,
och af sommarens sådd på den sista skrindan
försvunnit hvart gyllene ax.
Och bleka stå fält och bruna stå tegar,
bland mariga tallars rad
jag vankar på våta och höstliga vägar
och krattar vissnade blad.

Blott doftlös aster finns kvar uti täppan
kring en dufven dahlias boll.
Af den mognade frukten den sista skäppan
ren tömts i vindskammarns såll.
I frostig stillhet hörs syrsornas rassel
som skärsliparns brynsten i gång,
af multnade löf från alar och hassel
jag hopat i förklät ett fång.

I loge och lada hvart korn är bärgadt
af sommarens spirande sådd.
I blekrödt det kyliga fästet är färgadt,
och det blänker i mylla och mådd.
Jag söker min sommars löften och drömmar
i skyar kring sjunkande sol,
medan doften däfven mot kinderna strömmar
från vissnadt löf i min kjol.