Eva
På nytt allt blodet i min kropp,
mitt blod det röda och rebellska,
sin bitterljufva sång stämt opp
om kvinnor som jag ej fått älska,
om döda kvinnor, som mot män
ha lett och lyst i dräkter välska,
om dem, som le och lysa än,
ack alla, som jag ej fått älska.
Jag velat älska varmt och blidt
dig rosa mystica du döda,
som ler på altarskåpets midt
med kinderna af andakt röda.
Som rökelsespiraler två
förmäla sig i doft och glöda,
så skulle våra hjärtan slå
och ljuft förenade förblöda.
Jag velat älska sorglöst lätt
dig tearos, Watteaus herdinna,
på hvilkens styfkjol violett
en höstsols strålar fransar spinna.
Liksom fontänens stänk på lek
till gyllne bubblor sammanrinna,
vår kärlek skulle ock i smek
liksom en gyllne bubbla brinna.
Jag ville älska barnsligt ömt
provinsens ros, dig landsbyflicka,
som bak ditt fönsters myrten drömt
med ögon blå, som trofast blicka.
Som guld och dunkel purpursöm
i duken på en bröllopsbricka,
mitt svårmod och din ljusa dröm
sig skulle trånsjukt sammansticka.
Jag ville älska sjukt, i gråt
dig gula ros, du bleka, smärta,
som mjältsjukt ler i högtidsståt
bland balens alla färger bjärta.
Liksom man pressar ljuflig must
ur bittra skidors bäska ärta,
vi skulle fånga lifvets lust
i branden af gemensam smärta.
Så sjunger bitterljuft mitt blod,
mitt blod det röda och rebellska,
som aldrig lifvet än förstod,
om kvinnor, som jag ej fått älska,
om döda kvinnor, som mot män
ha lett och lyst i dräkter välska,
om de som le och lysa än,
ack alla, som jag ej fått älska.
Den objudna
Just då gudmor och faddrar vid dopets fest
med goda gåfvor fyllde min vagga,
trädde in genom dörren en objuden gäst
bland välgångens ord och vinernas fragga.
En skugga föll bland glädje och ljus,
och skratten dogo och sinnenas gamman,
och som i ett svartklädt sorgehus
så sprödt och skarpt stötte glasena samman.
Men sen dess jag lärt känna dig mer än nog
du objudna gäst vid mitt döpelsegille,
hvar gång för sorgernas lie dog
hvad jag älskat högst och hvad innerst jag ville,
hvar gång jag för saknadens gissel mig vred,
och min tärande leda fick lösa tömmar,
när vanmakten brände och sorgen sved,
och mitt hjärta var tungt af aftonens drömmar.
Då såg jag dig städs, du objudna fé,
som en gång dig böjt öfver barnets läger,
i dagarnas oro, i nätternas ve
det enda trofasta sällskap jag äger. —
Jag ser dig städs i din höstliga dräkt,
lik gräset brun, som bränts uti solen,
med barmen af dufna astrar täckt
och knippen af vissnade ax kring kjolen.
Ditt hufvuds svarta och glanslösa hår
en ensam silfverhvit strimma benar.
Din mun är röd som ett blödande sår,
din gång som rasslet af torkade grenar.
En ånga stiger fuktig och fren
från din skrud, som från lönnblad vissna i sanden.
Du spinner och fäster på spinnrockens ten
mina dagars tråd med den darrande handen.
Så hör jag hvar natt ditt spinnrockshjul,
dina läppar ser, som blodröda glimma.
Du spinner till sommar, du spinner till jul,
tills ändtligt den stundar, din väntade timma.
Då dofta döfvande tungt och trött
de dufna astrar du bär uti barmen,
mot din klädnads fållar somnar jag sött
och du bär mig bort som ett barn på armen.