På judiska kyrkogården i Prag

Jag själf var en af dessa gubbar,
som Rembrandts etsnål tecknat dem,
lik skogens mossbelupna stubbar
med ålderns grå på hvarje lem.
Af årens alla pinor fårad
min panna gräfts i djupa veck,
af nödens skabb min kind var sårad,
och bettlarfoten brun af träck.

Med hakan emot knäskåln kutad
och handen i mitt gråa skägg
jag satt där dödt tillbakalutad
mot synagogans tempelvägg.
Hvar skärf en gifmild hand mig skänkte
Jag utan tack lät glida ner,
men tallisbärarne blott tänkte:
Hur fromt han sin »Kol Nidre» ber.

Dock ej på mina läppar brände
ett ord af bön till Jehovah,
jag ej en suck till honom sände
att mig min plågas brådd beta.
Vi talat ut — en ringa vinning
mig årens långa böner räckt,
och oförfärad mot min tinning
jag känner dödens andedräkt.

Som järnek i en eldstads lågor
blir kolnad aska och ej mer —
för lifvets alla smärtefrågor
mitt hjärta hemlöst kolnat ner.
Min tankes märg försmält i trefvan
i lidelsens sterila kamp,
ej finns ett ljud af skräck och bäfvan,
som ej min mun stött ut i kramp.

Nu är jag mätt på dygnets möda,
lik vingtrött fågel under gren,
för stolt att låta längre blöda
min fot mot stigens kiselsten.
På farkost byggd af fyra bräder
jag lägger ut från lifvets land,
och stolt fast utan hopp beträder
jag dödens dunkelsvepta strand.

Du Abrahams och mina fäders Gud!
En tjänare i nöd dig kräfver svara.
Finns det ett ord, blott ett i dina bud,
som Israël ej evigt sant skall vara?
Allsmäktige, mig svara eller släck
den lifvets gnista, som din mildhet närde!
Jag själf är mindre värd än vägens träck,
men rent som guld hvart ord din skrift mig
lärde.
Så spörjer jag, men dunklet ej har svar,
och nattens barm ej någon stämma äger.
Men som i eldskrift flammande och klar
jag tindra ser på väggen vid mitt läger
den vers jag utsagt mången sabbatsdag,
då ledd af föreläsarns jaspispinne
jag läste i församlingen din lag
i gyllen skrift på thorarullens linne.
Jag läste »hud för hud och tand för tand».
Utaf hans stam min stam ej andrum lämnas,
Var det då synd, då äntligen min hand
jag lyfte het af vrede för att hämnas?

Hvad allt är midnattsskumt här i mitt hus,
som väntades nu ingen mer än döden:
den sista gästen med sitt sänkta ljus,
som blekgrå aska strör på bittra öden.
Med kvällstrött gång jag irrar genom rum,
där skuggan tungt om dödad lycka kväder.
Men nu hvar blick är släckt, hvar röst är stum
och brustet eka stegen, hvart jag träder.
I svarta vinklar tassla döda skratt.
En rastlös väggsmed hamrar hop sitt timmer,
och genom blygrå fönster lyser matt
den bleka vintermånens svepningsskimmer.
Som florhöljd dödsbår står den hvilobädd,
dit jublande jag Lea bar den kvällen,
då hon mig skänkts, beslöjad, bröllopsklädd,
och rabbin vigt oss under svarta pellen,
den kvällen drickande i samma glas
vi svuro lifvets fröjd och bäska dela,
likt vinet i den bägarn, som i kras
rabbinen slog med orden: »Som det hela
af dessa skärfvor aldrig uppstå kan,
så oförstörbar nu den ked är vorden,
med hvilken Gud Er bundit vid hvarann.» —
Men nu hon slumrat länge re’n i jorden.
Ej mera hennes stämma djup och klar
med skratt och välkomstord mot tröskeln ljuder,
ej längre hennes blick från kuddens var
mig tröst för dagens oförrätter bjuder.
Nej, hon är död, och död den som en gång
jag nämnt med ljufvast namn ett språk besitter,
min dotter Jessika, som med sin sång
fyllt upp mitt hus som staren med sitt kvitter.
Ty den är död och sämre än en död,
som hän till Gojim flyr ifrån den lära,
för hvilken fädren smälek, skam och död
igenom seklers ve ha kunnat bära.
Så Jessika i syndig lust en natt
från hem och fader med en kristen farit,
och på hans finger har den ringen satt,
som hennes moders trohetslöfte varit.
Och allt blef dödt här i mitt mörka bo,
och dödt om brusten lycka rummen drömma.
Ej fins en famn, där Shylock kan i ro
få tyngden af sin skam och vanmakt glömma.

Så vill jag dö, men spörjer dig min Gud,
ännu en gång om ej du själf har skrifvit
det ordet »tand för tand och hud för hud»
och det som lag åt Israel har gifvit?
Jag kräfde intet mera än min rätt
»af nåd», de sagt, jag bort den efterskänka —
de kristna ha så många talesätt,
med hvilka de på torg och gata blänka.
»Af nåd!» Hvem har väl visat Shylock nåd?
Den förste som hans barndomsglädje kväfde
med sten och spe och skammens gula tråd
till ränning re’n i piltens tröja väfde?
Med dolkstygn och med nålstygn utan tal
förföljelse och hundrafaldig pina,
de af min lefnad gjort en smärtans dal
där icke nådens aftonsol kan skina.
Af nåd! Hvem väntar nåd af skogens lo,
af såradt vildt och ormen under hälen,
af falk, som värjer sig i plundradt bo,
af slaf med länge sparadt groll i själen?
Hvar timma drabbat mig med nya slag,
mitt blod är ej af järn, mitt kött af koppar,
och bägarn flöda öfver kan en dag
af alla dessa tusen etterdroppar.
Väl kunde nådens engel solklädd gå
i tempelstaden till hvar lyktad boning
och finna ingång hvar hon klappat på
med milda bud om glömska och försoning.
Men aldrig hon till ghettot vägen fann
till dessa mörka, kvalbetryckta gränder,
och aldrig till försoning mötas kan
förföljarens och de förföljdas händer.
Själf fienden jag skyldig är hans rätt,
men ej med skrymt om nåd kan Shylock ståta,
och hand, i hvilken blott jag piskan sett,
kan ej jag vänligt trycka och förlåta!
Jag kräfde blod, ett lefvande pund kött
i bot för dessa sår af alla arter,
för hvilka mina fäders folk förblödt,
och själf jag åldrats under tusen marter!
Han kräfde guld, och jag, jag kräfde blod,
som också blodig straffdom Herran täcktes,
då han på Judas segervagnar stod,
och fienderna af hans eldsvärd knäcktes;
liksom han Kanaans land i stycken ref,
och slog allt förstfödt bland Egyptens svenner,
och hetsade till blods liksom ett dref
hvar svärm af Judas’ vederdelomänner.

Så vill ej mer jag trötta mig med tal.
Jag handlat så som blott jag kunnat handla.
Ej pressas sötma af citronens skal,
ej slagen ulf sig kan till kid förvandla.
I tystnad sträcker jag mig på min bädd,
och dödens mörka budskap lugnt jag väntar.
Jag mistat allt intill min hämnd. Beredd
jag är att följa, blott på dörrn det gläntar,
och när jag kallas, skall jag svara stolt:
»Ja, jag är Shylock, ockrarn, som det glada
Venedig smädat se’n jag gick i kolt.
Min far var Meir ben Levy från Granada,
en läkare, berömd vid många hof,
som för sin visdoms seger öfver döden
fått kungars tacksamhet och skalders lof.
Så kommo svarta dödens mörka öden,
men ej hans hjärta kände rädslans röst.
Med droger och dekokter emot plågan
han gick till hvarje kvalbelastadt bröst,
till dess en midnatt röda mordbrandslågan
hans döda lyckas boning stack i brand,
och för massakern han fick fly i natten
och irra, åldrad re’n, från land till land,
till dess ett skjul han fann vid Lidos vatten.
Här, öfvertrött på vidrigt ödes hot
på blodig otacks hotfullt knutna händer,
han all sin läkedom mot pest och sot
en afton kastade i spiselns bränder,
slog om sig tyst sin sönderfläkta dräkt
och kallade på döden, vänd mot väggen,
och af för ädel visdom frejdad släkt
blef ockrarn Shylock sista ätteläggen.

Men tyst, jag nalkas hör en klang af steg,
det klirrar doft och hårdt mot tröskelstenen,
som när mot kvällen på en dunkel teg
en plogbill slår mot sten vid dikesrenen.
Du dödens tunga, kopparskodda häl,
hvars klang jag alltid förr i ångest skydde,
ej längre du förskräcka kan en själ,
från hvilken re’n all lifvets åtrå flydde.
Jag mistat allt intill min hämnd. Mitt hus
står tomt. Min trötta mun till dräggen druckit
det bäska vin som sjöd i skammens krus.
Till öfvermättnad ödet har mig stuckit.
Min dryck var smädelse, min kost var agg,
mitt sällskap — smärtan öfver hvad jag mistat.
Ej lifvets törneträd bar någon tagg,
som icke detta sjuka hjärta ristat.
Så kom, du dödens mörka budskap! Glad
jag är att gå den skumma väg, som leder
hän till den långa nattens hvilostad,
inunder kyrkogårdens svarta fläder.
Om mörker väntar eller rikedom
på ljus och stjärnor, hvilka allt förklara,
om evig tystnad eller straff och dom,
jag frågar ej en stum, som ej kan svara.
Jag räcker döden lugnt mitt vissna lif,
jag, Shylock, ockraren, hvars gömda knif
nyss ville hatfullt skära under tvisten
ett skålpund kött ur bröstet på en kristen.