En gammal judisk sång

Det led mot kvälln,
och höstens sol sjönk långsamt öfver heden,
där ljungens klockor lyste rödt på hälln,
och löfvet brann som hamradt guld på träden.
Så nejden låg i aftonrodnans ljus,
en ödemark i flyktigt purpurskimmer,
och blott ett ensamt, vilsekommet hus
där sågs af grått och mossbelupet timmer.
Men soln, som sjönk i detta ögonblick,
det askgrå torpet sin förgyllning skänkte.
Hvar fönsterruta regnbågsskimmer fick
och takets svarta spån som lysved blänkte.
I täppan vilda apelns frukt blef röd,
som i en saga rodnar brydd prinsessa,
och väggens enda stockros fick en glöd,
som altarkandelabern vid en messa.
Men varmast låg dock aftonrodnans sken
på trappans bänk, där vid sin trädgårdskanna
den unge torparn satt i dröm allen,
med skymningstimmans svårmod på sin panna.
Det var en smärt, men framåtlutad man,
som böjd han blifvit i sin trädgårdsdunge
af lust att hjälpa allt han hjälplöst fann,
ett bi, en blomma och en fågelunge.
Hans anlete var smalt och sydländskt blekt
med mörk pupill och tungt beskuggad tinning,
men munnens leende var smärtsamt vekt
och lockigt brunt föll håret mot hans linning.
Så satt han lutad emot stugans vägg,
men ej fanns skymt af trötthet i hans hvila,
och medan solen sken på dunkelt skägg
han tungsint lät sin blick mot stigen ila,
där svept i skymningen en vandringsman
trädt fram.
Det var en hemsk gestalt. En gubbe,
hvars skägg som oredt garn till midjan hann,
hvars gråa hår som mossan på en stubbe
föll ned mot hundskinnskragen på hans rock,
af tusenmilad vandring nött och fläckad.
Men under tunga, svullna ögonlock
brann ögat hemskt, som var den äfven gäckad,
den sista trösten — hoppet att få dö.
Som drifven fram af hundskall, hån och stenar
han rastlöst trådde öfver ris och rö,
och foten sargades af ljungens grenar.
Så kom han ock i aftonrodnans glöd,
de tärda dragen lyste dystert skarpa.
Han gick förbi, fastän från trappan löd
en stämma klangfull som en eolsharpa.
Den unge torparn vinkade: »Stig på,»
han sade, »kyligt läger bjuder heden
och i min stuga finns det rum för två,
en bädd af halm. I spiseln sprakar veden
och spenvarm mjölken väntar i sin skål.»
Men gubben böjde djupare sin panna,
liksom han ej förstått den andres mål,
och evig ångest ej lät honom stanna.
Han skred förbi. Dock plötsligt still han stod.
Sitt bleka hufvud han mot torparn vände,
och med en röst, som kunnat isa blod
han ropte, medan hemskt ur ögat brände
hans svarta blick.
»Jag bjudes ej till gäst,
för mig är hemmet lykt och kallnad härden,
och vore lifvet blott en lyckans fest,
där vin och glädje skummade för världen,
ej fanns en hand vid detta gästabud,
som sträckte mig ett bröd och en dryck vatten.
Förföljd jag flyr i skammens dunkla skrud,
och skogens vildt har mera frist om natten,
och bettlarn själf mer tryggad ro än jag.
Mitt hus är grusadt, mina gårdar brända,
och aldrig bräcka skall den morgondag,
då vandringens och nödens pinor ända.»
Den gamle teg, men lätt för trappan gick
den unge torparn, mildt han räckte handen
mot gubben, som på nytt med slocknad blick
stod krökt och stum och stirrade i sanden.
Och medan solens sista stråle flöt
som guldtråd bland den unges bruna lockar
och dräktens veck i gyllne fållning slöt,
där mörk den föll mot ljungens blomsterflockar,
han sade blidt:
»Det finns ej någon nöd,
hvars brodd skall evigt tära och föröda,
det finns ej något brott, där straffet löd
på evigt kval och evig irrfärds möda.
Se, människorna äro barn ännu,
som sötman af att älska och fördraga
ej än förstå. De hämnas sju för tu
och tro sig starka vid att slå de svaga.
Men dag skall gry då allting varder nytt,
och fjällen bort från alla ögon falla,
då hatets järn till kärleks guld sig bytt,
och syskonkedjan skall omfatta alla.
Då krukans dryck för hundra skall förslå,
en kaka bröd skall kunna många mätta,
och husvill man som frände knacka på
samt leende vid ugnens glöd sig sätta.»
Han tystnade och räckte åter fram
sin hand och bjöd mot tröskeln gubben träda,
men denne stod där lika allvarsam
och krökt. Det lade sig ett drag af leda
ikring hans mun.
»Jag hört det talet förr» —
och stämmans hån ett bittert groll förökte —
»hvar gång jag trädde inom kyrkans dörr
och i dess skumma hvalf en fristad sökte,
jag ständigt hörde presten samma ord
med troviss röst från predikstolen tala,
hur friden skulle skugga all vår jord
och med sin balsam hvarje sår hugsvala. —
Det sabbat var och efter fädrens bruk
jag sitta bort i ring med mina kära
och barnet på mitt knä på brödets duk
välsignelsen för aftonvarden lära.
Men släckta voro mina sabbatsljus,
i aska lågo fädrens boningsställen.
Jag hemlös flyktat från mitt brända hus
och hemlös och allen jag gick i kvällen.
Så dina ord jag hörde mången gång,
då jag bak korets pelare mig gömde,
och medan skeppen klingade af sång
och orgelns klang i hvalfvens himlar drömde,
om blott i pipan ljuset högre sken
jag skyndade mot ärmen kinden skyla,
rädd att bli sedd och drifven ut med sten
från fridens hus till vinternattens kyla.
Så tystna med ditt tal och låt mig gå!
Och spara ord, som icke ega mening!
Bjud andra på ditt hvilolägers strå,
jag utstött är ur folkenas förening.
Jag juden är, som ej har fosterland
och ej har hem, förhatad allestädes,
som spott och spe välkomna vid hvar strand,
dit jag vid sorgens hand i landsflykt ledes.
Jag juden är, som man af nyck i dag
ger tak och eldstad, hopp och åkertegar,
men som i morgon drifs med hugg och slag
på nytt mot ändlös vandrings törnevägar.
Så var min lott, så skall den ock förbli,
jag känt det klart alltse’n den stunden
han gick i gryningen mitt hus förbi,
som af vår blindhet var vid korset bunden.
Min gud, hur efter tider utan tal
den morgonen jag minns! Jag i mitt fönster
satt tanklöst nöjd och sydde en sandal
och morgonsoln förgyllde söm och mönster.
Da kom han böjd med korset, och hans svett
jag såg från törnekronan blodigt sila,
och mot min vägg han vacklade så tätt,
som på min tröskelsten han ämnat hvila.
Jag visste icke rätt hvad han förskyllt.
Jag hörde hopen sten och skymford kasta,
och fast mitt bröst af ömkan blott var fyldt,
jag skrek ock jag: »Gå på, du får ej rasta!»
»Ja också du skall utan rast få gå!»
han svarade. Som ve af födslotimma
hans ord min varelse jag kände slå,
och dock ej hämnd det var, som jag såg glimma
i hans pupill. Nej blicken mig förlät,
liksom den hopens hån och slag förlåtit.
Så han försvann med korset, men jag grät,
som öfver all Jerusalem jag gråtit.
Sen dess det finns ej något himmelsstreck,
dit ej med sargadt fjät jag hemlös ströfvat,
och nattens mörker ej har gömt en skräck,
som icke ren i sekel jag har pröfvat.
Så låt mig gå! Den du till gäst har bedt
är Ahasverus juden!»
»Och jag är Jesus ifrån Nazareth»
den andre svarade och torparskruden
fick majestät kring hans gestalt. Han log
liksom en kung som usel dräkt förklädde,
och med en broders milda våld han tog
den gamles arm och långsamt honom ledde
mot stugans trapp, och gubbens hufvud föll
mot torparns skuldra, och hans tårar runno
mot stafven, som i vissen hand han höll. —
Så stumma de den nötta tröskeln hunno.
Rundt om dem mörkret föll på ris och ljung,
och svarta skuggor flögo öfver leden.
Som döden själf så hemligtsfull och tung
gick natten svartbeslöjad öfver heden.
Men i den gråa stugan än en glans
låg varm och röd från sista spiselglödet
och väfde purpurtråd i dukens frans,
när som i Emaus Guds son bröt brödet.