Maj

I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.
Sig sorgerna klä röda
och svart sig glädjen klär,
men stackars alla döda,
som ej få älska mer.
I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.

Stå upp mitt sjuka sinne, upp till fest,
till skalkstreck, lustspel och krumbukter!
På Hamletshjässan narrens hufva fäst
och härma Pierrots månskensgalna fukter.
Träd ut ifrån din saknads klosterro
i marknaden, den bullrande och bjärta,
hvem vet i hvilket kostligt qui pro quo
än ödets hand kan narra in ditt hjärta.
Träd ut från smärtans midnattsskumma borg,
du riddare med mörk, förträtad skepnad,
se lifvet är en lek, mot hvilkets sorg
man är med mask och träsvärd bäst beväpnad.
Välj dig en roll för lifvets maskerad
med smink på kind och hårpung öfver nacken,
och vill du ändtligt bära på parad
din weltschmerz, godt! Till tjänst står Werther-
fracken.
Hör hur det brusar blott, af skratt och sång,
af horn, som smattra och af bröst, som sucka.
I ömma stråkdrag valsen går sin gång,
och clowner spela med på messingslucka.
Och färger sjunga gällt i rödt och gull,
en njutningshymn om kyssar, gråt och lycka.
Af blickars växelspråk är luften full,
och händer darra, när de händer trycka.
Högt pärlar nöjet, som ett nyjäst vin,
som spratt af faun och nymf på sidenskärmar.
Med blonda lockars puder Colombine
satt svepningsfärg på Arlechinos ärmar.
En landsknekt, styf som på en gobeläng,
fäst Gretchens ros som byte i sitt kyller;
allt brokigt är, som när en trädgårdssäng
med fjärilslek och färger sommarn fyller.

I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.
Låt dina läppar blöda
af lidelse och skratt,
tids nog vi ligga döda
i svarta kistors natt.
I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.

Hvi töfvar ensamt du, försagd, beledd,
lik vandraren, som törsten fört till brunnen,
men som i drömmar faller vid dess brädd
och glömmer lyfta bägaren till munnen.
Hvi skall du evigt vara munken lik,
som alla synder famnar vildt i cellen,
men skygg i kåpan flyr, när gäll musik
till gille sven och jungfru för i kvällen.
Hvi evigt vara pagen lik, som får
allt blod i dans, blott han hör siden skrida
förbi sitt tornrum, men förstummad står
med kärlekshofvets tärnor vid sin sida.
På gafveln står portaln till nöjets hus,
där ögon vinka, brännande och ljufva.
Du stackars kärlekssjuke Lazarus
träd då dit in och plocka dig din drufva.
Dock jag dig känner väl, en nazaren
din njutningslystnads purpurmantel höljer.
Din fantasi är käck, men handen sen
och svärmeri satyrens löje döljer.
Ditt blod kan sjunga hett om hedniskt rus,
Cybeledyrkan i Valpurgisnatten,
men i ditt hjärta står ett altarljus
och doftar af Marias vigda vatten.
Dröm om bacchanter, lösta lockars svall
och frukter som granatens äpplen rika,
ditt hjärta henne städs dock önska skall,
som blir din mor och blir ditt barn tillika.
Och kom hon till din bädd i all sin prakt,
din vilda drömvärlds rusiga prästinna,
besjöng din längtan dock i trånsjuk takt
ditt svårmods och din snyftnings bleka kvinna.

I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.
När rosor mot oss glöda,
vi efter liljor se,
så drömma vi oss döda
i evig saknads ve.
I dag är karnaval,
i dag är mardi-gras.

Dock lika mycket, hur man drömde förr
om vårligt fint, om tyngdt af sommarns brånad,
snart öppnar sig den mörkrets koppardörr
bak hvilken skall förintas all vår trånad.
Vår längtan blott är halm, vårt kött är hö
och damm i solsken våra kärleksfester.
Som löf och insekt skola vi ock dö,
vi lifvets bullersamma fastlagsgäster.
Vi skola dö, som redan de förblödt
som lifvet velat evighet förläna,
som vise grublarn Faust har dött
och kärleksyra Paris och Helena.
Vi skola dö, och uti samma slut
skall döden hela karnavalet samla
med festens alla skilda attribut:
ett kors, en brandröd ros och narrens skramla.
Ja, blekt och brokigt, allt skall följas åt
när dödens höga Tuba mirum skallar,
och alla skeppas in på samma båt,
där isklar Acheron i mörkret svallar.
Och medan Charon färjan långsamt ror
mot dimgrå stränder öfver tysta vågor,
där under pil och vide glömska bor,
de döda grubbla än på lifvets frågor.
Än korsets barn, hvars dag af bön var full,
de rosor drömmer om, som det försmådde,
och syndens son beprisar ångestfull
all den försakelse han ej förmådde.
Men medan tätare kring båtens toft
sig veckena i nattens förlåt samla,
glöms fromhet liksom flärd, och samma stoft
bli kors och gissel, ros och bjällerskramla.

I dag är mardi-gras,
i dag är karnaval.
Sig sorgerna klä röda
och svart sig glädjen klär,
snart äro vi alla döda
och få ej älska mer.
I dag är mardi-gras,
i dag är karnaval.

Jag åker hem från kvällens maskerad
och undrar hvad jag känna skall den gången,
då döden träder till min lägerstad
och äfven mig för bort mot svarta spången,
på hvilken ingen ännu återvändt.
Månn’ då mitt blod än efter lust skall brinna
så febersjukt som alltid förr det brändt,
och samma längtan i mitt bröst jag finna?
Ack, låt mig resignera med den dryck,
den sorgens bäska dryck, mitt lif mig sträckte
och icke harmas öfver ödets nyck,
som icke nöjets purpurskum mig räckte.
Om lust, om smärta! Lika godt! Allt lif
blott tvänne klara högtidsflammor äger,
allt annat blott är mulet tidsfördrif,
men deras sken re’n blänkt mot barnets läger.
Det ena det är nöjets bröllopsljus,
det andra smärtans röda offerlåga:
för båda brinner lika väl vårt hus
till aska ned med ljuf och dödlig plåga.
Jag läppja fått vid nöjets bägarrand,
men dricka rusigt djupt ur smärtans kanna.
Nå, lika godt! Mitt hus står dock i brand
och lugnt mot döden räcker jag min panna.

I drömmen gick jag i den gamla staden,
där all min ungdom fröjdats och förblödt.
Och vemodsblidt liksom man vänder bladen
uti en gammal dagbok, där man mött
på nytt de gångna årens bittersöta
och glömda doft, jag gick från tull till tull,
och återfann, trots årens rost och röta,
min ungdoms saga. Ljus och sorgefull
den staden klädde än i svart och rosa.
Passionens eldsken glänste ännu rödt
längs pröfvotidens Via dolorosa,
och kring kvarteren sjöng om fröjd, som dött.
Än ynglingssmärtan tärande och bitter
sitt sorgdok band kring torgets fönsterrad,
och första kärlekslyckans purpurglitter
göt aftonrodnad på en grå facad.

Det var i maj, och vintern flydd, den stränge
tyrann, som staden i sin boja band.
På sälgen lyste vårens första hänge
med guldgul frans längs Djurgårdsvikens strand.
Än lågo fjolårshöstens lönnblad bruna
bland mulln på gångarna i Haga-park,
men almens hylster fått de hvita fjuna,
och safven sjöd som vin bak björkens bark.
Som julgransljus ren blänkte nya skotten
i dunkla kronor på Kristinas väg,
från blötta fält och hagens sanka botten
en doft af växtlighet och värme steg.
Men in i staden lustigt lyste solen,
och öfver blanka tak stod himlen blå.
Halft tärd af frost, halft värtrött låg violen
och doftade bland blomsterflickans strå.
Och måsen dök bland glittret öfver strömmen,
och vimplar fladdrade längs bro och kaj;
med gyllen rand, som timrad upp af drömmen,
låg staden mot en ljusblå fond af maj.
Det var det Stockholm, väfdt af sol och sånger
af daggklart hopp och anad salighet,
som man får skåda några korta gånger,
när man är tjuguårig och poet,
när drömmens flammor i ens hjärta brinna
som aldrig eld på jordisk äril bränt,
och likt ett kronglas skimrar än den hinna,
som ungdomslängtan för ens öga spänt.
Det var det Stockholm tändt af vårens yra,
af faunisk fröjd och skygg melankoli,
som på ifrån Olympen lånad lyra
Carl Michaël skänkt täxt och melodi.
Som uti stop från gamla dryckesklubbar
hans syner än vi se i vara glas,
se Astrilds nymfer i koketta stubbar
och Bacchi riddersmän i ystert ras.
Ty än vårt blod bak skjortbröst och korsetter
går varmt som bakom fiskbenslif och krås,
och än i Mälarstadens ljusa nätter
man käckt på Fredman och på Ulla brås.
Hvar maj än brinner klart på Stockholms himmel
Cytheres bloss i purprad aftonsky,
och öfver vårens ljusa Djurgårdsvimmel
blir Bellmanssångens trollglans evigt ny.

En sådan majkväll var det, som jag tänkte
mig gå bland vårens solblå äfventyr,
och drömma, medan aftonen sig sänkte,
på ljusblå ögon och en blond frisyr.
I gyllne moln var solen snart försvunnen,
och dunklet spann sitt sommarlätta nät.
Jag gick med tankspridt leende kring munnen,
liksom man går, när man sig väntad vet
af öppna armar, och af blick, som räknar
med trånsjuk hast minuterna, som gå,
och under väntan röda kinden bleknar.
Men äntligt fann jag mig vid målet stå.
Det var ett gammalt borgarhus på söder
på själfva gränsen mellan stad och land.
Det byggts i förra seklet af två bröder,
som grundat färgeriet »Gula hand»,
ett gammalt hus med frukt- och bladguirlander
emellan grå pilastrar utaf sten,
och namnen Claus och Theophron Forsander
än funnos kvar på skylten vid entréen.
Liksom en sinnrik följd af språk och täxter
i fönstren lyste än med blodröd färg
den gamla tidens fromma fönsterväxter
i hvitblå krukor af Marieberg.
Emellan buktigt böjda fönsterbalkar
som en passions-psalms strofer skeno fram
så Kristi-Bloddropps ödmjukt böjda kalkar
som Kristi-Korsblom, spänd vid spjälad stam.
Men bakom rutans sidenjalousier
där drömde svalt ett skymningsstilla rum,
med nötta möbler, blekta broderier
och moraklocka utaf ålder stum.
Den doft som gamla blomsterlökar gömde
än låg i Delftervasens botten kvar,
och än på mörka ekskåpshyllor drömde
de många minnena från gångna dar.
Det var en borgarsläkts historia, målad
i tusen brokigt gömda föremål
med döda festers glädje återstrålad
än i glasyrn på en ostindisk bål.
I rhenvinshumpar och pokaler klungo
än sång och skratt från bröllopsglam och dop,
och än i spröda moselglasen rungo
begrafningsdagens brustna klagorop.
Där gömts en sällskapsordens instrumenter
bland sorgkonfekt och psaltarns crêpefodral,
liksom en taffels gulnade tangenter
gömt klang för både danstakt och koral.
De gamla män i borgargardets frackar,
trekantig hatt och guldsydd epålett,
och damer i musslin och röda klackar,
som le på väggens målade porträtt,
de kunnat gladt af fulla hjärtan glamma
bland gillets krus och hymens sparlakan,
men också bibelns tunga tröstord stamma
i manlig sorg, när deras fröjd förrann.

En gången värld så i min själ sig trängde,
då jag mot husets hvälfda port skred hän,
där gamla brandförsäkringsmärket hängde
ännu, en fågel Phenix gjord af sten.
På gården låg ett lusthus lummigt bäddadt
bland oxel, hvit syren och åldrad hägg,
en täppa, hvilkens jordgubbsland var sneddadt
bland rosenhäckar längs en kalkhvit vägg.
I detta lusthus, som var ljust möbleradt
i herrgårdsstil med blomsterväfd creton
det gamla släktet ofta spekulerat
om Polns affärer och om Stenborgs sång.
De gamla pröfvade sin Braunschweigsmumma,
de unga hviskade bland körsbärsträd,
och rundt dem föll det gamla Stockholms ljumma
och söndagsstilla vårkväll med sin fred. —
Nu satt min älskling vid sin knyppeldyna
allen därinne, knypplande förströdt,
men blicken under ljusa ögonbryna
var öm och varm som redan min den mött.
Hon var ett blodlöst stadsbarn, lik en planta,
som left sitt hvita drömlif i en vrå,
där tunga murar horisonten kanta,
och åren grå och skuggiga förgå,
ett drömlif rusigt af sin egen trängtan
mot lidelsens och lyckans solskensglöd,
men också tyngdt af vårtrött ungdomslängtan
till vissna liljors hvita blomsterdöd.
Det blonda hufvut med den bleka pannan
var böjdt som mot en mystisk bibelrad,
men munnen log som läste den en annan
och mera världslig skrifts profana blad.
Men klar låg rodnan på den bleka kinden
som på hvit nejlika en blodröd rand, —
så drömde hon och varsamt lekte vinden
med knypplingsmaskorna i hennes hand.

Jag smög på tå den smala trädgårdsgången,
och i hvar åder sjöng mitt unga blod,
den vårens kärlekssång, som, först förgången,
jag helt i all dess härlighet förstod.
Ett skrik af fröjd, och Gertrud lade armen
ikring min hals. Snart i en emmastol
vi hviskade, där på den gyllne karmen
den sista strålen dog af dagens sol.
Vår kärlek annars gaf båd’ lust och tårar.
Vi älskade som alla nutidsbarn,
i hvilkas kärleksväf man alltid spårar
bland guldtråd smärtans dunkelröda garn.
Men denna afton var så lugn vår lycka,
som om vi lefvat i den flydda tid,
då intet tvinsjukt svårmod fick förtrycka
en ungdomskärleks sommarglada frid.
En klang af muntra smekningar och löjen
i detta borgarhem än tycktes bo,
en sång om ärbart glam och enkla nöjen
om stilla samlif och familjero,
om händer, hvilka länge eldigt smeka,
om hår, som först i ålderns kväll blir grått,
om ögon, hvilka lugnt se, hur den bleka
och hvita döden når ens örongått.
Och stilla kysstes vi den skymningstimman,
då gamla Stockholm sjöng sin lyckas sång,
och varmt i våra bröst brann gyllne strimman
af kärleksmåna’ns röda solnedgång.