Fallande blad

Nu falla aftonskuggor djupa
på alpens hvita kam,
och etherns ljusa himmelskupa
blir mörk och allvarsam.
Re’n solen mist sitt middagsglitter
af öfvermod och hopp
och som ett isadt löje sitter
bland snön på fjällets topp.

Mot svala aftonriken leder
nu vägen långsamt ner,
och ensamhetens tomrum breder
sig kring mig mer och mer.
Och stämmor tystna, handslag brista
för hvarje stund, som far.
Snart den kamrat, som blir min sista,
står vid mitt örngåttsvar.

Nu falla aftonskuggor djupa,
och tungt på bergen stå,
och etherns ljusa himmelskupa
blir mörk och dunkelblå.
Det sista fjäll, som ännu glimmar,
förbleknar innan kort.
Det stundar långa, skumma timmar
af kraft, som rinner bort.

Nu sjunker sol’n bak dunkla holmar,
dess färgglöd domnar innan kort;
från sädesfältens gula vålmar
hvar glansig strimma sipprat bort.

På gångna stigar och på gröna gärden
sig sommarkvällens tystnad lagt.
Med gråa vågslag vaggar fjärden
och slår mot stranden halft försagdt.

Min ungdom kvällas och det lider
mot mödans jämngrå arbetsår.
Af dröm och dikters groningstider
försvunnit snart hvart solblankt spår.
Min unga vredes blodfärg slocknat,
passionens purpur kolnat ner.
Mot horisont, där töcknet tjocknat,
med kvällstrött blick mitt öga ser.

Bland susande pilar står sömnens slott
med tinnar och mörka murar,
och röd virar vallmon ringlande skott
kring järnsmidda fönsterburar.
Med vindbryggan oppe och rigeln stängd
som en fästning borgen hvilar,
och skuggorna följa façadens längd
under sluttningens susande pilar.

Och sömnens prinsessa i pärlskrud klädd,
så blek som näckrosens krona.
Hon blundar därinne på dunmjuk bädd
vid visor, som vyssjande tona.
Det är drömmarnes jungfrur, som gnola i kör
sin strof kring den slumrandes hjässa.
Med finger, som flyktigt harpsträngen rör,
de spela för sömnens prinsessa.

Och i mollton musiken som månsken blek
genom blyramad ruta klänger,
och spridda fragment af den strängalek
till hvart människoläger tränger.
Det är nattens stämmor, som sorla om sol
öfver slumrande, dimblå riken,
där luften står tung utaf nattviol
och i mollton skälfver musiken.

Hvar midnattstimma vid sömnens slott
jag hört drömmarnes jungfrur spela.
Sen dess en brinnande längtan jag fått
att prinsessans läger få dela.
Hennes hy är hvit och hvit hennes dräkt
som en frostnatts kristalliska imma.
Den slumrar, som kysst hennes andedräkt,
till tidernas yttersta timma.

Jag somnade in i sorgens arm
den natten min lycka förödts,
en marmorkvinnas förstenade barm
mig pressade halft till döds,
en marmortorsos isande rand
gaf rysning i märg och ben.
Jag sökte min älskades varma hand
och hittade en utaf sten.

Hvem var det som kom i min ångestblund
och tryckte till blods mitt bröst?
Två marmorläppar mötte min mund,
och jag hörde en obekant röst.
Det var en så väldig och djupstämd alt
som klangen af remnande jord.
Mitt hjärta stod still, mitt blod blef kallt,
när förskrämd jag förnam hennes ord.

»Jag äktat dig ren, när med trotsigt blod
du med lyckan höll älskogsrus,
och stelögd och stum vid ditt porthvalf jag stod
och såg mot ditt festklädda hus.
Så steg jag för trappan, ditt lagvigda vif,
och dunkade doft på din dörr. —
Och nu äger jag hvar stund af ditt lif
lika helt som den lyckan ägt förr.

Jag fäster min bild på ditt ögas pupill,
min bitterhets band kring din själ.
Som din lefnads bleka drottning jag vill
dig besitta som ägodel.
Så kredensar med gråt för mitt hjärtas vasall
jag din morgon- och aftondryck,
och hvar midnatt i bäfvan känna du skall
min marmormidjas tryck.»

Så sjöng hon vildt och stämman löd
som vinternatts vågsvall mot strand.
Genom mörkret jag sökte i ångestnöd
min älskades varma hand.
Men somnad jag låg i sorgens arm,
min lycka flytt bort och förödts.
En marmortorsos förstenade barm
mig pressade halft till döds.

I tomma, grå fantasier
jag låg en långfredagsnatt.
Genom fönstrets spånjalousier
flöt månens silfverregn matt.
Mitt hjärta längtade brinna
i all passionsnattens brand,
men ej en tår ville rinna
från mitt dödströtta ögas rand.

I natten skalf tung en rysning
af Calvariebergets kval.
I likhvit sorgnatts belysning
satt månskenet berg och dal.
Det steg som en rökelseånga
från floddäld upp öfver häll,
medan klockslagen klagade långa
i Tyrolens tusen kapell.

Crucifix bland blommande häggar
fingo dödsvåndans dystra glans,
och på kyrkkorens altarväggar
rann blod kring Longini lans.
In i alla drömmar spred sig
en skärande klang af ve,
och i bitter sorg förvred sig
hvar gudsmoderbild af trä.

Så steg med vårens andning
en bölja af sorg mot mitt rum,
passionsnattens höga blandning
af gråt och mysterium.
Och i mitt eget sinne
brann fram i rödt hvart spår,
som än grodde kvar därinne
af gångna passionsnätters sår.

Jag tiggde om sorgens lycka
och tårars högtidliga tröst,
men kände blott tomheten trycka
med isig kyla mitt bröst.
Jag såg ibland aska glöda
de smärtor, som gripit mig mest,
men låg död som korset det döda
i passionsnattens sorgefest.

När solen sjönk mellan skyar och berg,
och bleka och blå blefvo himmelens våder,
när aftonrodnadens purprade färg
på alpen rann som blod ur en åder,
då skönjde jag plötsligt en flyktig sekund
en syn så sällsam och utan like
som ett nordpolslandskap i vinterblund —
det var dödens isiga konungarike.

Det låg där högt mellan skyar och berg
med blänkande murar af iskristaller,
med tinnar och torn i marmorfärg
och kyligt hvit alabaster till galler.
Men inom portalen af pärlemor
lågo dödens tegar som frusna vatten,
och tystnaden täckte dem tung och stor
som en mantel svept kring den slumrande natten.

Där växte ej planta, där grodde ej frö,
blott isblommors gnistrande, frosthvita flora.
Där svängde guirlander af blomstersnö
med stänglar och kalkar, fantastiska stora.
Och doftlösa liljor som huggna i sten
på grafkapellernas grå sarkofager
där drömde i utbrunna månars sken
sin fruktlösa dröm om gryning och dager.

Ty aldrig skall lifvets harposlag
få makt att den hvita förtrollningen lösa,
och aldrig en återuppståndelses dag
sin sommarsol öfver tegarne ösa.
Men fruset och kallt uti marmorfärg,
en rimfrostdröm, som ej har sin like,
så slumrar där högt mellan skyar och berg
den eviga dödens konungarike.

Förbarma dig mörker, nådrika moder,
du som vaggade världen i skapelsens stund!
Din amfora höj och gjut uti floder
din glömskas skuggor kring jordens rund.

Du ensam har talt vår förnedrings summa,
de skymfens timmar, som lama vår arm,
och skammens stunder, de dorska och skumma,
som gråna vårt hjärta och åldra vår barm.

Du ensam har lodat de styggelsens schakter,
där de sjuka drömmarnes grufhvalf gå,
och tanken följt till de dunkla trakter,
där synden och brottet sin odört så.

Men du också har ensam vägt vår börda
och svedan förstått af sorgernas tukt,
du vet, hvad det är att agnar skörda
där med allt sitt hjärta man hoppats på frukt.

Du vet, att oss evigt väntar den lotten,
att se vinet i lifvets pokal taga slut,
att leda och drägg ligga evigt på botten
af lidelsens elddryck och tårarnes lut.

Så förbarma dig mörker, nådrika moder,
som skall vagga vår värld i förintelsens stund!
Din amfora höj och gjut uti floder
din glömskas skuggor kring jordens rund.

Mor Död, den vänliga gamla och grå,
som i vissen hand våra smärtor väger,
hvar midnatt, när skuggorna djupast stå,
i alkoven jag ser vid mitt sömnlösa läger:
en barmhärtighetssyster med hufva af crêpe,
en grubblande oldmors hukade hållning
och natten tar vid — som ett ändlöst släp
kring kjortelns svarta och fladdrande fållning.

Ur mörkret jag ser hennes djupa pupill —
den är svart som tjärnens kvällsdunkla vatten.
Med kelnamn och smekord hon talar mig till,
som man jollrar med ängslade småbarn om natten.
Som en moder med foten på vaggans skalm
hon betraktar mig ömt. Hon tar mått på min
kista,
medan munnen långsamt lallar en psalm
om sömn och om slummer och sömn till det sista.

Mot min tinning fläktar förgängelsens vind
så sval som en andning från skogens mosse.
Det berg af kuddar, som stöder min kind,
känns lågt som det örngått jag hade som gosse,
och tanke, som förr utan sargande töm,
får på barndomens blånande banor ila.
Mor Död mig skänker sin ljufvaste dröm
om söndag och skollof och sjusofvarhvila.

Den sjunkna solen ännu gjuter
på skogens krön sin kopparfärg,
och gyllne några få minuter
stå rundt om fjärden trän och berg.
Ej segel syns på vinrödt vatten,
hvart vågskvalp domnar af mot strand,
och sakta sjunker sommarnatten
från horisontens djupblå rand.

Min längtan flyger långt mot väster,
mot aftonmolnens gyllne stad,
där lyckan håller kärleksfester
bland röda ros och vallmoblad,
där gyllne kannor mättnad bjuda
för hvarje längtan, som oss bränt,
och glädjens sommarhymner ljuda
från trefaldt sälla instrument.

Min korta sommars långa nätter
med timmar glödande som eld,
med ensamhet så bäsk som etter
och längtan aldrig tillfredsställd.
Den dröm om öfvermänsklig lycka,
som städs jag hör i nattens sus,
skall den då aldrig unnas smycka
mitt väntande och tomma hus?