III

En afton i maj hade vi följt de nygifta, vår vän och hans unga hustru, ner till båten som skulle föra dem ut på deras wedding-trip. Han hade sett ut som en menniska, hvilken det händt en stor lycka och som står i en stilla undran inför alla dessa oanade härligheter och som icke känner igen sig sjelf i denna nya verld, och det låg som ett ljust lugn öfver hans ansigte och ord och sätt. Och hon, – hon hade varit som en solvarm vårdag, då lifvet flödar öfver sina bräddar i blomsteroljornas doftande och prunkande råga. Och då båten gled ut ur hamnen, kändes det för oss två som stodo kvar på kajen som om solen gått in bakom moln och som om långt derute öfver hafvet låge ett sagoland i blundande ro, i hvilket de skulle inträda och som vi aldrig skulle se, och vi grepos af lifvets stora ensamhetskänsla.

Tre månader senare, en månskenskväll i augusti, hade de kommit tillbaka och stigit i land igen på samma ställe och vi hade tagit emot dem. Då hade han synts oss som en fridlös menniska, hvilken håller på att uppge allt, och han hade ett drag kring sin mun och ett uttryck i sin blick som om han ständigt rufvade på en smärtsam gåta, som icke lemnade honom ro och som han icke kunde bli kvitt eller finna lösningen på.

De reste hem till sitt, och der gick ett år och der gingo två, och vi hörde icke stort af dem, men så en vacker dag kom der ett långt bref, sändt till en af oss men ämnadt för oss båda. Det var af följande lydelse:

Det är nu snart årvis sedan vi sist sågo hvarandra, och jag har knappast ens med några fattiga rader svarat på era vänliga bref, men deröfver får I icke vara onda, ty jag har icke haft det godt under dessa tvenne år, jag har gått med en oro i blodet som ätit upp mig och gjort min själ så känslig som en blottad nerv, och när jag någon gång fattat pennan och tänkt att nu skulle jag skrifva till er, så har jag alltid kastat den strax igen och sprungit upp från stolen och tyckt att jag ingenting hade att skrifva om. Och att jag nu gör det, det kommer sig deraf att jag i denna stund så smärtsamt känner att jag sitter här som en menniska, kring hvilken allt störtat samman och sönder, känner mig så sjuk och tom och ensam.

Vi ha det icke bra tillhopa, min hustru och jag; men hur tungt jag än känner det, välsignar jag dock ofta den stund, då jag bad henne bli min, ty samman med henne har jag smakat det bästa i lifvet, om också endast under några fattiga veckor; och jag tror, att den menniska som gjort detta i en än så stackot sekund icke har rätt att klaga, ty hon har ju ändå fått hvad hon kunde få, och det är i grunden nog för att väga upp ett helt lifs elände.

Hon kom mig till mötes med en hängifvenhet som icke visste af sig sjelf, en hängifvenhet utan reflexioner och som tog hela hennes väsen fånget, kropp och själ: hon gissade mina lönligaste önskningar, innan de voro fullgångna, redan då de endast svagt kunde skymtas i minen eller blicken, mina önskningar i småsaker, och hon lade allt till rätta för mig som för ett barn. Hon blottade sig oförbehållsamt och utan att sjelf veta om det, hon kunde sitta långa stunder och bara se på mig, så, att inga ord skulle kunna ge ett så starkt uttryck åt hennes tankar. Och så gifte jag mig med henne utan att egentligen älska henne mera än jag skulle kunnat älska många andra kvinnor som kommit i min väg, blott derför att jag fann hennes tillgifvenhet så rörande och tyckte synd om henne och var led vid ungkarlsförbindelserna.

Jag förstod nog, hur kall jag var i känslor och sinnen gent emot denna kärlek, men hon visste leta fram mera i min ömhet än som fans i den, och jag sjelf var lycklig derför att hon var lycklig, – så stilla och jemnt som jag aldrig varit, så som man kan vara det bittida en morgon i sommaren, en morgon med lärksång och daggsvalka och nyss uppstigen sol.

Detta räckte i två hela månader, medan vi kommo allt längre ned i södern och det bugnade och blossade omkring oss af sydländsk vår. Vi foro uppför Rhen, hvilade ut vid den gröna soltindrande Lac Leman, ilade genom S:t Gotthard, ned utför Alpernas sydsluttning med dess frustande kaskader upphängda på bergväggarne som hvita slöjor och ut på den lombardiska slätten, denna oöfverskådliga komplex af trädgårdsanläggningar, öfver hvilka städerna ligga kringslängda som villor. I allt detta vexlande vimmel af menniskoansigten och naturscenerier, flygtigt och en passant sedda från jernvägskupéernas fönster, på ångbåtsdäcken och vid restauranternas table d’hôter, löddes vi allt innerligare vid hvarandra, det var som om vi blandat blod med hvarandra, jag gick och bar på ett barns söndagsstämning och en glad ro, och något godt kom upp inne i mig som då en murken trädstubbe skjuter ett ungt skott.

En vacker morgon i slutet af juni stego vi i land i Bellagio, en liten stad som klättrar och klänger på den branta udde, kring hvilken Comosjön lägger sina blåa armar. Vi funno oss så väl på denna plats att vi rigtigt slogo oss till ro, vi ströfvade kring uppe på höjderna eller rodde utmed stränderna och läto dagarne komma och glida undan utan att vi visste af hur tiden gick. Vi brukade sitta en stund efter middagen under träden nere vid sjön midt för hotellet, hettan föll tung och tät utanom, och det kändes dubbelt svalt inne i den gröna halfdagern. En dag funno vi våra sedvanliga platser upptagna af ett par nyankomna resande som jag lagt märke till vid table d’hôten. Han såg ut som en engelsk militär, och den unga damen var tydligtvis hans dotter. Det var ett af dessa kvinnoansigten, hvilka med sina liniers dunmjuka rundning påminna om fina kaméer och åt hvilka kontrasten mellan stora mörka ögon i pastell och mattblondt yppigt hår ger ett särkynne af utsökt själsfinhet, liksom en sällsynt färgnyans hos en allmän blomma. Och bredvid detta ansigte, med en hy som den hvita astrakanens mjöliga köttmassa, såg jag min hustrus, trindt och blomstrande och trivialt som en barnunges; och jag kände att, inför detta landskap af blåblått vatten och hvitt solljus som af smält silfver och blåaktigt hvita villor i ymnigt dunkel grönska, inför detta landskap som var så lätt och ljust som en morgonblund då solen skiner bakom rullgardinen, – jag kände att medan den ena af dessa båda kvinnor, smidig och förfinad i intelligens och känsla, kunde njuta essensen i detta landskap, dess finaste arom och dess flygtigaste bouquet, såsom man njuter en utsökt parfym eller gammalt vin, kastade den andra sig deröfver som ett hungrigt barn, hvilket glupskt och osmakligt mättar sig.

Jag kände det närmast som en stor missräkning, hvilken föll tungt öfver mig och borrade sig in i mig, och så var det mig som om band slaknade och som om jag växte ut till mig sjelf igen ur det främmande väsen, hvari jag uppgått. Jag kände mig sjelf igen så som jag varit förr i tiden, jag fick tillbaka mitt gamla väsen och min gamla syn, allt omkring mig blef sig sjelft på nytt, en dager slocknade inom och utom mig, och det kändes som då ett nummer slutar i koncertsalen, på hvilket alla lyssnat dernere i mörkret och tystnaden, och det blir ljus och sorl. Men framför allt hade jag denna förnimmelse af att något hvarmed jag vuxit samman lossnade kring mig på alla sidor, det var som om jag stigit upp efter en rent fysisk omfamning, och jag kände mig skamsen och löjlig och äckelsjuk som efter en intim natt med en främmande kvinna.

Vi flackade hit och dit, och hon blef allt mer för mig ett okändt fruntimmer, med hvilket jag gjorde ressällskap, och hvars biljetter och nattlogis jag betalte, hennes högljudda entusiasm vid allt hvad vi mötte skorrade in i mina raffinerade stämningar, den generade mig och jag fann den pueril, hennes aggressiva hängifvenhet för mig tycktes mig ofin och grotesk och jag behandlade den som en godtköpsvara som man tar emot derför att man icke gerna kan säga nej, jag blef ständigt mera retlig och ironisk mot henne, och jag kunde icke med allra bästa vilja i verlden gifva henne mera än hvad man ger den första bästa kvinna som kommer i ens väg. Naturligtvis kunde hon icke länge undgå att märka att jag var annorlunda mot henne än förr. Till en början satt hon hela sin omisstänksamma och osammansatta natur emot och såg ned på alltsammans såsom bagateller och tillfälliga utbrott af dåligt lynne, hvilka det icke kunde falla henne in att ta så synnerligen högtidligt. Sedan, då hon fann, att hennes känsloutbrott och ömhetslater ständigt studsade tillbaka mot min köld och sårades till blods och slängdes undan som värdelöst skräp, då kunde jag märka, huru hon började undra, och hon kunde se på mig med ett barns långa förvånade blick, hvilken gjorde ondt i mitt sjuka samvete. Derpå, då hon kommit till visshet om, att det var en allvarlig sak och att jag släpade henne med mig som en oläglig kappsäck, kallt, mekaniskt och ogerna som då man gör en tråkig pligt, då drog hon sig tillbaka för sig sjelf och jag såg henne ofta stirra framför sig med ett hjelplöst grubblande uttryck i blicken, som om hon bure på en smärtsam undran och våndades under den och icke kunde finna lösningen. Slutligen – det var efter att vi kommit tillbaka till vårt hem här ute på landsbygden – då min retlighet och min ironi en gång varit mera plumpa och sårande än annars, hade hon liksom gjort ett sista sekundsnabbt öfverslag i sin tanke, och det skedde en plötslig och våldsam omkastning i hennes innersta känslolif, och det var mig som om hon samlat hela sin starka natur i den blick af stolt och resolut förakt, som hon rigtade på mig och som hon sedan bibehöll gent emot mig och hvilken jag kände som ett stygn, hälften af ondt trots, hälften af medlidsam smärta.

Det hade varit pinsamt redan derute, fastän vi då känt det mindre: den oafbrutna vex­ lingen af menniskor och natur hade ständigt erbjudit ett eller annat nytt, som lagt beslag på vår syn och tanke, och vi hade härunder kunnat lefva hvar och en för sig och i sin egen verld utan att oupphörligt tvingas in i ett intimt på tu man hand, hvari vi stälda ansigte mot ansigte måste uppgöra. Men det blef olidligt, då vi kommit för oss sjelfva här ute i ensamheten och dag efter dag funnit oss hänvisade uteslutande till hvarandra. Hvartill skall väl en förklaring gagna? Hon skall ju ändå icke förstå mig, då jag icke ens förstår mig sjelf; ty hvad vet jag om denna process, som försiggått inom mig, hvari den består eller hvaraf den verkats; den är väl icke annat än en naturnödvändigt framkallad omformning i min fysiska kärl- och cellsubstans, en disposition som är en ovilkorlig verkan af en gifven orsak, hvilken icke kan ses och icke beskrifvas och som intet skulle kunnat förekomma. Men jag ser att hon väntar ett eller annat af mig, och jag lider deraf; jag spanar med giriga, glupska tankar efter en utväg, och jag finner ingen; vårt framtida lif ligger inför mig som ett gåtfullt löje, och jag måste sluta mina ögon för att slippa se; – men jag ser ändå.

För oss begge har lifvet kommit ur led, och det är en bagatell och ett nonsens som verkat det. Jag kan icke hata lifvet och icke förakta det, mitt hån förstummas och skrattet stelnar på mina läppar; då jag sitter inne i tillvarons midtpunkt känner jag endast skräck, ty då har jag alltid tyckt mig möta en galnings hemska skelande blick, hvilken vi alla måste följa blindt och medvetslöst som somnambulen.