Jonte och Brunte

En plog ska vi ha, en harf ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
»En täppa med bönor och kål och spenat!»
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha’t!

En gris ska vi ha att ge skulorna till!
Och ankor och höns kan vi ha, om vi vill
»Och kaffe och socker och sofvel till mat!»
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha’t!

En ko ska vi drifva i bet på vår äng!
»Och bolster af dun ska vi ha i vår säng
och fint postelin och glaserade fat!»
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha’t!

Men, Maja du, Maja du, hvar ska vi ta’t
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten, och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Hvar ska vi ta’t?

Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var hafren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blef Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så munnen gick ur led.

Var klöfvern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär,
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näfven bortåt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
och gjorde brygd och bak.

De trätte och processade.
Om friden prosten mässade
– det var som vått på gäss.
Ty vann en gång Jan Ersa,
så började Per Persa
en splitter ny process.

Ju mera de bedagades,
dess mer det stämdes, klagades
och tappades och vanns.
Var domen för Per Persa,
så vädjade Jan Ersa
till närmaste instans.

Så stredo de, så trätte de,
så lefde de, så mätte de
hvarandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen af dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
»Må Raggen ta Jan Ersa»,
»må Necken ta Per Persa»,
var deras sista ord.

Men »trilsk som Jan i Nackabyn»
och »ilsk som Per i Backabyn»
är stäf i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
öfver nejden gick låten af spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och att vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och i stenar och klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret af björkar och alar och hassel
var det hviskande snack, det var tissel och
tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek öfver stockar och
stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

Öfver bygden låg tindrande stjärnfager
natten,
det låg glimtande sken öfver skvalpande
vatten
i den löfskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klöfvern på blommande
vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnas krön.

Och en räf stämde in i den lustiga låten
och en uf skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

»Och fy skäm ut dig, och fy skäm ut dig
för allt ditt spring efter vännen din!»

Och håll du truten! och håll du truten!
för du är uttäck och du är kutig
och håfvar själf efter vännen min!

Och var jag skapt som ett tocket skrälle,
jag höll mig undan för vännen min.
Men jag är svarfvad och fin om snuten
och vackert växt på hvartenda ställe
och värd att vara när vännen min!

Gör dig ej grön, det gör ingen nytta,
– när det blir kväll, kommer vännen min,
och vill du då stå på lur vid knuten,
så håll till godo, din skvallerbytta,
och ränn kring socknen med truten din!

Farväll, du grymma vänd i Sveden,
du grymma vänd, som glömde eden,
du svärjade en lordaskväll,
ja faderväll, ja faderväll!

Ja, faderväll, ja fadervädel,
jag var en skrädaregesädel
i Svedens land här långt ifrån,
nu är jag mister Johansson.

Tre dollars hafver jag om dagen
och är en herrkar efter lagen,
du kunde varit misstriss nu,
men du, du ville inte, du!

Du kunde gått i hatt och hansker
ibland tjangtila amerkansker
och lefft på gåsfett, rebbenspjäll,
men faderväll, men faderväll!

Ja faderväll, ja fadervädel,
jag hopas Erk är såppas snädel,
att han ej slår min grymma vänd,
fast han är sinnt och illa känd!

Jag hopas att det nötet Erker
med sett lell arrbett såppas lerker
att han kan gi dig brö för dan
och littet kaffi ifrån stan.

Jag hopas, att du är belåten,
att du tog Erk och gaf på båten
en fattig skrädaregesäll,
som nu är rik, men itnåt säll.

I ensamhetens dystra tankar
går mister Johansson och vankar,
och tåren far på kinden kall
som Niagadras vilda fall.

Han tänker på sin falska flicka,
som gaf sin ungdomsvänd att dricka
af sorgens suraste butäll,
farväll, farvädel, faderväll!

Se beväringa där i sin krigsmansprakt,
hon är grann, hon är gul, hon är blå!
Hon har supit sig full och hon dansar i takt,
hon kan hoppa, men kan inte gå.

Se, hon girar och far och slår klack mot klack,
se, hur kaskarne hänga på sned!
När den ene går fram, gör den andre en back,
för se så är beväringas sed.

Och en långskankspojk, klädd i kortbensbyx,
hoppar före med flaskan i hand
och ger attan och fan, hvad det tänks eller
tycks,
när han tar sig en tår uppå tand.

Se, beväringa där, se, beväringa där!
hon kan hoppa, men kan inte gå.
Se beväringa där, hur lycksalig hon är,
där hon skuttar på klack och på tå!

I Kattebohult bor det tattarepack,
i Kattebohult bort i Bo,
och där är det rackel och snatter och snack
och skojarelif, må ni tro.

Där hålla de svarte Boneckerna till,
de värsta i vårt fögderi
– hvad prästen och lagen och länsman vill
det strunta Boneckerna i.

Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarne sistlidne vår
– till vildskytt och hästtjuf dugde han nog,
fast nära på åttio år.

Och käringen hans, som är sjuklig och skral
och hisklig att titta uppå,
gick ännu i höstas och tiggde och stal,
fast knappast hon orkade gå.

Nu sitta de hemma i Kattebohult
och sköta sitt lönkrögeri,
och alltid är huset af rackare fullt,
det hörs, när en går därförbi.

Och pojkarne spela och skäras med knif
och ruckla hvareviga dag,
och kvinnfolken föra ett liderligt lif
med utskum af alla de slag.

Och nog har väl länsman gjort hvad han kan
att göra på lefvernet slut
– men hvar gång ett följe ur trakten försvann,
ett nytt kom ur buskarne ut.

Och för Alsterin, en missionspredikant,
som vågat sig dit, var det ledt
– den tjärbrådde de öfver ryggen grant,
de äga ej tecken till vett.

Vrid rätt den granen, som skapades skack,
gör lam af ulf eller lo
och folk af Boneckernas rackarepack
i Kattebohult bort i Bo!