Elin i Hagen
Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
– jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon därborta med Hagens kor.
Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
– men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lofvar mest.
Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen tidt,
ock det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blef vild och galen
– i våras dränkte hon barnet sitt.
Jag minns den stunden, då hon blef tagen,
hon skrek ej, grät ej, blef endast hvit
– till fyra år blef hon dömd af lagen
– en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som näns gå dit.
Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
– nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälfva, han tittar ned.
Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.
Lars i Kuja
Vid Bymon på vägen till Byn,
där bor Lars i Kuja i skogens bryn.
I hemmanet Byn, om jag ej tar fel,
de äga, han och hans käring,
en hundradetrettiotredjedel
med äng och med åker och äring.
Men ängen är skäligen klen
och åkern mager och äringen sen,
ty allt som växer åt Lars är sten,
och sten är dålig förtäring.
Men Lars har armar och Lars har ben,
och gnidig och seg är hans käring.
Han plockar och gräfver och sliter och drar,
och käringen spar,
den som spar han har,
af näfgröt ha de sin näring.
Och länsman kommer och länsman tar,
och Lars han sliter och Stina spar,
och fast han knappt äger skjortan kvar,
så tror Lars i Kuja på bättre dar,
så ock Lars i Kujas käring.
Bjällerklang
Han svängde trotsigt den fina nacken,
var svarte Pluto, och föll i traf,
och släden slängde och utför backen
i fläng och flygande bar det af.
Och rimfrost hängde i ögonbrynen
och snöstoft piskade oss i synen,
och middagshimlen var klar och skön,
och solen glittrade skarpt mot snön.
Bakom oss ringlade hela raden
af unga utsluppna par från staden
och femton bjällror och vår därtill
i korus pinglade som besatta
– jag hörde någon i skogen skratta
en riktigt flickaktigt lustig drill.
Det var väl Ekos befängda stämma,
hon tyckte väl att det lät så bra,
när någon gäckande hjärteklämma
slog upp ett klingande hahaha.
Men vid min sida det ljöd en annan
och mera spotsk melodi af skratt.
Hvad hon var putslustig, där hon satt
med sin förvildade lugg i pannan
och sin parisiska bäfverhatt!
Det låg en guldglans ifrån Golkonda
i detta lockiga vilda blonda,
som flöt med solskenet hop till ett,
och röd och rosig och väderbiten
om runda kinder var stackars liten
af vintervindarnes arga bett.
Men stackars liten gaf frosten katten
och log åt allt, som i sikte kom.
Med ögon klarblå som insjövatten
hon såg sig muntert i lifvet om.
Hon klippte knipslugt ned ögonlocken,
gestikulerande med sin muff,
och då och då genom öfverrocken
jag kände varmt en förlupen puff.
Hon svängde bångstyrigt ut med armen,
en arm som Fidias ville kysst,
och vackert hvälfdes den unga barmen,
en plastiskt påpälsad melisk byst.
Och hennes läppar det var som vin i,
fast isvind kylde den drycken sval,
och munnen gick som af Paganini
en stollig strof ur hans karneval.
Det regnade som konfekt och nötter,
det snattrade som på maskerad,
det traskade som små nätta fötter
på piazettan i Marcos stad.
Det var som flickornas dans på Lido,
det var som polka, galopp och vals,
men hvad hon sade, det vet Kupido,
ty jag för min del begrep ej alls.
Jag tyckte fröken var tokig bara,
och halft ironiskt jag hörde på,
jag var så vis, som en man kan vara,
när han har fyllt sina tjugutvå.
Men vill man ock hålla sig för god
och är man kall som en marmorstod,
det är ändå något varmt, som snuddar
vid den, som sitter på samma kuddar
med slikt ett knyte af kött och blod
och muff och boa och bäfvermuddar
och muntert gäckande öfvermod.
Ack, flickan var som en Leydnerflaska,
en Voltas stapel, ett batteri
med starkt elektriska krafter i,
min vishet brändes till stoft och aska
af gnistkaskaden, som föll däri.
Ja det var då – nu ha vintrar snöat
och höstar regnat och vårar töat
och somrar bränt med sitt heta sken
– ja det var då, det är längesen!
Men hvarje gång jag hör bjällror sjunga
och ser, hur hästarnes manar gunga
och trafven stolt genom staden går,
då känner jag som ett sting i barmen,
och nedstämd lämnar jag fönsterkarmen
och tar ett tag om mitt tunna hår.
Det spökar prat i mitt vänstra öra
och karnevalen jag tror mig höra,
som käckt från vinröda läppar sprang,
när skogen genljöd af bjällerklang.