En ghasel

Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
öfver min säng stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.

Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en afskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrade våndan, som flämtande anden led.

Stillsamt lade den skumme sin våta hand
öfver min brännande feberpanna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.

Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig godt och skönt och
kärt.

Svaga ljud som af skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft som försommarvindar föra,
smekande doft af ängsblommor kände jag.

Var detta ett sista vänligt och mildt farväl
lifvets skönhet till sällskap i döden sände
eller var det en räddande okänd strand jag
kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande
själ?

– Åter min hjärna i vansinnig feber brann,
åter kände jag strupen af törst försmäkta,
pulsarna bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.

Han var ej ung, ty håret hade grånat,
hans rygg var krökt af något tungt, han burit,
och lifvets färger hade lifvet rånat,
och djupa fåror hade tiden skurit.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
som kring en sorg, ett brott i det förflutna.

Förgäfves log han stundom för att skyla
den grämelse, som rufvade och tärde;
om kall förtviflan talte ögats kyla:
för mig har lifvet ej en gnista värde,
mitt skepp är brändt och mina vapen brutna,
jag lefver än, men blott i det förflutna.

Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
min själ blef vek, jag kände lust att gråta,
som var hans gömda sorg för oss gemensam
jag ville in i denna tysta gåta,
jag ville öppna detta tunga slutna
och lefva med som vän i hans förflutna.

Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans lif eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära
och mellan oss låg svalget vidt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittra tärande förflutna.

Det var i feberns tid – jag drömde det
– jag låg på marken med det ena knät,
hon höll mig pressad hårdt i sina slingor.
Som kautsckukfjättrar låg det om mitt bröst,
till skrik och rossling blef min röst,
min blick var skymd af etterskummets flingor.

Och dödskall kyla kom i hvarje lem,
jag var betäckt af slipprigt slem
och för mig själf jag måste vämjas.
En dunkel tanke i min hjärna brann:
det är det lågas makt i människan,
– det kan, det skall, det måste tämjas!

Jag tog mig kraft, blef fri, fick luft,
och styrka kom i vilja och förnuft
– det kom som ett beslut: jag skall ej ge mig!
Om också aldrig tryckets pressning häfs
och till den stund, då andedräkten kväfs,
så skall jag hoppas, skall jag aldrig ge mig!

I samma stund jag sjönk ihop
– jag hörde sorl och bravorop,
och tusen händer klappade applåder.
Jag visste det, i prakt och rikedom
kring brottarbanan satt ju Neros Rom
betraktande min svaga strid i nåder!

Nog är den tung, en kamp i ensamhet,
som intet väsen ser och ingen vet,
men mera tung, när tusen ögon se mig
– att ligga utsträckt med förlamad makt,
ett mål för tusendens förakt,
men ensam än – dock skall jag aldrig ge mig!

Jag gaf mig ej, jag reste mig på nytt,
i hvarje muskel kom den kraft, som flytt
– hvad rör det mig, om tusenden bele mig!
Dock sjönk jag åter, hjärtat låg i press,
och: »bravo, bravo, nye Hercules»,
ljöd folkets hån – dock skall jag aldrig ge mig!

Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
– i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.
Du är citronen blott som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda lifvet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar
och tungan bränns och blodets källsprång sina.

I talen ordspråk, talen som från ofvan,
och köksmoralens senapsdeg I bringen!
Jag hör det nog, I han predikogåfvan
– en tröst för er, men tröst för annars ingen!
Men läggen nådigst band på tungorna,
de smidigsmorda visdomslungorna,
och bort med salfvelsen, som höfves ingen!
Låt mig ha fred och sparen lungorna
– min själ är sjuk, men fraser hela ingen!

Tag edra visors buller bort
och bort med maningar af gammal välkänd
sort,
som ropa flyg! åt den, som brutit vingen!
Och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval – jag vill ha tröst af ingen!

»Då frågade Pilatus: hvad är sanning?»
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelof, att professorer finnas,
för hvilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvifvelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
»mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel!»

Jag möter honom då och då – vi vandra
tillsamman framåt vägen långa stunder.
Visst är han sträng och dyster mer än andra
och tungsint hård, men det är godhet under.

Jag håller af den gamles hvita lockar,
hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälfning
och harmen själf, som i hans röst sig stockar,
och pannans höga, tanketunga hvälfning.

Så vandra vi igenom sommarlandskap,
där lifvet lyser varmt om berg och dalar
– men döden känner jag i hjärtats grannskap,
när han, den gamle, vid min sida talar:

»Se, sommarn är en synd, se vår är villa,
se, det är gift i vårens svala skurar,
hör, det är lögn, som alla fåglar drilla,
och lifvets skönhet är ett svek, som lurar!»

»De glada färgerna, som lifvet sminka
och kläda varandet i hoppets dager,
de täcka dunster, som förruttnadt stinka,
de täcka brand, som tär, och matk, som gnager!»

» – Vänd dina ögon bort från konstens riken,
i lömska färger doppas konstens pensel!
Förbanna tonerna, fördrif musiken,
som droppar vällustgift i blod och känsel!»

» – Du tycker skönhet är i man och kvinna,
när mänskodottern famnar mänskosonen
– men gömd i brudgum, dold i älskarinna,
bor synd, bor död, skelettet och demonen!»

»Den ljusa locken flickan bär om pannan,
den är en eld, af den skall mannen bränna!
Den varma blick, som söker upp en annan,
är blott en glimt från Tofeth och Gehenna!»

»Du blickar vänligt på det unga paret,
du tror att lyckan tänds i bröllopsnätter?
– I Dantes helvete du finner svaret,
där hatet kysser hat i lustans fjätter!»

– Men säg mig, gamle man från öknens håla,
är det ej lifvet själft du så förbannar
och hör du ej, hur död på filtad såla
bakom dig tassar tyst och lyss och stannar?

Är ej den kraft, som sammanslingrar kroppar,
densamma kraft, som knyter cell till celler,
från nerv till muskel lik en gnista hoppar,
i röda vågor ur vårt hjärta väller?

Är ej den kraft, som midjor sammantvingar,
densamma kraft, som gror och öppnar knoppar,
som öfver molnen lyfter örnens vingar
och svanens vingar i kristallen doppar?

Är ej den kraft, som aflar och som njuter
i mänskoformer, dock den evigt samma,
som för atomen till atom och gjuter
i rymdens kvedar lifvets varma flamma?

Är andens död en följd af alstringsgåfvan,
en bröllopsbädd en afgrund blott, som gapar,
– hur går det anden, som är vigd därofvan
vid alltets modersköt och evigt skapar?

– Han sänker hufvudet. Mot marken ser han.
Han suckar djupt. Han gitter icke svara.
Men tungt och tyst och svårmodsbittert ler han,
som om han hatar själfva alltets vara,