Boken
En helig skrift mig tyckes firmamentet
med fornebraiskt språk och urtidsstämpel.
Emellan skyar skymtar silfverprentet
som ur en förlåt i ett Zions tempel.
Där står att läsa om vårt släktes vårtid.
Vårt upphofs gåta finnes där förklarad.
Där finnes balsam för vår sorg- och sårtid.
Vår fråga: hvi? hvarthän? står där besvarad.
Där står om väg ur öknen, där vi irra.
Där står om landet, som af honung flyter.
Men språket är oss okändt. Blindt vi stirra
på dunkla tal, vi portens proselyter.
Vi öfva oss, vi möda oss, vi stamma,
vår tunga mäktar ej, o Elohim!
– och stafva meningslöst och tungsamt: Lamma
– rageschu – gojim!
Världens gång
Hafvet välte, stormen hven,
vågorna rullade asklikt grå.
»En man är vräkt öfver bord, kapten!»
Jaså.
»Ännu kan ni rädda hans lif kapten!»
Hafvet välte, stormen hven.
»Ännu kan en lina den arme nå!»
Jaså.
Vågorna rullade asklikt grå.
»Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!»
Jaså!
Hafvet välte, stormen hven.
Mefisto
Han gör sig till och låtsar vara vän.
Jag ville att jag vore kvitt den skurken.
Nå drag åt Hecklefjäll och ryk och ränn!
– han lystrar ej, han flinar blott, den lurken.
Hans bockfot såg jag redan såsom barn,
den skrämde mig från dans och glam och lekar.
Nu har han snärjt mig i sitt lömska garn,
den bittra anden, han, som alltid nekar.
Han följer mig som skuggan, hvar jag är,
och visar mig, hur allt är dumt och dåligt,
och allting lytt och fult och allt, som skär,
han pekar ut och skrattar hånfullt håligt.
Han visar mig, hur storhet är ett skal
och alla ljus, som prisats, äro dankar,
och glädje är en lögn och kärlek fal,
och vishet är en bakfram lek med tankar.
Och när jag hjärtetrött och led vid allt
åtminstone min sorg vill ärligt bikta
och ge den klang och färger och gestalt
och tar ett ark och tror mig kunna dikta,
då lägger han sitt anlete i veck,
i visa veck som Senecas och Platos,
gör tragisk gest åt alla väderstreck
och deklamerar med gudsnådlig patos.
Och kommer han till ord som »ack förbi»,
»ack längesedan» eller »ack förgäfves»,
då suckar han med nedrig ironi
och snyter sig och låtsar att han kväfves.
Än som af gråt hans röst är grötigt tjock
och än den piper ljufligt i falsetten.
Till slut han gör en grann teaterbock.
Försmädligt nickar fjädern i baretten.
Och blir jag då nervös och vild och vred
och skrifver smädedikt, som slår och gisslar,
då grinar han, så käken går ur led,
och skrattar så det vriner, så det gnisslar.
Han blinkar kitsliglistigt under lugg
– jag vet hans mening – allt för väl jag fattar,
det är åt mina vänsterhändta hugg,
ej åt de slagne, som den bofven skrattar.
Den falska stämman gnäggar, tunn och hvass,
han ropar: »bravo, bra, gudomligt skrifvet!»
Håll mun, ditt djur, vik hädan, Satanas!
– han stannar kvar, han är min vän för lifvet.