I skogen
I skogarnes djup bor skuggan
och tystnaden slumrar där,
och hviskande bud från bygden
den suckande vinden bär.
Och molnen komma med vinden
och solen skymmes däraf
och fåglarnes röster tystna
och luften är tung och kvaf.
Men hvad som af vinden hviskas,
är ingen af oss, som vet,
ty susande språkets mening
är skogarnes hemlighet.
Kanhända om nya illdåd
han hviskar i klyft och mo,
om mänskornas hätska strider,
om brott och om bruten tro.
Jag vet blott att vemodsslöjan
sig sänker kring furans skrud
och källan och bäcken mörkna,
när vinden går fram med bud.
Det är liksom, onda ögon
jag såge bland snårens nät
och hörde ibland bakom mig
som tassande lömska fjät.
Jag kände en trast, som sjöng för
sin käresta dagen lång,
och ljungen och lingonriset
beundrade djupt hans sång.
Och blåklockan ringde sakta
i takt med hans kärleksglöd,
och skogsstjärnans öga lyste
och smultronets kind blef röd.
Då hördes en vinge flaxa,
och klorna en glada slog
i sångarens bröst, och sången
om kärlek för alltid dog.
Det vackraste tjärnet i skogen
låg ensamt och tyst och klart
och växlade blickar med solen
och drömde så underbart.
Det speglade härliga skatter
af skiftande ljus och färg,
det famnade alltets riken
i ramen af skog och berg.
Det drömde om eviga rymder
af evigt skimrande glans,
om stjärnor och soliga världars
oändliga rytmiska dans.
Men nu ligger skogens öga
af starren för alltid släckt,
en stirrande glanslös yta,
af smutsiga mossor täckt.
En ekorre satt i toppen
och tittade ned och teg,
ty älgen gick fram i skogen
med spänstiga, stolta steg.
Det var just i parningstiden
och trotsig och djärf han var,
ty driftens mäktiga sjögång
i svallande blod han bar.
Han förde med kunglig hållning
sitt greniga, vackra horn.
Det rasslade svagt bakom snåret
– en krypskytt tog säkert korn.
I stoftet släpades kronan
på stönande, fallen kung,
det trotsiga, vilda blodet
förrann mellan fredlig ljung.
Du trotsiga tall, som sträcker
mot himlen din smärta topp,
jag känner din stolta sträfvan,
ditt anande starka hopp.
Du tror att den vackra stjärnan
på himlen du en gång når,
om också din trogna längtan
skall räcka i hundra år.
Hur trygg skall ej stjärnan gunga
på knotig och kraftig gren
och sprida från barrig krona
sitt blinkande milda sken.
Du skjuter med makt i höjden
ditt åtrådda mål emot,
du banar dig fram, du växer,
du höjer dig fot för fot.
Ack, känner du icke döden,
som fräter i stam och rot,
och ser du då ej hur stjärnan
flyr undan dig fot för fot?
Jag gitter ej längre vandra
omkring i min gamla skog,
vi äro ej längre vänner,
jag känner, jag vet det nog.
Ty skogen är god som fordom
och vänlig och innerlig,
det finnes ej längre samklang
emellan honom och mig.
Min anfrätta mänskotanke
förstör hvad naturen byggt,
i färgspel och barrdoft och gransus
det blandar sig in något styggt.
Tillbaka jag vill till bygden,
där striden är hatfullt hård
– där smälta förbittrade tankar
med lifvet till ett ackord.
I solnedgången
Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut öfver fjärden,
såg huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst öfver världen.
Dagar ha kommit och dagar gått,
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått,
tung är den ändå att mista.
Luftbyggda slott
skimra ju blott,
skimra och locka och brista.
Dårar de tänka och dårar tro,
dårar de mena och hoppas,
hoppas att frön som i jorden gro
växa till skördar och knoppas.
Brodden den dör,
frosten förstör
det som i markerna stoppas.
Viken
Jag tror det är fjorton dagar
sen solen var framme sist.
Bland lönnarna stormen jagar
och sköflar hvarenda kvist.
Ibland vill han andan hämta,
försprungen och genomvåt.
Jag hör hur hans lungor flämta,
hans rosslande vilda gråt.
Jag hör hur han slår och rister
i fönster och tak och knut,
jag hör hur hans vanvett brister
i tjutande klagan ut.
Men långt bortom park och gärden
där ligger min kära vik,
den vackraste vik i världen,
när förr hon sig själf var lik.
När ängarna vällukt strödde
med vårliga vindars tåg
och strålarnes kyssar glödde
på hvilande vänlig våg.
När mörklagda höjder sågo
däri sina egna drag
och grönskande stränder lågo
och hörde på böljans slag.
Men nu är min spegel bruten,
förstörd är min vågs musik
af skummet som rörs och tjuten,
som hvina kring piskad vik.
Min utsikt, af färger smyckad,
är ödsligt gul och sjuk,
min tafla en förolyckad
af fläckar besudlad duk.
Må hellre förvildad bölja
i fjättrande isar slås
och drifvornas svepning hölja
mitt landskap, som nu förgås.
Vid myren
Öfver myren mörknade kvällens skugga,
tyst och töcknigt och tomt var allt.
Blygrå molnhvalf slutade ej att dugga
silregn, ljudlöst och isigt kallt.
Ingen enslig en eller grönklädd tufva,
ingen kulle, af ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att rufva
på den sumpiga mossans bädd.
Kretsande kring på regntunga vingar irrar
– ensam – svulten – en hök omkring.
Skogen, mörk och stum, ifrån dunklet stirrar
öfver tomrummets ingenting.
Blott i väster skymtar ännu den matta
sista resten af dagern fram
öfver klippans kala, af regnet glatta,
aldrig mossöfverväxta kam.
Här är stilla hvila för trötta tankar,
här kan grämelsen andas fritt,
icke störd af hoppet, som utan ankar
styr där lifsvimlets skum går hvitt.
Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla
heta askan i nattkall vind,
här kan ångern sorgset i skymning skyla
skammens rodnad på aftärd kind.
Här kan sinnet slita det sista bandet,
som vid sorgen och lifvet band,
här går vägen fram till det skumma landet,
till det eviga intets land.
Vinternatt
Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens hvita slott,
golfvens marmorstenar,
hvita hvalf af grenar,
som till himlen nått.
Ej ett snöstoft röres,
under hvalfven höres
ingen vinds musik,
snön har redt alkover,
och därinne sofver
sommarns frusna lik.
Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till hvila lagt,
hvita sängomhängen
sväfva öfver sängen,
enar hålla vakt.
Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.
Stjärnorna med sorgens
silfver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.
Sorgebudet
Tungt gick ett sorl ifrån Asgårdsvallen:
Balder är fallen,
glansen är släckt i Den Höges sal!
Balder är fallen! Balder är fallen!
klagade vinden till regnen, som gråtande
gingo i berg och dal.
Bäcken i bergen tog ljudet,
talde för forsen sitt sorgtunga tal.
Forsen bar snyftande budet
ned till en älf mellan vidje och al.
Djupt i en bölja begrafvet,
budet blef buret i hafvet:
Balder är fallen! Balder är fallen!
– hafsvågor slunga sig jämrande högt mot
Den Höges sal.
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själf
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken af Akbars hand
drömts fram vid en helig älf.
Jag ville mitt hus var af bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
af palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan af palmernas lä
– jag lade mitt hufvud mot finvuxet knä
och lyddes till hviskerskans röst.
Hon talade tyst som ett skymningens sus,
om själarnas tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen af varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd af Indialand.
Titania
En klang som af små violiner
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarna skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det sväfvar som böljande hår,
det dansar på yra, eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!
Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som af silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta, bevingade skor.
Hvem är det som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilfversal?
Ti ta! Ti ta! Titania!
De gamle och de unge
Vi hurrade till och vi skuttade ut.
De gamle de sutto och gluttade ut.
Farväl!
Se om er väl, när det blåser kallt,
välkomna igen, när ni sett på allt!
Farväl! Lef väl! Farväl!
De gamle de sutto och viftade ut.
Och flickorna parvis vi skiftade ut.
Lef väl!
Och hvar tog sin, och jag tog min.
Vi svängde med hatten och nickade in.
Farväl! Lef väl! Farväl!
De gamle de sutto och spanade ut,
ty våren och ungdomen manade ut.
Farväl!
Och hade de sluppit från åldern loss,
de skuttade väl i galopp till oss.
Farväl! Lef väl! Farväl!
Och speljakten sköto vi sjungande ut.
I lifvet vi färdades gungande ut.
Lef väl!
En gång är det vi, både jag och du,
som ropa åt sjön som de gamle nu:
Farväl! Lef väl! Farväl!