Salomos insegel

Jag kan ej annat än din lott beklaga,
du arme skorpion, som alla jaga.
Där sparkar vankas och där spö det slites,
där är du med, min stackars vän Tersites!

Visst är du fulare att se än alla,
när darrande af hat du sprutar galla,
när du med naglar spärrade att rifvas,
och ettrigt spottande ur lägret hifvas.

Och dock, du uslaste ibland elända,
i all din uselhet du är kanhända
ändå på sätt och vis ett stycke heros,
hvad än förmälas månde af Homeros!

När Agamemnon allt för högljudt skräflar
och när Odyssevs eller Nestor täflar
i dunkla råd med delfiska oraklet,
du ensam vågar skratta åt spektaklet.

När Oïliden sina puts bedrifver
för ädle skönbenskenade achiver,
som ropa: »bravo, bravo, konung Ajas!»
du är den ende, som törs ropa: »pajas!»

Det är dock sanningen du ilsket slungar
i ansiktet på dessa stolte kungar,
på hela denna ädelborna liga,
som annars piskar hvarje knyst att tiga.

Och därför är du dock ett stycke heros,
hvad än förmälas månde af Homeros
– en heros är du, en, som rifs och bites
och sliter spö, min stackars vän, Tersites!

I stammarnes och staternas historia
har mången vunnit namn och glans och gloria.
Af kloka, lärda folk jag känner flera,
men intet folk som folket i Abdera.

Det fanns en konstnär i den goda staden,
han fyllde templen och han fyllde baden
– ty stadens råd han kröp för som en fjäsker –
med sköna abderistiska alfresker.

Det sades också utaf konnässören
Kalopedilon, skodonsfabrikören:
»han målar bra! precis som andra målat!
Det är som just på samma läst de sålat!»

Det var förträffligt taladt af skomakarn,
som var det sagdt af själfva jordomskakarn,
och sedan dess begynte man värdera
skomakarsmakens domslut i Abdera,

Nu var det så, att alla målarskråna
om stilens renhet voro mycket måna
och thy de gjorde karl med kropp och kläder
precis som han blef gjord af deras fäder.

Men deras fäder målade i lifvet
uti en stil, som svor mot perspektivet,
och därifrån så kan man derivera,
att allt blef snedt, som målats i Abdera.

Då kom Apelles från Athen till staden
och gick och dref i templen och i baden
och såg på alla dessa mästerstycken,
Abderakonstens vidtberömda smycken.

Han kom att stanna vid en led megera,
som skulle föreställa just Abdera.
Då svor han till på attiskt vis: »nä kyna,
den dära gumman är ju sned i syna!»

Men det var dumt att svära si så dära,
ty många abderiter voro nära,
och genast höjde sig ett hotfullt mummel:
»skall du Abdera chikanera, drummel!»

Kalopedilon, han ni vet, skomakarn,
tog också skarpt itu med vedersakarn
och sade: »håll din mun, den arga leda,
hvem målar nånsin mänskor icke sneda?»

Apelles tar ett kol och med en näsa,
som pekar rätt, ger svar på denna snäsa.
Abderas bild blef ganska presentabel,
när hon befriats från sin sneda snabel.

Men då blef vreden het i konstskomakarn:
»vid Hermes och Kronion, dunderbrakarn,»
han sade, »du kan bruka kol och krita,
det ser jag nog, men inte kan du rita.

Ett kvinnfolk kan du skapa folklikt nog i syna,
men inte kan du måla alls, nä kyna!
Och kom ihåg det ordspråk, som för resten
befallt skomakarn hålla sig vid lästen!»

Det var Apelles’ egna ord, som sades,
de hade icke sjunkit ned till Hades,
men spridts som ordspråk, välbekant i klangen
– det kom tillbaka liksom bumerangen.

Och folket tog upp stenar ifrån backen
och slängde dem Apelles uti nacken,
och han drefs ut af barn och unga stojare,
som skreko: »drag åt Tartaros, din skojare!»

Apelles gick till lunden i Dodona
att fråga fåglarne i ekens krona:
»finns det ett medel att hellenisera
och göra folk af folket i Abdera?»

Oraklet svarade med gåtfullt allvar:
»gör guld af trä, gör hästar utaf kalfvar,
försök med bräckjärn och med tång, som biter,
att vrida rätt förvridna Abderiter!»

De tändes, de nya elektriska tankarne,
det lyste, det sken i hvarenda vrå
– då skreko de gamla eländiga dankarne:
»det tar eld i hvar knut!
släck ut! släck ut!
låt pusten blåsa och saxen gå!»
Men skulle man sett något fräckare,
den heliga talgens gäckare,
elektriska lågor, stora och små,
sig läto ej släckas af talgljussläckare,
men brunno ändå!
Tablå!

När på ditt bord det skummande grekiska
vinet,
drufvor från Kios och Lesbos i guld och
kristaller
lyste mot stufvade tungor af tusen fasaner,
när från svängande brons gick ett sken, som
beglänste
marmor från Paros,

När under punisk purpur det memfiska dunet
lockade gästen till mjuk sybaritisk hvila,
vaggad till drömmar af klangen från attiska
flöjter,
dårad af Lalages dans öfver mattor från Indus,
dårad af vinet,

Då var det smickrande sorl af patriciska
stämmor,
då satt senatorn med leende läppar vid bordet,
då steg beröm från hjärtat af hundrade vänner:
du är den förste i Rom och den främste i
Latien,
Publius Pulcher!

Nu är din boning ödslig och tom, och på
bordet
sörjer falernen vid sidan af måltidens armod,
fattigmans bröd och fattigmans torftiga rätter.
Skum är din boning och naken och kulen
och kal som
klippan på Kapri.

Skuggan sitter som gäst och som gammal
förtrogen
mörk vid din sida och stirrar och nickar och
tiger.
Tystnaden väntar och lyss efter vännernas
röster
– öde och stum är din boning, en stämma
ej höres,
– icke en hviskning.

Dock det kommer en tid, då du längtar
tillbaka
hit till den torftiga koja, som nu är dig
ödslig.
Hemlös – utan ett stöd för ditt värkande
hufvud
– ödmjukt böjd skall du gå ibland forna
klienter,
tiggande brödet.

När som en stafman du sitter i låga tavernen,
målet för druckna hetärers och brottares löje,
kanske vid minnet af slösade hundra talenter
Lalages åldriga rusiga händer dig räcka
vin och oliver.

Sörj dock icke, att tiden har ändrat ditt öde,
skymt dina vänners ögon, att icke de se dig,
tömt dina skatter och gjort dig till trälarnes
like
– lifvet har kastat sin mask och med lättare
sinne
går du till Hades!

– När så barbarerna fördrifvits eller dödats,
lät Xenofon hellenerna slå läger
och taga fram af de förråd, som ännu ej
förödats,
och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.
Och rundt omkring han lät soldaterna
få samla sig i jämna lag om sina matransoner
allt efter städerna och staterna,
arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.

Och Xenofon, som jämt gaf akt, när något
samtal fördes,
att få besked om tankarne hos männen,
förvånades och i sitt hjärta rördes
af tal, som gick från man till man, från vän­
nen och till vännen,
med tänkespråk från filosoferna
och trösterika stycken från Homeros
i växling med de glädtigt sjungna stroferna
till Foibos och Athena och till Eros.

Och segervinnare i knytnäfkamp bedömdes
och berömdes,
Euripides med Sofokles han hörde samman­
ställas,
och allt som glädjen steg och krus och skålar
tömdes,
blef männens sinne mer och mer liksom försatt
till Hellas.
De togo ris och löf och skönt bekransade
de gjorde lek och dans i trädens svalka,
och ganska väl och vackert dansade
Stymfaliern Sofainetos citalka.

Men Xenofon, som kom ihåg den hårda veder­
möda,
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblifna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen öfver nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden. –

Och yret piskar och stormen snor.
Kung Sigurd sitter i tempelkor
och stirrar tungsint och folket tror,
att Sigurd lyssnar på psalmer.
»Vår stackars gamle, vår gode kung,
hans hår har grånat, hans själ är tung!»
– kung Sigurd drömmer, att han är ung,
kung Sigurd drömmer om palmer!

Det vandrar vågor i Sudersjö,
det ståndar palmer på Sikelö,
där mogna drufvor, där mognar mö,
för hårde härmän på hafven!
– Kung Sigurds panna är hög och bred,
hon sjunker tungt emot handen ned
– det går en hviskning i folkets led:
»kung Sigurd lutar mot grafven!»

Vid Akersborg ståndar striden hård
och yxa klingar mot hillebård.
Där rider höfding i bräm af mård,
hans häst är blodig i manen!
– Kung Sigurds blick vandrar skum och vild
från Helge Olavs till Jungfruns bild
– »O Helge Olav, var Sigurd mild,
kung Sigurd brottas med fanen!»

Och snöstorm hviner om tempelknut,
och aftonsången är sjungen slut.
»Följ med, o kung, förrän snön fyllt ut
de sista stigade spåren!»
Han svarar icke, hans tanke flyr
från frost och vinter och storm och yr
– som segerherre kung Sigurd styr
med gyllne stam i Bosporen.