En uppländsk runskrift

Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, hvad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på lifsens stråt
kan tvättas bort af gråt.

Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa, min lefnads båt
– ro hit med vin för en plåt!

Så vill jag förhärda mitt hjärta och dricka
dag ut och dag in och i kruset blicka,
mitt öde i dräggen se
och ändå le.

Så vill jag ej fåvitskt med Herranom tvista,
men dricka och le, tills mitt hjärta vill brista
och själen får hvila i dödens hus
– ro hit med än ett krus!

om kärlekshandelen mellan den
saligen i Gudi afsomnade Herren
Herr Erik Stenbock, som var en arg
skalk, och den likaledes saligen hädanfarna
ädela jungfrun Fröken Malin Svantesdotter
af den högvälborna och höggrefliga
Sturesläkten,
korteligen och i enfaldiga rim ihopskrefven
till förnöjelses och löjelighets uppväckande
sampt
dygdesamma, välälskeliga Brita Lisa Elfvedahlia
på dess sjuttonde årsdag kärligen och ödmjukligen
tillägnad
af
Hon Vet Väl Hvem.

Teatrum skall vara föreställd att vara i
mjölkekammaren på Hörningsholms gård och
där skall vara fillebunkar och smörbuttor och
andra sådana persedlor, som till en mjölke­
kammare rätteligen höra.
Fröken Malin skall taga något smör af
buttone och knåda och vända det såsom skicke­
liga kvinnor det pläga och hon skall sjunga
visan om lindormen och hans fästemö.
Då skall Herr Erik insticka sitt hufvud af
dörren och kväda det följande:

Min ädela fränka, god dag, god dag,
var intet rädd, det är baresta jag!
Att längta sent och tida,
det kunde jag intet lida,
kär Malin ville jag skåda,
jag kunde ej därför råda!

Svarar Fröken Malin:

Ack, hjärtans frände, hvad gören I här?
I veten fuller, hvart detta bär,
I veten väl, att moder
på Eder intet är goder!
Hon hafver sagt, att hon Eder skall slå
och banka på ryggen brun och blå,
det slutar med stort elände,
min hjärtans aldera käraste frände!

Säger Herr Erik:

Den gambla fru Märtha är hård som sten
imot sitt eget kött och ben,
skall hennes hårda vilja
två kärliga vänner skilja,
som vuxit tillsamman likt rot och mark,
likt rot och stam och stam och bark,
det skolen I intet tänka,
min hjärtans aldera käraste fränka!

Svarar Fröken Malin:

I veten det allt för mycket väl,
I talen ut af min egen själ,
jag ville all världen gifva
att få hos Eder blifva,
men Herren Gud i himlen är vred
på kärlighet i förbjudna led,
vi måste sörja bara
och låta lyckan fara!

Säger Herr Erik:

Det är ej sant, det vill ej Gud,
det är blott ett dårligt mänskobud
och det spanns upp till skam och sorg
af leda munkar i Romaborg
och aktas slätt af både
Kung Jan och Hans Förstliga Nåde,
I skolen ej därpå tänka,
min hjärtans aldera käraste fränka,
men viljen I följa i löndom mig,
då vill jag sträfva redelig
att vara Eder till måtter,
som voren I kejsarens dotter.
Jag hafver alltren åt Eder köpt
en gyldenring, i Välskland stöpt,
och andra ädela smiden
och samvet och atlask och siden.
Men viljen I intet följa mig,
då varder mig tungsam lifvets stig,
– när jag hafver sörjt mig afdaga,
då skolen I sucka och klaga!

Svarar Fröken Malin:

Min själ är af gråtandes tårar full
alltför Edar myckna kärlighets skull,
och vore det intet för moderkär,
som hafvit för mig så stort besvär,
jag följde till världens ände
min hjärtans aldera käraste frände!

Säger Herr Erik:

I sen det själfver, I ären mig huld,
I ären i hjärtat god som guld
– så låter oss komma tillsamman
i kärlighets frögd och gamman!
Kär Malin hafver bekymrat sig blek
allt utaf mycken sorg och kärlek
– kär fränkan skall intet sörja,
rättnu skall bröllopet börja,
det varder en lyster och lustiger dans,
och fränkan skall hafva både krona och krans,
och röd skall fränkan skina
som tulipanerna fina!

Svarar Fröken Malin:

Kär fränden lägger så väl sitt tal,
hans kärlighet gifver mig intet val
han kunde en sten beveka,
jag kan honom intet neka,
han är så bålder en riddersman,
Gud hjälpe mig att jag intet kan,
ty världen tager min heder
och moder blifver så vreder!

Säger Herr Erik:

Den gambla Fru Märetha
skall intet få till att veta,
förrän vi hafva tillsamman gått
och prästens läsning öfver oss fått
– hon får allt sin arghet svälja
och bjuda oss komma och helja!
Jag hafver befallit Pehr Stalledräng
i morgon tida gå upp ur sin säng
och hålla redo en åka
och så skall jag Malin råka
uppå det gambla stället
i morgon vid hanegället,
– där stiga vi upp i slädan
och fara hastelig dädan!

Inträder Fru Märtha och skriar:

Hvad sysslar du här, ditt leda skarn
och vore du intet min systers barn,
så tage mig själfva Håken
jag ställde dig visst vid kåken.
Jag hafver ju redan sagt dig förr
att hålla dig dädan från våran dörr
alltsom ett skadeligt villedjur
– hvad gör du här i min mjölkebur?

Svarar Herr Erik:

Min ädla Fru moders syster,
I varen intet så dyster,
jag ville blott smaka innan jag dör
på kära Fru fränkans färska smör
och öfver bunkarne gapa
och något fillemjölk lapa!

Skriar Fru Märtha:

Du tröstar att bjäbba med munden mot,
jag vånner jag gåfve din trilska bot
att dambet af dig ryker,
din dugenicks och stryker,
men packa dig genast hädan!

Då skall Herr Erik hasteligen gå fram till
Fröken Malin och taga midt omkring henne
frammanfrån och gifva henne ett osculum eller
kyss på munden och säga lågt:

Förglömmer intet slädan!

Därefter skall han fortfärdigt gå ut af
dörren och Fru Märtha skall banka honom i
bakhufvudet med en vispekvast och Fröken
Malin skall gråta bitterligen, vid det täckelset
faller.

Nota Bene för Auctor. Här kan Nils Daniel,
ty han är allt känder, få sin Comediam tillbaka.
Han kan hädanefter låta vara att beskänka Brita
Lisa med sine fransöske rimkonster och lätt­
färdighetsblomster. Hon är intet för honom,
så mycket han vet det, och tör han hädanefter
intet sticka sin näsa till prästegården, så frände
han ock är.
Tör ock vara bättre för Nils Daniel att
mera beflita sig om Theologia och Grammatica
än om Comedia, som är ett bländverk af lög­
naren från begynnelsen och alls intet tacknäme­
ligt för en Studioso Theologico.
Efter han är så förfaren i gambla händel­
ser, tör han ock veta, hvad ynkelig ända, som
på sistone kom ut af Fröken Malinses och
Herr Erikses ogudaktiga kärlighet och förhäfvelse­
fulla olydnad.
J:s Elfved:ius.

I dalens lugna famn en stilla bäck sig rörer
i gröna mossan fram bland sköna blommors
släkt,
och ifrån trädens hvalf man fågelsånger hörer
och bladen böja sig för små sefyrers fläkt.

På himlens blåa grund den stolta Phebus
tågar
ibland de lätta moln som herden mellan lam,
men af det höga ljus, kring gudens hjässa
lågar,
ej någon stråles sken till bäcken hinner fram.

I skuggans svala skygd en nymf sig tyst
förnöjer
med sina fingrar små att binda sig en krans.
Dess puderhvita hår dess ljusa hy förhöjer,
som rosens hy förhöjs af solens klara glans.

En hvit herdinnehatt, beprydd med röda ränder,
är fästad som ett tak på denna blomstidyll;
så satt väl mången gång vid greska floders
stränder
den höga svanens nymf ell’ modern af Hercule.

Dess lilla purpurmund om dygdens oskuld
talar,
en klädning af musslin dess hvita kropp beklär;
ej fanns det förr en nymf som hon i Thules
dalar
så lik i skick och allt gudinnan från Cythère.

Då går en herde fram inunder trädens grenar,
dess rygg är krökt af sorg, dess hy är blek
och tärd,
dess fötters matta steg dess trötta gång försenar
som efter Hectors lik gick Priams dystra färd.

Han når till nymfens fot och faller ödmjukt
neder
på bägge sina knän och tager hatten af
och ger sin kärlek luft i tårar och i eder
och säger: »gif mig ja ell’ går jag i min graf!

Till Finlands barska krig som fendrik går
min bana
att emot ryssars svärd med tapperhet bestå
och under Martis sold och konung Gustafs
fana
jag söker mig min död, om jag ej dig kan få!»

Så klagar han och ber och ymnigt tårar gjuter,
och herden det är jag och nymfen det är du.
Så säg mig, Chloe kär, hvad rådslag du be­
sluter:
skall jag i döden gå ell’ vill du bli min fru?