Sång efter skördeanden

Mina bragders vagga, o Pungmakarbo,
dina gropiga åsar, dem räfvar bebo,
dina nattvulna skogar med dufva och lo,
dina stränder, där solgäddor drömmande glo!
Nu skytten, trög och butter,
har skjutit bort sitt krut
och leds åt dufvokutter
och dumma vilddjurs tjut,
och älfvens glupska utter
har rifvit ryssjans trut.

Du min kärleks vagga, o Pungmakarbo,
dina luftiga svalar, dem möjor bebo,
dina fönster, där nattliga gubbhufvun glo,
när som älskaren kommer på smygande sko!
Nu hälsar vackra Emma,
där bred i dörrn hon står,
med loj och släpig stämma
sin vän från unga år,
när till en sockenstämma
jag trygg och värdig går.

Hvi gjuter du i vågen
så sorgefull i hågen
ditt ögas salta biflod, o
Selinda Fläderblom?
Han svek, du svek, I sveken —
så lyktar ju den leken,
så skall den lekas utan ro,
tills jordens krets är tom.

Stryk bort din gråt, min vackra vän,
här finns ju godt om manfolk än,
å ja,
och säg mig, då vi ses igen,
om ej jag rådt dig bra!
När månen blir en spann,
bli alla gossar trogna,
å ja,
när alla enbär mogna,
få alla flickor man.

Hvi hänger du i tågen,
där skeppet far på vågen,
så dyster som i galgen, o
Leander Liljeqvist?
En liten boll af fläder,
en pust af västanväder
är flickans hjärta, flickans tro,
och det är dem du mist.

Stick seglet opp, min lille vän,
och res till Kalifornien,
å ja,
men säg, då du är här igen,
om ej jag kväder bra:
När oxen lägger buss
och skeppare bli kalfvar,
å ja,
då kan du ta på allvar
en flickas smek och puss.

Jag har slitit ungefär
allt hvad ledt och otäckt är;
syns det mycket på mig?
Kanske grönskas än min säng,
gifs mig mö och föds mig dräng —
hvem har lust att spå mig?

Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud
kräfde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska godt:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja?

Skall jag nu ha mera stryk?
Kanske tål jag än en byk.
Storm på mina slätter,
kom med ur och kom med skur!
Jag är hård likt furans tjur,
som mot nordan vätter.

Vågen är grå och skyarna gå, o Irina,
vägen är vild, af dunklet och skurarna stängd.
Hur vill du gå på fötter så späda och fina
tyngd af din sorg de farliga stigarnas längd?

Ser du? Se ut, där kullarnas sandböljor stiga
hvitt som i storm kring grönskande rofland och fur:
slätten dör bort i skuggor som hotfulla tiga,
bergsryggen står orygglig och sträng som en mur.

Världen är kall, dess glädje är all för Irina,
tyst är hvar röst som skallade där af ditt lof.
Hvad vill en hind i klyftan där vargarne grina,
hvad en narciss i tistlarnes konungahof?

Hur vill du fly? I fjärran din springare gnäggar,
trolös han tär i främmande spilta sitt hö.
Ej är det vår, och ej under blommande häggar
bär han som förr med stolthet sin härskaremö.

Sommarn är död; sin oro och glöd blott, Irina,
gaf han i arf åt oss som hans skördar försmå.
Lätta ditt bröst, gif toner åt suckarna dina,
sjung med vår vän, klaveret i enarnas vrå.

Tyst vill jag lyss, hur klagande floderna fylla
adeligt rikt plebejiske ungkarlens borg.
Tyst vill jag se, som såge jag stjärnljus förgylla
fjärran din bild, förklarad och hög i sin sorg.

Lös nu ditt hår och låt det kring axlarna skina!
Det är min sol, som uppgår ur enträdens lund.
Blif här och lys i vinter, tills hedarna tina,
eller förblif och lys till min yttersta stund.

Du ler med hvita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

Hvad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur lifvets kval och tunga
i våra sena år.

Träd ut mellan brokiga bäddomhängen,
stig upp från ditt läger i skogarnas fukt
och skin på den nakna ängen
och apelgårdarnas frukt.

Du nalkas och daggen dig stiger till möte,
och örterna fyllas med flödande saf.
Din makt är i kvinnornas sköte,
din makt i det svallande haf.

Din makt är i själarna; skälfvande stiger
en flodvåg af längtan och följer din gång,
hvart bröst som älskar och tiger
blir svämmande fullt af sång.

Till dig i sin väntan landtmannen skådar,
ty sådden blir skörd i ditt nattliga hägn;
din rodnad stormen bebådar,
din blekhet ger nejderna regn.

Nu är som ett bud genom midnatten fore:
“Han kommer i fullhet, bereden hans fest!“
Mig är som en gudom du vore
och jag din tjänande präst.

Det är som jag lefde i fjärran trakter,
i fädernas länder, i sagornas tid,
då drömmens och trånadens makter
man tillbad i månljusets frid.

Dig offra de sorlande lundar och brunnar
och suckarnas ånga och vildmarkens lukt.
All jorden ditt lof förkunnar,
du höstkung, med kärna och frukt.

Lilla lättingen min, lilla tättingen min,
skall hon sofva, fast klockan går på åtta,
och ser hon inte solen, hur varmt den skiner in
och hur dagen är vacker utan måtta?

Och inte hör hon tuppen, som gal så morgongällt,
eller talgoxens fyr på fönsterblecket,
ej fåglarna som stimma i rönnens röda tält;
lilla Anna hon snarkar under täcket.

Därnere sitta syskonen och läsa för sin gröt,
och den stränga mor är med och delar maten;
men Anna hon får sofva, hon är snäll ändå och söt,
och hon får ändå sin andel af faten.

Jag står vid krusbärshäcken, jag ser på en gardin,
och jag ser, hur den rör sig, bäst jag står där.
God morgon, lilla Anna, där du skymtar hvit och fin
i din tröja med spetsar och med bårder!

Och som talgoxen hoppar i fönsterbrädans sol
och som rönnens alla lätta sidensvansar,
så hoppar lilla Anna i sin granna underkjol,
som ett solsken i sin kammare hon dansar.

Det spelar på heden, det porlar i daln,
och blomdoften flyter så tung genom saln.
Nu tio års bruden är rustad och klädd,
och tysta stå syskonen kring hennes bädd.
Och guffar har varit med Pålle i stan:
du har spetsar och bårder som du var van.
Du har godt, lilla Anna, din säng är mjuk,
och din hals är ej längre sjuk.

Hon skymtar ur tyllen så hvit och fin.
Hennes hår ligger brunt ibland gul jasmin.
Vi ha knäppt hennes händer till aftonbön,
just när solen sjunker till ro bortom sjön.
Hennes döda hämpling, som ingen skött,
hennes ros, som i torra krukan dött,
ha vi lagt under flikar af Annas dräkt;
de tre voro nära släkt.

Jag lefver allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjdt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själf jag stäfvat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina säfliga slag,
och längese’n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
“Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!“
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen är tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.

Och jag sofver den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min hvila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar —
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sof, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande vif,
sof ut från ditt ensliga lif!