Till jungfru Cecilia Böllja

Vid Brittmässtid, när skymning föll,
en riddersman på gården höll.
Han skrek ifrån sin sadel:
“Hej, bonde, kom och sköt min häst,
och red dig till att få som gäst
i natt en man af adel!“

Till stallet leds det ädla sto,
det dansar på sin blanka sko,
så stolt som en grefvinna.
Men riddarn står i bondens tjäll,
där alved lågar blekt på häll
och unga kvinnor spinna.

En spinner ej; hon sitter tyst
vid fönstret med sin späda byst
mot aftonmålad ruta.
Hon ser på himmel, ser på jord,
som om hon sökte vackra ord
till vindens veka luta.

Men riddarn griper vid sin länd,
där fickan sitter, tung och spänd
af digra penningpungen.
Så vårdslöst dalrar upp han drar,
som om det byxeknappar var.
“Slit dem med hälsan, husbondfar,
och gif mig denna ungen!“

Då svarar bonden: “Riddersman,
din ätt och börd jag skönja kan
men ej din dyrd och vandel.
Ditt mynt är blankt, dess klang är god,
men med mitt eget kött och blod
jag vill ej drifva handel.“

Då riddaren: “Din slemme lurk,
tror du, jag är en hednisk turk
som saltar slika lamm i burk?
Nej, bättre fick jag lära.
Du bonde, var dock ej så hård!
Jag har i Österland en gård,
den vill jag dig förära.
Där dricka mina oxar vin,
i hvete rulla mina svin
och grymta till min ära.

Du vägrar än? Så hör mitt ord:
Jag äger på den vida jord
ej ens ett skjul af bräder.
Den som skall dela lott med mig
får drifva kring på vildmansstig
i himlens alla väder.
Jag satt på krog vid spel i natt;
där vann jag häst, där vann jag skatt
och dessa granna kläder.
Farväl! Nämn aldrig Snakendal,
hans blotta namn är skam och kval.“
Och sorgsen ut han träder.

Han går i mossgrön ekelid.
Det är den milda Brittmässtid,
då höstvioler blomma;
han bryter en vid månens ljus
och ärnar lemna bondens hus,
till fots, med fickor tomma.

Men hon som lyssnat kvällen lång
till sina tankars tysta sång
vid aftonröda rutor,
hon reser sig från bänk och bord,
som om hon hört i vilda ord
en klang af milda lutor.

Hon går, och blicken lyser glad.
“Och är det sant, hvad sist du sad’,
så vill jag visst dig följa.
Haf tack för lotten som du bjöd!
Jag följer dig i skam och nöd
samt öfver land och bölja.“

Jag tänker mera än på vin, min kära, på ditt bröst,
och ängden doftar som jasmin, fast året vändts i höst.
Den sträfva vinden tycks mig varm, hans kärfva röst
som sång:
en cittra sitter i min barm och spelar dagen lång.

Jag bär mitt hjärtas instrument till strandens hassel­
lund,
ty hon som har dess strängar spänt är där i denna
stund.
Där stiger vinden sval från sjön i Mikaelifrost,
och flickor plundra backens spön sin läckergom till
kost.

Som skrikorna på solig gren i dungens ljusa tält,
så blänka de mot mark och sten och larma lika gällt.
Jag ser blott en i denna svärm, blott en på denna jord,
och dold af täta enars skärm jag fångar hennes ord:

“Jag har en vän, men stackars den som har en vän
så ful!
Jag måste le, blott jag får se min långa, lärda drul —
blek och förläst och judenäst, så knotig och så hård,
med ragg på hakan och ett hår som störad hummel­
gård.

Det var en kväll; i månsken ser han ganska hygglig ut,
och lyssna till en karl som ber och se, hvar det tar slut!
Jag svarte ja till allt han sa’, och, flickor, vet ni hvad?
Om så ej skett, ni aldrig mer i lifvet sett mig glad.“

Den ena kom från slottet, hon smög i trädgårdsvrår
mellan örter och snår,
som ångade och drömde i skymningsljuflig vår.

Där fiskar nyponhulling, där biter hagtornstand
på de vildvuxna land,
och skälmska grenar nappa i flätans röda band.

Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett.
Ack, månntro någon sett?
Kanhända guvernanten? Det vore allt för ledt!

Och rädd och lycklig går hon emot den sjunkna sol,
medan ängens viol
helt ödmjukt kysser fållen af yngsta frökens kjol.

Den andre kom ur skogen, på blåbärshagens stig,
han kom smidig och vig.
Hej, öfver gärdesgården hur lätt han svängde sig!

Han satt sin djäknemössa på sned som en barett,
och till knapphålsbukett
en körsbärskvist han brutit med blom som daggen vätt.

Men rundt omkring ur löfvet han tyckte att han fick
mången spejande blick,
han tyckte trasten sporde så misstänkt, hvart han gick.

Så vandra de, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.

De mötades på kullen, de mötades vid ån
i det glimmande slån.
De kyssades så blygt, att de skämmades för mån’.

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin däfna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolofningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuft och farligt
lifvet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

Jag är en turturdufva,
mitt bröst är mjukt och hvitt.
Flyg öfver starr och tufva
och mossens glesa björkar,
tills skogen sig förmörkar,
så når du boet mitt.

Jag är en örn från fjällen,
och jag har hört din röst.
Min hamn är mörk som kvällen,
och mina vingar brusa,
mig mätta inga ljusa
och späda dufvobröst.

Som liljorna i natten
vid bäckens mörka vatten,
så glimmar du för mig, min vän, i mina dunkla år.
I mina långa höstar
så underbart det tröstar
att tänka, hur i liljeljus jag vandrar, hvar jag går.

Och strömmens mörka vatten
gled snabbt förbi i natten
och gästar aldrig mer den strand där liljefolket bor.
Ju fjärmare jag drager,
dess mer jag minns dig fager,
jag går som yr af liljedoft, jag hoppas och jag tror.

När på mitt knä du sitter skär och späd
som äppelblomman på det mörka träd,
då vet jag, att mitt väsens rot har kraft
att dricka ungdom än ur vårens saft.

Och dagg och honung dofta på din mund
som på en morgonvinds i junilund.
Från denna friska läpp, som aldrig ljög,
all hjärtats vishet talar enkelt hög.

Och allt omkring är vordet nytt och skärt.
Det är som glömde jag allt ondt jag lärt.
I ljus och lycka syns mig allt förent:
allt godt är ljuft, allt ljuft är godt och rent.

Och här är pingst och sol och paradis,
en helig vind går fram i löf och ris;
här hvälfver lifvets brunn sitt blomsterflarn,
och saligheten undfå vi som barn.

Hvad skall man sjunga för flickor
i by eller höganloftsbur
om ej om vårens blommor
och unga hjärtans amour?

Jag gick igenom landet:
så susade alla snår;
jag lyddes vid själarnas dörrar:
så sjöng det i alla vrår.

Och toge jag sjumilsstöflar
och ströfvade, Lunkentus lik,
i världens konungariken,
jag hörde väl samma musik.

Min själ är lik en lustgård;
där grönskas de torraste rös,
där spela vind och källor
en visa så våramurös.

Jag är en man ur hopen,
vill fånga på lek någon gång
en strof ur min och alla
de andra själarnas sång.

Så knyter jag lundens blommor
omkring min kärestas hals
och sjunger i glädjeåren
och väger ej orden alls.

Jag sjunger i ny och i nedan
om vårtid och ung amour.
Den sången kan ingen förtörna,
Cecilia lill, eller hur?