17 juli

Nej, ibland tycks det mig att lifvet ser alltför gement ut i ansiktet.

Jag är nyss hemkommen från ett nattligt sjukbesök. Jag väcktes af en ringning i telefon, fick ett namn och en adress – det var helt nära – och en antydan om hvad saken gällde: ett barn hade plötsligt sjuknat svårt, troligen strypsjuka, hos grosshandlare den och den. Omsvärmad af druckna nattsvirare och af skökor som röcko mig i rocken skyndade jag genom gatorna. Det var fyra trappor upp i ett hus vid en sidogata. Namnet, som jag hört i telefon och som jag nu läste på dörren, tycktes mig bekant, utan att jag kunde reda ut hvarifrån jag hade det. Jag mottogs af frun i nattröja och underkjol – det var damen från Djurgårdsbrunn, densamma som jag kände sedan den där gången för många år tillbaka. Så, den lilla vackra gossen alltså, tänkte jag. Genom en trång matsal och ett idiotiskt förmak, för tillfället belyst af en flottig kökslampa, ställd på hörnet af en atenienne, fördes jag in i sängkammaren, som tydligen var gemensam för hela familjen. Mannen såg jag dock inte till, han var inte hemma. »Det är vår äldsta pojke som är sjuk», förklarade frun. Jag fördes fram till en liten säng. Det var inte den lilla vackra gossen som låg i den. Det var en annan, ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet.

Så – det var alltså den förstfödde. Det var honom hon bar under sitt hjärta den gången. Det lifsfröt var det som hon på sina knän tiggde mig om att befria henne från; och jag svarade henne med plikten. Lif, jag förstår dig inte!

Och nu vill döden ändtligen förbarma sig öfver honom och dem och taga honom bort från det lif som han aldrig borde kommit in i. Men han får det inte! De önska ingenting hellre än att bli honom kvitt, det är ju inte möjligt annat, men i sina hjärtans djupa feghet skicka de likväl efter mig, läkaren, för att jag skall drifva undan den goda och barmhärtiga döden och hålla missfostret vid lif. Och i min lika stora feghet gör jag »min plikt» – gör den nu, som jag gjorde den då.

Jag tänkte ju inte alla dessa tankar strax, där jag stod yrvaken i det främmande rummet, vid en sjukbädd. Jag bara verkade i mitt kall och tänkte ingenting – stannade så länge jag behöfdes, gjorde det som skulle göras, och gick. I tamburen mötte jag mannen och fadern, som just kom hem, litet dragen.

*

Och apgossen kommer att lefva – kanske många år ännu.

Det vidriga djuransiktet förföljer mig ända hit in i mitt rum med sina små onda, slöa ögon. Och jag sitter och läser hela historien i dem.

Han har fått just de ögon med hvilka världen såg på hans mor, då hon gick hafvande med honom. Och med samma ögon narrade världen henne också att själf se på det hon gjort.

Här är nu frukten – se hvilken vacker frukt!

Den råa fadern som slog henne, modern med hufvudet fullt af hvad släktingar och bekanta skulle säga, tjänarna som tittade på henne under lugg och fnissade och gladdes i sina hjärtan åt att få en tydlig bekräftelse på att de »bättre» inte äro bättre än de sämre, mostrar och farbröder med ansikten som blefvo stela af idiotförtrytelse och idiotmoral, prästen som fattade sig kort och torrt på det snöpliga bröllopet, med en viss rätt kanske litet generad af att på vår herres vägnar uppmana kontrahenterna att göra hvad som ögonskenligen redan var gjordt – alla drogo de sitt strå till stacken, alla ha de en liten del i det som blef. Inte ens läkaren saknades – och läkaren, det var jag.

Jag hade ju kunnat hjälpa henne den gången, då hon i högsta nöd och förtviflan kröp på sina knän i det här rummet. I stället svarade jag henne med plikten, som jag inte trodde på.

Men jag kunde ju inte heller veta eller ana ...

Hennes fall var dock ett af dem, där jag kände mig säker. Om jag också inte trodde på »plikten» – inte trodde att den var den öfver allt annat bindande lag, som den gaf sig ut för att vara – så stod det dock alldeles klart för mig att det rätta och kloka i detta fall var att göra det, som de andra kalla plikten. Och jag gjorde det utan tvekan.

Lif, jag förstår dig inte.

*

»När ett barn födes vanskapligt, dränker man det».

(Seneca.)

*

Hvarje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.