24 juli

Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen ligger det som en rök af guldstoft i tung vindstilla öfver staden, och först med skymningen kommer svalka och lindring,

Nästan hvar kväll sitter jag en stund på trottoarkanten utanför Grand och suger en lätt citronsyrad dryck ur ett smalt vassrör. Jag håller af den stunden då lyktorna börja tindra upp i krökningen längs strömmens kanter, det är min bästa timme på dagen. Oftast sitter jag ensam, men i går satt jag där med Birck och Markel.

– Jag prisar gud, sade Markel, för att de ändtligen ha börjat tända lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själf i det här sommarnattsmörkret utan lyktor som vi nu ha irrat omkring i en rund tid. Fast jag vet att anordningen har kommit till uteslutande af sparsamhetsskäl, ett fullt aktningsvärdt motiv alltså, har den i alla fall en gemen bismak af att vara arrangerad för turistsmaken. »Midnattssolens land» – fy katten.

– Ja, sade Birck, man kunde åtminstone nöja sig med att hålla lyktorna släckta ett par tre nätter vid midsommar, då det verkligen nästan är ljust. På landet är sommarnattsskymningen ett helt trolleri, men här hör den inte hemma. Tända ljus tillhör staden. Aldrig har jag känt lyckan och stoltheten öfver att höra hemma i en stad starkare, än då jag som barn kom in från landet någon höstkväll och såg det tindra af ljus rundt kajerna. Nu, tänkte jag, nu måste de stackarna där borta på landet hålla sig inne i stugan eller också stöfla omkring i mörker och smuts.

– Men det är sant, tillade han, på landet har man i stället en helt annan stjärnhimmel än här. Här duka stjärnorna under i konkurrensen med gaslyktorna. Och det är synd.

– Stjärnorna, sade Markel, duga inte att lysa oss på våra irrfärder i natten. Det är sorgligt i hvilken grad de ha förlorat all praktisk betydelse. Förr reglerade de hela vårt lif; och när man öppnar en vanlig fjortonöres almanacka skulle man kunna tro att de göra det ännu. Det vore svårt att leta upp ett mera slående exempel på traditionens seghet än detta, att den mest spridda folkbok som finns är fylld med noggranna uppgifter om saker som ingen människa längre bryr sig om. Alla dessa astronomiska tecken, som den fattigaste bonde för två hundra år sedan förstod på ett ungefär och som han studerade med ifver och flit, då han trodde att all hans välfärd berodde af dem, äro i dag okända och obegripliga för mängden af bildade. Om vetenskapsakademien hade sinne för skämt, kunde den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet och Jungfrun i almanackan som lotter i en hatt, allmänheten skulle inte märka det ringaste. Stjärnhimmeln har sjunkit ner till en rent dekorativ roll.

Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:

– Nej, stjärnorna kan inte längre glädja sig åt samma popularitet som förr i världen. Så länge man trodde att ens öde hängde på dem, voro de fruktade men också älskade och dyrkade. Och som barn ha vi ju alla tyckt mycket om dem i tanke att de voro små vackra ljus, som Gud tände på om kvällarna för att glädja oss, och vi tänkte att det var åt oss de blinkade. Nu återigen, då vi ha fått veta litet mera om dem, äro de för oss bara en ständig, plågsam, oförskämd erinran om vår egen obetydlighet. Här går man till exempel en natt på Drottninggatan och tänker storartade, underbara, ja epokgörande tankar, tankar som man känner med sig att ingen människa i världen förr har förmått eller vågat tänka. Låt vara att en mångårig erfarenhet sitter på lur långt nere i vårt undermedvetna jag och hviskar, att vi nästa morgon utan det ringaste tvifvel antingen ha glömt dessa tankar eller icke längre ha blick för det storartade och epokgörande i dem – det gör detsamma, det minskar inte lyckan i tankeruset så länge det räcker. Men man behöfver bara råka titta uppåt och få se en liten stjärna sitta alldeles stilla mellan ett par plåtskorstenar och lysa och blinka, så förstår man att man lika gärna kan glömma dem strax. Eller man går och tittar i rännstenen och undrar, om man verkligen gör rätt i att supa ihjäl sig eller om man kanske kunde finna på något bättre att fylla ut tiden med. Så stannar man plötsligt – som det hände mig härom natten – och stirrar på en liten tindrande punkt i rännstenen. Man finner efter en stunds reflexion att det är en stjärna som speglar sig – det var för resten Deneb i Svanen. Och med ens står det klart för en hur löjligt oviktig hela frågan är.

– Nå – tillät jag mig att inskjuta – detta kan man nu visserligen kalla att betrakta fylleriet under evighetens synvinkel. Men den är knappast fullt naturlig för oss i nyktert tillstånd och lämpar sig i hvart fall inte till dagligt bruk. Om stjärnan Deneb föll på den idén att betrakta sig själf sub specie æternitatis, skulle den kanske finna sig alltför obetydlig för att anse det mödan värdt att lysa längre. Emellertid sitter den nu där troget på sin post sedan en längre tid tillbaka och lyser mycket vackert, och speglar sig både i världshafven på de okända planeter, hvilkas sol den troligtvis är, och också någon gång i en rännsten på den lilla mörka jorden. Följ exemplet, käre vän! Ja, jag menar i det stora och hela och på ett ungefär, och inte bara beträffande rännstenen.

– Markel – inföll Birck – öfverskattar mycket räckvidden hos sin tanke, om han tror att han kan betrakta ens den minsta och svagaste af sina groggar under evighetens synvinkel. Det står inte i hans förmåga, och han skulle inte komma lefvande ifrån det. Jag tror mig ha läst någonstans att den synpunkten uteslutande är förbehållen vår herre. Och det är kanske därför han har upphört att existera. Receptet var visst för kraftigt till och med för honom.

Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen ut. Åtminstone föreföll det mig så efter hvad jag kunde se af hans ansikte där i dunklet under det stora rödrandiga suntältet, och då han drog en tändsticka för att få eld på sin slocknade cigarr slog det mig att han hade blifvit gammal. Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själf. Och han är visst för resten redan ett godt stycke öfver fyrtio.

Plötsligt sade Birck, som satt så att han kunde se ut öfver trottoaren i riktning åt staden:

– Där borta kommer fru Gregorius, hon som är gift med den där vidriga prästen. Gud vet hur det kan ha gått till då hon blef fast för honom. När man ser de två tillsammans måste man vända sig bort, man har en känsla af att den enklaste grannlagenhet mot henne kräfver det.

– Är prästen med? frågade jag.

– Nej, hon är ensam ...

Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.

– Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sade Birck.

Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin uppgift i lifvet rätt och sätter enorma horn på Herrans nazir.

Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis religiös, på annat sätt vore det äktenskapet oförklarligt.

Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste bråkdel af religion i behåll efter en passande tids äktenskap med pastor Gregorius – och för resten kan hon i hvart fall omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i alla lifvets förhållanden och har aldrig hindrat trafiken.

Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning åt museet och Skeppsholmen. Hon bar en enkel svart dräkt. Hon gick hvarken långsamt eller fort, och hon såg hvarken åt höger eller vänster.

Ja, hennes gång ... Jag måste ofrivilligt sluta ögonen, då hon gick förbi. Hon har en gång som en, som går mot sitt öde. Hon gick med hufvudet litet sänkt, så att en bit af halsen lyste hvit under den ljushåriga nacken. Log hon? Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka på min dröm härom natten. Det slags leende, som hon hade i den hemska drömmen, har jag aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller aldrig se det.

Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han nickade i förbigående åt Birck och Markel, kanske också åt mig, det var litet obestämdt. Markel gestikulerade åt honom att slå sig ned hos oss, men han gick förbi utan att låtsas märka det. Han gick i hennes spår. Och jag tyckte mig se en stark hand, som höll dem bägge i en och samma osynliga tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och jag frågade mig själf: hvart bär vägen för henne och honom? – Å, hvad kommer det mig vid! Den väg hon går skulle hon ha gått också utan min hjälp. Jag har bara röjt undan litet af den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är för visso tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.

– Recke är svår att få fatt i på sista tiden, sade Markel. Jag är säker om att den lymmeln har något särskildt för sig. Jag har hört sägas att han slår för en liten flicka med pengar. Ja, ja, det måste väl gå den vägen till sist, han har skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.

– Hur vet du det? frågade jag, kanske litet omotiveradt vresigt.

– Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga själar bruka bedöma en man efter hans affärsställning. Jag går den motsatta vägen och bedömer affärsställningen efter mannen. Det är mera logiskt, och jag känner Recke.

– Nu får du inte dricka mera whisky, Markel, sade Birck.

Markel slog i en ny whisky åt sig själf och en åt Birck, som satt och stirrade ut i tomma luften och gjorde min af att icke se något. Min grogg var nästan orörd, och Markel betraktade den med en blick full af bekymmer och ogillande.

Birck vände sig plötsligt till mig:

– Säg mig en sak, frågade han, sträfvar du efter lycka?

– Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen af det som hvar och en i sin stad finner eftersträfvansvärdt. Så är det väl alltså själfklart att man sträfvar efter lycka.

Birck: Ja visst. På det sättet är det själfklart. Och ditt svar erinrar mig för hundrade gången om att all filosofi lefver och har sin näring uteslutande af språkliga tvetydigheter. Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra »sitt verk»; och bägge förneka all bekantskap med något som helst sträfvande efter lycka. Det är en afundsvärd gåfva att på det sättet kunna bedraga sig själf med ord. Man har ju alltid ett begär att se sig själf och sin sträfvan i ett ljus af idealitet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka.

Markel: Människan sträfvar icke efter lycka, utan efter vällust. »Det är möjligt,» sade cyrenaïkerna, »att det kan finnas människor som icke söka efter vällust, men orsaken därtill är, att deras förstånd är missbildadt och deras omdöme fördärfvadt.»

– Då filosoferna, fortfor han, säga att människan sträfvar efter lycka, eller efter »frälsning», eller efter »sitt verk», tänka de därvid blott på sig själfva, eller i hvart fall på vuxna personer af en viss bildningsgrad. Per Hallström berättar i en af sina noveller, hur han som liten hvar kväll brukade läsa: lyktan kommer, lyktan går, den gud älskar lyktan får. Han kände tydligen vid denna späda ålder inte betydelsen af ordet lyckan och ersatte därför omedvetet det obekanta och obegripliga ordet med ett lättfattligt och välbekant. Men cellerna i vår kropp veta lika litet som små barn någonting om »lycka» eller »frälsning» eller ett »verk». Och det är de som bestämma vår sträfvan. Allt hvad organiskt lif heter på jorden flyr smärtan och söker vällusten. Filosoferna tänka blott på sin egen medvetna sträfvan, sin velade sträfvan, hvilket vill säga: sin inbillade sträfvan. Men den omedvetna delen af vår varelse är tusenfaldt större och mäktigare än den medvetna, och det är den som ger utslaget.

Birck: Allt hvad du där säger öfverbevisar mig bara om att jag har rätt i det jag sade nyss och att språket måste göras om från början om man skall kunna tala filosofi med något resultat.

Markel: Ja herregud, behåll din lycka, jag tar vällusten. Skål! Men om jag också går med på ditt språkbruk, så blir det inte därför sant att alla sträfva efter lycka. Det finns människor som sakna alla anlag för lycka och som känna det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor sträfva inte efter lycka utan efter att få litet form och stil på sin olycka.

Och han tillade plötsligt, oförmodadt:

– Glas hör till dem.

Det sista kom så förbluffande att jag satt svarslös. Ända tills jag hörde honom nämna mitt namn trodde jag att han talade om sig själf. Jag tror det ännu, och att det var för att dölja det som han slog ner på mig. Det blef en tryckande tystnad. Jag såg ut öfver glittret på strömmen. I skymassorna öfver Rosenbad öppnades en ljus månbristning, och det föll ett blekt silfver öfver det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute öfver Mälaren seglade långsamt ett rödviolett moln för sig själf, lösryckt från de andra.