25 juli

26 juli

Prästen: också hans ansikte förföljer mig – förföljer mig med just det uttryck som det fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde samtalet in på de könsliga sakerna. Hur skall jag kunna skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.

2 augusti

Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag har ställt den på chiffonnierklaffen för att den skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går af och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått länge vid ett af fönsterna i salen och sett ut och lyssnat efter alla nattens underliga ljud. Men denna natt är det tyst därnere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk; hon har suttit där länge. Och månen skiner.

*

Då jag kom hem i middags låg det en bok på mitt skrifbord. Och när jag öppnade den föll det ur ett visitkort: Eva Mertens.

Jag minns att hon talade om den boken här om dagen, och att jag sade, helt löst, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det af artighet för att inte göra mig skyldig till ringaktning för något som intresserade henne. Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.

Men hon har alltså tänkt på den.

Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse öfver för mig?

Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad. Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat mycket efter att kyssa. – Jag vet en mun som jag känner.

Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek litografierad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift, som bara blir synlig under inflytande af stark värme. Värmen vet jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: »kyss mig, var min man, gif mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.»

»Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke hafva godt af att sofva ensamma. Sådana skola hafva goda män.»

Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.

Är jag en »god man»? Skulle jag kunna bli hennes goda man?

Jag undrar hvilken bild hon kan ha gjort sig af mig. Hon känner mig inte. I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag af mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas – gud vet hvarför, kanske hufvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till exempel af en slump skulle råka få läsa hvad jag skrifver på dessa lappar om kvällarna, ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller hvem vet: om man skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så stort – vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte. Men ändå: att lefva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne in i det som verkligen är jag och mitt – får man göra så med en kvinna? Låta henne famna en annan i tron att det är jag – får man göra så?

Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så litet om hvarandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och hvad vet för resten jag om henne?

Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter ensam på bänken där nere och väntar på någon som icke kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.

*

Jag sitter och tänker på Markels ord här om kvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom.

3 augusti

Ja, månen. Där är den igen.

Jag minns så många månar. Den äldsta jag minns är den som satt bakom fönsterrutan i min första barndoms vinterkvällar. Den satt alltid öfver ett hvitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs »Tomten» högt för oss barn; då kände jag strax igen den. Men den hade ännu ingen af de egenskaper som den sedan fick, den var hvarken mild och sentimental eller kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.

Sedan, då man hade märkt att jag var musikalisk och låtit mig taga pianolektioner och jag var så långt kommen att jag kunde fingra litet på Chopin, då blef månen ny för mig. Jag minns en natt, jag var väl tolf år ungefär, då jag låg vaken och icke kunde sofva, därför att jag hade Chopins tolfte nocturne i hufvudet, och därför att det var månsken. Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu ingen rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann i en stor hvit flod in i rummet och öfver sängen och hufvudgärden. Jag satt upprätt i sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodien utan ord, jag kunde icke komma ifrån den. Den blef till ett med månskenet och i bägge låg det ett löfte om något oerhördt, som en gång skulle komma på min lott, något jag vet icke hvad, en osalig lycka eller en olycka som var mera värd än all jordens lycka, något brinnande och ljuft och stort som väntade mig. Och jag sjöng tills min far stod i dörren och röt åt mig att sofva.

Det var Chopins måne. Och det var samma måne som sedan skälfde och brann öfver vattnet i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade henne.

Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt gick jag af och an med en äldre kamrat på de hvita snögatorna med deras gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarfligt. Vi gingo in under ett svart tunnhvalf och uppför några trappsteg och stodo tätt under domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet af något oerhördt djur från döda formationer. Min vän talade med mig om vår släktskap med våra bröder djuren; han talade och bevisade och skrek med en gäll och okultiverad röst, som ekade mellan murarna, och han bröt på något landsmål. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själf: Du har orätt, men jag har ännu läst och tänkt för litet för att kunna vederlägga dig. Men vänta – vänta bara ett år, och jag skall gå med dig på denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag skall bevisa för dig hur orätt du hade och hur dum du var. Ty det som du säger kan inte, får inte på några villkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa. Men kamraten pratade och gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll i handen, och som hade försett honom med hans argument. Plötsligt stannade han midt i månskenet, slog upp boken på ett ställe, där det var några illustrationer i texten, och räckte mig den. Månen sken så klart att man både kunde se hvad de föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna af tre kranier, tämligen snarlika –: skallarna af en orangutang, en australneger och Immanuel Kant. Med afsky slängde jag boken långt ifrån mig. Kamraten blef ond och flög på mig, vi brottades och slogos i månskenet, men han var starkare och fick mig under sig och »tvättade» mig på det gamla skolpojkssättet i ansiktet med snö.

Det gick ett år och det gick flera, men jag kände mig aldrig vuxen att öfverbevisa honom; jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga. Och fast jag inte rätt förstod hvad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar.

Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten af en sjö ... Månen ilande genom dimmorna öfver hafvet ... Månen på flykt genom rifna höstmoln ... Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong ... En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa öfver en liten stuga i skogen ... Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt- religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som af kära aflidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i ... Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken öfver att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder ...

Och hvad är månskenet?

Solsken i andra hand. Försvagadt, förfalskadt!

*

Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det synes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta af ett namnlöst lidande. Stackars man, hvarför sitter du där? Är du dömd som förfalskare – har du förfalskat solskenet?

I sanning, det är icke något litet brott. Den som blott vore säker att aldrig begå detsamma.