7 augusti

Ljus!

... Jag reste mig i bädden och tände ljuset på nattduksbordet. Jag kallsvettades, håret klibbade vid pannan ... Hvad var det jag hade drömt?

Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han redan luktade lik, och att det var min plikt som läkare att göra det ... Jag fann det svårt och obehagligt, det var något som aldrig förr hade förekommit i min praktik – jag ville gärna konsultera en kollega, ville inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak ... Men fru Gregorius stod naken i en vrå långt borta i halfmörkret och försökte skyla sig med ett litet svart flor. Och då hon hörde mig nämna ordet »kollega», fick hon ett så förskrämdt och förtvifladt uttryck i ögonen att jag förstod att det måste ske strax, att hon var förlorad annars, på något sätt som jag inte kunde reda ut, och att jag måste göra det ensam och så att ingen någonsin kunde få veta det. Så gjorde jag det då, med bortvändt hufvud. Hur gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort hufvudet och sade för mig själf: se så, nu är det gjordt. Nu luktar han inte mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius, att det var ett mycket sällsynt och egendomligt fall: de flesta människor lukta ju först efter döden och då begrafver man dem; men om någon luktar redan som lefvande, måste man döda honom, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns det ingen annan utväg ... Men fru Gregorius var borta, det var bara ett stort tomrum omkring mig, i hvilket allt tycktes vika undan och fly för mig ... Mörkret ljusnade till en askgrå månskymning ... Och jag satt upprätt i bädden alldeles vaken och lyssnade till min egen röst ...

Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände ljus i alla rummen. Jag gick af och an, regelbundet som ett urverk, jag vet inte hur länge. Till sist stannade jag framför spegelbordet i salen och stirrade på mitt bleka och förryckta jag som på en främmande. Men af fruktan att ge vika för en plötslig impuls och slå sönder den gamla spegeln som sett min barndom och nästan hela mitt lif och mycket af det som skedde innan jag fanns, gick jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var icke månsken nu längre, det regnade, och regnet blåste mig midt i ansiktet. Det var skönt.

Drömmar fara som strömmar ... Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värdt en tanke – lösa skärfvor af det man upplefvat, ofta af det likgiltigaste och dummaste, af det som medvetandet inte funnit värdt att taga vara på men som ändå lefver sitt skugglif för sig själf i någon af hjärnans skräpkamrar. Men det fins också andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som pojke satt och grubblade en hel eftermiddag öfver ett geometriskt problem och måste gå till sängs utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig själf och gaf mig lösningen i drömmen. Och den var riktig. Det finns också dröm­ mar som äro bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker efter: – många gånger har en dröm lärt mig något om mig själf. Många gånger har drömmen afslöjat för mig önskningar, som jag icke ville önska, begär, som jag icke ville veta af vid dagsljus. De önskningarna och begären har jag sedan vägt och pröfvat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset, och merendels stötte jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de hörde. I nattens drömmar kunde de sedan komma igen på nytt, men jag kände igen dem och hånlog åt dem äfven i drömmen, tills de uppgåfvo alla kraf på att stiga upp och lefva i verkligheten och ljuset.

Men detta är något annat. Och jag vill veta hvad det är; jag vill väga och pröfva. Det är en af grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla något halfmedvetet och halfklart hos mig själf, där det står i min makt att taga fram det och hålla det upp i ljuset och se efter hvad det är.

Alltså, låt oss tänka efter:

En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lofvade att hjälpa henne. Hjälpa, ja – hvad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen af oss tänkt sig in i då. Det som hon begärde af mig var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig hvarken möda eller betänkligheter, det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig ... Och för henne betydde det ju lyckan och lifvet – så, som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lofvade jag då att hjälpa henne, och gjorde det – det som skulle göras då.

Men sedan har det hela så småningom fått en annan uppsyn, och den här gången får jag se till att komma till botten på affären innan jag går vidare.

Jag lofvade att hjälpa henne; men jag tycker inte om att göra en sak till hälften. Och nu vet jag ju, och har vetat det länge: hon är inte hjälpt med mindre än att hon blir fri.

Om ett par dar kommer prästen tillbaka – så börjar den gamla historien på nytt. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara detta; det fick hon väl till sist se till att komma öfver på egen hand, hur svårt det må vara, och fast det rifver sönder hennes lif och gör henne till en trasa. Men det är något som säger mig så visst, som om det redan hade skett, att hon snart skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som hon älskar nu, lär hon inte komma förbi den saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då: om detta sker – när detta sker – hvad så...? Då måste prästen bort. Alldeles bort.

Det är sant: om detta sker, så kan det ju hända att hon kommer till mig och ber mig att »hjälpa» henne med samma slags hjälp som så många förgäfves ha tiggt mig om – och gör hon det: – ja, så får jag väl då göra henne till viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra henne emot i något. Men så är jag också led vid det hela, och så får historien vara slut, hvad min andel beträffar.

Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till på det sättet. Hon är inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig om den hjälpen.

Och då måste prästen bort.

Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning. Att bringa honom till förnuft? Att få honom att inse, att han inte längre har någon rätt att smutsa hennes lif, att han måste gifva henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru; han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, gud, hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för honom som den var för Luther: ett naturbehof, som hans gud en gång för alla har gifvit honom lof att tillfredsställa med just denna kvinna. Att hon möter hans begär med kyla och olust kan aldrig ett ögonblick komma honom att tvifla på sin »rätt». För öfrigt föreställer han sig kanske, att hon i dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som han, men han finner det vara alldeles i sin ordning att en kristen kvinna och prästhustru icke vidgår något sådant ens för sig själf. Till och med för egen del tycker han inte riktigt om att kalla den där saken ett nöje; han vill hellre att den skall heta »plikt» och »guds vilja» ... Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!

Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde om den. Är detta alltså gärningen – min gärning? Den som skall göras, den som jag ensam ser att den måste göras och som ingen kan och vågar göra mer än jag?

Man skulle kunna säga att den ser litet besynnerlig ut. Men det är intet skäl, hvarken mot eller för. »Storheten», »skönheten» i en handling, det är reflexskenet af dess verkan på publiken. Men som det naturligtvis är min anspråkslösa mening att hålla allt hvad publik heter utanför den här saken, kommer den synpunkten inte i betraktande. Jag har bara med mig själf att göra. Jag vill syna min gärning i sömmarna; jag vill se hur den ser ut inuti.

Först och främst: det är alltså verkligen allvar att jag vill döda prästen?

»Vill» – ja, hvad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes af hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöfva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: vill du?

Jag vill, och jag vill icke.

Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla för­ hör med dem; jag måste veta hvarför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.

Först du som säger »jag vill» – hvarför vill du? Svara!

– Jag vill handla. Lif är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in. Jag griper icke in hvar gång jag ser en fluga i ett spindelnät, ty spindlarnas och flugornas värld är icke min, och jag vet att man måste begränsa sig, och jag tycker inte om flugor. Men om jag ser en liten vacker insekt med guldskimrande vingar i nätet, då rifver jag sönder det och dödar spindeln om det behöfs, ty jag tror inte på att man inte får döda spindlar. – Jag går i skogen; jag hör nödrop; jag springer efter skriket och finner en man i begrepp att våldföra en kvinna. Jag gör naturligtvis hvad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen. Lagen ger mig ingen rätt därtill. Lagen ger mig rätt att döda en annan blott till nödvärn, och med nödvärn menar lagen blott värn i yttersta nöd för eget lif. Lagen tillåter mig icke att döda någon för att rädda min far eller min son eller min bästa vän, och icke för att skydda min älskade för misshandel eller våldtäkt. Lagen är löjlig, kort sagdt, och ingen anständig människa låter sitt handlingssätt bestämmas af den.

– Men den oskrifna lagen? Moralen ...?

– Käre vän, moralen befinner sig, det vet du lika väl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha lefvat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen, det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda öfverens med de andras, med »moralen»; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en afvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet hvad den i praktiken är för alla och en hvar, ehuru icke alla veta af det: – icke en fast och öfver allting bindande lag, men en i hvardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten af oöfverskådliga tiders från släkte till släkte ärfda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlefnad med hvarandra. Jag vet, att i stort sedt dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om lifvet alls skall kunna lefvas här på jorden af varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom hvarje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och muséer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevändt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, »med ett litet saltkorn». Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med öfvertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp hvad jag har bruk för. Och moral kommer af mores, seder; den hvilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund. Och att jag genom att döda den där prästen begår en handling som strider mot bruket behöfver du inte undervisa mig om. Moralen – du skämtar!

– Jag tillstår att jag gjorde frågan mera för formens skull. Jag tror att vi förstå hvarandra beträffande moralen. Men jag släpper dig inte därför. Frågan gällde från början väsentligen inte hur du kan våga göra detta som vi tala om, ehuru det strider mot bruk och moral; den gällde väsentligen, hvarför du vill göra det. Du svarade med liknelsen om våldsmannen som skändar en kvinna i skogen. Hvilken jämförelse! Å ena sidan en rå förbrytare, å den andra en oförvitlig och aktningsvärd gammal präst!

– Ja, jämförelsen haltar en smula. Den gällde en okänd kvinna och en okänd man och ett blott ofullständigt kändt förhållande mellan dem. Det är inte säkert, att den okända kvinnan är värd att man dödar en man för hennes skull. Det är inte heller säkert, att den okände mannen, som möter en ung kvinna i djupa skogen och plötsligt blir besatt och öfverväldigad af Pan, därför är värd att dödas. Det är slutligen inte säkert att någon sådan fara är för handen som gör ett ingripande nödvändigt! Flickan skriker för att hon är rädd och för att det gör ondt, men det är inte sagdt att skadan bör mätas efter skriket. Det kan hända att de två bli goda vänner innan de skiljas åt. På landsbygden ha många äktenskap börjat med våldtäkt och inte blifvit sämre än andra, och kvinnorof var en gång i tiden den normala formen för förlofning och giftermål. Om jag alltså i det exempel, som jag valde, dödar mannen för att befria kvinnan – ett handlingssätt som jag tänker att mängden af moraliskt tänkande människor skulle gilla, utom juristerna, och som inför en fransk eller amerikansk jury skulle inbringa mig ett eklatant frikännande med applåd af publiken – så handlar jag rent impulsivt, utan öfverläggning, och gör kanske en stor dumhet. Men vår affär är helt annorlunda beskaffad. Här är det inte fråga om ett enstaka fall af våldtäkt utan om ett lifsvarigt förhållande, som väsentligen består i fortsatt, upprepad våldtäkt. Här gäller det inte en okänd man af okändt värde, utan en som du känner alltför väl: pastor Gregorius. Och här gäller det att hjälpa och rädda, inte en okänd kvinna, utan din hemligt älskade ...

– Nej tyst, det är nog, var tyst ...!

– Kan en man låta den som han älskar skändas och smutsas och trampas inför sina ögon?

– Var tyst! Hon älskar en annan. Det här är hans sak, inte min.

– Du vet att du älskar henne. Alltså är det din sak.

– Var tyst! ... Jag är läkare. Och du vill att jag skall smyga döden på en gammal man som kommer till mig för att söka min hjälp!

– Du är läkare. Hur ofta har du inte uttalat frasen: min plikt som läkare. Här har du den nu: jag tycker att den är tydlig. Din plikt som läkare är att hjälpa den som kan och bör hjälpas, och att skära bort det ruttna köttet som fördärfvar det friska. Det är visserligen ingen ära att skörda: du kan inte låta någon få veta det, då sätter man dig på Långholmen eller Konradsberg.

Jag erinrar mig nu efteråt, att en vindfläkt plötsligt tog gardinen och förde den mot ljuset, det tog eld ytterst i kanten, men jag kväfde strax den lilla blå lågan i min hand, och stängde fönstret. Jag gjorde dessa saker automatiskt, nästan utan att veta det. Regnet piskade fönsterglaset. Ljusen brunno stelt och stilla. På det ena af dem satt en liten spräcklig grå nattfjäril.

Jag satt och stirrade på ljusens stela lågor och blef liksom borta. Jag tror att jag sjönk i ett slags dvala. Kanske sof jag en stund. Men plötsligt spratt jag till som vid en häftig stöt och mindes allt: frågan som måste lösas, beslutet som måste fattas innan jag kunde söka hvila.

Alltså, du som inte vill: – hvarför vill du inte?

– Jag är rädd. Först och främst rädd för upptäckt och »straff». Jag underskattar inte din omtänksamhet och klokhet, och jag tror nog att du kommer att ordna det så att det går bra. Jag håller det för sannolikt. Men risken finns där ändå. Slumpen ... Man vet aldrig hvad som kan hända.

– Man måste kunna riskera något här i världen. Du ville en handling. Har du glömt hvad du skref här i dagboken för inte så många veckor sedan, innan vi ännu visste något om allt detta som har kommit sedan: – ställning, anseende, framtid, allt det där var du beredd att packa in på det första skepp som kom lastadt med en handling ... Har du glömt det? Skall jag visa dig bladet?

– Nej. Jag har inte glömt det. Men det var inte sant. Det var skryt. Jag känner det annorlunda nu, när jag ser skeppet komma. Du kan väl förstå att jag inte hade tänkt mig ett sådant satans spökskepp! Det var skryt! Det var lögn! Det är ingen som hör oss; jag kan vara uppriktig. Mitt lif är tomt och eländigt och jag ser ingen mening i det, men jag hänger fast vid det ändå, jag tycker om att gå i solskenet och se på folket, och jag vill inte ha något att gömma på och vara rädd för, låt mig vara i fred!

– Fred, nej – det blir ingen fred ändå. Vill du att jag skall se den jag älskar drunkna i en smutspöl, då jag kan hjälpa henne upp med ett enda djärft och raskt grepp – blir det fred då, kan jag någonsin få fred om jag vänder henne ryggen och går ut i solskenet och ser på folket? Blir det fred?

– Jag är rädd. Inte så mycket för upptäckt; jag har ju alltid mina piller och kan dra mig ur spelet om det skulle börja osa katt. Men jag är rädd för mig själf. Hvad vet jag om mig själf? Jag är rädd för att komma in i något som binder mig och snärjer mig och aldrig släpper mig mera. Det som du begär af mig möter inte något hinder i mina åsikter; det är en handling som jag skulle gilla hos en annan, förutsatt att jag visste det som jag vet; men den passar inte mig. Den strider mot mina böjelser, vanor, instinkter, mot allt det som väsentligen är jag. Jag är inte byggd för sådant. Det finns tusentals raska, präktiga karlar, som döda en människa lika lätt som en fluga, hvarför kan inte någon af dem göra det? Jag är rädd att få dåligt samvete; man får det af att försöka krypa ur sitt skinn. Att »hålla sig i skinnet» betyder att känna sina gränser: jag vill hålla mig i skinnet. Människorna handla dagligen med största lätthet och behag tvärt emot sina uppriktigaste och mest välgrundade åsikter, och deras samveten må som fisken i vattnet; men försök att handla mot din innersta struktur, då får du höra hur samvetet skriker! Då blir det kattmusik! Du säger att jag har tiggt och bedt om en handling – det är omöjligt, det är inte sant, det måste vara något missförstånd. Det är otänkbart att jag kan ha haft en så vanvettig önskan – jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!

– Lump! Du är en lump!

– Jag är rädd. Detta är ju en mardröm. Hvad har jag att göra med dessa människor och deras smutsiga affärer! Prästen är mig så vidrig att jag är rädd för honom ... Jag vill inte ha någon beblandelse mellan hans öde och mitt. Och hvad vet jag om honom? Det som är mig vidrigt är inte »han», han själf, utan det intryck han gjort på mig – han har säkert träffat hundra och tusen människor utan att verka på dem som han gör på mig. Den bild han har afsatt i min själ kan inte plånas ut för att han försvinner, allraminst om han försvinner genom mig. Han har redan som lefvande »besatt» mig mer än jag tycker om, hvem vet hvad han kan hitta på som död? Jag känner till det där, jag har läst Raskolnikov, jag har läst Thérèse Raquin. Jag tror inte på spöken, men jag vill inte ställa så till att jag kan komma att tro på dem. Hvad har jag med allt det här att göra? Jag vill resa bort. Jag vill se skogar och berg och floder. Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för. Släpp mig, låt mig resa, i morgon ...

– Lump!

Ljusen brunno med smutsröda lågor mot den grå gryningsdagern. Nattfjäriln låg på skrifbordet med svedda vingar.

Jag kastade mig på sängen.