8 augusti
Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.
Kyrkans tegeltorn står så rödt i kvällssolen. Trädkronornas grönska är så mäktig och mörk just nu, och det blå där bakom är så djupt. Det är lördagskväll; små fattiga barn hoppa hage nere på sandgången. I ett öppet fönster sitter en man i skjortärmarna och blåser flöjt. Han blåser intermezzot ur Cavalleria rusticana. Det är underligt med melodier och deras smitta. För knappt tio år sedan steg denna melodi upp ur kaos och smög sig på en fattig italiensk musiker, kanske en kväll i skymningen, kanske en kväll som denna. Den befruktade hans själ, den födde andra melodier och andra rytmer och gjorde honom i förbund med dem i ett slag till en världsberömdhet och gaf honom ett nytt lif med ny glädje och nya sorger och en förmögenhet att spela bort i Monte Carlo. Och melodien breder ut sig som en plötslig smitta hela världen rundt och gör sin ödesbestämda gärning på godt och ondt, färgar kinder röda och kommer ögon att glänsa, blir beundrad och älskad af otaliga och väcker leda och äckel hos andra, ofta hos de samma som älskade den först; ringer envist och obarmhärtigt i den sömnlöses öron om natten, retar affärsmannen som ligger och grämer sig öfver att aktierna som han sålde i förra veckan ha stigit, stör och pinar tänkaren som vill samla sin tanke till att formulera en ny lag, eller dansar omkring i tomrummet i en idiots hjärna. Och medan mannen, som »skapade» den, kanske är mera utpinad och led vid den än någon annan, rifver den ännu kväll efter kväll skallande applådsalfvor af publiken på all världens förlustelseställen, och mannen där borta blåser den med känsla på sin flöjt.
9 augusti
Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja!
Att kunna välja är att kunna försaka. Å, att det skall vara så svårt att försaka.
En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.
Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådandets ro. Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vilja vi vara den ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!
»Jag vill åka med häst och fara i båt.»
10 augusti
Ett ur utan visare har något utslätadt och tomt som erinrar om ansiktet hos en död. Jag sitter just och ser på ett sådant ur. Det är för resten inte något ur, det är bara en tom boett med en gammal vacker urtafla. Jag såg den nyss i fönstret hos den puckelryggige urmakaren i gränden, då jag gick hemåt i den heta gula skymningen – en underlig skymning; så har jag tänkt mig slutet på en dag i öknen ... Jag gick in till urmakaren, som har reparerat min klocka en gång, och frågade hvad det var för ett ur som inte hade några visare. Han log med sitt koketta puckelryggsleende och visade mig den vackra gamla silfverboetten, ett fint arbete; han hade köpt klockan på auktion, men verket var utslitet, obrukbart, och han tänkte sätta dit ett nytt. Jag köpte boetten som den var.
Jag tänker lägga in några af mina piller i den och bära den i högra västfickan som pendant till klockan. Det är bara en ny variant af Demostenes’ idé med giftet i pennan. Det finns ingenting nytt under solen!
*
Nu kommer natten; en stjärna blinkar redan genom bladverket i den stora kastanjen. Jag känner att jag får sofva godt i natt; det är svalt och lugnt i mitt hufvud. Ändå har jag svårt att slita mig från trädet och stjärnan.
Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, sade de gamla gallerna. De trodde att den korta förgängliga dagen var född af den oändliga natten.
Den stora, oändliga natten.
Nå, det är nu också ett talesätt ... Hvad är natten, hvad är det som vi kalla natten? Det är den smala koniska skuggan af vår lilla planet. En liten spetsig kägla af mörker midt i ett haf af ljus. Och detta ljushaf, hvad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen.
Å, hvad är det för en pest som har gripit människorna att fråga om allting hvad det är? Hvad är det för ett gissel som har piskat dem ut ur den öfriga syskonringen af krälande och gående och springande och klättrande och flygande varelser på jorden, ut att se på sin värld och sitt lif uppifrån, utifrån, med kalla främmande ögon, och finna det smått och ingenting värdt? Hvart bär det hän, hur skall det sluta? Jag måste tänka på den klagande kvinnorösten som jag hörde i min dröm, jag hör den ännu i mina öron, en gammal förgråten kvinnas röst: världen brinner, världen brinner!
Du skall se på din värld från din egen synpunkt och icke från någon tänkt punkt ute i rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt stånd och dina villkor: människan- jordbebyggarens stånd och villkor. Då är jorden stor nog och lifvet en viktig sak, och natten oändlig och djup.
12 augusti
Så grant solen lyser på kyrktuppen i kväll!
Jag håller af det vackra och förståndiga djuret som alltid svänger efter vinden. Det är mig en ständig erinran om den hane som vid ett visst tillfälle gol tre resor, och en sinnrik symbol af den heliga kyrkan, som lefver af att förneka sin mästare.
På kyrkogården promenerar församlingens herde långsamt af och an i den vackra sommarkvällen, stödd på en yngre ämbetsbroders arm. Mitt fönster står öppet, och det är så stilla att ett och annat ord af hvad de säga tränger ända hit upp. De tala om det förestående valet till pastorprimariiämbetet, och jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. Han uttalade detta namn utan någon förtjusning och med en icke helt oblandad sympati. Gregorius hör till de präster som alltid ha haft menigheten för sig och som följd däraf ämbetsbröderna emot sig. Jag hörde på tonfallet, att kyrkoherden nämnde hans namn mera i förbigående och att han icke ansåg honom ha några allvarliga utsikter.
Det är också min mening. Jag tror inte att han har några utsikter. Det skulle öfverraska mig mycket om han blef pastor primarius ...
*
Det är den 12 augusti i dag; han for till Porla den 4 eller 5 juli och skulle vara där i sex veckor. Då dröjer det alltså inte många dar innan man har honom här igen, pigg och kry efter sin badsejour.
13 augusti
Hur det skall gå till? Det har jag vetat länge. Slumpen har gjort, att lösningen på problemet så godt som ger sig själf: mina cyankaliumpiller, som jag en gång i världen lagade i ordning utan en tanke på någon annan än mig själf, få naturligtvis nu göra tjänst.
En sak faller af sig själf: det går inte an att låta honom ta in dem hemma hos sig. Hos mig måste det ske. Det blir inte behagligt, men jag ser ingen annan utväg, och jag vill ha ett slut på det här. Om han tar ett piller hemma hos sig på min ordination och kreverar strax efteråt, är det att befara att polisen möjligen kan konstruera upp ett samband mellan dessa båda fakta. Till på köpet skulle den, som jag vill rädda, lätt kunna bli misstänkt och indragen och nedstänkt med smuts för lifstiden, kanske dömd för mord ...
Naturligtvis bör ingenting ske som kan vara ägnadt att oroa polisen. Ingen får veta af att prästen har fått något piller: han måste dö en fullt naturlig död, af hjärtslag. Inte heller hon får ana något annat. Att han dör hos mig är naturligtvis litet fatalt för mitt anseende som läkare och kommer att ge mina vänner stoff till dåliga kvickheter, men det får vara detsamma.
Han kommer upp till mig en dag och pratar om sitt hjärta eller någon annan smörja och vill ha konstateradt att han är bättre efter badkuren. Ingen kan höra hvad vi tala om; den stora, tomma salen ligger mellan väntrummet och mitt mottagningsrum. Jag lyssnar och knackar, förklarar att han är märkbart bättre, men att det i alla fall är en sak som oroar mig en smula ... Jag tar fram mina piller, förklarar att det är ett nytt medel mot vissa hjärtsjukdomar (ett namn får jag väl också hitta på) och råder honom att ta ett med detsamma. Jag bjuder honom på ett glas portvin att skölja ner det med. Dricker han vin? Ja visst, jag har hört honom stödja sig på brölloppet i Kana ... Han skall få ett litet godt vin. Grönstedts grådask. Jag ser honom för mig: han läppjar först litet på vinet, så lägger han pillret på tungan, tömmer glaset och sköljer ner det. Glasögonen spegla fönstret och fikusen och dölja hans blick ... Jag vänder mig bort, går till fönstret och ser ut på kyrkogården, slår och trummar på rutan ... Han säger något, att det var ett godt vin till exempel, men stannar i halfva meningen ... Jag hör en duns ... Han ligger på golfvet ...
Men om han inte vill ta pillret? Å, han tar det som en läckerhet, han svärmar för medicin ... Men om? Ja, då kan jag inte hjälpa det, då får det vara; jag kan inte slå ihjäl honom med en yxa.
... Han ligger på golfvet. Jag plockar undan pillerasken och vinbuteljen och glaset. Jag ringer på Kristin: pastorn är sjuk, ett svimningsanfall, det går snart öfver ... Jag känner på pulsen, på hjärtat:
– Det är en slagattack, säger jag till sist. Han är död.
Jag telefonerar till en kollega. Ja, – till hvem? Låt mig tänka. Den duger inte; han skref en afhandling för sju år sedan som jag recenserade litet skeptiskt i en facktidskrift ... Den: för klok. Den och den och den: bortresta. Den – ja, honom får vi ta. Eller också den, eller i nödfall den.
Jag visar mig i dörren till väntrummet, troligtvis ganska lagom blek, och förklarar dämpadt och behärskadt att det har inträffat en händelse som tvingar mig att afbryta mottagningen för i dag.
Kollegan kommer; jag förklarar hvad som händt: pastorn har länge haft svårt hjärtlidande. Han beklagar mig vänligt för den gemena oturen att dödsfallet skulle inträffa just uppe hos mig och skrifver på min begäran ut dödsattesten ... Nej, jag ger inte prästen något vin; han kan spilla på sig, eller det kan kännas på lukten att han druckit vin, och det kan bli trassligt att förklara ... Han får nöja sig med ett glas vatten. Jag är för resten af den åsikten att vin är skadligt.
Men om det kommer till obduktion? Ja, då får jag ju ta ett piller själf. Det är en illusion att tro, att man kan inlåta sig på ett företag af det här slaget utan någon risk, det har jag vetat hela tiden. Jag får vara beredd på det yttersta.
Egentligen fordrar ju situationen att jag själf begär obduktion. Någon annan lär knappast göra det – ja, det vet man för resten inte ... Jag säger åt min kollega, att jag tänker begära obduktion; han svarar förmodligen att det sakligt sedt naturligtvis är onödigt, eftersom dödsorsaken är klar, men att det ju kan vara riktigt för formens skull ... Sedan låter jag frågan falla. Hur som helst, här är i alla fall en lucka i planen. Jag får tänka öfver det där litet närmare.
Man kan för resten inte ordna alla detaljer på förhand; något ändrar ändå slumpen; något litet måste man räkna med sin improvisationskonst.
En annan sak – pest och satan, en sådan idiot jag är! Jag har ju inte bara mig själf att tänka på. Antag, att det kommer till obduktion och att jag tar ett piller och försvinner genom min fallucka och gör sällskap med Gregorius på färden öfver Styx, hvad skall man då finna på för en förklaring på den sällsamma förbrytelsen? Människorna äro så nyfikna. Och när de döda ha tagit sina hemligheter med sig, kommer man inte då att söka förklaringen hos någon af de lefvande – hos henne? Släpa henne inför rätta, förhöra henne, trakassera henne ... Att hon har en älskare vädra de snart upp; att hon måste ha önskat prästens död och längtat efter den faller nästan af sig själf. Det gitter hon kanske inte ens förneka. Det blir svart för mina ögon ... Och det skulle bli jag som gjorde dig detta, du allra ljufvaste lilla kvinnoblomma!
Jag grubblar mig blind och grå på detta.
Men kanske – kanske ändå att jag har en idé. Om jag ser, att det måste bli obduktion, får jag i god tid låta några tydliga symptom på galenskap framträda innan jag tar mitt piller. Och ännu bättre – ja, det ena goda förskjuter inte det andra –: jag skrifver ett dokument och lägger det öppet på skrifbordet här i rummet, där jag skall dö, ett papper fullskrivet med galimatias tydande på förföljelsevansinne, religionsgrubbel och så vidare: prästen har förföljt mig i åratal; han har förgiftat min själ, därför har jag förgiftat hans kropp; jag har handlat till nödvärn, etc. Några bibelspråk kan man också fläta in, det finns alltid några som kunna passa. På så sätt kommer det ljus i saken: mördaren var galen, det är förklaring nog, man behöfver inte söka efter någon annan, jag får en kristlig begrafning och Kristin får bekräftelse på hvad hon alltid i stillhet har misstänkt – ja, inte just alltid i stillhet. Hon har sagt mig hundra gånger att jag är tokig. Hon kan afge ett förmånligt vittnesmål, om det behöfs.