14 augusti

17 augusti

Narr! Lump! Kretin!

Å, hvad tjäna invektiv till – man förmår ändå ingenting mot sina nerver och sin mage.

Mottagningstiden var slut för länge sedan; den sista hade nyss gått; jag stod vid fönstret i salen och tänkte på ingenting. Plötsligt får jag se Gregorius komma gående snedt öfver kyrkogården, rakt på min port. Det blef grått och grumligt för mina ögon. Jag väntade honom inte, jag visste inte af att han var återkommen. Jag kände svindel, yrsel, kväljningar, alla symptom på sjösjuka. Jag hade bara en tanke i hufvudet: inte nu, inte nu. En annan gång, inte nu. Han är i trappan, han står utanför dörren, hvad skall jag göra ... Ut till Kristin: Om någon söker mig så säg att jag har gått ut ... Jag för­ stod af hennes uppspärrade ögon och gap att jag måste ha sett besynnerlig ut. Jag störtade in i sängkammaren och reglade dörren. Och jag hann nätt och jämt fram till lavoaren: där kräktes jag.

*

Min fruktan hade alltså rätt? Jag duger inte?

Ty det var just nu det borde ha skett. Den som vill handla måste kunna gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen. Jag duger inte!

21 augusti

I dag har jag sett henne och talat med henne.

Jag gick ett slag ut på Skeppsholmen på eftermiddagen. Strax jag kommit öfver bron mötte jag Recke; han kom ned från höjden där kyrkan ligger. Han gick långsamt och tittade i marken med framskjuten underläpp och petade undan småsten med käppen, och han såg inte ut att vara riktigt nöjd med sin värld. Jag trodde inte att han skulle se mig, men just som vi passerade hvarann såg han upp och nickade markeradt hjärtligt och muntert, med en blixtsnabb omläggning af hela ansiktsuttrycket. Jag fortsatte min väg, men hejdade mig efter ett par steg: hon är säkert inte långt härifrån, tänkte jag. Kanske står hon kvar däruppe på höjden. De ha haft något att säga hvarandra och stämt möte däruppe, dit sällan någon kommer, och för att inte bli sedd tillsammans med honom har hon låtit honom gå ner först. Jag satte mig på bänken, som går rundt kring stammen på den stora balsampoppeln, och väntade. Jag tror att det är det största träd som finns i Stockholm. Många vårkvällar satt jag som barn under det trädet med min mor. Far var aldrig med; han tyckte inte om att gå ut och gå med oss.

... Nej, hon kom inte. Jag trodde att jag skulle få se henne komma ner från höjden, men hon hade kanske gått ner en annan väg, eller aldrig varit där.

Jag gick dit upp i alla fall, en omväg, förbi kyrkan – då fick jag se henne sitta hopkrupen på ett af trappstegen utanför kyrkporten, framåtböjd, med hakan i handen. Hon satt och såg rakt in i solen, som höll på att gå ner. Därför såg hon mig inte strax.

Redan första gången jag såg henne slog det mig hur olik hon är alla andra. Hon liknar hvarken en dam af värld eller en medelklassfru eller en kvinna af folket. Kanske dock mest det sista, isynnerhet som hon nu satt där på kyrktrap­ pan med det ljusa håret bart och fritt i solen, ty hon hade tagit af hatten och lagt den bredvid sig. Men en kvinna af ett ursprungligt folk eller af ett som aldrig funnits, ett där ingen klassbildning ännu begynt, där »folket» ännu icke blifvit underklass. En dotter af en fri stam.

Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Inte med snyftningar, bara med tårar. Grät som en, som har gråtit mycket och knappt märker att hon gråter.

Jag ville vända om och gå bort, men i detsamma märkte jag att hon hade sett mig. Jag hälsade litet stelt och ville gå förbi. Men hon reste sig strax från det låga trappsteget, lika lätt och mjukt som från en stol, och gick fram och räckte mig handen. Hon torkade hastigt bort tårarna, satte på sig hatten och drog ett grått flor öfver ansiktet.

Vi stodo tysta en sekund.

– Det är vackert här uppe i kväll, sade jag till sist.

– Ja, sade hon, det är en vacker afton. Och det har varit en vacker sommar. Nu är den snart slut. Träden gulna redan. – Se, en svala!

En ensam svala ilade förbi oss så nära att jag kände en kylig fläkt öfver ögonlocken, den gjorde en snabb kurva som för ögat blef en pilskarp vinkel, och försvann i det blå.

– Det blef så tidigt varmt i år, sade hon. Då brukar det bli tidig höst.

– Hur står det till med pastorn? frågade jag.

– Jo jag tackar, svarade hon. Han kom hem från Porla för ett par dar se’n.

– Och har han blifvit något bättre?

Hon vände hufvudet litet ifrån mig och kisade med ögonen mot solen.

– Inte från min synpunkt sedt, svarade hon lågt.

Jag förstod. Det var således som jag hade tänkt. Nå, det var heller inte svårt att gissa ...

En gammal gumma gick och sopade vissna löf. Hon kom oss närmare och närmare, och vi gingo sakta undan längre ut på kullen. Jag gick och tänkte på prästen. Jag skrämde honom först med hans hustrus hälsa, det hjälpte knappt två veckor; jag skrämde honom med hans egen och med den bleka döden, det hjälpte i sex. Och det hjälpte så länge bara därför att han var skild från henne. Jag börjar tro att Markel och och hans cyrenaïker ha rätt: människorna bekymra sig inte om lyckan, de söka efter vällusten. De söka efter vällusten äfven mot sitt intresse, mot sina åsikter och sin tro, mot sin lycka ... Och den unga kvinnan som gick vid min sida med en så rak och stolt rygg men nacken med allt det ljusa silkesvirret djupt böjd under sina bekymmer – hon hade gjort alldeles detsamma: sökt vällusten och icke bekymrat sig om lyckan. Och för första gången slog det mig nu, att det var alldeles samma slags handlingssätt som fyllde mig med vämjelse för den gamla prästen och med en oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en försagd vördnad som inför gudomens närhet.

Solen glödde mattare nu genom den tjocka dunstkretsen öfver staden.

– Säg, fru Gregorius – får jag fråga er om en sak?

– Ja, gärna.

– Den som ni älskar – jag vet ju inte alls hvem det är – hvad säger han om det här, och om alltsammans; hvad vill han göra? Hur vill han att det skall bli? Ty han kan ju inte gärna vara nöjd med det som det är –?

Hon teg länge. Jag började tro att jag hade frågat dumt och att hon inte ville svara.

– Han vill att vi skall resa, sade hon till sist.

Jag studsade.

– Kan han det också? frågade jag. Jag menar, är han en fri man, förmögen, oberoende af anställning eller yrke, en man som gör hvad han vill?

– Nej. Då hade vi ju gjort det för länge se’n. Han har hela sin framtid här. Men han vill bryta sig en ny bana i ett främmande land, långt bort. Kanske Amerika.

Jag måste le invärtes. Klas Recke och Amerika! Men jag blef stel då jag tänkte på henne. Jag tänkte: därborta kommer han att gå till botten genom alldeles samma egenskaper som han flyter på här. Och hvad blir det så af henne ...

Jag frågade:

– Och ni själf – vill ni det?

Hon skakade på hufvudet. Ögonen stodo fulla af tårar.

– Jag vill helst dö, sade hon.

Solen drunknade småningom i det grå töcknet. Ett kyligt vinddrag susade genom träden.

– Jag vill inte förstöra hans lif. Inte bli en börda för honom. Hvarför skulle han resa? Det skulle bara vara för min skull. Han har hela sitt lif här, sin ställning, sin framtid, sina vänner, allting.

– Jag kunde ingenting svara på detta, hon hade ju så alltför rätt. Och jag tänkte på Recke. Hela förslaget syntes mig så underligt från honom. Jag skulle aldrig ha väntat något sådant af honom.

– Säg, fru Gregorius – jag får ju vara er vän, ni betraktar mig så, inte sant? Ni tycker inte illa om att jag talar med er om de här sakerna?

Hon log mot mig genom tårarna och floret – ja, hon log!

– Jag håller mycket af er, sade hon. Ni har gjort sådant för mig som ingen annan kunde eller ville ha gjort. Ni får tala med mig om allt hvad ni vill. Jag tycker så mycket om när ni talar.

– Har han, er vän – har han velat det länge, att ni skulle resa bort tillsammans? Har han talat om det länge?

– Aldrig förr än i kväll. Vi träffades här uppe kort innan ni kom. Han har aldrig talat med mig om det förr. Jag tror knappt ens han har tänkt på det förr.

Jag började förstå ... Jag frågade:

– Har det alltså stött till något särskildt just nu ... eftersom han kom på den tanken? Något oroande ..?

Hon böjde på hufvudet:

– Kanske.

Den gamla med kvasten sopade åter sina löf alldeles inpå oss, vi gingo tillbaka mot kyrkan, långsamt, under tystnad. Vi stannade vid trappan där vi först hade mötts. Hon var trött: hon satte sig åter på trappsteget och stödde hakan mot handen med blicken ut i den grånande skymningen.

Vi tego länge. Det var stilla omkring oss, men öfver oss susade vinden med en skarpare ton än nyss genom trädkronorna, och det var ingen värme mer i luften.

Hon skälfde till i en frysning.

– Jag vill dö, sade hon. Jag vill så förfärligt gärna dö. Jag känner att jag har fått allt mitt, allt det jag skulle ha. Jag kan aldrig bli så lycklig mer som jag har varit dessa veckor. Det har sällan gått någon dag som jag inte har gråtit; men jag har varit lycklig. Jag ångrar ingenting, men jag vill dö. Och ändå är det så svårt. Jag tycker att själfmord är fult, isynnerhet för en kvinna. Jag har en sådan afsky för allt våld på naturen. Och jag vill inte heller göra honom någon sorg.

Jag teg och lät henne tala. Hon kisade smalt med ögonen:

– Ja, själfmord är fult. Men det kan vara ännu fulare att lefva. Det är förskräckligt att man så ofta bara har det som är mer eller mindre fult att välja på. Den som kunde få dö!

Jag är inte rädd för döden. Inte ens om jag trodde att det fanns någonting efter döden skulle jag vara rädd för den. Jag har hvarken gjort något ondt eller något godt som jag hade kunnat göra annorlunda; jag har gjort hvad jag har måst göra, i smått som stort. Minns ni att jag en gång talade med er om min ungdomskärlek och att jag ångrade, att jag inte gaf mig åt honom? Jag ångrar det inte längre. Jag ångrar ingenting, inte ens mitt giftermål. Ingenting hade ändå kunnat ske annorlunda än det har skett.

Men jag tror inte att det finns någonting efter döden. Som barn tänkte jag mig alltid själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria som min far hade såg jag också att egypterna afbildade den som en fågel. Men en fågel flyger inte högre än luften räcker, och den räcker inte långt. Den hör till jorden, den också. I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet som förklarade för oss att ingenting af det som finns på jorden kan komma bort från den.

– Det är jag rädd att han hade fått om bakfoten, insköt jag.

– Det är nog möjligt. Men jag uppgaf i alla fall min fågeltro, och själen blef mera obestämd för mig. För några år sedan läste jag allt hvad jag kom öfver om religionen och sådant, både för och emot. Det hjälpte mig ju att reda upp mina begrepp i mycket, men jag fick ändå inte veta det jag ville. Det finns människor som skrifver så utmärkt väl, och jag tror att de kan bevisa hvad som helst. Jag tyckte alltid att den hade rätt som skref bäst och vackrast. Viktor Rydberg dyrkade jag. Men jag kände och förstod, att om lif och död visste ändå ingen någonting.

– Men – och det kom en hög och varm färg öfver hennes kind i mörkret – men på sista tiden har jag fått veta mer om mig själf än förut i hela mitt lif. Jag har lärt känna min kropp. Jag har lärt mig känna och förstå, att min kropp är jag. Det finns ingen glädje och ingen sorg och inte något lif alls annat än genom den. Och min kropp vet ju att den måste dö. Den känner det, liksom ett djur kan känna det. Därför vet jag nu, att det finns ingenting för mig bortom döden.

Det hade mörknat. Sorlet från staden steg starkare upp till oss nu i mörkret, och lyktorna började tändas därnere i krokarna längs kajer och broar.

– Ja, sade jag, er kropp vet att den skall dö en gång. Men den vill inte dö; den vill lefva. Den vill inte dö förr än den är utsliten och tyngd af år. Förtärd af lidande och förbränd af lust. Då först vill den dö. Ni tror att ni vill dö, därför att allting ser så svårt ut nu. Men ni vill det inte, jag vet att ni inte kan vilja det. Låt tiden gå. Tag dagen som den kommer. Allting kan bli annorlunda förr än ni tror. Också ni själf kan bli annorlunda. Ni är stark och sund; ni kan bli ännu starkare; ni hör till dem som kan växa och förnyas.

Det gick en frysning genom hennes gestalt. Hon reste sig:

– Det är sent, jag måste gå hem. Vi kan inte gå ner härifrån tillsammans, det vore inte bra om någon såg oss. Gå den där vägen, så går jag åt andra hållet. Godnatt!

Hon räckte mig sin hand. Jag sade:

– Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind. Får jag det?

Hon tog upp floret och böjde fram sin kind.

Jag kysste den.

Hon sade:

– Jag vill kyssa er panna. Den är vacker. Vinden slet i mina glesnande hårtestar när jag blottade mitt hufvud. Och hon tog det mellan sina varma och mjuka händer och kysste min panna – högtidligt, som en ceremoni.