22 augusti

Hvilken morgon! En lätt känning af höst i den glasklara luften. Och stilla.

Mötte fröken Mertens på min morgonridt och växlade några muntra ord med henne i förbifarten. Jag tycker om hennes ögon. Jag tror att det är mera djup i dem än man ser strax. Och så håret ... Men sen finns det heller inte stort mera på meritlistan. Jo, en liten god karaktär har hon bestämdt också.

Jag red Djurgården rundt och tänkte hela tiden på henne som satt på trappan däruppe vid kyrkan och såg in i solen och grät, och som längtade efter att få dö. Och sannerligen: om ingen hjälp kommer, om ingenting inträffar – om inte det inträffar som jag tänker på – då är hvarje försök att trösta henne med ord bara löjligt prat, det kände jag själf medan jag talade till henne. Då har hon rätt, hundra gånger rätt i att söka döden. Hon kan hvarken resa eller stanna. Resa – med Klas Recke? Bli honom en börda och en black om foten? Jag välsignar henne för att hon inte vill det. De skulle gå under bägge. Han har det bra förspändt här, sägs det, med ena foten i sitt departement och den andra i finansvärlden; jag har hört folk kalla honom en framtidsman, och om han har skulder så är det nog inte värre för honom än för många andra »framtidsmän» innan deras position är gjord. Han har precis det lagom af begåfning som brukar hjälpa fram sin man – inom den rätta miljön, naturligtvis; någon elementarkraft är han inte. »Bryta sig en ny bana» ... nej, det ligger inte för honom. Och hon kan inte heller bli kvar i sitt gamla lif. En fånge i fiendeland. Föda sitt barn under den främmande mannens tak och vara nödd att hyckla och ljuga för honom och se hans äckliga fadersglädje – kanske uppspädd med misstankar som han inte törs tillstå men som han kommer att begagna för att ytterligare förgifta hennes lif ... Nej, hon kan det helt enkelt inte, det slutar med någon katastrof om hon försöker det ... Hon måste bli fri. Hon skall vara sin egen och råda öfver sig själf och sitt barn. Då ordnar sig allting för henne, då blir lifvet möjligt och godt för henne att lefva. Jag har gjort en ed vid min själ: hon skall bli fri.

Jag var i en ohygglig spänning nyss, under min mottagning. Jag trodde att han skulle komma i dag, jag tyckte att jag kände det i huden ... Han kom inte, men lika godt; när helst han kommer skall han inte finna mig oberedd. Det som hände i torsdags skall inte upprepas.

Nu går jag ut och äter middag. Jag skulle önska att jag träffade Markel, så kunde jag bjuda honom på middag på Hasselbacken. Jag vill prata och dricka vin och se folk.

Kristin har redan middagen färdig och blir ursinnig, men det får vara detsamma.

(Senare.)

Det är färdigt; det är gjordt. Jag har gjort det.

Så underligt det kom. Så sällsamt slumpen ordnade det för mig. Jag kunde nästan bli frestad att tro på en försyn.

Jag känner mig tom och lätt som ett urblåst ägg. Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg mig själf i spegeln, studsade jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätadt, något jag vet inte hvad, som kom mig att tänka på uret utan visare, som jag bär i min ficka. Och jag måste fråga mig själf: det där som du har gjort i dag – var det alltså hela ditt innehåll, finns det ingenting kvar nu därinne?

Dumheter. Det är en känsla som går öfver. Jag är lite trött i hufvudet. Det kan jag ha lof till.

Klockan är half åtta; solen har nyss gått ned. Hon var en kvart öfver fyra då jag gick ut. Tre timmar alltså. Tre timmar och några minuter.

... Jag gick alltså ut för att äta middag; jag sneddade öfver kyrkogården; jag gick genom gränden; jag stannade ett ögonblick framför urmakarens fönster, fick en smilande puckelryggig hälsning af mannen därinnanför och besvarade den. Jag minns att jag gjorde denna reflexion: hvar gång jag ser en puckelrygg, känner jag mig af sympati en smula puckelryggig själf. Förmodligen en reflexverkan af den från barndomen inlärda medkänslan med olyckan ... Jag kom upp på Drottninggatan; jag gick in i Havannamagasinet och köpte ett par ordentliga Upmann. Jag vek om hörnet vid Fredsgatan. När jag kom på Gustaf Adolfs torg, kastade jag en blick in genom Rydbergs fönster i tanke att Markel möjligen kunde sitta där vid sin absint, som han brukar ibland, men där satt bara Birck med ett glas citron. Det är en tungus, honom kände jag ingen lust att äta middag med på tu man hand. ... Utanför tidningskontoret köpte jag ett Aftonblad och stoppade det i fickan. Där finns kanske något nytt om Dreyfusaffären, tänkte jag ... Men jag gick hela tiden och undrade hur jag skulle få fatt i Markel. Att telefonera till hans tidning lönade sig inte, han är aldrig där vid den tiden; och medan jag tänkte detta gick jag in i en cigarrbod och telefonerade. Han hade nyss gått. ... På Jakobs torg såg jag på långt håll pastor Gregorius komma emot mig. Jag gjorde mig redan i ordning att hälsa då jag med ens upp­ täckte att det inte var han. Det var inte ens någon nämnvärd likhet.

– Så, tänkte jag, då möter jag honom snart.

Ty enligt en allmänt spridd folktro, som jag dunkelt påminde mig att min erfarenhet vid något tillfälle hade bekräftat, skall ett misstag på person af denna art vara ett slags varsel. Jag erinrade mig till och med, att jag i en pseudovetenskaplig tidskrift »för psykiska undersökningar» hade läst en historia om en man, som efter ett sådant »varsel» tvärt vek in på en sidogata för att undgå ett möte som var honom obehagligt – och kom rakt i armarna på den som han ville undvika ... Men jag trodde inte på dessa dumheter, och mina tankar fortsatte hela tiden i tysthet sin razzia efter Markel. Det kom för mig, att jag ett par gånger vid samma tid på dagen hade träffat honom i vattenbutiken i torget; jag gick dit. Han var naturligtvis inte där, men jag satte mig i alla fall i en af sofforna under de stora träden invid kyrkogårdsmuren för att dricka ett glas vichyvatten medan jag ögnade igenom mitt Aftonblad. Jag hade knappt vecklat upp det och fäst ögonen på den stående fetstilsrubri­ ken: Dreyfusaffären – förrän jag hörde tunga knastrande steg i sanden, och pastor Gregorius stod framför mig.

– Se doktorn, god dag, god dag. Får jag lof att slå mig ner? Jag tänkte dricka ett litet glas vichyvatten före middagen. Det kan väl inte vara farligt för hjärtat?

– Ja, kolsyran är ju inte bra, svarade jag, men ett litet glas någon gång kan inte göra stor skada. Hur står det till efter badsejouren?

– Mycket bra. Jag tror att den har bekommit mig riktigt bra. Jag sökte doktorn för några dar se’n, i torsdags tror jag det var, men jag kom för sent. Doktorn var utgången.

Jag svarade, att jag oftast brukar kunna träffas äfven en eller annan halftimme efter mottagningstidens slut, men att jag den dagen tyvärr hade blifvit tvungen att gå ut litet tidigare än vanligt. Jag bad honom komma i morgon. Han visste inte om han hade tid, men han skulle försöka.

– Det är vackert i Porla, sade han.

(Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius är som stadsbo van att alltid finna »landet» vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och ville till det yttersta ha valuta för sina pengar. Därför fann han det vackert.)

– Ja, svarade jag, det är ganska vackert i Porla. Fast mindre vackert än på de flesta andra ställen.

– Ronneby är kanske vackrare, medgaf han. Men det är ju så lång och dyr resa.

En halfvuxen flicka serverade vattnet, två små kvartsbuteljer.

Plötsligt fick jag en ingifvelse. Eftersom det ändå måste ske: – hvarför inte här? Hvarför inte nu? Jag såg mig omkring, Det fanns ingen i närheten just nu. Vid ett bord långt borta sutto tre gamla herrar, af hvilka jag kände en, en pensionerad gammal ryttmästare; men de pratade högt med hvarandra och talade om historier och skrattade och kunde icke höra hvad vi sade eller se hvad vi gjorde. En liten smutsig och barfota flickunge tassade fram till oss och bjöd ut blommor, vi skakade på hufvudena, och hon försvann lika tyst. Framför oss låg torgets sandplan nästan tom i den sena middagstimmen. Från hörnet vid kyrkan sneddade då och då en fotgängare ned mot östra alléen. En varm sensommarsol förgyllde Dramatiska teaterns gamla gula fasad mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns direktör och pratade med regissören. Afståndet gjorde dem till miniatyrer, hvilkas linjespel blott ett öga som kände dem förut kunde uppfatta och tolka. Regissören röjdes af sin röda fez, som blef till en liten gnista i solen, direktören af dessa delikata handrörelser som tycktes säga: ja, herregud, hvar sak har två sidor! Jag kände mig öfvertygad om att det var något i den vägen han sade, jag såg den lätta axelryckningen, jag tyckte mig höra tonfallet. Och jag tillämpade orden på mig och mitt. Ja, hvar sak har två sidor. Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för dem bägge, man måste dock till sist välja den ena. Och jag hade för längesedan gjort mitt val.

Jag tog upp urboetten med pillerna ur västfickan, tog ett piller mellan tummen och pekfingret, vände mig litet åt sidan och låtsades taga in det. Så tog jag en klunk ur mitt vattenglas liksom för att skölja ner det. Pastorn blef strax intresserad:

– Jag tror att doktorn medicinerar? sade han.

– Ja, svarade jag. Vi ha dåliga hjärtan lite hvar. Mitt är inte heller som det skall vara. Det kommer sig af att jag röker för mycket. Kunde jag bara lägga bort att röka, skulle jag aldrig behöfva den här smörjan. Det här är ett tämligen nytt medel; jag har sett det mycket rekommenderadt i tyska facktidskrifter, men jag ville gärna pröfva det på mig själf innan jag använde det i min praktik. Nu har jag hållit på med det i öfver en månad, och jag har funnit det utmärkt. Man tar ett piller en stund före middagen; det hindrar »matfebern», den där oron och hjärtklappningen strax efter måltiden. Får jag lof?

Jag räckte honom dosan med locket uppslaget och vändt så, att han icke kunde se att det var en urtafla; det skulle ha kunnat ge honom stoff till onödiga frågor och prat.

– Jag tackar, sade han.

– Jag kan skrifva ett recept på dem i morgon, tillade jag.

Han tog ett piller utan vidare frågor och sväljde ner det med en klunk vatten. Jag tyckte att mitt hjärta stod stilla. Jag stirrade rätt framför mig. Torget låg tomt och ökentorrt. En ståtlig poliskonstapel gick långsamt förbi, stannade, knäppte med fingrarna bort ett dammkorn från sin välborstade syrtut och fortsatte sin rond. Solen sken alltjämt lika varmt och gult på Dramatiska teaterns vägg. Direktören gjorde nu en gest som han sällan använder, den judiska gesten med utvända händer, affärsmannens gest som betyder: jag vänder insidan ut, jag döljer ingenting, jag lägger korten på bordet. Och den röda fezen nickade två gånger.

– Den här vattenbutiken är gammal, sade pastorn. Det är visst den äldsta i sitt slag i Stockholm.

– Ja, svarade jag utan att vända på hufvudet, den är gammal.

Klockan slog tre kvart på fem i Jakobs kyrka.

Jag tog mekaniskt upp min klocka för att se efter om den gick rätt, men min hand famlade och darrade så att jag tappade klockan i marken och glaset gick sönder. Då jag böjde mig ned för att ta upp den, såg jag att det låg ett piller på marken; det var det som jag nyss hade låtsats ta in. Jag trampade sönder det med min fot. I detsamma hörde jag pastorns vattenglas falla omkull på brickan. Jag ville inte se ditåt, men såg ändå hans arm falla slappt ned och hans hufvud nicka till mot bröstet och de bristande ögonen vidöppna ...

Det är löjligt, det var nu tredje gången sedan jag kom hem som jag steg upp och kände efter att min dörr är väl stängd. Hvad har jag att frukta? Ingenting. Inte det ringaste. Jag har gjort min sak nätt och delikat, hvad man än må säga om den för resten. Slumpen hjälpte mig också. Det var tur att jag såg pillret på marken och trampade sönder det. Om jag inte hade tappat min klocka, skulle jag förmodligen inte ha sett det. Det var alltså tur att jag tappade min klocka ...

Prästen är död af hjärtslag; jag skref själf ut attesten. Han hade gått sig varm och andfådd i den starka sommarhettan; så drack han ett stort glas vichyvatten alldeles för häftigt och utan att låta det slå af sig. Jag förklarade detta för den ståtliga poliskonstapeln, som hade vändt och kommit tillbaka, för den lilla uppskrämda serveringsflickan och för några nyfikna, som samlat sig. Jag hade rådt pastorn att låta vattnet stå och slå af sig en liten stund, innan han drack det, men han var törstig och ville inte höra på mig. »Ja,» sade konstapeln, »jag såg just hur häftigt och törstigt den gamle herrn drack sitt vatten, då jag gick förbi nyss, och jag tänkte: det där är inte bra för honom» ... Bland de förbigående, som stannade, var en ung prästman som kände den döde. Han åtog sig att underrätta fru Gregorius, så skonsamt som möjligt.

Jag har ingenting att frukta. Hvarför känner jag då oupphörligt på min dörr? Därför att jag har en känsla af att det oerhörda atmosfäriska trycket af andras meningar, de lefvandes, de dödas och de ännu oföddas, ligger samladt därute och hotar att spränga dörren och krossa mig, pulvrisera mig ... Därför känner jag på låset.

... När jag ändtligen kunde komma därifrån, satte jag mig upp på en spårvagn, den första jag fick fatt i. Den förde mig långt ut på Kungs­ holmen. Jag fortsatte landsvägen ända ner till Tranebergs bro. Vi bodde där en gång, en sommar då jag var fyra eller fem år. Där metade jag min första lilla abborpinne på en krökt knappnål. Jag mindes precis fläcken där jag hade stått. Jag stod där länge också nu och söp in den välkända lukten af stillastående vatten och soltorkad tjära. Nu liksom då kilade små kvicka abborrar af och an i vattnet. Jag mindes hur girigt jag hade sett på dem den gången och hur hett jag hade önskat att jag kunde fånga dem. Och när det ändtligen lyckades och en liten, liten abborre, knappt tre tum lång, sprattlade på kroken, gallskrek jag af förtjusning och sprang rakt hem till mamma med den lilla fisken sprittande och skälfvande i min knutna hand ... Jag ville att vi skulle äta den till middagen, men mamma gaf den åt katten. Och det var också roligt. Att se honom leka med den och sedan höra hur benen knastrade mellan hans roftänder ...

På hemvägen gick jag in på Piperska muren för att äta middag. Jag trodde inte att jag skulle träffa någon bekant där, men där sutto två läkare och vinkade åt mig att slå mig ner hos dem. Jag drack bara ett glas pilsner och gick.

Hvar skall jag göra af dessa lappar? Hittills har jag brukat lägga dem i lönnlådan i chiffonniern: men det är inte bra. Ett bara någorlunda erfaret öga ser strax på en gammal möbel sådan som denna att det måste finnas en lönnlåda i den och tar lätt reda på den. Om trots allt någonting skulle inträffa, något som icke kunnat förutses, och man föll på den idén att göra en husundersökning här, så skulle man strax hitta dem där. Men hvar skall jag då göra af dem? Jag vet: jag har en mängd kartonger på bokhyllan, attrapper i form af böcker, fyllda med vetenskapliga anteckningar och andra gamla papper, omsorgsfullt ordnade och med etiketter på ryggarna. Jag kan sticka in dem bland anteckningarna i gynäkologi. Och jag kan blanda dem med mina äldre dagbokslappar, jag har ju fört dagbok förr också, aldrig regelbundet någon längre tid, men periodiskt ... För resten kan det göra detsamma tills vidare. Jag får alltid tid att bränna dem om det skulle behöfvas.

*

Det är färdigt, jag är fri. Nu vill jag skaka af mig detta, nu vill jag tänka på annat.

Ja – på hvad då?

Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom. Som en blåsa som jag stuckit hål på.

Jag är hungrig, det är hela saken. Kristin får värma upp middagen och ta in den.