23 augusti
Det har regnat och blåst hela natten. Den första höststormen. Jag låg vaken och hörde två grenar gnissla mot hvarandra i den stora kastanjen utanför mitt fönster. Jag minns att jag steg upp och satt vid fönstret en stund och såg skytrasorna jaga hvarandra. Reflexen från gaslyktorna gaf dem ett smutsigt tegelrödt och brandfärgadt sken. Jag tyckte att kyrkspiran krökte sig för stormen. Skyarna formade sig till gestalter, de blefvo till en vild jakt af smutsiga röda djäflar, som tutade i lurar och hvisslade och skreko och fläkte trasorna af hvarandras kroppar och gjorde alla sorters hor. Och medan jag satt där brast jag plötsligt i skratt: jag skrattade åt stormen. Jag tyckte att den gjorde för mycket väsen af affären. Det gick mig som juden, då åskan slog ner just medan han åt en fläskkotlett: han trodde att det var för fläskbitens skull. Jag tänkte på mig och mitt, och jag trodde att stormen tänkte på det samma. Till sist somnade jag på min stol. En köldrysning väckte mig, jag gick till sängs men somnade inte mer. Och så blef det då till sist en ny dag.
Nu är det morgongrått och stilla, men regnar och regnar. Och jag har en förskräcklig snufva och har redan blött ner tre näsdukar.
Då jag vek upp tidningen vid mitt morgonkaffe, såg jag att pastor Gregorius är död. Helt plötsligt, af slag ... i vattenbutiken i Kungsträdgården ... En af våra mera kända läkare, som händelsevis befann sig i hans sällskap, kunde blott konstatera att döden inträdt ... Den aflidne var en af hufvudstadens helst hörda och mest omtyckta predikanter ... En sympatisk och vidhjärtad personlighet ... Femtioåtta år gammal ... Sörjd närmast af maka, född Waller, samt åldrig moder.
Ack ja, herregud, vi måste alla den vägen gå. Och han hade länge haft dåligt hjärta.
Men han hade alltså en gammal mor. Det visste jag inte. Hon måste vara förskräckligt gammal.
... Det är något visst dystert och otrefligt med det här rummet, isynnerhet sådana här regnvädersdagar. Allting här är gammalt och mörkt och litet malätet. Men jag trifs inte med nya möbler. I alla fall tror jag att jag får lof att skaffa mig nya gardiner för fönstret, de äro för mörka och tunga och hålla ljuset ute. Den ena är också litet bränd i kanten sedan den där natten i somras, då ljuset fladdrade till och den tog eld.
»Den där natten i somras» ... Låt mig tänka, hur längesen kan det vara? – Två veckor. Och jag tycker att det är en hel evighet sedan dess.
Hvem kunde ana att han hade sin mor i lifvet ...
Hur gammal skulle min mor vara om hon lefde nu? Å, inte så värst gammal. Knappt sextio år.
Hon skulle ha hvitt hår. Hon skulle kanske gå litet tungt i backar och trappor. De blå ögo nen, som voro ljusare än alla andras, skulle vara ännu ljusare nu af ålder och de skulle le godt under det hvita håret. Hon skulle glädja sig åt att det har gått så bra för mig, men ännu mera skulle hon sörja öfver bror Ernst som är i Australien och aldrig skrifver. Hon hade aldrig annat än sorg och bekymmer af Ernst. Därför tyckte hon mest om honom. – Men hvem vet, han hade kanske blifvit annorlunda om hon fått lefva.
Hon dog för tidigt, min mor.
Men det är godt att hon är död.
(Senare.)
Nyss, då jag kom hem i skymningen, stannade jag som förstenad på tröskeln till salen. På bordet framför spegeln stod ett knippe mörka blommor i ett glas. Det var skymning. De fyllde rummet med sin tunga doft.
Det var rosor. Mörka, röda rosor. Ett par nästan svarta.
Jag stod alldeles stilla midt i det tysta, skymningsstora rummet och vågade knappt röra mig och knappt andas. Jag tyckte mig gå i en dröm. Blommorna på spegeln – det var ju de mörka blommorna från min dröm.
Ett ögonblick blef jag rädd. Jag tänkte: detta är en hallucination; jag börjar gå sönder, det lider mot slutet med mig. Jag vågade icke gå fram och taga blommorna i min hand af fruktan att gripa i tomma luften. Jag gick in i mitt arbetsrum. På skrifbordet låg ett bref. Jag bröt det med darrande fingrar i tanke att det kunde ha något samband med blommorna; men det var en middagsbjudning. Jag läste det och skref ett ord till svar på ett visitkort: »kommer». Så gick jag åter ut i salen: blommorna voro kvar. Jag ringde på Kristin; jag ville fråga henne hvem som hade kommit med blommorna. Men ingen kom på min ringning; Kristin var utgången. Det fanns ingen i våningen mer än jag.
Mitt lif börjar blanda sig med mina drömmar. Jag kan inte längre hålla dröm och lif i sär. Jag känner till det där, jag har läst om det i stora böcker: det är början till slutet. Men en gång måste ju slutet komma, och jag fruktar ingenting. Mitt lif blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat. Jag har kanske drömt hela tiden, drömt att jag är läkare och att jag heter Glas och att det fanns en präst som hette Gregorius. Och jag kan när som helst vakna som gatsopare eller biskop eller skolpojke eller hund – hvad vet jag ...
Å, dumheter. När drömmar och varsel börja slå in, och det icke är fråga om pigor och gamla fruntimmer utan om högre organiserade individer, då säger psykiatrien att det är ett tecken till begynnande andlig desorganisation. Men hur förklaras det? Det förklaras så, att man i de allra flesta fall aldrig har drömt det som »slår in»; man tycker att man har drömt det, eller också att man har upplefvat alldeles detsamma en gång förr, in i de minsta detaljer. Men min dröm med de mörka blommorna har jag uppskrifven! Och blommorna själfva, de äro ingen hallucination, de stå där och dofta och äro lefvande, och någon har kommit hit med dem.
Men hvem? Det finns ju bara en att gissa på. Skulle hon alltså ha förstått? Förstått och gillat och sändt dessa blommor som ett tecken därpå och ett tack? Det är ju vansinne, det är omöjligt. Något sådant händer inte, kan inte få hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore inte tillständigt. Det finns gränser för hvad en kvinna får förstå! Är det så, då förstår jag ingenting längre, då vill jag inte leka med längre.
Det är ändå vackra blommor. Skall jag ställa dem på mitt skrifbord? Nej. De få stå där de stå. Jag vill inte röra vid dem. Jag är rädd för dem. Jag är rädd!
24 augusti
Min snufva blef en hel liten influensa. Jag har stängt min dörr för mina patienter för att inte smitta ner dem, och håller mig inne. Jag har sändt återbud till middagen hos Rubins. Jag kan ingenting göra, inte ens läsa. Jag har nyss lagt patience med en gammal kortlek som jag har kvar efter min far. Jag tror att det ligger väl ett dussin gamla kortlekar i lådan till det förtjusande mahognyspelbordet, en möbel som ensamt den skulle kunna föra mig i fördärfvet om jag hade den ringaste lust för spel. Skifvan är klädd med grönt kläde när man slår upp den, den har aflånga gropar i kanten för markerna, och de delikataste inläggningar.
Ja, stort mera lämnade han mig heller inte i arf, min goda far.
Regn och regn ... Och det regnar inte vatten, utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den är brun. Och när regnet ibland saktar af på en stund, ljusnar den till ett smutsigt gult.
Öfver patiencekorten på mitt bord ligga bladen af en sönderplockad ros. Jag vet inte hvarför jag satt och plockade bladen af den. Kanske för att jag kom att tänka på hur vi barn förr i världen brukade stöta rosenblad i en mortel och rulla dem till hårda kulor, som vi trädde upp på snören och gaf mamma till halsband på hennes födelsedag. De luktade så godt, de där kulorna. Men efter några dar skrumpnade de ihop som russin och kastades bort.
Rosorna – ja, det var nu också en historia. Det första jag såg då jag kom ut i salen i morse var ett visitkort som låg på spegelbordet bredvid blomglaset: Eva Mertens. Jag förstår ännu i denna stund inte hur jag kunde undgå att se det i går. Och hur ända längst bort i andra ändan af helvete har den goda, söta flickan kunnat falla på den idén att skicka blommor till mig ovärdige syndare? Den djupare orsaken kan jag visserligen med ansträngande af mitt skarpsinne och med öfvervinnande af min blygsamhet gissa mig till; men anledningen? Förevändningen? Hur jag grubblar, kan jag inte tänka ut någon annan förklaring än denna: Hon har läst eller hört talas om hur jag råkade vara närvarande vid det sorgliga dödsfallet; hon antar att jag är djupt uppskakad och har därför velat sända mig detta bevis på sin sympati. Hon har handlat plötsligt och impulsivt och så som det föll sig naturligt för henne. Det är ett godt hjärta på den flickan ...
Om jag skulle låta henne älska mig? Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. Jag kommer ihåg honom nu, när skenet af den första höstbrasan dansar på den rödflammiga mattan: just där framför kakelugnen brukade han ligga och spinna. Jag ansträngde mig förgäfves att vinna hans tillgifvenhet. Han lapade min mjölk och värmde sig vid min eld, men hans hjärta förblef kallt. Hvad blef det af dig, Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att du har kommit på dekadans, om du ännu vandrar här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände igen din röst.
*
Hvem var det som sade: »Lifvet är kort, men timmarna äro långa.» Det borde ha varit en matematiker som Pascal, men det var visst Fénélon. Synd, att det inte var jag.
*
Hvarför törstade jag efter en handling? Kanske mest för att råda bot på ledsnaden. »L’ennui commun à toute créature bien née,» som drottning Margareta af Navarra uttryckte det. Men det är länge sedan den var ett privilegium för »varelser af börd». Att döma af mig själf och några som jag känner, ser det ut som om den med stigande upplysning och välstånd vore på väg att sprida sig också bland populacen.
Handlingen kom till mig som ett stort underligt moln, sköt en blixt och drog förbi. Och ledsnaden blef kvar.
Men det är också ett rent fördömdt influensaväder. Dagar som dessa tycker jag att det stiger upp gammal liklukt från kyrkogården och tränger in genom väggar och fönster. Regnet droppar på fönsterblecket. Jag känner det som om det droppade på min hjärna för att urhålka den. – Det är något fel med min hjärna. Jag vet inte om den är för dålig eller för bra, men den är inte som den borde vara. Till gengäld vet jag åtminstone med mig själf att jag har hjärtat på rätta stället. Dropp – dropp – dropp. Hvarför äro de två små träden vid Bellmans graf så eländiga och tunna? Jag tror att de äro sjuka. Kanske gasförgiftade. Han borde sofva under stora susande träd, den gamle Karl Mikael. Sofva, ja – få vi sofva? Riktigt? Den som visste det ... Det kommer för mig ett par rader ur en berömd dikt:
L’ombre d’un vieux poéte erre dans la gouttière
avec la triste voix d’un fantôme frileux.
»En gammal skalds skugga irrar i takrännan med den sorgsna rösten hos ett fruset spöke.» Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på svenska. Det är på det hela taget ett förbannadt språk vi ha. Orden trampa hvarandra på tårna och knuffa hvarandra i ränn stenen. Och allt blir så påtagligt och rått. Inga halftoner, inga lätta antydningar och mjuka öfvergångar. Ett språk som tycks vara skapadt till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder.
Det mörknar mer och mer: decembermörker i augusti. De svarta rosenbladen ha redan skrynklat sig. Men kortlapparna på mitt bord lysa i gälla skrattande färger i allt det grå som för att påminna om att de en gång blefvo uppfunna för att skingra en sjuk och galen furstes svårmod. Men jag fasar vid blotta tanken på arbetet att samla ihop dem och vända de afviga rätt och blanda dem till en ny patience, jag kan bara sitta och se på dem och lyssna till hur »hjärterknekt och spaderdam hviska dystert om sin begrafda kärlek», som det står i samma sonnett.
Le beau valet de cœur et la dame de pique
causent sinistrement de leurs amours défunts.
Jag kunde ha lust att gå upp i det smutsiga gamla rucklet där snedt öfver och dricka porter med flickorna. Röka en sur pipa och dra en spader med värdinnan och ge henne goda råd för hennes reumatism. Hon var här i förra veckan och klagade sin nöd, fet och präktig. Hon hade en tjock guldbrosch under isterhakan och betalade en femma kontant. Hon skulle bli smickrad af en kontravisit.
Det ringde på tamburdörren. Nu öppnar Kristin ... Hvad kan det vara? Jag har ju sagt till att jag inte tar emot i dag ... En detektiv? ... Som låtsas vara sjuk, uppträder som patient ... Kom in du, min gubbe, jag skall nog sköta om dig ...
Kristin gläntade på dörren och slängde ett bref med svarta kanter på mitt bord. Inbjudning att bevista jordfästningen ...
*
– Min handling, ja ... »Vil Monsieur have den Historie paa heroiske Vers, saa koster det 8 skilling ...»