HEMLÖS

Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år,
på ängar våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och gäddorna jaga.
Där vart den en visa som sjöng sig själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går,
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så,
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.

I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda – en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldsgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det sen solen gick ner.

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.
Tolv slag slog klockan i bondens gård,
där husfolk med knäppta händer
höll bön till Herran som vred och hård
sina bittra prövningar sänder.

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
när solen gick eldröd opp.
Och härlig var ängen i dagningens stund,
och våt varje rosenknopp.
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
och aldrig mer skall hon vakna,
och lemmar som vridits i kampens kval
få äntligen kallna och rakna.

Jag har rett ett läger och tänt en eld
på lövströdd lera och gulnat grus,
och nu räknar jag himlens stjärnor
och Illinoisstrandens ljus.

Jag har tänkt på domaren Thatcher
som har hand om mitt gula gull,
och lett åt Toms tant Polly,
och drömt tills månen var full.

I en paradisfläkt går vinden
kring Missouris förtrollade land,
och kring timmer och drivved porla
små vågor mot bokväxt land.

Det är natt kring gul Mississippi,
där de blommande bokarna strö
sitt fröstoft på ström som svallar –
det är rosor på Jacksons ö.

Vi gingo över Raiskis
frusna, vida vatten,
och sågo masugnsflammorna
från Romebergabron.
Och solen sjönk så sakta,
i stänk av guld mot bergen,
och sakta kröpo skuggorna
bland enarna på mon.

Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himlens kalla stjärnglans
såg jag ditt mörka hår.

Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,
en saga från i går.

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Jag fick bröd men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag åt bark med de mina om våren,
och till drick jag tappade sav,
jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
hon regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj som var gammal och styvbent
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon vart min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stod tjuguårs Blacken,
och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga –
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och jag frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen,
ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat att äta
så sa han, nu åker vi, far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte fråga och bråka –
en får veta – får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden,
få ha som en orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.

På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm –
och tung är luften som livet,
som en mara är nattens kvalm.
Och fast han var hård mot far sin,
så längtar jag långt härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.

Hon är rank som Hajsnas granar,
och som vågorna i Slomlam
gungande är hennes gång.
Hennes bröst har bäckens oro,
alla skumma skogars dunkel
skälver vekt i hennes sång.

Vit är hennes väg av solen
över bergen genom blommor,
genom ris på ljungröd hed.
Hett går hennes bröst av längtan,
gamla vilda vilsna visor
stiga vekt därur när solen
bakom Mattnas kam går ner.

Och när jag är sjuk av oro,
och när natten kryper sakta
kring min bädd i Savos koja,
bär hon till mig hedens ljung.
Strör mitt golv med gula rosor,
löv från stränderna av Slomlam,
smeker mjukt mitt tunga huvud
med sin hand och viskar: sjung!

*

Nej, jag kan ej, Marja-Lisa,
jag har glömt Kersandros sånger,
jag är icke värd din kärlek
och en dryck ur Savos sjö!
Jag har druckit bittra vatten,
skökors gift har jag i blodet,
jag har sålt mitt arv åt satan –
smek mig, Marja, jag skall dö!

Marja! Hör du mig? Var är du?
Fattigt klädda Marja-Lisa,
har du redan gått ifrån mig?
Här är mörkt vid furans fot.
Å – din röst var mjuk som ängsgräs –
kvar är natten – kvar är berget –
kvar är mörkret kring min panna,
tomt och grymt och svart som sot!

Marja – hör du dem – de komma!
Hör – de hetsa mig som hundar,
gråa, grova, lömska hundar
nosa efter mina spår!
Hör dem flåsa! Hör du kopplet –
de ha följt mitt spår från Tanra,
de ha snokat lystet hungrigt
genom alla dalens snår.

Lisa – sjung en bergets visa!
om du sjunger bli de rädda –
göm mig – här i skrevan – göm mig!
Hölj mig, barn, med ris och grus!
Å – du har gått bort att gråta –
du vart rädd för mina ögon –
ensam är jag – Marja-Lisa,
ge mig vatten – ge mig ljus!

*

Vem är du i vita kläder?
Du är inte Marja-Lisa –
du är prins i någon saga –
kom du kanske hit på spe?
Tog du Marja-Lisa från mig –
å – nu vet jag, det är du som
botar synd och bor i kyrkor –
gå ifrån mig – Nasaré!

Tag ej mig till livets rike!
Jag är sjuk och spetälskäten,
ända in i iskallt hjärta
multna mina svarta sår!
Man skall kasta mig i mörkret,
man skall frukta mina ögon,
man skall ropa oren! oren!
framför mig varhelst jag går.

Har du rum i himlen höga
för ett barn av onda nätter,
rus och rosensmyckad trolldom –
har du livets bröd och vin?
Är du Gud och dock min broder,
mänska och ändå barmhärtig –
har du kraft ännu att driva
djävlarna ur än ett svin?

*

Han är borta, kvar är natten,
kvar är jag som ingen älskar.
Såren svida. Döden stiger
fram med handen lyft till slag.
Skogen mumlar. Mörkret tynger,
vinden viskar mulna minnen,
viskar mina sista tankar:
ingen dog så arm som jag.