5

Vid den tid, då doktor Charles Holmes gjorde sitt skrikande inträde i världen, det vill säga i början av åttiotalet, var den gamle snörmakaren sedan över ett decennium tillbaka redan en man över stat, knäckt, detroniserad, utan auktoritet, en tomt bullrande röst, som ingen lät skrämma sig av. Till och med det yrke, han ägnat sin ungdoms och mannaålders kraft var sådant att det numera knappast födde sin man, åtminstone inte i den form eller den skala, han utövat det. Och det var inte bara han själv och hans verksamhet, som ohjälpligt hörde till det förgångna: hela den epok, i vilken han fötts, fostrats, växt och verkat, tycktes redan nu, på hans ålders dagar, ligga så oändligt långt tillbaka, att den för länge sedan inkorporerats med de sagans domäner, som gränsa till idyllens riken, tiden utan telegraf, järnväg eller telefon.

Den tiden hade varit hans tid. Och i den hade han varit en satan till karl. Man behövde endast fråga honom själv för att få besked om den saken. Och att han i sin krafts dagar varit, om icke precis en betydande figur, så i alla fall en figur i sin fädernestads och sin bekantskapskrets’ vardagsliv och helgdagsglädje, därom vittnade de otaliga historier, som berättades om honom. Historier, som med åren, sedan dammet lagrat sig över motgångar, sorger och be­ kymmer, gåvo honom någonting av klassikens klassiska proportioner.

Till yrket var Pehr Anders Lekholm, som sagt, snörmakare. Han var den tredje i sin släkt, som far efter son utövat yrket i staden. Det var på sätt och vis ett aristokratiskt hantverk, såtillvida som det på hans tid ej fanns mera än tjugufyra snörmakare i hela riket. Ett snyggt och propert yrke var det också. Inte smutsigt och illaluktande som skomakarens eller garvarens. Inte bullrande som kopparslagarens. Inte stillasittande som skräddarens, urmakarens eller guldsmedens. Inte utsatt för klimatets växlingar som murarens. Och inte smetigt som målarens. Det saknade inte en viss omväxling: än var man uppe på den långa vinden och spann, än satt man i vävstolen på verkstaden. Det var med andra ord ett yrke som borde ha passat den lille propre och rörlige mannen som handsken passar handen.

Det var också ett yrke, som på den tiden födde sin man, inte minst i hans fädernestad. Ty det var ingen vanlig stad, i vilken hans och hans fäders vagga stått. Om det visserligen inte var sant, vad sägnen förtalde, att den hade en mäktig konungs dröm att tacka för sin uppkomst, var den icke desto mindre av förnämt ursprung. På kunglig befallning, som en fästning och ett värn mot svenskarnas infall och härjningar i den rika danska provinsen Skåne, hade den byggts på en sank ö, omfluten av en flod, som varje vår dränkte de kringliggande maderna i vatten och kom hela nejden att se ut som en sjö. Det var ingen vacker stad och vacker hade den heller aldrig varit. En stram och militärisk rektangel med fyra snörräta gator på längden, två bredare och två smala, lika många och lika snörräta tvärgator på reglementerade avstånd korsande långgatorna, allt omgivet av en hög fästningsvall med redutter, bastioner, kanaler, kasematter och metertjocka namnchifferkrönta portar. Två närliggande, uråldriga städer hade fråntagits sina privilegier som köp- och stapelstäder, för att förse den med borgare. Inga svin fingo hållas i staden. Inga nötkreatur fingo beta på vallarna. Och varje borgare, som där byggde, måste inrätta ett stall för minst åtta hästar för kronans inkvarteringar. En fästning hade staden varit och en militärstad förblev den, även sedan det mesta av fästningsvallarna raserats och lämnat plats för breda och skuggrika bulevarder. En stad, över vilken dess invånare yvdes, där aristokratiska officerare skramlade med sina sablar på de knaggliga gatorna och dit sköna och högförnäma unga damer från de stora godsen från halva provinsen färdades i spann för att vid de stora assembléerna tråda dansen med guldsmidda, hästsvansprydda, sporrklirrande löjtnanter. I den staden låg nämligen världens största artilleriregemente, det från slagen vid Grossbeeren och Dennewitzs berömda Cardellska. Och så förnäma och glorfyllda voro detta regementes officerare, att till och med vid högtidliga processioner dess yngste löjtnant gick några steg före den kungliga hovrättens president.

Pehr Anders Lekholm hade gått i lära hos sin far. Som gesäll hade han enligt tidens sed vandrat vida omkring, konditionerat i både Stockholm, Malmö, Lübeck och Köpenhamn. Han hade alltså sett en hel del av livet och mänskorna, innan han som mästare övertog sin faders verkstad och blev borgare i staden.

Han hade på den tiden ansetts som ett synnerligen gott parti inom sina kretsar. Några år efter det han kommit till världen, hade nämligen konung Karl den fjortonde Johan i nåder beslutat att det i staden förlagda regementet, som ett utmärkelsetecken för de förtjänster, det inlagt vid bekämpandet av den store Bonaparte i trekejsarslaget vid Leipzig, skulle erhålla en ny uniform, en svart attila, vars bröst smyckades med ej mindre än elva rader svarta snören. Allt detta snörmakeriarbete utfördes av Pehr Anders Lekholms far, som redan förut vävt alla regarnsband, vilka användes som revärer på byxorna och distinktionsmärken på ärmarna. Varken Pehr Lekholm eller hans far voro alltså, som de flesta andra snörmakare i riket, hänvisade att skaffa sig sin utkomst på tillfälliga order: snören och fransar till salongssoffor, plyschstolar och likkistor. Det var tillräckligt att en gång om året gå upp på chefskansliet, buga sig för regementsintendenten och framlämna ett förseglat konvolut, innehållande ett av hovrättsrenskrivaren kalligraferat anbud på leverans av uniformssnören och regarn till kungl. majestät och kronan. Det hela var strängt taget en proformasak. Pehr Anders Lekholm var liksom sin far, farfar och farfarsfar den ende snörmakaren i staden. Hans existens hade alltså djupa och fasta rötter både i det förflutna och i nuet. Leverantörskapet till kungl. majestät och kronan måste ha varit en lukrativ affär. Redan ett tiotal år efter det leveransen tillfallit den Lekholmska verkstaden, hade Pehr Anders’ far utbytt sin gamla gård mot en ny, av sten, i två våningar och belägen vid Östra Storgatan, endast ett hundratal meter från Stora Torget.