6

Enligt de muntliga traditioner, som genom Pehr Lekholms söner uppbevarats från hans lärlingsår och gesällvandringar, hade ingenting egendomligt eller anmärkningsvärt kunnat iakttagas i fråga om hans personliga egenskaper eller offentliga uppträdande, förrän han efter flera års konditionering, en dag i slutet av september anno 49, återkom till sin fädernestad, med anspråk att behandlas och beundras som hjälte. Han hade nämligen varit en av det hundrasjuttiotal svenskar, vilka som frivilliga deltagit i det första slesvigska kriget. För att bestyrka sina uppgifter och anspråk medförde han en av allt att döma ärligt buren och sliten dansk soldatuniform av mörkgrön vadmal med röd krage och vita knappar samt ett intyg, vilket doktor Holmes som barn stavat sig igenom så otaliga gånger, att han ännu mindes det som en utanläxa:

”Ifölge Anbefalingen af 9. August d. a. demitteres hermed svensk Frivillig PEHR ANDERS LEKHOLM, menig ved 5 Linie Bataillons 1 Compagnie, fra sin Tjeneste ved Bataillonen.

Det er Bataillonen en kjaer Pligt ved denne Lejlighed at bemaerke; at ovennevnte Menig i den Tid han har tjent i den danske Armée ligesaavel har udmaerket sig ved Mod og Udholdenhed under Felttogets Farer og Besvaerligheder som exemplarisk god Opförsel baade i og udenfor Tjenesten.

Qvarter Kjaersgaard d. 19 August 1849

Helgesen. Major, p. t. Commandeur for 5 Liniebataillon.”

Jämte uniformen och detta officiella intyg medförde Pehr Lekholm också urklipp ur en dansk tidning, skildrande slaget vid Kolding. I detta urklipp omnämndes, hurusom den bataljon, som beordrats att gå i spetsen vid stadens stormning i första ögonblicket ryggat tillbaka för det intensiva kulregn, varmed tyskarna från taken, husfönstren och gatumynningarna mottogo de framryckande. I denna kritiska situation ilade emellertid en av bataljonens högre officerare, major Schindel, fram i täten, omgiven av kapten Rothe, löjtnant Göerfeldt, korpral Larsen, landssoldaterna Lars Larsen och Hans Nielsen-Vade jämte de svenska frivilliga Berglund, Pousette och Lekholm, namn, vilka d:r Holmes bevarade i sitt minne lika outplånligt som Sverges konungalängd. Schindel själv föll med bröstet genomborrat av de tyska kulorna och av de övriga sårades flera. Men deras mod elektriserade hela stormkolonnen, som nu under hurrarop störtade fram till seger.

Till dessa troféer, uniformen, avskedsbetyget och tidningsurklippet, kunde Pehr Lekholm följande år foga andra: dannebrogstecknet i silver; en tacksägelseadress, vackert utstyrd och inlagd i kartong samt undertecknad av närmare 50,000 män från alla nejder i Danmark; en i silver präglad medalj, vars ena sida visade en bild av Heimdal, som i sin lur kallade till strid, under det att dess baksida pryddes av ett vikingaskepp med två krigare och inskriften: ”Og Bören blaeser dennem ind for Danmark.” Med medaljen följde en skrivelse, i vilken Danmark bragte Pehr Lekholm sitt tack, icke blott för hans personliga bistånd, utan också för den insats han gjort ”för den första folkliga skandinaviska sammanhållningen i farans stund”.

Alla dessa troféer fingo så småningom sin plats i det till butik apterade förmaket i den Lekholmska fastigheten vid Östra Storgatan. Uniformen jämte ett gevär (som han dock inte använt i kriget) och den kartong, i vilken han ”hyllades av närmare 50,000 män från alla nejder i Danmark”, placerades i ett med glasrutor försett bokskåp av valnöt, vars hyllor hittills prytts av prov på hans yrkesskicklighet. Kring detta skåp, som hade sin plats på väggen mittemot dörren till tamburen, grupperade sig avskedsbetyg, tidningsurklipp samt tacksamhetsadressen för insatsen för den skandinaviska sammanhållningen i farans stund, alla tre inom glas och ram, under det silvermedaljen uppmonterats på ett slags rund dyna av röd sammet, också den — ehuru endast vid högtidliga tillfällen — upphängd på väggen vid skåpet. Dannebrogkorset bar Pehr Lekholm själv vid högtidliga tillfällen på sitt bonjourslag.

Det var alltså inte tu tal om att inte den lille snör­ makaren var en hjälte. Han hade konditionerat i Köpenhamn, då kriget bröt ut. Att han deltagit som frivillig visste man också i staden genom de brev han skrivit till sin far — modern var död — och som han undertecknat: ”Min Faders in i döden trofaste son och krigare P. Lekholm vid Compagnie 1, Linie Bataillon 5.”

Att han skulle återvända som hjälte tycktes emellertid de, som känt honom under hans barndom, haft svårare att tänka sig. Redan hans yttre motsvarade nämligen på intet sätt de föreställningar, man i allmänhet gjorde sig om historiens krigarheroer, allra minst i en garnisonsstad, och på en tid, då man som rekryt vid ett artilleriregemente ej antog kortare folk än dem, som höllo sig i närheten av sexfotingarna. Och Pehr Lekholm var betydligt under medellängd, till och med så liten till växten, att hans underbara tur att komma helskinnad från affären vid Kolding skämtsamt förklarades därigenom, att han var alltför liten för att tyskarna skulle kunna få sikte på honom. De martialiska knävelbårar, med vilka han uppträdde vid sin återkomst till fädernestaden och som han lät växa så, att de under kindknotorna förenade sig med kindskägget, voro snarare ägnade att än ytterligare framhålla hans godhjärtade för att ej säga något enfaldiga ansiktsuttryck.

Men också vad hans inre egenskaper beträffar, fanns det ingen av hans barndoms- och ungdomsbekanta, som från den tiden av honom bevarade några minnen, vilka kunde sägas vittna om en slumrande hjälte. Det mod, den kallblodighet och det dödsförakt, varmed han jämte en handfull andra män elektriserat en hel stormkolonn till seger, föreföllo minst sagt otroliga, sedda mot bakgrunden av den obemärkthet, i vilken han dittills levat sitt liv.

Å andra sidan finns det inga skäl till antagandet att man betvivlade vare sig de medförda dokumenten eller de livliga skildringar, varmed han ytterligare illustrerade och preciserade dem. Man tycktes ha accepterat hans hjältedater med den motvillighet, varmed svensken sedan urminnes tider mottagit underrättelsen om en landsmans framgångar och bravader i ett främmande land. Regementets överste skakade sålunda hand med honom, mitt på Stora Torget, då de en dag händelsevis möttes alldeles framför högvakten. Det dracks också en skål för honom på hantverksföreningens sedvanliga månadssexa, strax efter hans återvändande från faror och dödar. Men dessa hedersbetygelser måste ha ägnats honom med den underförstådda men icke dess mindre bergfasta övertygelsen om att han, alla hjältedater till trots, ändock ingenting annat var än Pehr Lekholm. Och Pehr Lekholm var, sådan som hans medmänskor lärt känna honom, vid Gud ingen hjälte. Denna underförstådda övertygelse tycktes ha gjort sig märkbar till och med i de hedersbevisningar, för vilka han blev föremål. När översten utanför högvakten gratulerade honom till de lagrar han skurit i fält, påstås han ha gjort det med yrkeshjältens lilla ironiska löje över den blinda hönan, som genom tillfälligheternas bisarra lek kom­ mit att flaxa ned mitt i en kornbod. På hantverksföreningens sexa lär samma löje ha gått som en röd och bred våd genom alla orationernas uppstyltade högtidlighet. Summan av det hela var den, att han i alla fall var samme gamle Pehr Lekholm som förut och man uttryckte sin glädje över att få honom tillbaka som den han alltid varit — en stillsam och yrkeskunnig snörmakaregesäll, som nu skulle överta sin sjuke faders verkstad.

Härtill kom det tyvärr alltför mänskliga faktum, att man, ej ens i en småstad i mitten av förra århundradet, hade tillfälle eller lust, att en längre tid sysselsätta fantasien med en så litet intressant person som en snörmakare, även om han elektriserat en hel stormkolonn till seger.

Så mycket är säkert: Det undertryckta löjet och den snabba glömskan kränkte den lille snörmakaren. Han och hans kamrater hade varit vana vid annat andra sidan Sundet. Hela den senaste perioden av hans liv hade varit fylld av hänförelsens ovationer och farornas våldsamma stämningskast. Han hade ofta i fält drömt sig sin hemkomst och i dessa drömmar sett den för sig i krigsmålningens grälla färger, som kulmen av allt det han under det sista året genomlevat. Och så möttes han av detta: ljumhet, njugghet, bagatelliserandets löje och den snabba glömskan ...

Pehr Lekholm var av naturen vad man i våra dagar skulle kalla en dålig psykolog. Hans godtrogenhet förbjöd honom att forska efter djupare liggande orsaker till det mottagande han rönt. Hans goda för att icke säga generösa hjärta hindrade honom likaledes att tänka illa om sina medmänskor. Om svenskens ovan antydda motvillighet mot att öppet och oförbehållsamt erkänna den uppenbara förtjänsten, om hans landsmäns behov att nivellera alla toppar, därom svävade han i en för hans kommande dagar olycklig okunnighet. Hans naivitet gjorde honom också blind för det faktum att hans offrande av liv och blod hos många uppväckte en känsla av skam. Han, hade förverkligat vad de inte velat eller vågat. Hela hans lilla genom de absurda knävelbårarna löjliga person var en anklagelse som stack dem rakt i hjärtat. Åsynen av denne lille man, som helskinnad gått ur faror och dödar, väckte till pinsamt liv alla de betänkligheter, som för halvtannat år sedan, då nödskriet från brödrafolket höjdes i den svenska pressen, hållit även de i andan brinnande hemma. Risken hade tydligen inte varit så stor ... Man skulle kanske själv ha kunnat komma tillbaka som en hjälte — om man vågat gå ut som en karl. Betänkligheterna från våren 48 blevo nu till anklagelser för feghet. Och en anklagelse söker man med alla medel avbörda sig eller åtminstone förringa.

Men av allt detta såg Pehr Lekholm intet. Han endast förnam ljumheten, njuggheten, löjet. Och han kunde ej förklara dem på annat sätt än som ett utslag av misstro. Folk trodde att han ljög eller att han i varje fall överdrev. Och på den grund kände han sig kränkt. Misskännandet, för vilket han såg sig utsatt, växte hos honom — som misskännandet så ofta gör — till patos. Det hade i hans speciella fall så mycket lättare att taga sig ett patos’ högtidliga proportioner, som detta på ett naturligt sätt, i ett slags horror vacui, fyllde det tomrum, krigsårets skiftande och stormiga händelser lämnat efter sig.

För en man i den situation, i vilken snörmakare Lekholm ansåg sig vara, hade den naturligaste utvägen kanske legat däri, att han iklätt sin kränkta stolthet tillbakadragenhetens kyliga grandezza. Men denna utväg var honom stängd på grund av en annan mycket framträdande egenskap i hans andliga utstyrsel: hans sällskapssjuka. Han var av naturen lika litet enstöring som misantrop. Han, liksom den tid i vilken han levde, bars av en förbrödringens punschsöta idealism. Hela hans pigga och rörliga temperament hade dessutom som drivfjäder en småstadsnyfikenhet, som ständigt sträckte på halsen, ständigt höll ett öga på ”reflexionsspegeln”. Han måste vara med på ett hörn, måste känna sig om icke i händelsernas centrum, så åtminstone någonstans i deras utkanter. Och så kom det sig, att Pehr Lekholm, i stället för att stolt draga sig tillbaka i förnäm slutenhet, gjorde till sin närmaste uppgift att genom detaljerade skildringar precisera sin plats och sin insats i slesvigska kriget och därigenom skingra den misstro, av vilken han med rätt eller orätt ansåg sig omvärvd.

Det resultat, han därmed nådde, visade sig tyvärr vara ett annat och motsatt det, han åsyftade: han kom nämligen att alltmera obarmhärtigt blotta sitt väsens innersta skrymslen.

Med andra ord: hjälten från Kolding inbjöd till drift. Han blev en löjlig figur, en narr.

Det är lätt att förstå, hur det gick till att förändringen från hjälte till narr kunde försiggå så fort.

Någon i sällskapet behövde endast fråga honom: Hör du Lekholm, hur var det den gången, då du — — — för att snörmakaren skulle börja sin berättelse.

Någon minut efter avbröt honom en skämtare: Förra gången sa du, att det hände på ett annat sätt — — —

Då reste sig snörmakaren, röd i ansiktet som kammen på en tupp, borstade sina yviga knävelbårar och stammade:

— Fan min själ, tror du mig inte, tror du jag ljuger, fan min själ, det är det värsta jag hört — — — Och så började han historien på nytt.

Det för hans anhöriga pinsammaste i den roll, han kom att spela, var, att då den så småningom blev klar för honom, han endast gjorde sig till en ännu större narr genom sina fruktlösa försök att fordra respekt för sin person och tilltro till sina uppgifter.

Till snörmakare Lekholms heder måste det emellertid redan nu, utan att därför gå händelserna i förväg, allvarligt betonas, hurusom för honom berättigandet till hjältetiteln på ett mycket tidigt stadium fick en djupare innebörd än blott och bart fåfänga eller behovet att skingra allmänhetens påstådda misstro. I den belysning, hans ingenium var mäktigt att skänka åt livet och dess skiftande problem, ställde sig saken, kortast uttryckt, så här: en gång en hjälte, alltid en hjälte. Och det var just denna åsikt hans medmänskor förnekade. Åtminstone när det gällde honom. Deras uppfattning kunde i sin ordning kortast formuleras på det sättet, att även om Pehr Lekholm i affären vid Kolding av en eller annan anledning kommit att elektrisera en hel stormkolonn till seger, så förhindrade icke detta faktum, att han i alla fall ingenting annat var än Pehr Lekholm, den lille snörmakaren.

Djupt under hans temperamentsfulla och narraktiga försök att göra sig trodd brann ett annat och för hans egen och hans släkts framtid ödesdigrare krav: att visa sina medmänskor rättmätigheten i hans självuppskattning. Han ålade sig därmed också tvånget att leva i jämnhöjd med sina hjältedater, att trots sin ringa ställning i samhället utföra märkliga ting.