7

Den första märkliga bedrift Pehr Lekholm efter sin återkomst från kriget utförde, bestod däri, att han förlovade och gifte sig. Ytligt sett kunde han väl genom detta steg knappast anses märkbart skilja sig från det övervägande stora flertalet män. Han närmade sig vid denna tidpunkt sitt trettionde år: han hade alltså åldern inne. Han kunde ej heller sägas påtaga sig ett ansvar överstigande de flesta mäns krafter: han hade sin utkomst mer än tryggad, eftersom han redan till namnet om än icke till gagnet övertagit sin fars verkstad, en för den tiden mycket god affär. Hans val av tillkommande kunde inte heller anses innebära någonting, som på det hela taget alltför bjärt stack av från en vanlig borgerlig kärlekslågas hederliga spektrum.

Men i snörmakarens ögon framstod det faktum, att han erövrat sin blivande makas jaord som den märkvärdigaste handling han utfört, nästan lika märklig som den roll han spelat i affären vid Kolding, ehuru den naturligtvis rörde sig på ett helt annat plan, i andra, ljuvare känslosfärer. Såtillvida voro hans medmänskor villiga att ge honom rätt, som de nödgades tillskriva honom ett mod över det medelmåttigt manliga, då han vågade förena sitt öde med Augusta Töpfers. Man tänkte därvid i första hand inte så mycket på hennes utseende som på hennes stadgade rykte att ha ett ovanligt hårt skinn på näsan.

Augusta Charlotte (med e på slutet) Töpfer var dotter till en tysk fältskär, som fått anställning vid general Cardells artilleriregemente under Karl Johans krig mot Napoleon. Han hade därför följt regementet tillbaka till dess garnisonsstad, öppnat en liten barberstuga, där han utom att raka och klippa stadens officerskår och civila honoratiores, i ett inre rum utövade en mångsidig verksamhet på det område, som då för tiden gick under benämningen ”den lilla kirurgien”: han slog åder, drog ut tänder, opererade liktornar och spjälade brutna armar och ben.

Det hade gått fältskär Töpfer väl i handom. Han hade gift sig med en av stadens döttrar, köpt ett litet tvåvånings trähus vid Östra Storgatan ej långt från den Lekholmska ägande fastigheten och sysselsatte sig under fritiden med sin fiol och Swedenborgs ockulta skrifter. På grund av sin mystiska läggning och sin påstådda umgängelse med andar, sitt enstöringsliv och sin oförmåga att lära sig behärska det svenska tungomålet, hade han av allmänheten kommit att omvärvas av en hemlighetsfull aura. Härtill bidrog också i ej ringa mån hans ”spöklika” utseende: en mycket lång, framåtlutad och mycket mager gestalt, djupt liggande, stickande, svarta ögon, ett magert långlagt, blekt ansikte, osedvanligt lång överläpp och den spetsiga hakan ytterligare tillspetsad av ett getskägg. I den lilla staden, där han genom omständigheternas makt hamnat, skrämde man barnen icke med sotaren utan med fältskärn. Vidskepliga gamla kvinnor kunde gå ed på att hans ögon brunno gröna i mörkret precis som på gamle Skam själv. I verkligheten var fältskär Töpfer en fredlig och hjärtegod gammal man, som utom den ende och sanne guden dyrkade sin fiol, Swedenborg och ett vegetariskt levnadssätt.

Trots sin tyska börd hade fältskärn redan i början av snörmakarens återkomst från kriget vunnit dennes innerliga tillgivenhet. Fältskärn, som själv känt på krutröken, var nämligen den ende i staden, som syn- och hörbarligen uppskattade Lekholms hjältedåd. Gubben Töpfer hyste dessutom ett lekmannaintresse för strategi och de båda tillbragte ofta kvällarna samman hos fältskärn, som i detalj och med många uppskattande eller kritiska kommentarer följde snörmakaren på hans och den danska arméns ärofulla återtåg.

Det var under dessa kvällar som kärleken vaknade och växte i snörmakarens bröst. Och för honom framstod denna kärlek som det märkvärdigaste som överhuvudtaget existerat på detta själslivets område.

Det bör härvidlag påpekas, att det ej var det stora känslomysteriet självt, dess elektriserande inverkan på kropp och själ, som föreföll honom så underbar. Sensationer av dylikt slag hade han erfarit mer än en gång förr. Skulle man taga honom på de ord, han i vredens, hatets eller förödmjukelsens stunder fällde i detta ämne, skulle man utan svårighet kunnat följa hans gesällvandringar med tillhjälp av alla de krossade kvinnohjärtan han lämnat efter sig på vägen.

Det sagolika i denna kärlekshistoria låg i det förhållandet, att hon givit honom sitt jaord. Ty hon var den märkligaste kvinna han träffat. Och han hade, som sagt, enligt egen utsago inte haft så få att göra med.

Augusta Töpfer hade aldrig varit någon vacker kvinna, inte ens som ung flicka. Och nu var hon redan ett år över trettio och ansågs kunna sitta trygg på glasberget. Hennes ansikte och figur voro alltför lika faderns för att man inte ständigt skulle sakna dennes getskägg. Hennes ovedersägliga nackdelar på äktenskapsmarknaden, tydliga för varje ungersven av ett ytligt sinnelag, utplånades emellertid av hennes framstående inre egenskaper, åtminstone i ögonen på en man med sinne för den själiska skönheten. Saken är den att hon i många avseenden var en remarkabel kvinna. Utrustad med ett skarpt förstånd ägde hon dessutom en för sin tid och sitt stånd aktningsvärd bildning, med vilken hon förenade en musikalisk begåvning av betydande mått. Sålunda trakterade hon fortepianot på ett sätt som enligt sedermera majoren och riddaren Rosenstjernas oförytterliga mening skulle ha försvarat sin plats på vilken som helst konsertestrad ute i stora världen, därest utbildning förunnats henne.

Det leder halten av snörmakarens känsloliv till heder, att hennes mindre tilltalande yttre ej gjorde honom blind för dessa hennes lysande inre egenskaper. Under hela den första tiden av sitt äktenskap — för att nu inte tala om förlovningstiden — tröttnade han aldrig att mumla för sig själv: — Fan min själ, jag har aldrig sett maken till fruntimmer. I hennes märk­ lighet tyckte han sig ha funnit ett värdigt komplement till sin egen. Till och med det faktum, att hon så länge gått oförstådd genom livet blev i hans ögon en ytterligare förtjänst: hon ville inte nöja sig med någon annan än en verklig karl, en hjälte. Han var inte endast lycklig över sitt val: han var stolt över sin Augusta. Med den hjärtats generositet och uppriktighet, som gjort att han hörsammat brödrafolkets kallelse i nödens stund, erkände han med oförbehållsam entusiasm hennes förtjänster. Han var den förste att för sig själv medge, hurusom i hans äktenskap det var hon som representerade det goda huvudet, den fina bildningen, den utomordentliga talangen, medan han å sin sida förkroppsligade den typiskt manliga egenskapen: modet.

Tyvärr förledde honom hans entusiasm att också ute bland vänner och kumpaner ofta föra hennes namn på sina läppar: Augusta tycker, min gumma säger ... i går spelade Augusta för mig så att hjärtat smälte i kroppen på mig, fan min själ ...

Socialt stod Augusta Töpfer på intet sätt över snörmakaren, ehuru hennes fars enstöringsliv och familjens avstängdhet från umgänge med andra ej kunde undgå att skänka den det tillbakadragnas hemlighetsfullhet och värdighet. Men å andra sidan var det inte tu tal om att inte Augusta tack vare sin musikaliska begåvning intog en social ställning, som skilde henne från borgerskapets flesta döttrar. Därmed spred hon också ökad glans över det Lekholmska namnet. Hon ombads nämligen att uppträda på assembléer på Stads­ hotellet och kom på så sätt i personlig beröring med både landshövdingskan, presidentskan och överstinnan. Dessutom hade hon sedan flera år tillbaka utfört pianostämman i den kvartett, som bildades av sedermera majoren och riddaren Rosenstjerna, känd som lycklig cellist, och där de båda andra medlemmarna voro hovrättsrådet Nolleroth, flöjt, och rector scholae, fiol. Denna kvartett sammanträdde två lördagar i månaden hos en av de tre ståndspersonerna och musikövningarna åtföljdes av supé, i vilken dåvarande mamsell Töpfer självfallet deltog. Den sociala muren hindrade visserligen de tre herrarna att mottaga den inbjudan, snörmakare Lekholm efter giftermålet en gång vördnadsfullt utfärdat till dem att förlägga den musikaliska underhållningen till hans borgerliga, men välförsedda tjäll. Den aktning, de tre herrarna hyste för numera fru Lekholm, och det musikaliska kamratskap, som uppstått mellan dem och henne, kom dock på sätt och vis snörmakaren till del. De tre herrarna besvarade hans hälsning med en alldeles särskild vänlighet; det kunde till och med hända att de stannade på gatan, småpratade med honom och skämtsamt varnade honom för att lägga alltför mycket beslag på sin hustrus tid.

Kort sagt: Lekholm fann sig genom sitt äktenskap ha nått en utmärkelse i samhället, som skilde honom från varje annan hantverkare i staden, med undantag för garvare Hofstedt. Men så var denne också en så mäkta rik man, att hans dotter blivit ingift i officerskåren.

Vad åter Augusta Töpfer beträffar, befunno sig hennes tankar och känslor ej på långa vägar när i samklang med snörmakarens. Han var långtifrån den man, hon drömt sig som sin make. Det påstods allmänt att hon i hemlighet hyst helt andra och socialt högre aspirationer och på den grund avböjt ett par anbud från borgerligt håll; ja, det talades till och med om att hennes hjärtas utvalde skulle ha varit ingen mindre än en viss löjtnant, sedermera major och riddare Rosenstjerna. Så mycket är emellertid visst, och hon stack under senare år ej under stol med detta faktum: snörmakaren var inte den man hon drömt sig vid sin sida. Hon var dessutom redan från början fullt på det klara med att han å huvudets vägnar var en tämligen skralt utrustad person. Men när allt kom omkring föredrog hon Lekholm framför den vissa utsikten att gå ensam genom livet. Hans far var krasslig till hälsan. Hans mor hade dött för flera år sedan i barnsängsfeber: hon skulle med andra ord mänskligt att döma snart sitta som husmor i eget hem. Och mera obegåvad ansåg hon inte snörmakaren vara, än att han skulle kunna bli far till hennes barn.

I detta avseende visade han sig till fullo infria de förhoppningar, hon ställt på honom: efter ett års äktenskap nedkom fru Augusta Lekholm med tvillingar: en son, Per, och en dotter, Charlotte (med e).

Denna lyckliga omständighet, kom att ytterligare styrka snörmakaren i hans övertygelse att Augusta och han var ett märkligt äkta par.