8

Det låg i sakens natur att ryktet snart skulle sprida sig i staden: snörmakaren stod under toffeln. Därtill bidrogo bland annat Augustas anseende att ha ett tjockt skinn på näsan, snörmakarens ständiga ovana att föra hennes namn, hennes göranden och låtanden på läpparna i toner av uppriktig beundran och skrytsam generositet. Till och med olikheten i de båda makarnas längd spelade förmodligen härvidlag en inte så obetydlig roll. En annan helt säkert icke så oväsentlig faktor skulle kanske kunna tänkas ligga i den omständigheten, att mänskorna en gång för alla vant sig vid att hålla snörmakaren för narr.

Nu är emellertid förhållandet det, att man allra minst i en småstad, där sällskapslivet är ett nödvändigt gott, i längden kan upprepa samma skämt. Då man tröttnat på att reta Pehr Lekholm genom att framdraga hans krigsbedrifter, måste man utfinna nya och sårbarare punkter. Och så grep man efter den av flera anledningar närmast liggande, snörmakarens äktenskap. Man kunde i valet av angreppslinje sägas följa en av det manliga skämtlynnets bredaste kungsvägar: en toffelhjälte har sedan urminnes tider varit en primärt löjlig och föraktlig figur, och han var det inte minst i Pehr Lekholms krafts dagar, då hustruns underdånighet ansågs som hennes kategoriska impera­ tiv och mannens överhöghet till den grad oangriplig att han till och med i sängen respektfullt tilltalades icke i sin egenskap av individ utan som representant för en stor och mäktig mänskogrupp: i detta fall släkten Lekholm.

Så mycket är säkert att det redan efter något år av hans äktenskap började skämtas med snörmakaren om den mindre hjältelika roll han spelade som make. Man tog för vana att på de sammankomster, han på grund av sin sällskaplighet aldrig försummade — hantverksföreningens och ”den-förste-i-varje-månad- badarnas” sexor, genom kitsliga anspelningar låta honom förstå, att hans förödmjukande ställning i äktenskapet inte längre var någon hemlighet. Angreppet skedde, lömskt och taktiskt raffinerat, från båda flankerna. Å ena sidan undrade man, om hans gumma gett honom lov att stanna ute så pass länge på kvällen. Å andra sidan framställdes den tvivlande frågan, huruvida Augusta skulle tillåta honom att tömma ännu en tuting.

Det berodde inte på insinuationernas finkänslighet att det tog någon tid, innan snörmakaren förstod den förödmjukande innebörden i frågorna. Den epok, i vilken han levde, var ej de halvkvävda visornas tid. Man var ännu grov och valhänt hård både i skämt och allvar. Anledningen till att han ingenting förstod berodde dels på vad hans hustru Augusta senare brukade kalla hans medfödda enfald och dels på hans oförmåga att kunna ta anklagelserna på allvar. Voro inte han och Augusta goda vänner och belåtna äkta makar? Beundrade han henne inte så mycket en man kunde beundra sin hustru? Var han inte stolt över henne?

Men en kväll — det var vid en månadsbadaresexa — förstod han plötsligt. Han visste inte riktigt varför, men han förstod, såsom man en eller annan gång i sitt liv förstår, då allting med ens klarnar för en och det är som om ens blick fått en plötslig förmåga att tränga genom de tjockaste murar. Vad fan nu då? Trodde man att han var en toffelhjälte? Han! Han, som jämte några andra elektriserat en hel stormkolonn till seger, han, som i sitt äktenskap ansåg sig representera den manligaste av alla dygder: modet, han som hyste samma förakt för toffelhjälten som för desertören under ett fältslag ... Han borstade upp knävelbårarna, blev tuppkamröd i ansiktet och rusade upp från sin stol:

— Fan min själ, munsjörer, ni tror väl inte att jag står under toffeln?

Jo, vassera tri, det var inte så fritt. Det glunkades om ett och annat ute i stan. Det sägs att därhemma sticker du svansen mellan benen och tar till harvärjan.

Det blev en ny uppborstning av morrhåren:

— Ni menar väl inte, munsjörer, att jag som varit med i affären vid Kolding är rädd för ett fruntimmer?

Åjo, det fanns väl större karlar än han som darrat i knävecken för ett fruntimmer.

— Fan min själ, det var det värsta jag har hört.

Som den handlingens man han var grep han ögonblickligen till motaktion. Till sin natur var snörmaka­ ren — åtminstone för sin tid — måttlig i förtärandet av starka drycker. Men nu, som vid affären vid Kolding, gällde det: hellre stupa än visa brist på mod. På stående fot vederlade han dem alla, en och var och samt och synnerligen, genom att blanda sig en ny och mahognybrun toddy. Och den följdes under kvällens lopp av många andra.

Sent på natten bars snörmakaren på breda, ehuru något vajande axlar hem till sitt ägande tvåvåningshus. Nedanför de tre, av ålder nötta stentrappsteg, som ledde upp till ytterdörren, lade man ned honom för att leta reda på hans nycklar, släpade in honom i förstugan och drog i den på Lekholmska verkstaden förfärdigade, med röd sammetstofs försedda klocksträngen. Ute från gatan kunde de som stannat på trottoaren se ett ljus tändas i sängkammaren, som låg innanför förmaket och minuten efter hörde bärarna inne i förstugan fru Augustas skarpa, vid detta tillfälle något skrämda stämma innanför tamburdörren fråga:

— Vem är det?

En av bärarna, förställande sin röst, svarade efter någon tvekan och svagt ackompanjerad av undertryckt fnitter:

— Det är Lekholm.

Det blev en stunds paus. Så frågade fru Augusta, denna gång med skrämseln i rösten stegrad till ängslan:

— Är det Lekholm, kan han väl öppna själv.

Nej, Lekholm kunde inte öppna själv.

Åter en lång paus. Så, på nytt, fru Augustas röst, nu sjunken till en hes viskning:

— Är han sjuk?

— Nej, inte precis det. Men vi lägger honom här i förstugan.

Och så smet man ut. Men tryckt mot väggen alldeles under de båda fönsterna till förmaket och sängkammaren följde man under ändlös tystnad händelsernas vidare utveckling, lyssnade girigt till replikskiftet mellan de äkta makarna, medan fru Augusta av bullret att döma släpade sin man in i tamburen, ett replikskifte som å snörmakarens sida inskränkte sig till monotona och mycket sluddrande: ”Fan min själ”; under det att motparten kunde uppvisa en betydligt större omväxling i ordvalet. Och då dörren mellan tamburen och förstugan stängts, smög man sig som svarta skuggor, fortfarande längs husväggarna, den korta sträckan fram till Stora Torget, där man stannade, höll sig för magen och till sist exploderade i ett skratt, så skallande att det slog eko i Trefaldighetskyrkans vördnadsvärda murar och väckte stadens alla sovande hundar.

Så roligt hade man inte haft på gud vet när. Och med glad förväntan emotsåg man den rika skörd, till vilken sådden lagts denna natt.

— — —

Emellertid utvecklade sig händelserna mycket snabbt i den Lekholmska familjen. Dagen efter den förnedrande natten hade snörmakaren legat till sängs och undergivet och utan protester tagit mot den and­ liga och lekamliga omvårdnad, hans hustru ägnade honom. Till och med då hon på aftonen med en utförlig motivering nekade att tillaga åt honom den stärkande toddy, hans alkoholförgiftade kropp var i behov av för att finna kvällsro och nattvila, underkastade han sig, ehuru under bittert mumlande i kuddarna, hennes bestämda vägran. De närmaste två, tre dagarna fyllde snörmakaren på vind och i vävstol sitt värv med den nymornat ilskna energi, som hos en hederlig och ordentlig karl brukar följa på en sund alkoholisk rotblöta. Efter ytterligare ett par dagar tog sig också denna energi vardagliga verkstadsproportioner och snörmakaren var återigen den man, han varit före den förnedrande natten. Åtminstone ansåg han det själv.

Tyvärr hyste hans hustru inte samma uppfattning, vilket han nogsamt fick erfara då han fjorton dagar senare, som alltid om lördagarna, slog sista slaget i vävstolen klockan fem och gick ned för att klä om sig.

Då han efter genomgången tvagning och ombyte av underkläder öppnade garderobsdörren för att plocka fram helgdagsbonjouren var den — borta.

Till en början förstod den godhjärtade mannen ej sammanhanget. Han ropade fördenskull ut i köket till sin hustru:

— Augusta, var är min bonjour?

— Jag kommer, jag kommer.

Och minuten efter kom hon, stängde omsorgsfullt dörren till köket för att ej höras av pigan, de två gesällerna och lärpojkarna, som just nu voro sysselsatta med att intaga sin kvällsvard.

— Din bonjour, Lekholm, sade hon lugnt och med tonvikt på varje ord, den har jag låst in. Vad ska du med den för resten i kväll?

Snörmakaren såg på henne:

— Vad jag ska med den, frågar du? Du vet ju att hantverksföreningen har sammanträde och sexa på Schweden i kväll.

Augusta Lekholms röst ljöd ännu lugnare och orden föllo tungt som budord i katekesen:

— Det dröjer länge, innan du går på några sexor, Lekholm.

Nu förstod snörmakaren. Hade denna händelse utspelats många år senare och snörmakaren varit mäktig det tyska språket och förtrogen med dess nyare diktning skulle han i denna stund ha kunnat citera den odödliga ingressen till en av Rilkes skönaste dikter: ”Mit einmal weiss ich viel von der Fontäne!” Ty just så kände han det förmodligen nu. Hon tänkte alltså hämnas! Det var fördenskull hon slutat upp med att skälla på honom samma dag, han kommit på benen igen. Då däremot han hade trott att hennes undergivenhet berott på att han genom sin nymornade ilska vetat sätta sig i respekt. Jaså ... Hon var funtad på det viset ... Jaså ... Han strök upp knävelbårarna och sade endast:

— Jaså, det var som fan. Du har låst in bonjouren.

— Det har jag, bekräftade hans hustru, och den kommer inte fram på långa tider ännu utom då du går i högmässan eller till nattvarden.

Nu satte snörmakaren händerna i sidorna, den vänstra foten ett halvt steg framför den högra, fyllde sitt bröst med luft och såg på henne:

— Fan min själ, Augusta, fram med bonjouren!

Hon i sin ordning såg ned på honom med ett föraktfullt glimmer i de svarta ögonen.

— Du är ett nöt, Lekholm, ett beskedligt fä! Du gör dig till ett åtlöje för mänskor! Det har jag alltid tyckt. Men jag har inte sagt det förrän nu. Men nu säger jag det så du hör det!

Snörmakaren satte den högra foten ett halvt steg framför den vänstra:

— Det skiter jag i. Men låser du in bonjouren så går jag som jag är i arbetskläderna. Och då förstår folk att du är en ragata. Och det vet de för resten alla. Det är bara jag som varit ett sånt nöt, att jag inte begripit det förrän nu. Fram med bonjouren, säger jag. Fan min själ!

Det blev en stunds tystnad. Fru Lekholm hade blivit blek som ett lik. Och hon log, ett besynnerligt leende, snörmakaren aldrig sett förut.

— Vem säger, att jag är en ragata, frågade hon olycksbådande stillsamt.

— Alla! Alla! Fan min själ! Fram med bonjouren!

Till en början svarade hon ingenting. Hon endast böjde huvudet upp och ned ett par tre slag. Så vände hon sig om:

— Du ska få din bonjour, Lekholm.

Snörmakaren fick den, tog den på sig och bevistade hantverksföreningens sexa.

— — —

Det fanns på snörmakarens tid ingen och i våra dagar yttest få män, som inte skulle ha handlat som han handlade eller i varje fall, där de av en eller annan anledning handlat annorlunda, inte skulle ha skänkt hans handling sina sympatier. Och det har funnits många och finns ännu åtskilliga män, som i likhet med snörmakaren den aftonen skulle ha hävdat sin självständighet genom att som han komma tillbaka hem på stövlarna.

Emellertid hade Augusta Lekholm genom sin metod att föra maken in på bättre vägar åstadkommit en mycket allvarlig sak; hon hade försatt snörmakarens tankeapparat i rörelse. Och det var så mycket farligare som denna apparat — utom det att den aldrig förut varit använd på allvar — i sig själv företedde alla tecken på en enkel och summarisk konstruktion.

Hela den kvällen, under sexans lopp, tänkte alltså Pehr Lekholm.

Att hon kallat honom ett nöt och ett beskedligt fä, det kvittade honom lika. Han hade aldrig gjort anspråk på att vara något slags snille och hade redan från början öppet och ärligt erkänt hennes obestridliga överlägsenhet såväl i fråga om förstånd som bildning och musikalisk begåvning. (Att påpeka hennes överlägsenhet i det senare fallet skulle under alla omständigheter varit en överloppsgärning å snörmakarens sida, då han själv saknade allt annat sinne för musiken än den beundran man skänker fingerfärdigheten, vilken han kunde till fullo uppskatta ur ren snörmakaresynpunkt.) Men att hon genom inlåsandet av bonjouren visat sig betvivla hans mod, sårade honom ända in i centrum av hans hjärta. Han, som varit med i affären vid Kolding och elektriserat en hel stormkolonn till seger, han som gjort sin av danska staten tacksamt erkända insats för den första folkliga skandinaviska sammanhållningen i farans stund, han skulle inte våga hämta en bonjour ur en låst garderob! Vad fan menade mänskan! Vem trodde hon han var! Trodde hon också att han ljög med sina krigsbedrifter! Fan min själ, här fick statueras ett exempel! Det här var ett krig! Och krigföring ansåg han sig förstå sig på.

Men Augusta Lekholm hade genom sin temperamentsfulla uppfostringsmetod också lyckats kränka snörmakarens rättkänsla. Han kunde nämligen, där han satt bänkad bland sina kumpaner, inte se någon som helst rimlig proportion mellan det brott, han begått, och det nesliga straff hon velat utmäta. Han hade kommit hem som ett lik. Det var så sant som det var gjort. Men än sen? Han var inte den förste man i världshistorien som gjort sig skyldig till en sådan förseelse. Det hade hänt och hände finare och högre uppsatta herrar i staden än han. Men att ett fruntimmer för den sakens skull ville beröva en man den enda och verkliga lönen för veckans vardagsmöda, det övergick hans förstånd och hans godmodiga hjärtas välvilja mot alla och envar. Hennes lilla bondförsök kränkte honom så mycket djupare, eftersom han, som förut påpekats, var alltför kort i rocken för att kunna göra om den till enstöringens eller mänskoföraktarens vida och fotsida kappa. Han var i ordens bokstavliga bemärkelse ett sällskapsdjur. Han älskade efter veckans möda glasens klang, punschbålstalen, toddyskämtet, schweizeriernas biffsteksos, smörgåsbordets kaleidoskopiska rikedom. Han var av naturen en glad mänska. Men glädjen borde enligt hans uppfattning vara en medborgerlig livsyttring. Den blommade rikast i sällskapligt lag. Att förbjuda honom bevistandet av hantverksföreningens kollationer eller månadsbadarnas sexor innebar i grund och botten ingenting mer och ingenting mindre än att vilja beröva honom lönen för arbetets möda, göra hela hans liv till en enda lång verkstadsvardag. Och det hade hon försökt. Satkäring!

Och hon hade gjort något ännu mera. Hon hade velat förnedra honom till en grad, hans vänner aldrig vågat. Deras skämt hade aldrig haft någonting av hennes nesliga djävulskap över sig. Låsa in hans bonjour! Hindra honom från att vara med på sammankomsterna! Antag att han varit en sådan ynkrygg att han stannat hemma, hållit sig undan, till dess hon i nåder behagade lämna ut bonjouren igen? Vad skulle ha hänt då? Hans vänner och yrkesbröder skulle ha skrattat så att magarna hoppat på dem. Det var vad följden skulle ha blivit, om han låtit skrämma sig. När allt kom omkring var det hon och inte vännerna som försökte göra honom löjlig. Vännerna hade rätt: hon var en ragata. Satkäring! Trodde de att han stod under toffeln, så misstogo de sig grundligt. Skål!

Men om snörmakarens handlingssätt denna kväll skulle vinna en viss förståelse även hos sena tiders män, för vilka begreppet toffelhjälte förlorat det mesta av sitt förnedrande stigma, är det lika säkert att också i våra dagar åtskilliga kvinnor med fru Lekholms krav på en makes uppförande skulle draga riktigheten av hennes uppfostringsmetod i tvivelsmål. Hon hade för övrigt själv på gamla dar kommit underfund med att, hur eftersträvansvärt målet att bringa snörmakaren på bättre vägar än varit, hade medlet varit oriktigt valt. Åtminstone medgav hon det själv en gång inför barn och barnbarn. Det var när hennes make insjuknat i lunginflammation och såväl sjukdomens art som patientens höga ålder gjorde ett tillfrisknande osannolikt. Stundens allvar mildrade hennes bitterhet. Ett livslångt gräl med en tredskande make fick inför den stundande och, som hon trodde, definitiva skilsmässan något av självanklagelsens försoning över sig. Hon bedyrade att det från början inte var hon som gett upphovet till den förnedring och det löje, i vilket Lekholm under årens lopp kom att sänka henne, sig själv och hela sin familj. Före den sorgliga natten, då man måst bära hem honom, hade hon aldrig med ett ord eller en åtbörd låtit honom förstå, vilket beskedligt nöt han var. Och Gud ska veta att det inte saknats anledningar. Det var först omständigheternas makt — sorgliga omständigheters makt — som så småningom förvandlat henne till den ragata, alla sågo i henne, man, barn, barnbarn, tjänare och medmänskor. Hon skulle, med prästbetyg på fickan om det så hade behövts, visa att hon inte från födseln varit någon djävul. Hon var född och fostrad i ett gudfruktigt hem. Hon hade av sin allmänt aktade och i livets skiften oförvitlige fader fått lära sig att veta sin plats, som dotter i huset, maka i hemmet, kvinna i samhället. Långt innan hon gifte sig med Lekholm, visste hon att kvinnan skulle vara sin man underdånig. Så hade Gud inrättat och förordnat det. Hon hade aldrig lagt sig i hans affärer — förrän det tyvärr var för sent. Och hon bara frågade sina barn, om inte både de och deras avkomma skulle ha gått en helt annan och mera lysande framtid till mötes, om hon tagit hand om räkenskaperna långt innan hon tvingades till det. Vidare: hon hade aldrig en enda gång från början velat hindra Lekholm från att gå på schweizeri. Hon hade velat att han skulle roa sig, han liksom andra hyggliga karlar. Men hon vädjade till sina barn: hur skulle hon ha kunnat handla annorlunda, sedan han burits hem som ett lik den där ödesdigra kvällen? Och med hans sakramenskade envishet, som översteg till och med åsnans! De måste i alla fall betänka att hon var född och fostrad inte bara i ett gudfruktigt utan också i ett nyktert hem. Hon hade inom sitt barndomshems väggar aldrig sett en drucken karl. Hennes far hade lärt henne att avsky dem. Och då Lekholm friat till henne hade hennes far just framhållit, att han var känd som en ordentlig och nykter yrkesman. Och så skulle han sedan under åratal komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om, hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och mänskor. Och ju mera pirum han blev, ju löjligare gjorde han sig. Skulle hon inte ha hindrat honom? Hon hade från början vetat eller åtminstone känt på sig, att han i grund och botten inte var någon karl, hur många hjältedåd han än braverade med. Men hon ville åtminstone inför yttervärlden hålla skenet uppe. Hon hade velat i världens ögon vara gift med en karl och inte med en narr. Hon visste vad som sagts ute i stan, då hon tog Lekholm: hon kunde inte få någon annan. Varje gång det skrattades åt honom ute bland mänskor, var det som om det skrattet trängt rakt in i hennes hjärta som en kniv. Trodde de att hon fann något nöje i att anses som en mara? Det var bara det hon nu på hans dödsbädd ville säga till sitt försvar.

Sedan kunde det väl hända, att hon den där gången hade handlat lite obetänksamt, när hon låste in bonjouren. Men för resten ... Bonjouren skulle hon inte ha lämnat från sig den gången heller, om han inte sagt, att alla mänskor ansågo henne för en ragata. Då var det liksom om hon blivit förlamad. Hon en ragata! Det hade berövat henne all motståndskraft. Hon tyckte att ingenting betydde någonting mera. Lekholm, det nötet, hade i den stunden kunnat få ta med sig inte bara bonjouren utan allt han ägde och hade. Han skulle ha kunnat dra åstad med hela huset, och hon skulle inte ha kunnat röra ett finger. Så hade hon känt det. Det var som om hon hade stått naken vid skampålen mitt på Stora Torget. Hon, som älskade musiken, hon som kunde tolka Bachs religiositet, Beethovens djup, Händels allvar, Mozarts behag, hon skulle anses som en vanlig megära av stadens hantverksmästare, som uppfostrats i gesällvandringarnas simpla grovkornighet.

Och för resten, eftersom hon nu skulle röra i allt detta elände ... Om hon också inte lämnat ut bonjouren den gången, så hade det i alla fall blitt samma historia ändå. Hon kände sin Lekholm. Sanna mina ord!