9

Händelserna under denna för den äktenskapliga lyckan i det Lekholmska hemmet utslagsgivande afton voro emellertid inte uttömda med utlämnandet av den inlåsta bonjouren. Vid sin hemkomst — liksom vid sitt utgående — möttes nämligen snörmakaren av en överraskning. Och nu liksom en åtta, tio timmar tidigare spelade en nyckel en synnerligen betydelsefull roll. Om denna scen nämnde fru Lekholm på gamla dagar ingenting utan att bli direkt påmind därom av sin man. I hennes ögon utgjorde den endast en logisk upplösning av det problem, som utgjorde kärnpunkten i striden om bonjouren. Snörmakaren å sin sida var däremot av en helt annan uppfattning. Enligt den skulle hans äktenskap ha utvecklat sig längs helt andra linjer, om hans mottagande skett under andra former än dem, Augusta beredde honom.

Av allt att döma finns det inga faktorer, som direkt jäva detta hans påstående, så mycket mindre om man tar med i räkningen hans godmodighet och hans förmåga att glömma lidna oförrätter.

Snörmakaren hade på det hela taget varit nöjd med sin afton. I stort sett kunde han sägas ha segrat över hela linjen: bonjouren hade han tvingat fram ur garderoben, sina vänners ohöljda skämt hade han, efter vad han själv ansåg, manligen avtvått genom ett dubbelt manifesterande av sin absoluta oavhängighet: dels hade han infunnit sig till sexan, dels drack han ouppmanad åtskilliga ostentativt mahognymörka toddar. I sitt eget tycke hade han denna kväll firat någonting som liknade en triumf och med ömmare toner spelande i sitt hjärta stagade han hemåt, icke full — detta förnekade han intill döddagar — men heller icke missbelåten, beredd att förlåta sin hustru och begrava oförrätten från tidigare på kvällen i glömskan och sin egen famn.

På vägen hem hade han sällskap med ett par, tre vänner, som bodde åt samma håll som han. En lång stund stod han nedanför sin stentrappa och underhöll sig med dem om världsliga ting. Allt var till synes lugnt inomhus, ljuset släckt i hans och Augustas sängkammare, himmeln välvde sig majestätiskt vinterkall och stjärnbesållad högt över deras huvuden. Han skakade hand till farväl med sina kumpaner, gick de tre trappstegen upp till ytterdörren, låste upp den, stängde den, öppnade dörren till tamburen, stängde också den, hängde upp sin hatt och ytterrock och skulle gå in i förmaket, då — — — Vad fan nu då! Vad var det för fel med dörren? Den gick inte att öppna — — — Hur han än handskades med låsvredet var det som förgjort. Han tog sig ett slag för pannan, ett plötsligt byte för den pinsamma osäkerhet, som kan gripa en mänska, då hon med ens finner sig konfronterad med det oförklarliga. Vad hade hänt? Var befann han sig? Han strök ännu en svavelsticka och såg sig omkring. Nej, det var intet misstag. Han befann sig i sin ägandes tambur. Han betraktade, så länge stickan lyste, uppmärksamt låset, kände sedan i mörkret åter försiktigt på det, blev stående en lång stund, med ryggen mot väggen, och funderade ... Och så, med ens gick det upp ett ljus för honom. Hon hade reglat dörren — — — Den satkäringen hade låst honom ute, ville antagligen att han skulle sova på mattan i tamburen ... Han blev stående alldeles orörlig och mumlade för sig själv; en sådan satans satkäring, en sådan satans satkäring ... Här kom han hem, idel frid och försoning och kärleksfullhet ... Och så hade hon reglat dörren ... En sådan satans ragata ... Under några korta minuter kände han det som om hans hjärta smälte av all den ömhet, han de sista timmarna hyst för henne. Han tyckte synd om sig själv. Inte bara det att han, hjälten från Kolding, skulle behandlas som en hund av en mara till fruntimmer. Men att hans förbannade goda hjärta skulle ha hyst ömma känslor för henne, det — — — det — — — nej så fan min själ — — — Ögonblicket efter hade han tagit sats mot dörren och satte båda fötterna i den:

— Öppna, käring, säger jag. Öppna, öppna — — —

Därinifrån kom inte något svar. Men ute på gatan hördes ett skallande skratt. Det var från vännerna, som väntat utanför i avvaktan på det mottagande han skulle röna. Hans rop hade hörts genom den halva fönsterruta, som släppte in dagern från gatan. Och skrattet följdes av ett uppmuntrande rop:

— Kommer du inte in i paulunen, snörmakare? Behöver du hjälp?

Snörmakaren blev åter alldeles stilla. Han lutade på nytt ryggen mot väggen och tänkte. Nu var han alldeles nykter, spiknykter. Hans hjärna arbetade under högtryck. Nu skulle han på nytt bli en visa och ett åtlöje i hela stan. Redan i morgon skulle alla få veta den skam och den förödmjukelse som vederfarits honom. Det tog honom en liten stund, innan han fick klart för sig, hur han borde handla. Han kände det åter som om han varit i fält, ensam ute på en farlig rekognoscering, där varje förhastat steg kunde bli ödesdigert. Han skulle ha kunnat slå in dörren om han velat. Men då skulle de där ute fått ännu mera att tala om och för resten skulle han väcka upp hela huset, hovrättsrenskrivaren och hans syster, som bodde ovanpå, pigan och kanske också gesällerna och lärpojkarna. Han tog sig åter för pannan, som var klibbig av själsspänningen:

— Fan min själ, Lekholm, det här ska du ta lugnt och förståndigt. Nu gäller det att vara försiktig.

Och utan att yttra ett ord annat än ett stillsamt mummel om att han bivuakerat förr i sitt liv under bar himmel, tog han stilla och fridfullt sin ytterrock, gick upp på vinden och knöt sig på golvet med en mattstump under sig, en bal regarnsband till huvudgärd och vinterrocken över sig. Han sov inte gott. Men trots detta log han, ett egendomligt och för honom nytt leende:

— Fan min själ, det ska du få böta för, satkäring.

Strax före fem på morgonen, innan folket i huset skulle stiga upp, smög han ned igen från vinden, öppnade dörren till tamburen, kände försiktigt på låsvredet till förmaket, som hon öppnat någon gång under nattens lopp. Han huttrade och skalv av köld. Han var vit i ansiktet och blå om näsa och läppar. Hans knävelbårar hängde som valrossbetar från mungiporna. Han erbjöd en i högsta grad löjlig och på samma gång bedrövlig anblick. Men om Augusta i detta ögonblick kunnat se hans själ, skulle hon ha ryggat tillbaka för den anblick, den erbjöd. Det var inte bara hans kropp som frusit den natten: hans hjärta hade stelnat. Och det hade också hänt honom någonting annat: Det ögonblick ute i tamburen, då det gick upp ett ljus för honom, då han med ens fick klart för sig hemligheten med låsvredet, var den tredje och sista gången i sitt liv, som han förstod: som han fattade tingens sammanhang. Efter det ögonblicket endast tänkte han, ruvade på en plan att hämnas.

Själv inledde han ingen konversation med sin maka, medan han klädde av sig bonjouren och kröp i arbetskläderna. Hans slutenhet skulle möjligen ha verkat olycksbådande på en annan än Augusta. Och kanske också på henne, om hon erinrat sig den roll han spelat i affären vid Kolding. Men ingenting hade varit henne mera fjärran under hennes treåriga äktenskap än att förena Lekholms personlighet med något hjältedåd. Hon tog hans tystnad som tecken på att hon kuschat honom på allvar, för alltid knäckt hans styvsinthet.

— — —

Som den handlingens man snörmakaren var och med den flinkhet, som utmärkte honom i hans yrkesutövning, satte han så fort det lät sig göra sin plan i verkställighet. Under hela den följande veckan lämnade han inte sitt hem. Han gick omkring i sitt dagliga värv till synes som om ingen förödmjukelse vederfarits honom. Den enda förändring som kunde märkas på honom bestod däri att han satte en fart i arbetet, som om det gällt en ny leverans till kronan. Men samtidigt var han, i motsats till vad under sådana tillfällen brukade vara fallet, vid ett utmärkt humör och gnolade dagarna i ända på ”Den tapre Landssoldat”.

Klockan ett på lördagsmiddagen smet han från verkstaden utan att säga ett ord till sitt folk, gick till torget, där han inköpte ett par skålpund biffstekskött, skaffade hem dricka, brännvin och toddykonjak och forslade alla dessa varor genom porten till Smalgatan upp på ett säkert gömställe på vinden, utan att någon märkt vare sig hans bortovaro eller hans hemliga machinationer vid återkomsten. Klockan fyra, alltså en timme tidigare än vanligt, då han visste att Augusta var ute och gjorde sina sista inköp i Hintzes speceribod, gick han ned i sängkammaren, tvättade sig, bytte underkläder och drog på sig helgdagsstassen. Och på slaget halv fem lämnade snörmakaren sitt hus, som beräknat var en tio, femton minuter innan Augusta var att hemförvänta. Han hade god tid på sig och tog en promenad ett stycke utanför staden, varefter han återvände till Schweden, där han fann några av sina kumpaner församlade: hantverkare och borgare, som i likhet med snörmakaren varje lördag firade den inträdande sabbaten. Det blev en hel del ordlekar på utlåst och inlåst, till dess hovrättsrenskrivare Lind, som bodde med sin syster i den lilla våningen ovanför Lekholms och som var känd för sitt briljanta huvud, gav den slutliga och för långa tider framåt bestående formuleringen åt alla de möjligheter som presenterade sig: ”När Lekholm varit utlåst, så blir han inlåst, för att inte bli uppblåst.” Det var både kvickt och elakt och man var nära att kikna av skratt. Och det besynnerliga var, att också snörmakaren själv skrattade. Han höll sig för magen:

— Fan min själ, det skall jag tala om för gumman, när jag kommer hem i natt.

— Å ja, å ja, sakta i backarna, Lekholm, du säger inte så mycket när du kommer hem om nätterna. Det vet vi nog.

Tyvärr hakade emellertid snörmakarens plan upp sig från början, eller kanske rättare, den gick inte fullt efter hans beräkning. Han hade nämligen väntat, att Augusta, så där vid halvsju-, sjudraget, då hon väntat på honom så länge som han ansåg hennes otålighet kunna stå ut med, skulle skicka ut en lärpojke att söka efter honom och be honom komma hem. Han hade svaret redan klart:

— Hälsa du hem, att mäster kommer, när han vill och behagar.

Men ingen lärpojke kom. Det var ett streck i räkningen. Snörmakaren rev sig i håret: vad fan hade hon nu för sig, satkäringen? Hade hon anat någon­ ting? Kanske hon varit och snokat omkring och fått reda på provianten och anade satans arga list? Ett slag funderade han på att smyga sig hem för att se efter om biffsteksköttet och dryckesvarorna ännu funnos på sin plats. Men som före detta frivillig i danska kriget insåg han nödvändigheten att ge avkall på sin naturliga nyfikenhet för den högre strategiens krav.

De lördagar, då man ej var församlad till vare sig bad- eller hantverkarsexa, bröt man upp i elvadraget. Men innan man denna kväll skildes åt, knackade snörmakaren i sitt glas, reste sig upp och sade:

— Mina herrar och bröder, ni är välkomna hem till mig nu för att äta en liten biffstek med lök, tömma en liten pärla och dricka en liten avskedstuting.

Man stirrade på honom. Vad fan nu! Vad gick det åt snörmakaren? Men han bara log.

Snörmakaren borstade upp knävelbåren:

— Fan min själ, tror ni inte det finns mat och dryck i huset. Jag har själv varit ute och köpt hem två skålpund biffstekskött och brännvin och konjak. Tror ni mig inte nu heller? Eller kanske det är ni som är rädda för min lilla rara gumma? Då vill jag bara säga, att ni har misstagit er på henne. Hon är ett lamm. Och vi är goda vänner. Och det är det hon vill visa er i natt. Kom ni med bara. Ni ska bli välkomna. Det lovar och står jag för.

Snörmakaren hade ilsknat till medan han höll sitt inbjudningstal. Han kände det som om hans hjärta knutit sig likt en knytnäve, som darrade av längtan att slå till. Nu skulle de få se på fan! Nu skulle han visa dem vem de skämtat med. Nu skulle det bli roligt att höra om de efter den betan höllo honom för en narr längre. Nu — — — Nu djävlar i min själ, skulle de få se på en man, som varit med i affären vid Kolding och många andra ställen också för resten ...

Han borstade ytterligare en gång upp knävelbåren och höjde, som en kompanichef i fält, högra armen i luften:

— Framåt marsch, gossar!

Det var några stycken som redan i början av avmarschen vägrade i vändningen. Och den kolonn som, anförd av snörmakaren, formades utanför Schweden och i den klara vinternatten tågade över Lilla Torget och svängde in på Östra Storgatan, företedde ej så små likheter med den, som ryggat tillbaka utanför Kolding. Man avancerade långsamt, som om man varje ögonblick kunde vänta att falla i ett bakhåll.

På så sätt fick snörmakaren ett långt försprång, där han gick med långa steg, mumlande hemska hotelser och svängande med sitt spanskrör som med en sabel. Det ökades ytterligare, då han ett par hundra fot från sin trappa började småspringa. Hans ilska hade nu stegrats till helig vrede. Han talade halvhögt för sig själv:

— Nu, nu, djävlar anamma, nu ska det va slut med det här. Nu har jag spelat narr och toffelhjälte länge nog. Nu ska den maran och alla de andra få se vem som är herre i sitt hus, hon eller jag. Nu ska ni få biffstek med lök så det ska osa om näsborrarna på er, era satans borickor, som satt hemma, när jag var ute i kriget och offrade liv och blod. Nu! Nu!

Han hade kommit fram till sin ägande fastighet, tog de tre trappstegen i ett leopardskutt och hamrade med knutna nävar på porten:

— Öppna, Augusta, öppna, annars fan min själ ...

De andra hade stannat ett ögonblick och åsågo hans förehavande. Så avancerade de sakta på nytt, alla utom renskrivaren, som tog ut stegen för att vara till hands i en situation, vilken för honom liksom för de andra blev allt gåtfullare.

Snörmakaren dunkade ånyo på porten:

— Öppna, Augusta, säger jag, annars fan min själ — — —

Nu hade renskrivaren kommit fram till honom:

— Tokstolle, vad skriker du för? Har du glömt nyckeln kan väl jag öppna åt dig.

Snörmakaren knuffade renskrivaren nedför trappstegen:

— Lägg dig inte i det här, kalligraf. Värdinnan ska ta mot sina gäster på trappan.

Han bearbetade porten på nytt:

— Öppna säger jag, annars fan min själ — — — Vi ska ha biffstek med lök och pärlan och toddy. Mojängerna har jag oppe på vind. Det är bara att sätta stubben på dig, käring, och ställa dig i spisen. Öppna, öppna, säger jag, annars — — —

Renskrivaren hade åter kommit uppför de tre trappstegen. Men han blev nedskuffad på nytt:

— Bort med tassarna, kalligraf. Och håll käft. Lägg dig inte i det här. Det här förstår bara jag. Öppna, satkäring, annars slår jag in porten. Hör du inte vad jag säger!

Och i samma ögonblick öppnades verkligen porten. Den stora nyckeln vreds tveksamt och jämrande om i det gamla låsvredet. Porten gnällde och kom sakta upp på glänt. Där inne skymtade en lång vit gestalt.

Snörmakaren slet upp porten.

— Jag ska ha biffstek med lök, skrek han, blind av raseri över att hon inte öppnat förr. Biffstek med lök, sa jag! Och jag ska fan min själ sätta fart i dig också!

Sekunden efter hade han gett den vita gestalten en rungande örfil. Den vita gestalten gav till ett skri:

— Hjälp, hjälp, han slår ihjäl mig!

Så föll hon baklänges, slog med ett nytt skrik huvudet i ledstången som ledde upp till renskrivarens och hans systers lägenhet och föll med en duns i golvet.

Renskrivaren, som förenat sig med de övriga, alltmer betänksamma gästerna, sedan han för andra gången blivit nedknuffad av snörmakaren från trappan, hade emellertid i nödropen igenkänt sin egen systers röst. Med ett par skutt skyndade han till hennes undsättning, fick i mörkret inne i förstugan tag i snörmakaren och kastade sig över honom. Av de övriga inbjudna funno några för gott att stillsamt avlägsna sig, medan en tre, fyra stycken betänksamt drogo fram till trappan för att se till vad som kunde göras.

Augusta Lekholm, som denna kväll återigen stängt dörren mellan tamburen och förmaket, hade legat i paulunen och lyssnat till sin makes okristliga oväsen med ett kallt leende på läpparna, en kall förtvivlan i sitt hjärta och ett oryggligt beslut att redan morgonen därpå flytta hem med tvillingarna till sitt föräldrahem, till dess snörmakaren behagade giva tryggande försäkringar om att för framtiden ge sig på nåd och onåd.

Men vid nödskriet störtade hon upp ur sängen, fick eld på ett ljus och skyndade sig med bävande hjärta ut i förstugan. Där fann hon till sin bestörtning mamsell Lind sitta på trappsteget upp till sin lägenhet, med blod flytande över ansiktet ned på särken från ett sår i huvudsvålen. På golvet lågo i en enda röra renskrivare Lind, spegelmakare Säfberg, gördelmakare Olson och — över dem alla — hennes egen make. Det var som om den lille snörmakaren begåvats med ett lejons styrka och en leopards vighet. Han slog, sparkade, bet, flåsade och svor. Han skälvde och tänderna gnisslade, medan han stönade:

— Nu, nu, nu, fan min själ, nu ska de va slut på det här ...

— Lekholm, Lekholm, Jesus, Lekholm, vad gör du! skrek hon, då hon efter en stunds besinning lyckats reda ut virrvarret och få en smula klarhet i situationen: Lekholm, hör du inte vad jag säger ...

Hon fick tag i ena bonjourskörtet på honom, slet och drog. Men snörmakaren var andra sidan hörsel och känsel. Han bara fortsatte:

— Nu, nu, nu, fan min själ ... Nu ska det vara slut på det här ...

— — —

Och det blev slut.

Efter denna blodiga och förvirrade kväll intog snörmakaren för flera år framåt den plats i sitt hem, som Gud och kyrkan genom vigselformuläret tillförsäkrat honom. Han hade nära nog skrämt slaget på Augusta. Då hon till slut, med särken ej så litet ramponerad, lyckats slita honom från greppen om sina motståndare och fått in honom i sängkammaren för att där i så fogliga ordalag som möjligt gå till rätta med hans beteende, råkade han på nytt i raseri. Han började åter skälva i hela kroppen, skära tänder, blixtra med ögonen och knyta händerna, till dess de vitnade över knogarna. Och samtidigt hoppade han jämfota flera gånger i luften, medan han väste:

— Tig, käring, tig! Det är du som ställt till allt det här, markatta. Här ska va tyst, säger jag. Fan min själ, tyst som i gravens sköte. Annars vet jag inte vad jag gör ...

Augusta betraktade den lille mannen, en smula uppifrån och ned, som hennes längd tvingade henne till. Men endast några korta sekunder. Ty hon hade mött blicken ur ögonen på en man, som drivits till det yttersta, till bristningsgränsen för alla beräkneliga handlingar. Hon kände i detta ögonblick ända in i sin stelnande ryggmärg, att den mannen inte skulle rygga tillbaka ens för ett mord.

Och hon teg. Hon teg i flera år. Snörmakaren be­ hövde endast slå näven i bordet och säga: ”Här ska va tyst, tyst som i gravens sköte, annars vet jag inte vad jag gör.” Det behövdes inte mera för att förstumma varje invändning eller opposition från hennes sida. Ty bakom de orden såg hon ständigt den rasande Lekholm från den blodiga kvällen, mannen med de övermänskliga krafterna, hjälten från Kolding.

Och hon var för övrigt inte den enda mänska, som efter den vitt och brett omtalade och kommenterade kalabaliken i förstugan, åtminstone i vissa punkter, ändrade uppfattning om Pehr Lekholm. Han förblev visserligen alltjämt löjlig. Men man vågade inte skämta med honom så öppet som förr. Anspelningarna på hans narraktighet måste ständigt dämpas så, att de höllos i underkanten av hans förståelse. Blevo de alltför tydliga sköt det en blixt ur hans ögon, som tycktes säga: Här ska va tyst, annars vet jag inte vad jag gör. Snörmakaren hade med andra ord lyckats sätta sig i respekt.

Och inte nog härmed, först nu blev det klart för alla och envar vad man förut ej kunnat förstå och därför bagatelliserat: att det inom honom levde krafter, vilka i farans eller hänförelsens stund kunde göra honom till en hjälte.