10

Med den i staden vittberömda kalabaliken i förstugan vidtog snörmakare Pehr Anders Lekholms storhetstid. Och samtidigt, skulle det kunna sägas, flyttades hans historia över från sägnen och de fantastiska hjältedåden till den ekonomiska handgriplighetens fastare marker.

Han hade segrat utefter två fronter; han hade tillvunnit sig sina kumpaners respekt såtillvida, att de ej vågade öppet skämta med honom, och han hade samtidigt till den grad gjort sig till herre i sitt eget hus, att han hädanefter kunde komma hem från sina sexor och zwücker i just det tillstånd som för tillfället behagade honom, fullt nykter eller på stövlarna, utan att fru Augusta Lekholm vågade knysta.

Men det fanns någonting, som hindrade honom från att vila på dessa ej föraktliga lagrar. Det återstod nämligen ännu en skymf att avtvå: hans hustru hade kallat honom ett nöt och ett fä. Det var visserligen sant, han kunde inte spela piano och inte heller tala tyska så väl som fru Augusta. Han hade också hittills villigt och generöst erkänt, att i hans hus hustrun representerade både den högre bildningen och det skarpaste förståndet, medan han själv utfyllde helhetsbilden genom att stå som modets representant i för­ eningen. Vad det nu gällde för hans oroliga ande var ingenting mer och ingenting mindre än att visa sin överlägsenhet även å huvudets vägnar och på ett eller annat sätt för all framtid fastslå sin märklighet också på detta område. Först då skulle han kunna leva fullt fri och lycklig.

Det var vid denna tidpunkt i familjen Lekholms historia som snörmakarens bror Oscar träder fram på scenen för att i många år framåt intaga den dominerande platsen och förvandla Pehr till en visserligen betydande, men dock andraplansfigur.

Denne Oscar var fjorton år yngre än Pehr, född anno 38. Han hörde till de barn, som komma till ungefär på samma sätt som Isaac: deras mödrar ha stått bak dörren och lett. Oscars mor hade också fått böta med sitt liv för sitt leende: dels hade det varit en svår förlossning för den jämförelsevis gamla modern, dels hade hon fått barnsängsfeber och avlidit en fjorton dagar efter gossens födelse. Oscar hade dessutom under hela sin barndom och tidigaste ungdom varit en klen pojke; för varje barnsjukdom, av vilken han hemsöktes, hade det, för att använda snörmakarens eget uttryck ”varit bud efter honom”, det vill säga han hade varit nära att dö.

Då Pehr Lekholm kom tillbaka från slesvigska kriget hade han, som förut nämnt, till gagnet om än icke till namnet övertagit verkstaden. Fadern, som illa ansatts av gikten, flyttade med Oscar in i lägenheten en trappa upp och där dog gubben anno 51 i frossan, som den vintern grasserade svårt i staden. Oscar flyttade nu ned i sin brors lägenhet, bodde tillsammans med lärpojkarna i ett litet rum inåt gården och lägenheten en trappa upp uthyrdes till hovrättsrenskrivaren Lind och dennes syster.

Oscar hade på sin tid placerats i lärdomsskolan, där för övrigt också snörmakaren själv genomgått tre klasser, och hade tack vare sin klena kroppskonstitution fått fortsätta klass efter klass, utan att vare sig snörmakaren eller han själv fattat något beslut angående framtiden. Nu hade han emellertid hunnit den ålder då ett avgörande måste träffas. Själv hyste han ingen bestämd önskan. Snörmakaren rev sig i håret, när han tänkte på pojken. Vad skulle han göra med honom? Det var inte någon ruter i honom. Tyst och sluten och tillbakadragen hade han alltid varit. Mest satt han och hängde över en bok. En sommar hade han hjälpt till uppe på vinden med spinneriet, men han hade inte lagt manken till. Och nu hade han kommit så högt upp i klasserna, att hantverket knappast passade honom längre. Snörmakaren funderade och kom till det resultatet, att han kanske skulle passa bäst bakom disken, smussla med vågen, när kunderna inte sågo på, sitta och skriva siffror i kontorsboken eller någonting i den vägen. Så mycket var säkert: till hantverkare dög han inte. Pehr Lekholm hade redan ett par gånger talat med Johan Hintze om honom och undrat, om det skulle kunna finnas plats för honom bland silltunnor och mjölsäckar. Men Hintze tyckte, att pojken var för klen till växten:

— Det där att stå i affär är inte detsamma som att sitta och slamra i en vävstol, ska bror tro, det kräver en mans krafter.

Snörmakaren fick slå handelsmannabanan ur hågen för sin brors och skyddslings räkning och funderade på att sätta honom i urmakarelära hos Sjögren. Det yrket måtte väl för fan vara stillsamt så det räcker!

Snörmakaren hade bekymmer för Oscars skull. Och även om han inte såg mörkt på pojkens framtid, hade han aldrig i livet drömt sig att tack vare honom tillfället skulle yppa sig att avtvå den skymf, Augusta tillfogat honom, då hon kallade honom ett nöt.

Och dock förhöll det sig så.

En lördagskväll vid sextiden i slutet på april satt snörmakaren tillsammans med de övriga medlemmarna i klubben ”månadsbadarna” inne i badstun, svettades och kliade sig på ryggen under utbytandet av de propåer, som stundens läge och temperatur kunde ge anledning till. Då kom collega scholae Browallius in. Lekholm var presenterad för honom. De hade stött på varandra några gånger uppe på bildningscirkelns sammanträde. Och för knappa två månader sedan hade magistern och hans hustru varit inne i butiken och inköpt ett par tre meter svarta likkistfransar: deras nyfödda barn hade kallats hädan och denna sorgliga händelse hade bland annat gett snörmakaren anledning att i samma ögonblick han överräckte det lilla paketet med likkistfransarna citera bibelns ord om att Herren ger och Herren tar och att man i alla fall måste välsigna hans namn och foga sig efter hans rådslag. Vid åsynen av den feta magistern, som närsynt och be­ rövad sina glasögon hade litet svårt att finna sig till rätta i den svagt upplysta badstun, reste sig snörmakaren upp och sade:

— Var så god, herr doktor, här ska jag maka åt mig, så att det blir plats.

Magisterns plirande med ögonen var ett tydligt tecken på att han ej känt igen snörmakaren. Denne bugade sig därför och sade sitt namn. Varpå magistern tog plats vid sidan om honom på bänken. Medan de sutto och kliade sig på rygg, bröst och armar, fick snörmakaren plötsligt en idé, en idé, som skulle bli avgörande för både Oscars, hans egens och hela hans släkts öde. Om man skulle fråga doktor Browallius angående Oscars framtid?... Han hade ju som sagt haft tidigare beröring med honom både ideellt — i bildningscirkeln — och merkantilt — vid försäljningen av likkistfransarna. Det kunde alltså knappast anses påfluget eller alltför familjärt, om han nu med en enkel fråga tog magistern till råds i en famdljeangelägenhet.

— Förlåt, herr doktor, sade han, att jag på detta sätt stör, men jag har en yngre bror och så att säga skyddsling, som åtnjuter undervisning av herr doktorn och för vilkens framtid jag, om jag får uttrycka mig så, hyser vissa betänkligheter.

— Förlåt, vad var namnet, frågade Browallius, som ej uppfattat det, då snörmakaren bugat sig för honom.

— Lekholm. Snörmakaremästare Lekholm. Doktorn gjorde mig för några månader sedan den äran att in­ köpa ett par meter likkistfransar hos mig i anledning av yngsta barnets timade frånfälle.

— Jag vet, jag vet. Men vad är det för betänkligheter herrn hyser i fråga om broderns framtid?

Lekholm förtydligade under ett längre cirklat anförande innebörden av sitt förra yttrande. Innan han hunnit sluta, avbröt honom magistern:

— Varför icke låta gossen studera, avlägga studentexamen, och möjligen, om råd och lägenhet därtill finnas, studera till präst? Hans förståndsgåvor äro av det slag att de förtjäna att vidare utvecklas. Dessutom förefaller han, med den kännedom jag äger om honom och de iakttagelser, jag kan göra angående hans uppförande, att vara av en stillsam och reflekterande natur. Varför icke därför låta gossen fortsätta studierna, om nu, som sagt, råd och lägenhet därtill finnas?

Det bör, med kännedom om snörmakarens lättrörda och på samma gång stolta sinne och hans barnsligt livliga fantasi, ej vara svårt att förstå vilket intryck dessa ord gjorde på honom. Oscar hade förståndsgåvor! De borde vidare utvecklas. Oscar var en stillsam och reflekterande natur! Oscar skulle bli student! En Lekholm student! En Lekholm studerad karl ... Det var någonting alldeles nytt i släktens hantverkshistoria, någonting han själv aldrig, trots sin livliga fantasi, kunnat drömma sig. Hans egen bror en akademisk medborgare! Vilken glans skulle han inte sprida över namnet! Snörmakaren såg sig redan i tankarna besöka honom nere i Lund och dricka toddy med hans vänner, lärda herrar. Hans bror Oscar präst. Kanske skulle han till och med få uppleva den dag, dä hans egen bror predikade högmässan i själva Trefaldighetskyrkan, från vars predikstol, berömd i hela riket för sin skönhet, så många andliga vältalare förkunnat Guds ord!

Tanken kom entusiasmen att flamma i hans bröst. En bror som var student och präst ... Det fanns det ingen annan hantverkare i stan som hade ... Tack vare den lille klene Oscar skulle han själv uppnå en social ställning, inga hjältedåd i världen kunnat erövra åt honom: han, snörmakaremästare Lekholm hade en bror som var student och som studerade vid universitet ...

I det sprakande och lysande fyrverkeri av framtidsbilder, magister Browallii ord framkallat för hans naiva och lättrörliga sinne, kom det några minuter senare en raket, som i glans och prakt överträffade alla de andra. Nu skulle Augusta inte kunna kalla honom nöt längre! Hade han inte en bror som skulle bli studerad karl? Det hade inte hon. Hennes ena bror var ingenting annat än barberare och den andre stod bakom disken i en manufakturaffär i Malmö. Men han, snörmakaren, hade en bror, som skulle bli student. Vad bevisade det? Jo, att om hans far inte satt honom i lära vid fjorton års ålder utan låtit honom fortsätta studierna, så vem vet, om inte han själv skulle ha lagt i dagen samma förståndsgåvor som Oscar? Varför inte? Vem kunde bevisa motsatsen? Var det inte snarare antagligt, att eftersom Oscar hade läshuvud och de voro bröder, han själv satt inne med liknande förståndsgåvor, fastän de aldrig prövats? Vem kunde bevisa motsatsen?

Det tog en lång stund, innan snörmakaren kunde samla sig så pass mycket, att han förmådde framstamma ett svar till doktor Browallius.

— Det tål ju att tänka på, sade han, fastän han redan fattat sitt beslut, och vad råd och lägenhet beträffar, så ska väl det kunna ordnas också. Pojken äger halva fastigheten efter far sin och den är taxerad till bortåt sextusen riksdaler banco.

Browallius svarade med ett leende:

— Det finns de, som blivit biskopar på mindre.

När snörmakaren kom hem den natten från sexan på Schweden, gick han först in i lärlingskammaren och ruskade liv i Oscar:

— Du ska bli student!

Oscar gnuggade sig i ögonen. Vid åsynen av den rödbrusige och toddydoftande brodern-förmyndaren fruktade han något slags utbrott av hans bärsärkalynne och höll förskräckt båda händerna för huvudet.

Snörmakaren ruskade i honom på nytt:

— Hör du inte vad jag säger! Du ska bli student! Och sen ska du få studera till präst. Jag och magister Browallius har slagit våra kloka huven ihop och bestämt det. Men nu gäller det att du sköter dig. Fan min själ ...

Därefter gick han in i sängkammaren och fick liv i sin endast skenbart sovande maka:

— Vem är det som alltid har sagt, att jag är ett nöt?

Augusta klagade. Också hon var skrämd över hans beslutsamma och krigiska uppsyn:

— Lekholm lille, gå nu och lägg dig. Du väcker barnen.

Snörmakaren strök upp knävelbåren:

— Först vill jag veta, vem det är som kallat mig ett nöt?

— Det kan väl hända, Lekholm, att jag en gång för något år sen ...

— En gång! Många gånger! Men du erkänner i alla fall att du kallat mig ett nöt?

— Ja, ja, Lekholm, bara du inte väcker barnen.

Då tog snörmakaren ytterligare ett steg närmare sängen, satte händerna i sidan och sade:

— Se på mig!

— Ja, ja, jag ser, jag ser.

— Jag vill bara tala om för dig, att Oscar ska bli student och studera till präst. Jag och magister Browallius har kommit överens om det i kväll. Hör du vad jag säger?

— Ja, ja, Lekholm, jag hör, jag hör.

Snörmakaren bytte om fot:

— Nå, vad bevisar det?

— Det bevisar väl, att Browallius anser att han har läshuvud.

— Men vad bevisar det om mig?

— Jag förstår inte vart du vill hän, Lekholm, sannerligen jag begriper det.

— Du gör inte det, nej, du med ditt goda huvud och din musikaliska begåvning. Jag förstår det. Men vet du vad det bevisar? Det bevisar, att jag som Oscars köttslige bror inte är det nöt, du tror jag är. Förstår du nu?

Nu började en av tvillingarna skrika. Augusta klagade:

— Var det inte det jag sa, Lekholm, nu har du väckt ungarna.

— Väckt dem. Det är just vad jag ska göra: väcka dem! Mina pojkar ska bli studenter hela högen, hur många du än föder mig till världen. Det är jag man för.

Och därmed hade snörmakaren, sig själv ovetande, uttalat det ödesdigra ordet, och på sig själv och sin avkomma ställt ett krav, vars hela räckvidd varken han eller någon annan mänska på jorden i detta ögonblick kunde överskåda eller förutse. Förr eller senare skulle väl drömmen om studentexamen ha hägrat för en medlem av släkten Lekholm, såsom den under mera än ett århundrade hägrat och hägrar för varje svensk släkt, som från de breda lagren längtade till en högre och friare rymd.

Men nu var det, vad släkten Lekholm beträffar, snörmakaren Pehr Anders som drömt den och sent en lördagsnatt uttalat de ansvarsfulla orden:

— Mina pojkar ska bli studenter, hela högen, hur många du än föder mig till världen.