11

Från och med den stund, då den klene ynkryggen Oscar, som man inte vetat vad man skulle ta sig till med, avslöjat sig som en blivande Herrans tjänare, överflyttade snörmakaren med sin vanliga entusiasm hela sitt livsintresse på hans framtid. Ett eget rum att studera i kunde Oscar visserligen inte få, därtill saknades utrymme. Men de båda lärpojkarna tillsades att förhålla sig tysta som skåpmöss inne i den gemensamma kulan, då Oscar ”studerade”. Bättre mat borde och skulle han emellertid få och ensam av hela familjen utspisades han med ett ägg till frukost. Snörmakaren visste att den studerande hjärnan krävde kraftig näring: en lärling och en ung gesäll kunde nöja sig med lite av varje, för honom var det huvudsaken att fylla buken, men för en ung mänska som arbetade med hjärnan fordrades det att fylla hjärnan, och i fråga om föda för hjärnan fanns det ingenting, som gick upp mot hönsägg: i ett sådant dolde sig nämligen, enligt snörmakarens uppfattning, som han jämt och ständigt framhöll, alla de näringsämnen, som sedermera återfunnos i den vuxna hönan.

Snörmakaren införlivade också Oscars framgångar med sina egna och hans liv under de närmaste tio åren blev på sätt och vis en förstorande spegel av lillebrors. En dag i september, vid aderton års ålder, kom Oscar tillbaka från Lund, där han avlagt sin studentexamen och inskrivits vid universitetet som civis academicus. Hans hjässa var krönt med den blå Lundastudentmössan. Snörmakaren tog sig ledigt från verkstaden den dagen och vek icke från hans sida: tillsammans promenerade de båda storgatorna upp och ned, och på kvällen anordnade Pehr Lekholm till broderns ära ett kolifej på Schweden, dit alla hans egna kumpaner inbjudits.

Oscars studentbetyg hade varit så vackert, att han erbjudits kondition på ett grevligt gods ett par mil från sin hemstad och under de följande tre terminerna, som denna kondition varade, kom han då och då på besök i staden i grevligt ekipage och till och med i sällskap med det grevliga herrskapet.

Den julen bragte han dessutom sin bror och förmyndare ytterligare en överraskning. Han förklarade att han hellre ville studera till läkare än till präst. Snörmakaren stirrade på honom med halvöppen mun, borstade upp sina knävelbårar och sade:

— Är du så begåvad?

— Begåvad? Vad menar du med det?

— Vad jag menar? Fan min själ. Det måtte jag väl begripa, att det behövs ett helt annat huvud för att bli läkare än präst.

Oscar ansåg att vad huvudet beträffade skulle det nog gå för sig. Det var bara frågan om pengarna.

Snörmakaren kunde inte sitta stilla längre. Han gick fram och tillbaka med armarna i kors över bröstet. Han kunde inte få fram ett ord. Han, snörmakare Lek­ holm, hade en bror, som skulle bli läkare! Bror till en man, som var herre över liv och död, en man, för vilken alla ströko på hatten i skräck och vördnad! Kanske han till och med skulle kunna bli stadsläkare i stan! Doktor Lekholm, bror till snörmakare Lekholm.

Han stannade, stoppade händerna i byxfickorna och såg på lillebror. Den där lille krabaten, späd som en kyckling, med fjun på hakan och finnar på kinderna — han skulle stiga till samhällets höjder, han skulle rädda mänskoliv undan dödens käftar, var han gick fram skulle det bli liksom ett tomrum av vördnad kring honom, någonting upphöjt och majestätiskt som det inte fanns något annat ord för än ett lågmält: doktorn kommer, doktor Lekholm kommer ... Snörmakaren kunde ingenting annat än skratta, i förlägenhet och triumfkänsla. Detta var för mycket, för nytt för att han skulle kunna tänka klart. Det enda han för ögonblicket kunde pressa fram i form av artikulerade ljud var ett: — Fan min själ, med centnertungt eftertryck på varje ord: Fan — — — min — — — själ!

Först efter en lång stund tillade han:

— Vi får fundera på saken. Men inte ett ord till Augusta. Inte ett ord. Hör du det! För då, fan min själ — — —

Hela den julen gjorde Pehr och Oscar beräkningar. Ett rum kunde man få för någonting mellan 25 och 40 kronor i terminen. Frukost och kväll åt man hemma. Middagen hämtade städerskan i matkorg. Den kostade 75 öre för två och det blev alltså 37 ½ öre personen. Så där en tvåhundra kronor i terminen, med böcker, skulle det kunna gå för. Åtminstone tills Oscar blivit medicine kandidat och måste till Stockholm för tjänstgöringarna. Och åtta år skulle det ta. Det var lång tid, men så var man också läkare efteråt och man i staten. Och när Oscar väl kommit så långt, var det hans tur att hjälpa snörmakarens pojkar, som då hunnit den ålder, då de skulle till universitetet. För studenter skulle de bli. Fan min själ ...

— Men inte ett ord till Augusta om den här saken. Inte ett ord förrän du blitt medicine kandidat. Hör du det. Vi får hålla det hemligt, annars tycker hon kanske, att det kostar för mycke pengar.

Augusta blev emellertid underrättad på omvägar. Redan samma kväll Oscar rest till Lund, anförtrodde snörmakaren sin hemlighet åt sin hyresgäst, renskrivare Lind. Under det de sutto och pokulerade på Schweden, blev Lekholms hjärta alltför fullt. Han tog renskrivaren i hand och såg honom djupt, allvarligt och högtidligt in i ögonen:

— Kan bror bevara en hemlighet?

Renskrivaren satte sin ära som hovrättsrenskrivare i pant. Hur många hemligheter vilade det inte inne i hans bröst? Hur många för världen dolda saker hade han inte suttit och präntat på stämplat papper?

Snörmakaren sträckte på halsen, så att hans onaturligt stora adamsäpple såg ut som en andra haka. Han satte munnen så nära renskrivarens öra att knävelbåren kittlade honom och viskade:

— Oscar ska studera till läkare. Vad säger du om det. Läkare! Fan min själ. Men inte ett ord. Inte ett ord till någon! Augusta vet inte om det. Och hon får inte veta något, förrän han blir medicine kandidat. Hon skulle kanske annars tycka, att det blev för dyrt. Nu när våra egna ungar börjar komma den ena efter den andra.

Renskrivaren hänvisade ytterligare en gång till alla de hemligheter, han redan gömde i sitt bröst. Men när de skilts åt på natten i den nedre förstugan, gick han direkt upp till sig, väckte sin syster Lina och berättade hemligheten under djupaste tysthetslöfte. Han hade ännu inte förlåtit snörmakaren det blodiga uppträdet och han visste vad ett tysthetslöfte betydde för syster Lina. Snörmakaren kunde gärna få på tafsen för gammal ost, den satans högfärdsblåsan. Klockan sju morgonen därefter kom också mycket riktigt Augusta rusande upp på verkstadsvinden, där snörmakaren höll till. Hon ville tala med honom. I enrum. Men snörmakaren var inte längre den, som lät tala med sig i enrum, annat än när det behagade honom själv. För övrigt förstod han ögonblickligen sammanhanget. Fördenskull sade han:

— Satans renskrivare! Här ska va tyst! Tyst som i gravens sköte! Annars vet jag inte vad jag gör.

Augusta drog sig småmorrande ned till sina regioner. Det är till och med möjligt att ett oväder skulle ha kunnat bryta löst, där snörmakaren på nytt måst hävda sin auktoritet i en eller annan våldsam form. Det stillades emellertid redan på kvällen genom svär­ far Töpfer, som kom på besök. Fältskärn ställde sig helt och hållet på Lekholms sida. Han fann planen synnerligen klok. Läkarens kall var utan tvivel det ädlaste, åt vilket en man kunde ägna sina krafter, och för att förhjälpa en begåvad yngling till att viga sitt liv åt läkekonsten voro inga offer för stora. Om Gud i sitt allvisa råd förunnat honom, fältskärn, tillräckliga medel skulle han själv ha valt den banan.

Vad renskrivaren beträffar, förlät snörmakaren honom hans lösmynthet. Och han prisade sig till och med lycklig över den. Ty nu, sedan hemligheten utan några allvarligare konsekvenser för husfriden släppts ut i världen, kunde han öppet få tala om sin brors lysande framtid.

Och det gjorde han också, med en entusiasm, som skulle ha tröttat omgivningen, om den inte, i sin brist på proportion till föremålet och i sin hänförda egocentricitet inbjudit till skämt. Han blev åter narr, liksom han varit det för sina hjältedåds och senare för sin beundrade Augustas skull. Den första fråga som ställdes till honom av vänner och bekanta var:

— Nå, något nytt om Oscar?

Snörmakaren drog upp knävelbårarna:

— Oscar, jo, fan min själ. Han ska ni tro! Jag hade ett brev från honom häromdan. Han — — —

Och så berättade han ...

Under loppet av ett par sommar- och julferier hade snörmakaren genom en för Oscar tröttande vetgirighet fullkomligt identifierat sig med den akademiska världen. Han avslöjade sig som en, för att använda en långt senare bruklig term, veritabel kalenderbitare på universitetsgebitet. Han hade inte bara den medicinska fakultetens professorer på sina fem fingrar: hans kännedom hade genom ständigt utfrågande utvidgat sig till en stor del av akademistaten och de mera bekanta överliggaroriginalen. Han frossade i dem, deras egenheter, deras tankspriddhet, deras världsfrånvändhet, deras bravader. Alla sexans och toddydrickandets roliga historier förlorade för honom sin udd, då de inte rörde sig i akademiska regioner. Händelser från hans egen verksamhetssfär och bekantskapskrets, de vandrande gesällernas äventyr och upptåg, föreföllo honom fadda, som manifestationer från en lägre och betydelselös värld. Till och med i de strider, som ännu, enligt Oscar, ehuru i mindre utsträckning än förr, utkämpades mellan studenter och gesäller, svek han i sin reflektionslösa entusiasm trolöst sitt eget förflutna och ställde sig med hela intensiteten i sitt eldiga temperament på studenternas sida:

— Där skulle jag ha varit med och tagit ett tag från 48. Fan min själ ...

Snörmakaren stod vid denna tidpunkt enligt sin egen uppfattning på höjden av makt och anseende. Därtill bidrog emellertid, utom Oscars egenskap av blivande läkare, också ett annat faktum: skarpskytterörelsens uppkomst och utbredning i landet. Det ligger i sakens natur, att denna rörelse skulle komma snörmakarens hänförelse att stiga till en höjd staden ännu inte skådat hos denne eljest lätt entusiasmerade person. Redan vid det första mötet på Bildnings­ cirkeln, där saken diskuterades, uppträdde han och väckte ett berättigat uppseende med tvenne anföranden, icke så mycket på grund av deras form som genom det schwungfulla sätt, på vilket de framfördes. Det var som en uppvisning i bajonettexercis. I sin egenskap av före detta frivillig i slesvigska kriget ansågs han också självskriven till en befälsställning och utnämndes till troppchef.

Härmed hade också söndagen — i stället för lördagsaftonen — blivit den dag i veckan, då han ansåg sig i sann mening leva. För att värdigt bereda sig till den och det ansvar, som den dagen vilade på honom, kom han hem tidigare kvällen innan från schweizeriet och i regel spik nykter. Tidigt på söndagsmorgonen var han på benen, borstade och granskade sin gröna skarpskytteuniform och polerade sabeln. Omedelbart efter frukosten iklädde han sig ståten, satte kasken på skulten, borstade upp knävelbårarna och spände sabeln om livet. Ute i ”trymån” i förmaket kastade han en sista gillande blick på sin person och vände sig till hustru och barn, som betraktade honom:

— Är jag bra så här?

Så bar det av ut till skarpskyttepaviljongen i Hammars björke, där uppställning skedde. Under ett par timmar kommenderade han och skrek med sin tropp, medan han erfor en ständigt stigande känsla av livets lust och glädje. Och denna känsla steg till extas, då han i spetsen för sina mannar rusade fram till bajonettanfall över den lilla paviljongträdgården mot fienden, som lurade bakom häcken till Lagergrens trädgård under befäl av gördelmakare Olsson. Gördelmakaren retirerade alltid ett par steg för Lekholms angrepp. Snörmakaren rusade nämligen alltid rakt mot honom, och i sin krigariver glömmande att detta icke var Kolding utan en simulaker, brukade han sticka sabeln genom hagtornshäcken mot gördelmakaren på ett för denne hotande och närgånget sätt. Gördelmakaren hade upprepade gånger klandrat honom för hans malplacerade entusiasm, och vid ett tillfälle hade det varit nära att komma till envig mellan de två under den frukost, som efter varje övning avåts i skarpskyttepaviljongen, en frukost med stora supar och oräkneliga glas ”bultis”.

Högtidsdagarna föllo under dessa år ljuvt som vårregn över snörmakarens hjässa. Hans hustru hade fött honom ytterligare tre söner, som alla skulle bli märkliga män i staten. Själv ansåg han den tiden ej vara avlägsen, då han skulle få befordran till löjtnant i skarpskyttekåren. Oscar kom hem under ferierna och följde honom till lördagssexorna på Schweden, där snörmakaren tvingade den tillbakadragne och blyge ynglingen att berätta historier ur professors- och studentlivet. Och en dag i början av juni kom Oscar hem som medicine kandidat, iförd stipendiatens i Kongl. Fältläkarekårens med röda snoddar försedda officersmössa. Oscar var nära nog officer! Artillerister, konstaplar, sergeanter och till och med gamla styckjunkare gjorde honnör för honom, där han gick vid snörmakarens sida i bulevarden ...

När han kom hem efter denna högtidspromenad stannade han framför Augusta, såg henne rätt i ögonen och frågade:

— Minns du att du kallade oss Lekholmar för nöt?

Augusta protesterade:

— Jag har aldrig kallat Oscar för ett nöt.

— Nej, men mig! Är inte Oscar min bror eller hur?

Men Augusta slog ifrån sig med båda händerna:

— Usch, jag gitter inte längre. Sånt trams.

Det kom under dessa år endast ett mörkare moln uppseglande på hans lyckas sommarblå himmel: när stadsfullmäktigeinstitutionen anno 62 infördes i rikets städer, blev han till sin oerhörda förvåning förbigången, fastän flera hantverkare blivit invalda, bland andra gördelmakare Olsson, färgare Lundgren, garvare Hofstedt och spegelfabrikör Säfberg. Hans namn inte ens nämndes i diskussionen man och man emellan. Han, som varit med i slesvigska kriget, han som intog en bemärkt ställning i skarpskytterörelsen och som hade en bror, som var fältläkarestipendiat!

Men han tröstade sig. Förmodligen ansågo de honom för ung. Ännu var han ju inte fyrtio. Och alla utom Olsson voro äldre män. Hans tur skulle också komma ...

Och så var hans lyckas himmel åter lika sommarblå.