12

I själva verket sammanfaller början till snörmakare Lekholms och hans familjs förfall med stadsfullmäktigeinstitutionens införande i rikets städer, ehuru den ej i något avseende kan sägas stå i samband med den nya kommunala administrationsordningens utveckling. Den hade i stället sin upprinnelse i en annan, vid denna tidpunkt inträffande händelse: brodern Oscars avresa till Stockholm för att där fullgöra sina sjukhustjänstgöringar.

Hur stora olikheter, det än förefanns mellan de båda bröderna å såväl huvudets som hjärtats vägnar, skulle emellertid den retrospektive betraktaren av deras psyken kunna konstatera en mycket stor överensstämmelse: nämligen mellan betingelserna för deras andliga blomstring. Oscar likaväl som Pehr krävde exceptionella eller i varje fall stora förhållanden för att låta sitt väsens innersta egenskaper komma till sin rätt. Snörmakaren hade behövt ett krig för att kunna framstå som den man, han innerst inne var; medicine kandidaten Oscar Lekholm krävde en stad av Stockholms storlek för att bringa sin säregna personlighet till full och praktfull blomning. Det var som om kläderna härvid spelat en avgörande roll. Till och med i skarpskyttens relativt fredliga rustning hade ju snörmakaren, till gördelmakare Olssons fasa, visat sig vara en synnerligen blodtörstig individ. Det var något liknande i fråga om Oscar. Blotta anläggandet av den höga hatt, varmed medicine kandidater på den tiden brukade bekröna sina huvuden vid ankomsten till huvudstaden, hade i hans psyke framkallat drömmar, om vilkas existens åtminstone snörmakaren hittills svävat i fullkomlig okunnighet. Eller kanske rättare: liksom sabeln eller geväret i snörmakarens hand omsatt hans hjältedrömmar i handling, så förverkligade Oscar nu, i kraft av den höga hatten, sin hittills bakom en tillbakadragen och blygsam fasad gömda längtan till ett liv i sus och dus, vid glasens klang och harpospelerskors eggande toner.

Denna Oscars metamorfos från en tillbakadragen, stillsam, nästan tafatt Lundastudent till en fullfjädrad grand seigneur kom för snörmakaren — när den äntligen kom och då i form av talrika skrällar — som en fullständig överraskning. Om hans öga varit lika skarpt i fråga om mänskliga svagheter, som då det gällde att skjuta prick på måltavlan — ty han var en mycket god skytt — skulle han väl redan tidigare ha uppmärksammat en eller annan omständighet, som kunnat väcka hans eftertanke. Oscars studier till medicine kandidaten hade kostat avsevärt mera än som från början beräknats. Den från början anslagna tiden hade också visat sig vara otillräcklig, men först nu sedan Oscar flyttat sina studier till Stockholm, började snörmakaren att på allvar oroa sig. Som tyvärr alltför vanligt i dylika fall kunde metamorfosen döljas för huvudmannen ända till den stund, då den sedan något år tillbaka var ett oomtvistligt och sorgligt faktum. Det är ofta med lyckan som med den i rymden strålande stjärnan: ännu långt efter det den upphört att existera fortsätter den att sända sitt ljus till mänskorna. Också lyckan kan understundom värma en mänska långt sedan dess källa upphört att vara livgivande. Ytterligare ett år kunde snörmakaren alltså gå omkring och vara stolt över lillebror. Lillebror kunde också avlägga något enstaka och mycket kort besök i sin fädernestad under sommaren, på väg till eller från ett förordnande. Och då var det klang och fest i det Lekholmska huset eller på Schwedens schweizeri.

Så litet anade snörmakaren om den verklighet, som likt ett damoklessvärd i en alltmera finspunnen tråd hängde över hans lilla toppskalle, att han till och med för vem som ville höra på förklarade att Stockholm ”gjort en karl av Oscar”. Han hade utvecklats på alla sätt, både kroppsligt och andligt, blivit fet och rund, skaffat sig mustascher och pincené och bar även vid sina besök i hemstaden hög hatt. Han hade också blommat ut till en sällskapsbroder med hittills oanade talanger. Sådana tal han kunde hålla! Sådana historier han kunde berätta! Han visade sig förfoga över ett rikt instrument. Han kunde anslå allvarliga strängar, berätta interiörer från det politiska livet, beskriva hur August Blanche såg ut, när han höll sina tal och mycket annat. Det var en sannskyldig glädjens och allvarets fest att lyssna till honom. Snörmakaren satt tillbakalutad på sin stol med en cigarr i högra handen och den vänstra knuten mot vänstra låret som en fältmarskalk till häst och såg sig omkring på kumpanerna, som andlöst lyssnade och genom sin tystnad eller genom en plötslig rungande skrattsalva tydligare än med ord gåvo tillkänna, vilken tusan till läkare Oscar skulle bli med tiden. En hel kväll i ända kunde han hålla sitt auditorium i andlös spänning, än med skämt, än med överblicken över de historiska händelserna i huvudstaden, och så kom, innan man skildes åt, kvällens clou: Oscar knackade i glaset, han ville säga några ord ur djupet av sitt hjärta; han ville så här, i Pehrs kamratkrets, offentligen tacka sin äldre bror och fosterfar för allt han varit och allt han var för honom. Han påpekade, hurusom denne broder visat icke mindre generositet i fredligt värv än i farans stund och stridens vimmel. I det slesvigska kriget hade han offrat sitt liv för ett broderland, nu offrade han av sina besparingar för en broder. Men det offret skulle han icke ha gjort för intet. Det var han, Oscar, man för. Det lät så vackert, att snörmakaren måste draga den blommiga näsduken ur bonjourens bakficka och torka bort en och annan tår. Det var en högtid att höra Oscar tala så ...

Det blev ju varje gång litet tråkigt efteråt, sedan alla gått och Augusta släckt taklampan i förmaket och dragit sig tillbaka till sängkammaren. De båda bröderna stannade kvar. Oscar sade:

— Ja, och så var det lite affärer, jag skulle tala med dig om, Pehr.

Snörmakaren rev sig i håret. Inte av snålhet, utan därför att han så länge som möjligt ville behålla den högtidliga stämningen ogrumlad av allt jordiskt:

— Kan vi inte vänta med det till i morron.

Men det kunde inte Oscar. Han måste alltid resa dagen efter. Och han ville inte hindra sin bror i arbetet. Det var en av hans principer: aldrig störa folk i arbetet.

Och så talades det ”lite affärer”.

— Det var mycke pengar det, sade snörmakaren.

Tja, det kunde ju tyckas så. Men det där förstod inte snörmakaren. En medicine kandidat som snart skulle bli läkare kunde väl för tusan bövlar inte leva som en teolog. Han måste visa sig ute i sällskapslivet, skaffa sig vänner och förtroende, för man visste ju aldrig var man kunde komma att hamna en gång, när man blev färdig. Och då kunde en sådan där gammal vän betyda fan så mycket för ens framtid, när man sökte sig till stadsläkare eller ett lasarett. Någon pamp i stan kunde säga: Jaså, Lekholm, honom känner jag. Honom ska vi ta! Men det där förstod snörmakaren inte.

En antydan om snörmakarens bristande förstånd var det verksammaste medlet att omedelbart försäkra sig om hans bistånd. Då förstod han ögonblickligen. Ingen skulle tro honom vara det nöt, Augusta såg i honom. Han strök upp knävelbårarna och rynkade pannan:

— Fan min själ, förstår jag inte! Det är väl inte så svårt och förstå!

— Och för resten, tillade Oscar, vad betyder några fattiga tusenlappar för en läkare, när han väl är färdig.

När den lilla transaktionen var undanstökad och snörmakaren kom in till sitt, kunde det hända att Augusta gav honom en ängslig och frågande blick:

— Hur mycke ville han ha?

Ju större summan hade varit, med ju större eftertryck svarade snörmakaren:

— Här ska va tyst! Tyst som i gravens sköte. Sköt du ditt! Jag sköter mitt!

Snörmakaren tyckte fortfarande flera dagar efter Oscars besök, att det var bra mycket pengar. Men hans snabbt glömmande goda hjärta kom honom snart till hjälp. Vännernas eloger gjorde också sitt till. De klappade honom på ryggen:

— Fan till karl, den där Oscar. En karl med ett sådant humör och sådana utförselgåvor skrämmer den bleka döden på dörren, bara han låter upp sin mun. Vem skulle ha trott det om honom?

— Trott om honom? Varför inte? Var det någon som trodde det där om Kolding om mig, när jag kom tillbaka från kriget?

— — —

Efter två års vistelse i Stockholm kom skrällen, den första skrällen från Oscar. Och den kom från en ännu jämförelsevis molnfri himmel.

Saken var den: Oscar hade som en god och redlig kamrat anstår, skrivit på växlar åt en vän. Det var ju för resten ingenting nytt i det. Det gjorde alla medicini kandidater. Växlarna gingo som smör i Handelsbanken, där en medicine professor satt i styrelsen. Och bankerna förlorade ingenting. Men nu var det så, att denne kamrat, för vilken Oscar trätt i borgen, råkat på villovägar och kunde inte klara det. Han hade rymt. Det måste till hans heder sägas, att det var kärlek och passion med i spelet: kamraten hade nämligen dödligt förälskat sig i en underskön subrettsångerska. Hade inte passionen gripit honom till den grad, skulle det inte ha varit någon fara å färde. Ty Oscar kunde, med den ingående kännedom han ägde om sin kamrats helgjutna karaktär, gå i borgen för, att han i grund och botten var en hederlig man, ja, den hederligaste man, som tryckt en annan mans hand. Men när mänskliga lidelser spela in få ofta hederns bud och krav stryka på foten. Alltså inte ett ont ord om denne vän, som genom en förstörd framtid för hela sitt liv skulle komma att få bittert ångra den förtärande lågan, subrettsångerskan tänt i hans bröst. Men nu måste affärerna klaras upp efter honom. Om inte, så skulle både han, Oscar, och åtskilliga av hans vänner ”spricka”. Och vida mer än så: förtroendet för medicine kandidatkåren skulle i Stockholms banker lida en så svår knäck, att man i kamratkretsar allvarligt fruktade att medicinareväxlar flera år framåt i tiden skulle avvisas. Här stod alltså en hel kårs anseende på spel. Det var med andra ord varje medicinares plikt att göra sitt yttersta för att bibehålla dess ära och dess kredit. På hans, Oscars, del kom i denna olycksaliga affär femtusen kronor. Dessa måste till varje pris anskaffas. Och det hastade.

Det var visserligen inte första gången i världshistorien ett liknande nödskri tack vare postföringens i sådana fall osvikliga säkerhet kommit adressaten till handa. Arkeologernas grävningar i Egypten ge vid handen, att papyrusrullar av nära nog identiskt innehåll sändes redan fyrahundra år före Kristi födelse av nödställda studenter vid universitetet i Alexandria till deras hedervärda fäder, som i sitt anletes svett brukade den visserligen fruktbara men dock hårdarbetade jorden längre upp i Nildeltat. Men för snörmakaren var den underrättelse, hans lillebror sände honom, någonting absolut nytt, någonting fullständigt oanat. Ett så djupt intryck hade detta brev gjort på honom, att han ännu flera decennier efteråt för sina sonsöner beskrev den effekt det haft på hans känslo- och tankeliv — detta som en gammal och erfaren mans varning till en yngling i beredskap att anträda den första resan till universitetet.

Snörmakaren hade enligt sin egen uppgift, blivit fullkomligt rådvill. Så mycket hade han redan från början klart för sig, att olyckan under alla förhållanden måste hållas hemlig för Augusta. Ett slag funderade han på att i sitt betryck vända sig till någon utomstående för att söka råd. Hans tanke föll i första hand helt naturligt på renskrivare Lind, dels därför att denne var hans närmaste granne, dels på grund av renskrivarens relativa bildning. Men närmare eftertanke avskräckte honom: två timmar efter skulle Augusta via mamsell Lina ha blivit underrättad om saken. Och det måste till varje pris förhindras. Han tänkte också ett slag på magister Browallius. Men det i hans uppsåt, som inte hindrades av hans stolthet, avskräcktes av hans rädsla. Han ville inte låta någon utomstående veta, hur det stod till med Oscar och hans studier. Han hade skrutit med honom alldeles för mycket förut för att nu utlämna både honom och sig själv till avundsjuka och belackare. Och han var också rädd: rädd att av en annan akademisk medborgare få veta den verkliga sanningen om Oscar och hans sätt att sköta sig. Ty trots Oscars ständiga hänsyftningar till hans bristande förstånd i akademiska förhållanden insåg han fullt och tydligt, att det här ej stod riktigt rätt till. Men till vilken utsträckning — det vågade han inte fördjupa sig i.

Naturligtvis satte han ej ett ögonblick i fråga att bispringa sin lille bror. Här gällde det tydligen en hel kårs anseende och därtill en sådans som den i hans uppfattning mest upphöjda av alla, den som hade det sista ordet i striden mellan sjukdom och hälsa, mellan liv och död. Och Oscar skulle bra mycket misskänna sin bror, om han trodde honom i det stycket svika pliktens och mänsklighetens första bud.

Snörmakaren tog en inteckning i sin ägande fastighet vid Östra Storgatan för beloppet. Den hade vid deras fars död upptaxerats till något över 6,000 riksdaler banko, men var redan då värd mera. Dessutom hade dess värde ytterligare stigit något med åren som gått sedan dess.

Farfar Lekholm förtalde — också nu som en varning — för sina till universitetet dragande sonsöner, vilket veritabelt helvete de åren varit som följde. Man har, med den kännedom man äger om hans hustru, heller ingen anledning att betvivla hans utsago. Dels var den nu omtalade skrällen inte ensam i sitt slag. Den följdes av andra, framslungade med mannens i staten överlägset flotta säkerhet. Dels kom det snart den tid, då snörmakaren helt enkelt inte kunde säga nej till Oscars fordringar. Han stod redan ute med det mesta han själv en gång ägt. Det fanns ingen annan utväg än att ideligen satsa mera i ett för varje år allt ovissare hopp om att Oscar verkligen till slut skulle bli licentiat. Och det värsta var, att han aldrig kunde komma till tals med lillebror nuförtiden. Oscar kom aldrig mera och hälsade på. Han hade så mycket att göra. Det var studierna, det var förordnanden, som provinsialläkare, som stadsläkare, som bataljonsläkare. Och det var ju ingenting att säga emot: förordnanden gåvo inkomster; på två månader hade han sålunda en sommar håvat in tvåtusen riksdaler i Smedjebacken; det hade varit som att håva in den ena kronan eller femtioöringen efter den andra dagen i ända. Detta var ju allt gott och väl. Det visade framför allt riktigheten av Oscars påstående, att en tusenlapp mer eller mindre inte spelade någon roll, bara man blev färdig. Men vad han inte kunde förstå var det faktum, att Oscar, dessa förordnanden till trots, i alla fall krävde mera pengar än förut.

Ännu svårare för snörmakaren att uthärda än omöjligheten att komma till tals med lillebror, var den en­ trägenhet, med vilken Augusta sökte komma till tals med honom.

Augusta kände visserligen sin plats i världsordningen som maka: hon hade inför Gud och mänskor svurit Lekholm underdånighet och han hade själv på ett eftertryckligt sätt gett henne en repetition i de plikter, hon som maka åtagit sig. Men hon var dessutom mor. Tänkte han inte på sina egna barn, som nu växte till? Skulle de inte ha någon uppfostran? Eller var det bara hans vanliga munväder, när han gick omkring och skröt med att hans pojkar skulle bli studerade karlar varenda en av dem, alla fyra? Vad skulle det bli för slags uppfostran, om allt skulle gå till den där gökungen, den där sakramenskade lyxfågeln, som var så högfärdig att han inte ens ville visa sig i hemmet? Hur mycke pengar hade Lekholm egentligen lånat honom? Och när tänkte han ta examen? Var det inte mycket bättre att ta den i stället för att ligga ute på förordnanden?

Dag ut och dag in serverade Augusta honom denna bittra rätt. Och hon slutade den alltid med varningen:

— Du säger: sköt du ditt, jag sköter mitt. Sköt du ditt. Jag ska inte lägga mig i det. Men gud nåde dig, Lekholm. Vad du än gör, tänk på dina barn!

Lekholm borstade upp knävelbåren:

— Fan min själ, Augusta, här ska va tyst! Annars vet jag inte vad jag gör.

— Jag ska va tyst. Jag ska inte säga ett ord mer. Men det är bara en sak jag skulle vilja veta: hur tänker du dig dina egna pojkars framtid?

Snörmakaren försökte sig med ett leende:

— Ljus! Mycke ljus!

Augusta gav honom en blick, uppifrån och ned:

— Du är ett nöt, Lekholm. Det är vad du var, är och förblir, nu intill dödens dag. Sanna mina ord.

Snörmakaren slog näven i bordet:

— Hörde du inte vad jag sa? Här ska va tyst! Inte ett ord mer om Oscar!

Men den gamla kraften saknades både i knytnäven och befallningen. Det surt förvärvade greppet om hemmets tyglar började märkbart lossna. Saken var nämligen den, att snörmakaren inte blott karakteriserades av ett gott hjärta, arbetsamhet och i det stora hela taget ett minutiöst utförande av sina plikter mot medmänskorna. Han var dessutom en ytterst rättrådig man. Och han hade, på den punkt sakerna nu stodo, kommit till full insikt om att Augustas envisa förfrågningar i grunden voro mera än berättigade. Han äventyrade verkligen sina barns framtid. Det blev honom klarare för varje dag. Han hade hittills gått alltför mycket upp i Oscar och hans blivande storhet för att i hela dess utsträckning fatta följderna av ett eventuellt fiasko å lillebrors sida. Barnen hade också ända till nu varit vid den ålder, att han inte haft anledning att sysselsätta sig med deras framtida öde i annan form än den allra vagaste: som någonting mycket ljust och lyckligt, med den blå Lundastudentmössan som det glorfyllda krönet på deras ungdom.

Nu, när Oscars lysande framtid stod på spel, gjorde han emellertid en egendomlig upptäckt: alla dessa år hade han längst nere i sitt hjärtas verkstad om sina pojkars framtid vävt rosendrömmar, vilka plötsligt visade sig som färdiga mönster. Först nu blev han fullt medveten om, hur konkret han hela tiden tänkt sig deras kommande öde. De skulle bli män i staden, de liksom Oscar, läkare, hovrättsråd eller borgmästare. När han på gamla dar, som förmögen borgare och stadsfullmäktig, tog sin söndagseftermiddagspromenad, skulle han mötas med särskild vördnad som fader till en stadsläkare, ett hovrättsråd och en borgmästare. Glorian kring pojkarnas huvuden skulle lysa kring hans egen vitnade hjässa och bilda en tredubbel krona av ett i Svea rike alldeles unikt slag: en sådan snörmakare som han fanns inte i hela kungadömet. Han hade heller icke gjort sig reda för om det hos hans pojkar verkligen fanns förutsättningar att förverkliga dessa drömmar. Men honom själv ovetande hade han skaffat sig och sina barn en standard. Han kände det som ett förfall, en tillbakagång, en förnedring, om pojkarna skulle berövas möjligheten att bli studerade karlar och i stället hamna i en verkstad som han själv eller bakom disken i en speceributik. Han hade med själva släktbegreppet Lekholm förbundit en trängtan uppåt, en strävan mot högre sociala rymder, vars outförbarhet betydde svikandet av ett ideal.

Och därför saknade hans åthävor och hans tal den gamla betvingande kraften, när han slog näven i bordet och kommenderade:

— Här ska va tyst!

Med sin kvinnliga lyhördhet uppfattade Augusta skillnaden i klangen mot förr. Och utan rädsla för att Lekholm ”inte skulle veta vad han gjorde” upprepade hon ännu en gång:

— Du är ett nöt, Lekholm. Det är vad du är.